Hur utvecklades den moderna antropologin? Kollektivbiografin ”Den övre luftens gudar” handlar om hur en nytänkande forskargrupp i USA förändrade den rådande synen på ras och klass.
Vissa professioner – som exempelvis inom medicinen – har en lång historia bakom sig. Andra – som antropologin – uppstod relativt sent. Samtidigt förändras discipliner över tid. Medicinen kan tjäna som exempel. Carina Carlhed Ydhag noterar i sin bok ”Uppkomsten av ett medicinskt fält” att – trots den mångfald av medicinska system och idéer som kännetecknade 1700-talets medicin – kan epoken karakteriseras som en ”storhetstid” för läkarna på det sättet att de hade en relativ handlingsfrihet och frihet att utveckla teorier. Under 16- och 1700-talet kunde metoder från både skolmedicin och folkmedicin tillämpas. I ett senare skede blev den biomedicinska kunskapen medicinens kunskapskärna, dess ”heartland”. Olika discipliner går igenom stadier. I ett senare skede blir ämnet mer professionaliserat. Det finns plats för fler yrkesutövare, men möjligheterna till nya idéer har snävats in. Kanske kan det sägas att professioner de kan gå igenom ett ”åldrande” där en ursprunglig entusiasm kan ha minskat…
Antropologin som disciplin visar påtagliga paralleller. Charles Kings lovprisade kollektivbiografi ”Den övre luftens gudar” har visat hur en grupp en gång i tiden förändrade våra föreställningar om kulturell, biologisk och manlig överhöghet. Den handlar om den moderna antropologins vagga – en tid då många var entusiastiska över ämnet och de frågor ämnet hjälpte till att lyfta fram. Beskrivningen utgår från den amerikanske antropologen Franz Boas (1852-1942) och fyra av hans mest namnkunniga elever. På ett spännande sätt visar den hur tanke och liv flätas ihop i en människans liv. Alla fyra tillhörde de samhällets minoriteter. Franz Boas var jude, Ella Clara Deloria tillhörde den amerikanska urbefolkningen, Zora Neala Hurston var afroamerikan. Margaret Mead och Ruth Benedict avvek även de från samhällets normer De var bisexuella och hade även haft en relation med varandra. Detta gemensamma utanförskap var grunden till att de utvecklade idéer som såg samhället på ett nytt sätt.
King lyfter fram Margaret Mead – av vissa kallad ”antropologins moder” – som en speciellt intressant gestalt. Hon blev tidigt en slags ”offentlig antropolog” genom sina många populärvetenskapliga böcker. Inte minst blev hon känd genom sitt ifrågasättande av det som då kallades ”könsrollernas” naturlighet – exempelvis i den även till svenska översatta boken ”Kvinnligt, manligt, mänskligt”. Hon kunde inte fullt ut göra karriär i akademin – hon var kontroversiell i universitetsvärlden genom sitt författarskap – och under senare delen av sitt liv var hon verksam vid American Museum of Natural History i New York. På 1960-talet fick hon förnyad aktualitet genom ungdomsrevolten och den sexuella ”revolution” som skedde under denna tid.
Under sitt liv var hon gift med tre olika män, varav hon fäste sig speciellt vid den siste av dem – antropologen Gregory Bateson. Då hon först träffade honom var hon gift med en annan antropolog, Reo Fortune. Alla tre bodde de – och genomförde fältarbete – i en avlägsen by invid Sepikfloden i Nya Guinea. Det ledde till en komplicerad triangel relation, där svartsjuka blandades med en vilja att förstå varandras känslor. Det hela ledde till att Mead utvecklade en ny teori om mänskliga relationer! En teori som senare fick betydelse för hennes författarskap.
Liksom andra antropologer utgick Boas ursprungligen från att mänskligheten kunde delas in i olika kategorier. Men hans studier av inuiter i Kanada och hans undersökningar av immigranter i USA ledde honom till slutsatsen att raserna inte existerade som stabila enheter. När det gällde migranterna till USA kom han fram till att de liv de kom att leva i USA – både miljön och kosten – hade mätbar effekt på skallformer och annat som antogs vara beständigt hos en viss grupp.
Boas och hans elever kom att driva den kulturrelativistiska uppfattningen. De hävdade att ingen kultur är viktigare eller mer utvecklad än någon annan. Kulturella fenomen måste först och främst förstås utifrån sina egna sammanhang. Detta argumenterade de för i en tid av vetenskaplig rasism, sexism, diskriminering av mentalsjuka och homosexuella. De belyste de rasistiska idéernas utbredning och destruktivitet i det samtida USA. Utifrån det var det kanske inte så märkligt att idéer kom att uppröra många. Franz Boas beskrevs om en ”galen professor”, Margaret Mead var en ”slampa” och så vidare. Samtidigt var deras hela syfte att vända upp och ned på invanda föreställningar.
Som bland annat antropologen Don Kulick har noterat ifrågasätts idag antropologin från olika håll, där ämnet uppfattas som något av en kolonial relik från ett rasistiskt förflutet. Antropologinstitutioner har slagits samman vissa institutioner har t.o.m. lagts ned och Alfred Kroeber – en av Boas elever – har omvärderats från humanist till rasist. Samtidigt har även ämnets karaktär förändrats. Från att tidigare studerat ursprungsbefolkningar till att fokusera mer på sådant som urbana miljöer, företag och även djur! Gott så, men ämnets karaktär är inte detsamma – det skiljer sig inte tydligt från andra akademiska discipliner. Är disciplinen på väg mot sitt slut?
Och här kanske det är dags att återkoppla till professionsforskningen och dess rön. Var befinner sig antropologin som disciplin nu? Det långt äldre ämnet medicin har gått igenom olika faser. En professions historia beskrivs ofta som en resa ”från klarhet till klarhet”. Men i verkligheten har det alltid funnits olika alternativa utvecklingsvägar. Vilka utvecklingslinjer som följts beror på allianser i de ekonomiska, politiska och institutionella förändringarna. Idag har identitetspolitiken fått större betydelse, där många hävdar att de enda som borde uttala sig om en grupp är själva – en syn som givetvis inte överensstämmer med Boas och hans forskningsgrupps synsätt. I en tid då många ägnar sig åt att bekräfta de synsätt de redan har – vilket internet ger oss många möjligheter att göra – kanske ändå den tidiga antropologin kan lära oss något…?
Litteratur: Charles King. Den övre luftens gudar: hur en grupp nytänkande antropologer förändrade vår syn på ras och kön. 2019. Diadalos.
Carina Carlhed Ydhag. 2020. Uppkomsten av ett professionellt medicinskt fält: Läkares, sjuksköterskors och laboratorieassistenters formering. Stockholm University Press.
Av: Leif Jacobsson