Hur uppkom arkivprofessionen i Sverige? Vilken roll har arkivariernas organisering spelat? Arkivchefen Lars-Erik Hansen ger här en bild av arkivprofessionens utveckling.

Arkivprofessionen i USA växte liksom i Sverige fram från historieprofessionen och bevarade långt in på 1900-talet ett extremt nära samarbete med sina historiskt orienterade kollegor. Banden mellan arkivarier och historiker är vid denna tid stark i alla industrialiserade länder. Arkivarierna strävade efter att bli en profession. För att ett yrke ska kallas en profession förutsätter det bl.a. en specialiserad, systematisk utbildning. Genomgång av vissa examina krävs för att få tillträde till professionen, examina som ger professionen dess roll i den samhälleliga arbetsdelningen. Professionerna har en tendens att kräva såväl tjänstemonopol som frihet från kontroll av andra aktörer, i syfte att bli oberoende av både lekmän och staten. Eftersom professionerna är grundade på kompetens, professionell etik och har ett särskilt samhällsintresse, gör de också anspråk på speciella materiella belöningar.

Organisering av arkivarier tar fart

Den första organisationen som organiserade arkivarier växte fram i en facklig kontext, men kom att arbeta med professionaliseringsfrågor och är därför av stort intresse att lyfta fram. Facklig verksamhet tog inte fart i Sverige under 1800-talet för att forma professioner. Orsaken var kampen för arbetarklassens rätt och rättigheter. Arbetarklassens centralorganisation Landsorganisationen (LO) eftersträvade att organisera alla arbetare på en arbetsplats, den s.k. industriförbundsprincipen, och inte dela upp arbetarna i organisationer byggda på deras yrkesuppgifter inom en och samma verksamhet.

Facklig organisering där professionsfrågorna växte och blev dominerande s.k. yrkesförbund utvecklades först en bit in på 1900-talet, framför allt läkare och jurister gick i spetsen för denna organisering. När yrkesförbunden valde att upprätta en centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation (Saco), kom professionerna och deras frågor mer i fokus.

Ursprungligen var arkivariekåren liten och det var i stort en uteslutande statlig verksamhet. De fackliga frågorna kunde inte kanaliseras i ett eget förbund, som var fallet med t.ex. lärarna.

En organisation för arkivarier – Arkivstatens tjänstemannaförening – bildades 1936 och hade då 29 medlemmar. Medlemmarna omfattade en stor del av den då mycket blygsamma arkivariekåren, som hade akademisk utbildning med historia som huvudämne. Organisationen var öppen endast för anställda vid den s.k. arkivstaten – det vill säga Riksarkiven och landsarkiven. Vid denna tid var staten alltså relativt liten. Den manliga dominansen inom yrket var total.

Vid denna tid tog den fackliga organiseringen av övriga tjänstemän fart på allvar – anställda inom industrin, inom kommuner eller inom staten som organiserade, planerade och följde upp arbetet ökade sina fackliga aktiviteter. År 1931 etablerades en centralorganisation för en rad tjänstemannagrupper:  De anställdas centralorganisation (Daco). Tjänstemän inom privat sektor fick förenings- och förhandlingsrätt för sina medlemmar samma år som Arkivstatens tjänstemannaförening bildades år 1936. Därmed kunde det fackliga arbetet börja på allvar med kamp för privatanställda löntagares rätt och rättigheter, vilket måste ha fungerat som en inspiration för Arkivstatens tjänstemannaförening.

En annan förändring som fick stor betydelse för den lilla arkivariekårens organisering var 1937 års förordning som gav auktoriserade personalorganisationer rätt att överlägga med myndigheternas ledningar, men de fick emellertid inte, likt anställda inom den privata sektorn, teckna kollektivavtal om löner och andra villkor. På denna punkt fick de offentliganställda följa de beslut som arbetsgivaren tog. Redan påföljande år började ARK överläggningar med Arkivverkets ledning.

Inom arkivsektorn började under andra världskriget allt fler icke-utbildade arbeta med arkiv. När Arkivmannaföreningen (som senare blev Föreningen arkivmän), som bestod av medlemmar som hänvisats arkivarbete genom ett initiativ från statens arbetsmarknadskommission, år 1945 tog initiativ till bildandet av en riksorganisation: Sveriges arkivtjänstemäns riksorganisation levererades omfattande kritik mot det nya organisationsförsöket från ARK. Kritiken gick ut på att arkivarieuppdraget krävde akademisk utbildning och kunde därför inte vara en avskeppningsplats för arbetslösa genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Kravet att medlemmarna i ARK skulle ha en viss lönegrad markerade i linje härmed att endast akademiskt utbildade kunde bli medlemmar.

Under denna period började även akademikeryrken att på bred front organisera sig fackligt. Det var naturligt att Arkivstatens tjänstemannaförening, som bestod av akademiskt skolade historiker, från början 1949 fick kontakt med och blev medlem i Sveriges Akademikers Centralorganisation (Saco), grundat två år tidigare.

Avgränsningen mot andra som vill arbeta med arkiv fortsatte under efterkrigstiden och fick genomslag i ARK:s stadgar. Mot bakgrund av expansionen av antalet anställda inom kommunerna som inkluderade akademiker krävde förening att medlemmarna i föreningen skulle ”utgöra en sammanslutning mellan de vetenskaplig utbildade tjänstemännen vid statliga och kommunala arkiv” och medlemskap kunde den få som vunnit ”vetenskaplig kompetens och var föreskriven för anställning som amanuens vid Riksarkivet”. I 1964 års stadgar formulerades medlemskravet om och omfattade nu personer som ”vunnit kompetens för anställning såsom arkivarie vid Riksarkivet”.

Även inom ARK var medlemsantalet länge lågt. Den stora ökningen kom först i och med att det skapades en akademisk arkivarieutbildning som fr.o.m. hösten 1973 hölls vid Stockholms universitet. Lärarna och läromedelsförfattarna var medlemmar i ARK.

Centrala frågor för ARK har varit löner, utbildning, behörighetskrav och yrkesstatus. I föreningens begynnelse fastställdes lönerna inom den offentliga sektorn av regeringen. Först på 1960-talet fick de statligt och kommunalt anställda förhandlings- och strejkrätt.

Utbildningen för arkivarier förändrades mycket under ARK:s tid. Före 1973 fick de akademiker som anställdes sin utbildning inom ramen för sin tjänst vid någon arkivarieinstitution. ARK var delaktig (bl.a. som remissinstans) i den utveckling som ledde till att arkivvetenskap blev ett självständigt akademiskt ämne och att arkivutbildningar tillkom vid flera universitet.

DIK, fackförbundet som högskoleutbildade personer som arbetar inom kultur- och kommunikationsbranschen, uppstod 1972 och ingick i Saco. DIK formades genom en sammanslagning av flera mindre förbund inom arkiv-, biblioteks- och museisektorn. ARK blev då en av delföreningarna inom DIK. För ARK:s del innebar detta många fördelar, bl.a. att man blev representerad i många av DIK:s organ, inte minst i förbundsstyrelsen, men ARK var redan ansluten till Saco före uppkomsten av DIK. Statstjänstemännens Riksförbund (SR) gick upp i Saco år 1975 och upphörde därmed som självständig organisation.

ARK som ett utpräglat yrkesförbund har aldrig varit ett renodlat fackförbund, även om professionsfrågor successivt förflyttades till och delvis togs över av andra arkivarieföreningar. Det går emellertid inte att underskatta betydelsen av ARK:s arbete för den lilla professionen. Föreningen är på många sätt en föregångare och vägröjare för de föreningar som kom efter och som ökade trycket i frågor av relevans för arkivarierna.

Av: Lars-Erik Hansen, arkivarie och chef som TAM-Arkiv.