Från yrkessammanslutningar till fackförbund

Yrkena och utbildningsfrågorna har stått i fokus under hela TCO:s och Saco:s historia.

När organisationerna av löntagare först växte fram i Sverige var det i form av sammanslutningar av människor med gemensamma yrken och arbetsuppgifter. De tidigaste förbunden inom såväl arbetarnas, akademikernas som tjänstemännens fackliga organisationer var yrkesförbund med rötter i det gamla skråväsendet. Endast de som utövade ett visst yrke eller med viss utbildning fick bli medlemmar, andra stängdes ute.

Under slutet av 1800-talet och ett stycke in på 1900-talet då arbetarnas fackliga organisationer växte fram, var antalet tjänstemän med akademisk utbildning litet. Deras arbetsuppgifter och ställning på arbetsplatserna var också en annan än arbetarnas. Hos arbetsgivaren och tjänstemännen med eller utan akademisk utbildning fanns många gånger en föreställning om sammanfallande intressen.

Trots detta bildade olika yrkesgrupper inom tjänstemannaområdet organisationer under senare hälften av 1800-talet och början av 1900-talet. De första organisationerna var Svenska Läkarsällskapet 1808, Maschinistsamfundet 1848, Svenska teknologföreningen 1861, Sveriges Allmänna Folkskollärarförening 1880, SvenskaLärarsällskapet 1884, Svenska Barnmorskeförbundet 1886, Svenska Bankmannaföreningen 1887, Svenska Tullmannaförbundet 1899, Föreningen kvinnor i statens tjänst 1904, Sveriges Arbetsledarförbund 1905 och Svenska Fartygsbefälsföreningen 1907 Svenska Brukstjänstemanna Föreningen 1909, Svensk sjuksköterskeförening 1910 och av stor betydelse för den svenska fackliga utveckling inom tjänstemannaområdet: Sveriges Verkstäders Tjänstemannaförening 1920, som 1932 ändrade namn till Svenska Industritjänstemannaförbundet, SIF. De flesta av dessa organisationer var i första hand rena yrkessammanslutningar där arbetet för det egna yrkets utveckling skapade stark sammanhållning och solidaritet mellan medlemmarna. Föreningarna hade ofta en kamratlig och sällskaplig karaktär men kunde även vara mer probleminriktade och fackliga. Flertalet av dessa tidiga organisationers arkiv finns hos TAM-Arkiv.

Under åren efter första världskriget tog organisationsbildningen inom tjänstemannaområdet fart. Efter kriget var det deflation och medföljande depression. Tjänstemännen och andra löntagargrupper hade det svårt. Det visade sig svårt att återvinna den tidigare reallönenivån och att överhuvudtaget få en inkomstutveckling jämförbar med andra gruppers. Dessa omständigheter förändrade i grunden tjänstemännens inställning till fackligt arbete.

Tjänstemännens första centralorganisation, Daco, skapades mitt under den djupa 30-talsdepressionen som också för tjänstemännen medförde stor arbetslöshet och social otrygghet. Initiativtagare till Daco, som grundades 1931, var främst banktjänstemännen, tjänstemän vid de enskilda järnvägarna, ingenjörer och verkmästare inom industrin samt fartygs- och maskinbefäl. År 1937 bildade sedan de statligt och kommunalt anställda tjänstemännens förbund en centralorganisation, Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Initiativtagare var främst folkskollärarnas, polisernas och kommunaltjänstemännens organisationer.

I juni 1944 konstituerades det nuvarande Tjänstemännens Centralorganisation — TCO — genom ett samgående mellan Daco och ”gamla” TCO. Målet för den nya centralorganisationen var att kunna agera effektivt gentemot samhället och medlemsförbunden mot sina arbetsgivareparter. När TCO bildades ingick 36 förbund i organisationen. Ett stort antal av dessa byggde på yrken eller utbildning. Genom sammanslagningar av de små yrkesföreningarna bildades större fackförbund. I motsats till yrkes – och utbildningsförbunden var de stora förbunden vertikala till sin struktur.De vertikala förbunden organiserar alla tjänstemän på en arbetsplats oavsett utbildning och befattningstyp.

Inom TCO finns för närvarande femton tjänstemannaförbund. Uppbyggnaden av förbunden återspeglar huvudsektorerna på arbetsmarknaden. Det finns organisationer för statstjänstemän, kommunaltjänstemän och privatanställda tjänstemän. Yrkesförbunden har i flera fall medlemmar över hela arbetsmarknaden även om tyngdpunkten av medlemmarna finns inom en viss sektor.