TAM-arkiv mobilmeny
Du är här: Startsida ▸ Fackföreningarna  ▸  Finansförbundet ▸ Finansförbundet och jämlikheten

Finansförbundet och jämlikheten

Kvinnor som banktjänstemän

Under 1800-talet och 1900-talets första hälft var banktjänstemannayrket mansdominerat. Under 1910-talet började det moderna bankväsendet ta form och kvinnornas andel av bankanställda ökade från att ha varit 20 procent till omkring 30 procent i slutet av 1930-talet. Sedan 1960-talet utgör de en majoritet i bankmannakåren. Ungefär samtidigt som allt fler kvinnor blev banktjänstemän genomgick flera andra yrkeskårer en motsvarande process; fler kvinnor blev också lärare, kontorister, apotekare och läkare.

Det var förändringarna i bankarbetets karaktär under 1910-talet som gjorde att arbetet gradvis kom att överensstämma alltmer med vad som traditionellt betraktades som ”kvinnoarbete”.  Dessutom nästan tredubblades antalet bankkontor mellan år 1910 och 1930 också, från 550 till dryga 1400 stycken. Både omorganisationer och teknisk utveckling, som gav en ökad arbetsfördelning och mekanisering, gjorde många arbetsuppgifter mindre kvalificerade. Från att tidigare ha ställt krav på kvaliteter som ansågs typiskt manliga såsom ansvarstagande, intelligens och hantverksskicklighet, kom uppgifterna i bankerna alltmer krävde foglighet och tålamod att utföra enkla, monotona uppgifter, vilket traditionellt förknippades med kvinnor. Kvalificerad personal kunde därför ersättas med mindre kunnig, ofta kvinnor.

Genom att anställa kvinnor sänktes också lönekostnaderna. Bankanställda kvinnors löner utvecklades sämre än inom de flesta andra yrkesgrupperna och löneskillnaden mellan könen var bland marknadens största under perioden 1920 fram till andra världskrigets utbrott. De genomsnittliga kvinnornas löners andel föll successivt från c:a 65 procent av männens lön år 1922, till omkring 55 procent år 1939.

Att arbeta i bank ansågs dock mer prestigefullt och attraktivt än att till exempelvis ta tjänst inom hushålls- eller industrisektorn, trots att det inte nödvändigtvis betalades bättre. Tillgången på arbetskraft var därför god trots att kvinnorna inte heller kunde vänta sig någon lång karriär i bankerna. Från 1900-talets början tills att lagstiftningen om gifta kvinnors rätt till förvärvsarbete trädde i kraft år 1939, var bank och försäkring de enda sektorer där avsked vid giftermål fortfarande tillämpades systematiskt . Om någon kvinna undantagsvis kvarstod i sin tjänst efter giftermål var det helt otänkbart att skaffa barn om kvinna ville ha kvar sitt arbete.

Svenska Bankmannaföreningen och kvinnofrågan

Finansförbundet, som då hette Svenska Bankmannaföreningen, bildades år 1887 av ett 40-tal bankanställda män i Stockholm. I föreningens allra första protokoll finns notisen ”Tills vidare skulle inga damer få ingå”. Först den 27 maj år 1911 klubbades ett beslut om att anta kvinnliga medlemmar. Man ansåg att det skulle gynna föreningen att på detta sätt få fler medlemmar. Föreningen ändrade också formuleringen ”tjänsteman” i stadgarna till ”manlig eller kvinnlig tjänsteman” gällande berättigandet till medlemskap.

Någon större tillströmning av kvinnliga medlemmar till Svenska Bankmannaföreningen skedde dock inte till att börja med. År 1917 var endast ett 100-tal av totalt 3 000 medlemmar kvinnor. Av de kvinnlig bankanställda upplevde majoriteten långt in på 1930-talet att förbundet vare sig kunde eller ville hjälpa dem, varför de var tveksamma till att bli medlemmar.

Frågan om den kvinnliga arbetskraften och deras villkor var också frånvarande hos Svenska Banktjänstemannaföreningen fram till 1920-talet. När frågan om kvinnlig arbetskraft väl introducerats, blev den ett återkommande inslag i föreningens tidskrift. Åsikterna i artiklarna var vitt skilda. En återkommande uppfattning var att de flesta kvinnorna var ointresserade av sitt yrke och betraktade det mer som ett tillfälligt tvångsarbete i väntan på giftermål. På grund av detta ansågs kvinnorna vara opålitliga, illojala och i avsaknad av ambition vilket påstods skada arbetsmoralen och solidariteten med kåren. Samtidigt varnade Bankmannaföreningens ledning för generalisering och hävdade att reservationen och rädslan för kvinnlig arbetskraft var överdriven. Enligt Åsa Holmberg, som studerat Finansförbundets handlingar (se nedan i källförteckningen), antyder dessa starka och motstridiga ståndpunkter som framfördes parallellt under nästan två årtionden att bankmannakåren var djupt splittrad i fråga om kvinnlig personal.

Kvinnor ansågs också dra ner lönerna genom att de ansågs kunna och villiga att arbeta för vilken lön som helst. Bankmannaföreningen lanserade en lösning på problemet med lönedumpning och olaga konkurrens genom att lansera minimitariffen år 1929. Minimilönerna skulle vara den samma för kvinnor och män de tre första anställningsåren men från det sjätte året drog männen ifrån även om de hade samma arbetsuppgifter. Slutlönen var dessutom två tredjedelar av mannens. Hur det skulle gynna kvinnorna motiverades aldrig. Först år 1962 slopades minimilönetarifferna. 

År 1936 framförde en grupp kvinnliga fackföreningsmedlemmar kravet att gifta kvinnor skulle få kvarstå i tjänst samtidigt som de begärde Bankmannaföreningens stöd i frågan. Motion nummer 4 var undertecknad av styrelseledamoten Gertrud Lingström, kassör i Handelsbanken, Clara Cronisioe, Skandinaviska Banken och Elin Flogeland, Skånska Banken. Gertrud Lingström publicerade också en artikel i ämnet i sista numret av Bankvärlden samma år.

I samma nummer finns även en artikel som refererar artiklar ifrån både vecko- och dagspressen där de kvinnliga bankanställdas situation uppmärksammades. Under rubriken ”Moderna nunnor” beskrivs hur de lät förlova sig i största hemlighet och löpte risk för nervösa sammanbrott och självmordstankar på grund av giftermålsförbudet.

Motionen mötte på motstånd i både centralstyrelsen och representantkapet och bifölls inte. Man tillsatte istället en kommitté som skulle utreda saken. Förbundet svävade på målet angående sin officiella hållning: tiden ansågs inte mogen. När Svenska Bankmannaföreningen slutligen gav sitt principiella stöd i mars 1937 var lagstiftningsprocessen redan i rullning och någon aktion från fackets sida kom aldrig på tal. 

Enligt Kajsa Holmberg (se nedan i källförteckningen) framstår svensk Bankmannaföreningen varken som kvinnornas förkämpe eller motståndare utan snarare som mycket passiv, både i att uttrycka åsikter och agera. Samtidigt som hon påpekar att det är möjligt att föreningens handlingsutrymme troligtvis var mycket begränsat på grund av den splittring som rådde inom kåren. Eftersom majoriteten av medlemmar var män reducerades också kvinnornas inflytande.

Efterkrigstiden

I och med de genomgripande samhällsförändringarna under efterkrigstiden och den markant ökade efterfrågan på arbetskraft inom finanssektorn växte Finansförbundet kraftigt på 1960-talet. Medlemsökningen berodde på tillströmningen av kvinnor till fram för allt jordbrukskassorna och sparbankerna. Andelen deltidsarbetande ökade mest. Den stora ökningen av kvinnliga bankanställda sammanfaller tidsmässigt med att kvinnorna sökte sig till branschen till följd av den stora efterfrågan på arbetskraft under 1960-talet.

Kvinnorna upprätthöll fortfarande huvudsakligen de obefordrade tjänsterna och liksom på 1910- och 20-talen utfördes ofta enformiga och rutinbetonade arbetena i stor utsträckning av kvinnor. Fortfarande på 1970-talet var det svårt för de kvinnliga tjänstemännen att nå chefsbefattningar inom yrket. I Bankvärlden nr 6, år 1978, beskrivs att nära tre fjärdedelar av bankanställda kvinnor arbetade med kassa och inlåning medan män dominerar övriga områden som till exempel lån, fond och notariat samt att drygt 40 procent av kvinnorna arbetade deltid. I samma nummer finns också ett reportage från Skånska Banken som då hade 700 anställda och endast tio befordrade kvinnor. Artikeln tar upp problemen med att kvinnor som arbetar deltid har svårt att få befordran och att en del kvinnor kände sig motarbetade.

Att kvinnor sedan år 1965 varit i majoritet i bankmannakåren hade inte heller fått genomslag i förbundsstyrelsen. Först år 1997 valdes Lillemor Smedenvall till den första kvinnliga förbundsordföranden. Fortfarande (år 2012) är frågan om löneskillnaden mellan könen aktuell.

Marie Lexius, fil. mag. etnologi, 2012

Källor

TAM-Akiv: Finansförbundet

  • Kongressprotokoll (A1:6, 1932-1936)
  • Tidskriften Finansvärlden, nr 1 1923, nr 12 1936, nr 6 1978 (B3:4, B3:12 och B3:26)  
  • Handlingar rörande historia och jubileer (F6c:5): Björlin, L. I medlemmarnas intresse. Historik till Svenska Bankmannaförbundets 100-årsjubileum. Manus, troligen år 1986-87.

Tryckta källor

  • Bankfolk i litteraturen. En antologi från Svenska Bankmannaförbundet.1987 (eget förlag).
  • Edvardsson, Ingmar. 1994. Historien om bankfacket. Svenska Bankmannaförbundet 1887-1993. Stockholm (eget förlag).
  • Holmberg, Kajsa. 2010: Då bankmannen blev kvinna. Det svenska bankväsendets feminisering 1910-1939. I Historisk tidskrift, nr 2, 2010.
  • Schön, Lennart. 2001:En modern svensk historia. Tillväxt och omvandling under två sekel. Borås, SNS Förlag.

Övrigt

  • Intervju med Lars Forsell, enhetschef, Medlemsservice, Finansförbundet, 13 februari 2012