TAM-arkiv mobilmeny
Du är här: Startsida ▸ Fackföreningarna  ▸  Föreningen Norden ▸ Nordismen inifrån: möte – minnen – människor. Åke Landqvist. Förord av Thorbjörn Fälldin

Nordismen inifrån: möte – minnen – människor. Åke Landqvist. Förord av Thorbjörn Fälldin

Boken börjar med ett förord av Thorbjörn Fälldin som också varit ordförande för Föreningen Norden. Boken av Åke Landqvist ger inblickar i problemställningar som Föreningarna Norden tagit sig an under det kvartsekel som Åke var knuten till Norden-föreningarnas verksamhet. Både hemma och i kontakt med omvärlden förtröttades man inte att förklara att de nordiska ländernas lösningar skapat en ökad stabilitet i det nordiska området. Huvuddelen av arbetstiden ägnade han åt det interna Nordenarbetet med flitiga besök ute i lokalavdelningar och distrikt och vid kurser och konferenser. Han betecknar sig själv som ”folkbildare”.

 

Den nordiska tanken

Åkes ambition är att ”ge några glimtar ur gräsrotsnordismens vardag”. Det är ”en liten bok om den folkliga nordismen så som jag upplevde den…”.

”Hans nordism började redan i skolåldern under andra världskriget. ”Världskriget lärde off något mitt i alla de gastkramande krigshändelserna som sågade sönder hela vår världsdel: vi upptäckte att det fanns grannländer som vi på något sätt hade mer gemensamt med än med andra länder långt därutanför spärrarna. De första fragmenten av en nordisk tanke.

Senare kom flera. Man hörde att en flicka i en grannby höll på att gifta sig med en utlänning. – Var han egentligen en utlänning, frågade någon. – Knappast, sa en del, han var ju norrman. Det lät med ens hemtamt. Det var till Norge våra ihoptiggda tioöringar skulle skickas. De var våra vänner.” sidan 7

”Perspektivet på vad som kännetecknar en äkta nordist har förtydligats men samtidigt också tunnats ut. En nordist är en människa som är lite mer motiverad än andra att i sitt tänkande och i sitt vardagsliv, kanske också i sitt yrkesliv, beakta värden som förknippas med Norden.”

”För det är ju så att en armé av honnörsord travar upp när man skall söka reda ut vad meningen är med att verka för det nordiska. Världen som känsla för demokrati, för social och ekonomisk rättvisa och en fast tro på gränsöverskridande samarbete för att lösa samhällsproblem gör sig påminda. Utöver detta vädras ett antal andra positiva signalbegrepp som – på gott och ont – anses härstamma från Norden: tonvikten på folkrörelser som demokratin urkälla,…” sidan 10.

”Men den nordiska arenan har vidgats mot söder genom att de baltiska staterna knutits närmare Norden. Det talas allt oftare om det nordisk-baltiska livsrummet liksom om det nordliga Barentssamarbetet mellan tre nordiska länder och det nya Ryssland.”

 

Nordiska kampanjer: våra språk

”Emellanåt har det funnits behov av större gränsöverskridande arrangemang med syfte att uppmärksamma språkfrågorna. Den idé om ett Nordiskt språkår som föddes i en lokal vid Jakobs torg i Stockholm våren 1977 var ett försök att samla alla föreningarna kring ett tema som inte skulle möta några protester. När Nordenförbundens styrande organ senare stadfäste programmet vid ett möte i danska Vejle blev inriktningen framförallt att öka kännedomen om de sammanlagt åtta officiella språken (sidan 66).

I Sverige kan man inte räkna med att man ska lära sig färöiska Men svenskar kan ha kunskap om detta minoritetsspråk och dess släktskap med andra nordiska språk. Det kan leda till en nyfikenhet på några av de viktigaste författarna på Färöarna och deras verk liksom på kulturen som sådan.

 

Fem personporträtt

Samarbetsmaskinisten Arne Fritjof Andersson var den svenska Föreningen Nordens sekreterare och direktör under nästan 40 år. Han gjorde en insats som gör det naturligt att utnämna honom till ”samarbetsmaskinist” för rörelsen. Arne F bedrev studier vid Stockholms högskola i språk och litteratur. Vissa var ”eldsjälar” inom rörelsen. Under hans tid tillkom ett nordiskt råd 1952 under aktiv medverkan av från Nordenrörelsen kända namn Nils Herlitz, Einar Gerhardsen osv. EN Nordisk kultrukommission (NKK) hade skapats och förebådat ett minsterrådskansli som bildades på 1970-talet. Arne hade under kriget arbetat i Svenska Norgehjälpen. 1980-81 anordnades ett Nordiskt språkår. Efter andra världskriget tillkom ett nätverk av bilaterala kulturfonder liksom viktiga idécentra för den nordiska tanken. Det anrika Hindsgavl i Danmark, Bohusgården, Kungälv, Lysebu, Schaeffergården, Biskops-Arnö, Voksenåsen, Hässelby och Hanaholmen.

Yngve Kristensson arbetade med miljöskyddsfrågor och var Nordenordförande. Det nordsiksa intresset väcktes tidigt under lundaåren där Kristensson kom under inflytande av filosofen Hans Larsson. Han var centralstyrelsens ordförande och ordförande i Föreningen Nordens Institut under ett drygt decennium. Med sin bakgrund i juridiken ägnade han kraft åt att få till stånd en rättslig grund för det expanderande nordiska samarbetet. Särskilt kan här nämnas den nordiska miljökonventionen. Det nämns med respekt i EU-kretsar.

Bertil Olsson – ordförande i Norden-föreningen fram till 1983 tillhörde den kärntrupp som röjde väg för den fria och gemensamma nordiska arbetsmarknadspolitiken. Sin största ryktbarhet förtjänade Bertil givetvis under de 15 åren som AMS-chef 1957-72. Han blev ämbetsmannen som omsatte den rörliga arbetsmarknadspolitiken i den svenska vardagen. Han ville inte dra in i Norden i partipolitisk strid. Man ville inte ta ställning till Nordsat. Bertil Olsson ingick i den kulturgrupp inom LO där kampen organiserades mot Nordsat.

PO Sundman var en framstående nordiskt under drygt 20 år. Han beklädde så gott som alla ledande poster inom den svenska föreningen Norden. 1968 erövrade han Nordiska rådets litteraturpris med ”Ingenjör Andrées luftfärd”. PO:s litterära stil hade rötter i den isländska litteraturen och behaviorismen.

Han nämnde inte under sina samtal med Åke om sitt samröre med nazismen. Den nordiska tanken var en del av tankegodset i denna rörelses budskap.

Åke Leander var rektor vid Biskops-Arnö i Bålsta. Han var också en humanist. Det fanns även föreläsare från utomnordiska länder. Man trodde på den nordiska länderna som medaktörer i en vidare internationell krets.

 

Försök till europeisk syntes

”I ett försök att förenkla koncentrerar jag mig på ekträdet. Jag har nämligen svårt att betrakta detta träd som något annat än som framvuxet ur rottrådar från Europa som helhet. Det vill säga, även från Norden. Oavsett om många önskar se Norden som något helt särpräglat inom världsdelen är ändå sanningen den att våra nordiska rottrådar sedan tusentals år förenat sig med andra från Europas alla hörn och skapat det vi idag kallar Europa. Det europeiska ekträdet omfattar alltså också den nordiska regionen.”

Folkbildning och folkrörelser. I Norden råder stor enighet bakom de fyra krav som länge varit riktningsgivande: en folkrörelse skall arbeta för vissa övergripande idéer utifrån ett antal formulerade mål; den skall ha stor självständighet i förhållande till det officiella, dvs stat och kommun; uppbyggnaden skall vara demokratisk och ha som kännetecken social gemenskap. En folkbildare är naturligen en person som i olika funktioner sysselsätter sig med de frågor den aktuella folkrörelsen står för. Norden är sannolikt den del av Västvärlden som har de starkaste traditionerna inom folkrörelser och folkbildning. Ett exempel är Föreningen Norden.

”Den nya enheten, det nordisk-baltiska blocket, kommer att kunna tala med en stark röst, om länderna på detta sätt lyckas finna varandra.”