Kristina Persson föddes strax före det andra världskrigets slut, den 16 april 1945, i Östersunds församling i Jämtlands län. Hennes far var en framgångsrik entreprenör som lade grunden till investmentbolaget AB Persson Invest. Eftersom Jämtland alltid har haft en självklar förbindelse med grannlandet Norge utvecklade familjeföretaget tidigt affärsrelationer med Norge. Familjen semestrade också ofta i Norge på 50- och 60-talet. På den tiden var Norge fortfarande härjat efter den tyska ockupationen under andra världskriget.
Efter studentexamen vid Östersunds högre allmänna läroverk 1964 studerade hon vid Handelshögskolan i Stockholm. Hon avlade civilekonomexamen 1968. 1960-talet blev också det decennium då hon blev politiskt engagerad. Hon intresserade sig speciellt för det internationella perspektivet – globala rättvisefrågor och fredsfrågor.
Efter att ha arbetat i Latinamerika och Storbritannien i nära två år blev hon antagen till aspirantutbildningen vid Utrikesdepartementet 1970 -1971. Men istället för att fortsätta som diplomat blev det istället en anställning på Finansdepartementets budgetavdelning. Hon hade då blivit så politiskt engagerad att det svenska samhällets utveckling lockade mer. Efter några år där gick hon över till det nystartade Sekretariatet för Framtidsstudier 1973-76. Alva Myrdal hade lett den utredning om de stora framtidsfrågorna som hade utmynnat i betänkandet ”Att välja framtid” där sekretariatet, som skulle placeras i Statsrådsberedningen, var det mest konkreta och viktiga förslaget. Under den perioden jobbade Kristina med frågor kring framtidens arbetsliv.
Med tiden ville Kristina vidga sin arbetslivserfarenhet och ett erbjudande om att jobba på LO med att göra en utredning om utbildningsbehoven inom fackföreningsrörelsen kom lägligt. Det blev sedan många år nom fackföreningsrörelsen: När LO – TCOs biståndsnämnd skulle starta sin verksamhet fick hon erbjudandet att arbeta med bistånd till uppbyggnaden av en fackföreningsrörelse i Sydafrika med angränsande länder som ett stöd i kampen mot apartheid. Arbetet ledde också till mycket samarbete med kollegor i framför allt Danmark och Norge.
År 1983 blev hon sedan anställd vid Nordens Fackliga Samorganisation. Det var ett sekretariat där LO och TCO verkade för ökat samarbete i Norden. Arbetet låg i samklang med det allmänna nordiska samarbetet, men man fokuserade speciellt på arbetsliv och ekonomi. Under sin tid vid Nordens Fackliga Samorganisation arbetade hon intensivt för ett ökat nordiskt samarbete, bl.a. som sekreterare i en SAMAK-grupp om ekonomisk politik. En rapport hette ”Det lönar sig att samarbeta”. Den skulle visa hur mycket lättare det blir att lösa problem som arbetslöshet och ekonomiska balansproblem om länderna samordnade sin politik.
Sedan blev hon anställd som utredningssekreterare inom TCO under åren 1986-1993. Under den perioden arbetade hon mycket med regionalpolitik och jämställdhetsfrågor. Hon var pådrivande för att få till stånd ett ökat nordiskt samarbete, inte minst med Norge och Finland.
Efter hand kom hon också att engagera sig för Europasamarbetet. Hon kom att byta inställning från att vara en EU-skeptiker till en starkt EU-positiv syn. Under sitt arbete med Norden-frågor under 1980-talet hade hon insett hur viktigt det var att samarbeta över gränserna. Och när kampanjen för ett svenskt EU-medlemskap kom igång blev hon väldigt engagerad. Hon startade bl.a. en organisation som hette ”Nätverk för Europa” som arbetade med opinionsbildning och upplysning om det Europa-samarbetet.
Inför 1991 års val ställde hon upp som kandidat till riksdagen för socialdemokraterna och lyckades komma in som reserv, men blev från och med 1993 ordinarie ledamot. När Sverige sedan gick med i EU 1995 blev hon en av de första som fick representera Sverige i Europaparlamentet. Men snart efter att hon tagit plats i Bryssel fick hon en förfrågan om att bli landshövding i Jämtlands län. Hon tackade ja vilket fick till konsekvens att hon endast var EU-parlamentariker under ett halvår år 1995.
Som landshövding tog hon sig an de nya arbetsuppgifterna med stor entusiasm. Nu kunde hon verka för konkreta regionalpolitiska förbättringar. Utmaningarna i Jämtland handlade om att få fart på en utveckling för att skapa jobb och inflyttning till länet. Det blev en tid av intensivt arbete för regional utveckling och mycket samarbete med grannlandet Norge.
År 2001 blev hon sedan utsedd till vice riksbankschef, en tjänst som hon innehade till 2007. Under den tiden företrädde hon Sverige i det nordisk-baltiska samarbetet mellan centralbankerna. 2005 startade hon tillsammans med bland andra KK-stiftelsen och Riksbankens jubileumsfond en organisation, Global Utmaning för upplysning om globaliseringens innebörd och konsekvenser. Den tredje huvudfinansiären var den fond – Frejas fond – som hon hade startat efter sin fars död 1990. Fonden som prioriterar långsiktiga framtidsfrågor som klimatomställningen och internationellt samarbete är fortfarande 2019 Global Utmanings viktigaste finansiär.
När hon lämnade posten som vice riksbankschef 2007 kunde hon under nästan åtta år helhjärtat ägna sig åt att bygga upp och utveckla Global Utmaning som en oberoende tankesmedja för globala framtidsfrågor.
År 2007 tillträdde hon också som ordförande för Föreningen Norden. Under sin ordförandetid arbetade hon bl.a. med frågor om samarbete för en mer ambitiös klimatpolitik i Norden och tog initiativet till en skrift om klimatfrågan i Nordisk samverkan och ett studiematerial i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan. Kristina tog också initiativet till skriften The Nordic Way som presenterades på 2011 års World Economic Forum i Davos samt en antologi med kända nordbor som gav sina visioner om det framtida Norden i Europa.
Kristina var den första kvinnliga ordföranden i Föreningen Nordens historia. Hon har alltid drivit jämställdhetsfrågorna hårt, bland annat som statlig jämställdhetsutredare på 90-talet. Men inom Föreningen Norden upplevde hon inte att jämställdheten var ett stort problem. Det var många kvinnor som var ledande inom Föreningen Norden under hennes tid, även om hon blev den första kvinnan på ordförandeposten. Hon satt kvar som ordförande till 2012.
Efter sin tid i Föreningen Norden utsågs hon 2014 till minister i Statsrådsberedningen i Stefan Löfvens regering med ansvar för strategi- och framtidsfrågor samt för nordiskt samarbete. Under sin ministertid samarbetade hon bl.a. med sina nordiska kollegor med många olika frågor inom det nordiska samarbetet som gränshinder, arbetsmarknad och effektiviseringen av det nordiska offentliga samarbetet. Hon tog också initiativet till ett samarbete för att förebygga rasism och främlingsfientlighet i Norden. Ett annat initiativ var ett samarbete mellan de fyra stora nordiska nationerna för att göra Norden närvarande i det mäktiga G 20-samarbetet . Under det tyska ordförandeskapet 2016/17 deltog Norge vid mötena.
Efter att Kristina Persson lämnat regeringen vid regeringsombildningen 2016 har hon fortsatt sitt arbete med de nordiska och globala rättvisefrågor som hon brunnit för under hela sitt liv. Hon arbetar fortsatt med Global Utmaning, bland annat ett projekt om hur förmågan att styra och hantera komplexa utmaningar ska kunna förbättras. Ett annat projekt som hon tagit initiativet till handlar om hoten mot demokratin, vilket omfattar 10 studieförbund och 153 folkhögskolor. Det heter #Vi Måste Prata och har tagit fram antologin Handbok för demokrater som handlar om att stärka människor som försvarare av demokratin och skapa dialog för att värna de demokratiska värden