I TAM-Arkivs boksamling finns skatter av olika slag. En pärla är boken ”Vi kallades dagmammor” av Marie-Louise Nilsson, utgiven 1984 i ett samarbete mellan Kommunalarbetareförbundet och föreningen Liv i Sverige.
Likt i en spänningsroman fångas jag direkt av berättelsen som på ett ledigt och emellanåt dramatiskt sätt tar mig med i den engagerande historien om när dagmammor 1969 förenar sig fackligt. Den där de slåss för rätten att bli erkända som en seriöst arbetande yrkeskår med rätt till anständiga arbetsvillkor i tecknade kollektivavtal.
Dagmammor blir dagbarnvårdare
1969 års familjehemsutredning handlar bland mycket annat om att byta namn på dagmammor till dagbarnvårdare. I och med detta ska de gällande femton kronorna om dagen i stället göras om till timlön som man ska betala skatt för och deklarera. Därtill kommer ett skattefritt omsorgsbidrag till nödvändiga inköp. Som idé inte helt fel, men för lite pengar förenat med känslan av att dagmammornas egna synpunkter inte tillvaratagits leder till protester.
Hur det börjar
Utifrån detta bildas Dagmammornas Intresseförening. Marie-Louise Nilsson beskriver det första trevande mötet 1969 och jag får på ett mycket underhållande och intressant sätt följa processen i att bygga upp en fackförening med kreativitet, bakslag, envishet, glädje, tillfredsställelse och en outtröttlig kamp för det man tror på. Hon beskriver värvningen av medlemmar, hur de lyfter frågor om förhandlingsrätt, garantilön och annat. Diskussioner med ”Kommunal” påbörjas och den 16 juni 1970 bildas sektion 33, dagbarnvårdarnas egen sektion, i Svenska Kommunalarbetareförbundets avdelning 1. Det börjar tappert med 54 kallade medlemmar till första mötet varav 14 kommer. Men snart har sektion 33 flest mötesdeltagare inom hela avdelning 1.
Fortsättningen
Inspirerande konferenser och beundransvärda ombudsmän bidrar till nya kunskaper och insikter och under hösten 1972 inleds distriktsmöten med information och presentationer. Vid ett representantskap hösten 1970 avgörs en mycket stor organisationsändring som innebär en sammanslagning av avdelningarna 1 (Stockholm) och 4 (länet). Då byter sektionen nummer från 33 till 17. Våren 1973 startar en tidning för organiserade dagbarnvårdare, ”DBV-Kommunal” som blir ”en formidabel succé”.
Arbetet fortgår med att bevaka intressen som felaktiga löneutbetalningar och för lågt omkostnadsbidrag. Nya avtalsförhandlingar sätter i gång i december 1973 och blir klara 11 februari 1974. Ett antal förbättringar sker gällande exempelvis pensionsgrund, insjuknandelön och avtalsförsäkring.
En ytterligare värvning av medlemmar resulterar i totalt 1 100 medlemmar som alla blir kvar till den 13 mars 1991. Efter en stor omorganisation inom socialförvaltningen finns inte längre plats för en egen facklig sektion för dagbarnvårdare i Stockholm.
Kvinnornas frigörelse har ett högt pris
Allt detta sker i en tid när kvinnor till största delen fortfarande har huvudansvar för hem och barn och förutsätts finnas och finna sig i denna roll. Fackligt engagemang innebär mycket arbete utanför hemmet på kvällar och helger. Det möter motstånd hos många män (dock inte alla), som hoppas att kvinnorna ska tröttna efter ett tag. För kvinnorna handlar den egna längtan utanför hemmet bara om viljan att stå bredvid männen på samma villkor, att inte förtryckas. Några kvinnor blir tvungna att välja och några hoppar själva av för husfridens skull. Marie-Louise Nilsson skildrar sin personliga berättelse om hur det påverkar äktenskap, såväl hennes som andras i hennes närhet. Det är starkt berörande läsning på flera plan och ett brännande inlägg i kvinnors historiska frigörelse.
Text: Anna Lundkvist