TAM-arkiv mobilmeny
Du är här: Startsida  ▸  Fackföreningarna ▸ Tjänstemannabegreppet

Tjänstemannabegreppet

Även om dess betydelse har minskat på senare tid har begreppet ”tjänsteman” varit viktig i det svenska samhället under en mycket lång period. Vad menas då egentligen med begreppet? Det krävs en historisk tillbakablick för att bringa ljus över frågan.

Fortfarande stöter vi på ordet ”tjänsteman” i skilda sammanhang. TCO är en förkortning av ”Tjänstemännens Centralorganisation” även om organisationens medlemmar idag inte alltid identifierar sig som tjänstemän. Nuförtiden identifierar man sig mer med sitt yrke: man presenterar sig som lärare, journalist eller skådespelare. Men rent historiskt har tjänstemannabegreppets överlevnadsförmåga i det svenska samhället varit av formidabla dimensioner. Det svenska samhället har haft en internationellt sett ovanligt konsekvent genomförd särorganisering av arbetare och tjänstemän. I många andra länder är arbetare och tjänstemän organiserade i gemensamma fackliga organisationer. Detta får också konsekvenser för hur den sociala strukturen i Sverige allmänt har beskrivits. Motsatsen mellan ”arbetare” och ”tjänstemän” har traditionellt varit den ständigt åberopade sociala grammatiken för olika jämförelser.

Hur har detta begrepp uppstått? Historikern Arne H. Eriksson spårar ursprunget till våra dagars tjänstemannabegrepp till runt år 1650. På den tiden tituleras offentliga funktionärer i stormaktstidens samhälle ”betjänte”. Det ersatte ordet ”tjänare”. Stormaktstidens växande förvaltning behöver ett begrepp för funktionärer som inte tillhör kungens personliga stab. Med tiden ökar antalet ”betjänte” i såväl statliga som icke-statliga sammanhang. I Sverige innefattar begreppet ”tjänstemän” också tjänstemän i privata verksamheter – privattjänstemän. Detta går alltså tillbaka till ett med statstjänstemännen gemensamt ursprung i begreppet ”betjänte”.

De statliga ”betjänte” tenderade att alltsedan gustaviansk tid i första hand åsyfta lägre befattningshavare. Efter 1800-talets mitt expanderade deras antal kraftigt – inte minst beroende på kommunikationsverkens utbyggnad. Utvecklingen gjorde att ordet började ändra betydelse så mycket att det slutligen avskaffades. Detta skedde successivt men den det sista steget togs vid riksdagens stora lönereglering år 1919. De som tidigare kallades ”betjänte” titulerades nu ”tjänstemän”. Många tjänstemannayrken – som exempelvis bokhållare och posttjänsteman – var från början just manliga yrken. Ingen kunde föreställa sig att ”tjänstemannayrken” en dag skulle dra till sig kvinnlig arbetskraft. En ”tjänstekvinna” var något helt annat – ett bättre ord för piga eller hushållerska. Ändå var det inom tjänstemannayrkena som kvinnor tidigt gjorde entré som löntagare och arbetskraft: redan under 1800-talets andra hälft sökte de sig till skolan, kontoren, telegrafen, posten och sjukhusen.

Den berättelse som tonar fram är hur ett tjänstemannabegrepp sprunget ur ett bortdöende ståndssamhälle på vissa områden förts vidare till ett gryende klassamhälle. Men varför slogs inte detta – i ett fjärran ståndsamhälle – sprunget begrepp helt ut av de moderna yrkesbeteckningarna? Varför betecknade man sig istället inte enbart som polis, folkskollärare eller banktjänsteman? Den viktigaste orsaken är att begreppet ”tjänsteman” blev det gemensamma organisationsbegreppet. De sammanslutningar som byggde på detta begrepp fick med tiden en dominerande ställning.

År 1909 samlades ett antal bruksförvaltare, bokhållare och ingenjörer för att skapa Svenska Brukstjänstemannaföreningen (SBF). Ett decennium senare (1920) bildades Sveriges Verkstäders Tjänstemannaförening (S.V.T.) I början av 1930-talet växte organisationen eftersom man la om programmet i facklig riktning. I samband med denna förändring ändrades också namnet till Svenska Industritjänstemannaförbundet (SIF). Brukens och verkstädernas organisatörer tillhörde helt uppenbart olika yrkesgrupper men de förenades samtidigt av deras sociala ställning – identiteten som tjänstemän. Det var denna identitet som kom att utgöra grunden för tjänstemannarörelsen – det som senare blev TCO. Tjänstemännen som social kategori formades i ett samhälle som präglades av klasskamp mellan arbete och kapital. Det var osäkert var i denna kamp de hörde hemma: de var ju varken kroppsarbetare eller kapitalägare.

Men idag har som sagt förhållandena förändrats. På fackligt håll söker man numera distansera sig från tjänstemannabegreppet. Många människor associerar begreppet till något som hör till en svunnen tid. Inom arbetslivet pågår också sedan några decennier tillbaka förändringar som suddar ut gränserna mellan arbetare och tjänstemän. Begreppet ”medelklass” tycks däremot ha blivit det vanliga ordet i vetenskapliga eller samhälleliga diskussioner. Medelklassen är också ett viktigt skikt i det politiska livet.

Till den begreppsliga förändringen hör också en förändring i utbildningssituationen. Då TCO bildades 1944 var det få som hade akademisk utbildning. Idag är det väldigt många. Därför spelar den tidigare distinktionen mellan tjänstemän och akademiker inte samma roll. Inte heller begreppet ”arbetare” är för övrigt helt gångbart längre. LO använder idag begreppet ”arbetstagare”. Den begreppsvärld som de svenska fackföreningarna bygger på har förändrats i grunden. Idag måste vi förstå samhället med en annan social grammatik…

Källa: Artikeln: ”Privattjänstemännen – utkast till en begreppshistoria. Arne H. Eriksson. I antologin: ”Av kärlek till arkiv: Festskrift till Erik Norberg”.