Föreningen Norden

Axel Gjöres – den förste efterkrigsordföranden

Axel Gjöres föddes 1889 i Smedjebacken, en ort i Dalarna. I sin memoarbok ”Den tiden” berättar han om hur det kom finska invandrare till en trakt i närheten av födelseorten redan i början av 1600-talet. Många av hans förfäder kom från denna bygd och han skriver att det säkert fanns många spår av de finska kolonisterna i hans släkt. Han växte upp i en bruksarbetarfamilj. I ”Den tiden” berättar han också om sin barndom och om hur han tidigt blev politiskt engagerad inom den tidiga arbetarrörelsen.

Då unionskrisen med Norge inträffade 1905 hade han blivit medlem i en socialdemokratisk ungdomsklubb på hemorten. Klubben tog klart ställning för en fredlig lösning av konflikten med Norge. Han skriver att ”Detta var mitt första engagemang i de nordiska samförståndssträvandena”. Han började sitt arbetsliv som springpojke och fortsatte därefter sitt yrkesliv som järnverksarbetare. Sedan kom Gjöres att studera vid Brunnsviks folkhögskola 1908-09 och kom där i kontakt med de kooperativa idéerna. År 1910 började han arbeta som biträde i en konsumentförening.

Han kom sedan att successivt stiga i graderna inom KF. Han var bl.a. verksam som journalist vid kooperationens tidskrift – från 1913 som redaktör för Kooperativa Förbundets tidningsavdelning. Han erhöll också ett stipendium för att åka till England (Cooperative collage i Manchester 1919) och studera kooperationen där. Han studerade även vid Handelshögskolan i Stockholm 1917-1919.

Axel Gjöres kom att nå de högsta positionerna inom den kooperativa rörelsen i Sverige. Han blev tillförordnad chef för Kooperativa förbundets organisationsavdelning 1921-1923 och ordförande i förbundets styrelse mellan 1926-1938.

Gjöres var också tillförordnad generaldirektör för Kommerskollegium 1938-1941, folkhushållningsminister 1941-1947, handelsminister 1947-1948 och generaldirektör för Kommerskollegium 1948-1955. Han representerade socialdemokraterna i riksdagens första kammare 1943-1950.

Under andra världskriget utsågs han alltså till hushållningsminister i Per-Albins samlingsregering. Han var under sin regeringstid under krigsåren inblandad i hjälpen till de nordiska grannländerna Norge och Finland. I sin memoarbok ”Vreda Vindar” ger han sin minnesbild av händelseförloppet.

Han beskriver den Svenska Norgehjälpen och om det problem som uppstod med den tyska ockupationsmakten under hans ministertid. Tyskland hade nämligen i slutet av kriget börjat ta stickprov på Norge-paketen för att förvissa sig om att de icke innebar någon fara för tredje riket. De gjorde då upptäckten att varorna ibland var inslagna i tidningar som inte var positiva till den tyska politiken. Paketen gick också bland till personer som inte var kända som tyskvänner. Man upptäckte även – i ett stickprov – ett brev som hade bakats in i ett smörpaket. Därför ställdes som villkor för fortsatt gåvotrafik att Svenska Norgehjälpen skulle öppna varje paket och undersöka innehållet innan expedieringen godkändes. De nya kraven blev ett stort bekymmer som ledarna för Norgehjälpen som i ett par omgångar diskuterade den besvärliga situationen med Gjöres. Man kom fram att man borde låta de tyska kraven ligga till sig i stillhet. Sedan kom Tysklands kapitulering och frågan löstes därmed.

Gjöres var också som hushållningsminister inblandad i den hjälp till Finland som Sverige gav i slutet av andra världskriget. Under det finsk-ryska fortsättningskriget 1941-1944 försåg först Tyskland ”vapenbröderna” i Finland med brödsäd. Men några lager lät de inte lägga upp i landet. Vapenbrodern måste hållas vid en hushållning, som inte lockade till någon politisk tvärvändning.

Då Finland undertecknade ett vapenstillestånd med Sovjetunionen stoppades de tyska leveranserna av brödsäd. Finland vädjade då till den svenska regeringen att skicka livsmedel och även industrivaror till Finland. Sverige hade då vissa problem med industrivaror, men skickade de kvantiteter livsmedel som Finland efterfrågade. Det handlade om 150 000 ton spannmål och därutöver leveranser av olika kvantiteter matfett, socker, salt sill och salt fisk samt tekniskt fett för tvåltillverkning.

Axel Gjöres var mellan åren 1945 till 1957 ordförande i Föreningen Norden. I hans personarkiv på Kungliga biblioteket i Stockholm återfinns handlingar som visar att han fick en hedersgåva på 24.000 kronor som föreningen insamlat till hans 60-årsdag, 1949. Pengarna var avsedda att användas för något nordiskt ändamål, som Gjöres själv skulle råda över. Summan överlämnades till Föreningen Norden att jämte eventuella ytterligare inflytande medel i föreningens räkning ingå i en fond under namnet ”Gjöresfonden”. Fondens avkastning skulle, sedan viss del av denna tillagts grundkapitalet, tjäna nordiska studie- och forskningsintressen.

I personarkivet finns också ett ”P. M rörande kursverksamhet vid föreningen Nordens institut”. Där finns preliminära riktlinjer för kursverksamheten vid föreningen Nordens institut. Något som utarbetats efter överläggningar inom styrelsen samt inom den särskilda programkommittén. Det handlar om vilken verksamhet av folkhögskolekaraktär som var planerad. Undervisningen skulle innehålla kurser i ämnen som litteratur, historia och idéströmningar i Norden.

Föreningen Norden kom 1956 – under Gjöres ordförandetid – att disponera ön Biskops Arnö i Mälaren. År 1958 – ett år efter att Gjöres avgått som ordförande – startade sedan Föreningen Norden i formen av en stiftelse sin folkhögskola: ” Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö”.

Gjöres utgav ett antal böcker under sin levnad, bl.a. de två memoarböckerna ”Den tiden” 1965 och ”Vreda vindar” 1967 ur vilka mycket av informationen i denna text är hämtad. Axel Gjöres avled 1979 i Västerleds församling.  

Torsten Karl Viktor Nothin föddes 16 februari 1884 i Voxtorps församling i Jönköpings län. Han var son till en kyrkoherde och växte upp i prästgårdar i Värnamobygden. I sin bok ”Från Branting till Erlander” berättar Nothin hur han upptäckte hur bondebefolkningen runt omkring levde under hårt arbete och i regel knappa villkor. Han började sedan studera juridik vid Lunds Universitet 1901 och började då att på allvar intressera sig för samhällsfrågorna. Han kom så småningom att ansluta sig till socialdemokratiska arbetarepartiet, men han skriver att han inte eftersträvade att bli professionell politiker. Nothin tog hovrättsexamen 1905. Han gjorde sedan successivt karriär inom Göta hovrätt. År 1911 blev han adjungerad ledamot, 1914 fiskal i Göta hovrätt, 1915 tillförordnad revisionssekreterare samt 1917 hovrättsråd i Göta hovrätt.

År 1918 inträdde Nothin i regeringskansliet som ämbetsman och blev på det sättet – delvis mot sin egen önskan – involverad i det politiska arbetet. Nothin värvades nu till partipolitiken och när Hjalmar Branting bildade sin första och andra ministär (mars-oktober 1920 och oktober 1921- april 1923) blev Nothin konsultativt statsråd. I oktober 1924 utsågs han sedan till justitieminister i Hjalmar Brantings tredje ministär och han kvarstod som sådan även i den efterföljande – av Richard Sandler – ledda ministären (från januari 1925).

År 1933 utnämndes han sedan till överståthållare en befattning han innehade till 1949. Där arbetade han bl.a. med att motarbeta den nazistiska propagandan. Med anledning av hans uppgift att stävja nazistisk aktivitet gjorde Nothin en framställning till regeringen, som ledde fram till ett förbud utfärdat 1934 mot ”vissa sammanslutningar”. Beslutet väckte protester bland nazisterna.

1938 blev han ordförande för föreningen Norden en befattning han kom att inneha till 1945. Han valdes i syfte att föreningen skulle kunna breddas från att vara en förening för ”eliten” till att få en mer ”folklig” bas. En grundtanke i hans gärning för föreningen Norden var att sök anknytning till stora organisationer. Detta gjorde han i syfte att dels bredda föreningens ekonomiska underlag, dels för att kunna föra ut de nordiska tankarna till de folkrörelser som tidigare i hög utsträckning stått främmande för dem. I början av sitt ordförandeskap upplevde Nothin ett visst motstånd från personer som kommit att identifiera sig med tidigare målsättningar och arbetssätt. Men under Nothins tid skedde ett närmande till de stora folkrörelserna. Under hans ordförandetid åstadkoms en kraftig ökning av medlemsantalet. Men 1943 anslöt sig Kooperativa förbundet, Landsorganisationen och Arbetsgivareföreningen som samverkande medlemmar i föreningen. Tidigare hade Läroverkslärarnas förening, Sveriges allmänna folkskollärareförening, Hantverksorganisationen och Köpmannaförbundet ansökt om medlemskap.

Andra världskrigets utbrott och händelserna fram till krigets slut utspelade sig under Nothins ordförandetid. I och med krigets utbrott fick föreningen Norden arbeta med nordiskt hjälparbete. Först var det Finland som drogs in. Nothin var med och arbetade för Finlands sak. Så småningom kom ockupationerna av Danmark och Norge och hjälpen kom då att omfatta även dessa länder. Nya åtgärder för ett samordnande blev nödvändiga och i sådant syfte bildades hösten 1941 vid ett sammanträde hos Nothin ”samordningskommittén för nordiskt hjälparbete”.

Under kriget uppkom också debatter om nordiskt försvarssamarbete och en politisk union i Norden efter kriget. Nothin deltog i debatten och ställde sig positiv till ett nordiskt närmande, politiskt och militärt.

Mellan åren 1940-44 var han ordförande för Centralkommittén för det frivilliga försvarsarbetet (det som nu kallas Folk och Försvar) en organisation som han även varit med och grundat.

Tanken på ett nordiskt centrum för folkbildning var också en fråga som drevs av Nothin. Ursprungligen hade han sökt efter någon plats, där den svenska föreningen Norden kunde anordna kurser och möten samt mottaga delegater från grannländerna. Med tiden kom han att driva tanken på att med utgångspunkt från Grundvigs tanke på en nordisk folkhögskola skapa ett slags nordiskt universitet. Där skulle professorer från de nordiska länderna kunna bedriva undervisning i sitt ämne under en eller samma termin. Där skulle också examina kunna avges för dem som sökte inträde på lärarbanan. I sin bok ”Från Branting till Erlander” berättar Nothin att han hade i åtanke att Vadstena slott skulle vara en lämplig byggnad för att inrymma ett sådant ”nordiskt universitet”. Men efter att andra världskriget utbröt rann saken ut i saken ut i sanden.

Nothin var också med och planerade för hjälpverksamheten i Norden efter kriget. I september 1943 överlämnade Nothin således en framställning till Kungl. Maj:t om inrättandet av ett statligt organ med uppgift att förbereda svensk materiell hjälp till de nordiska folken efter krigets slut. I skrivelsen framhölls även, att Sveriges medverkan kunde bli aktuell för ett allmäneuropeiskt hjälparbete men att landets plikter var störst i förhållande till grannländerna. Framställningen undertecknades av styrelserna för föreningen Norden och samarbetskommittén för Nordiskt hjälparbete. Bakom framställningen stod även praktiskt taget alla fackliga och ideella riksomfattande organisationer i landet.

Efter sin pensionering utkom Nothin sedan med ett flertal böcker, bl.a. memoarer och minnen där han även berättade om sin tid i föreningen Norden. Torsten Nothin avled 1 mars 1972 i Värnamo.  

Gerhard Louis De Geer af Finspång, född den 27 november 1854 i Kristianstad i Skåne. De Geer studerade juridik vid Uppsala Universitet från 1873. Han blev jur. kand. 1879. Han blev sedan vice häradshövding 1881, amanuens i finansdepartementet 1884 och tillförordnad kanslisekreterare där 1888-1892. Därefter blev han genom tjänstgöring i riksdagsutskott, statliga kommittéer och i finansdepartementet väl insatt i politiska frågor.

De Geer blev sedan riksdagsledamot i första kammaren 1901-1914 och landshövding i samma län 1905-1923. Som moderat liberal tillhörde han i första kammarens minoritetsparti 1901-1904 och dess efterföljare Första kammarens moderata grupp 1912. I unionsfrågan reagerade han bestämt mot alla planer på att upprätthålla unionen mot norrmännens vilja. I rösträttsfrågan anslöt han sig till den liberala partilinjen och kravet på majoritetsval, men var en tydlig försvarsvän. Det gjorde att han periodvis blev påtänkt som statsminister, men så blev det inte och han blev inte heller återvald till riksdagen i riksdagsvalet 1914. Detta eftersom han då lämnat partiet och under det urtima riksmötet 1914 betecknade sig som frisinnad vilde.

Under de närmast följande åren var han bland annat ordförande i ”kommittén för arbetstidens begränsning”. Denna la grunden till den åttatimmarsdag som infördes 1918. De Geer hade därmed stärkt banden till socialdemokratin. Det var också i denna veva – 1919 – som han blev ordförande i föreningen Norden. Han därmed organisationens första ordförande.

Under De Geers tid som ordförande var de drivande krafterna personer med hög ställning i det svenska samhället. En del hade tillhört ledningen för 1912 års pansarbåtsinsamling och Conrad Carleson hade tidigare varit finansminister i en högerregering. Nils Herlitz berättar i sin artikel ”När föreningarna Norden bildades” att man från norsk sida hade ställt frågor om den svenska kommitténs politiska bakgrund. De kunde misstänka att det fanns någon slags ”storsvenskhet” bakom den svenska föreningen. Det fanns ju inledningsvis en viss tveksamhet från norsk sida till initiativet med föreningen Norden. Från norsk sida ville man också att det ömsesidiga upplysningsarbetet – det kulturella utbytet – skulle komma i första rummet. Från svenskt och danskt håll var man däremot intresserade av politiskt, speciellt försvarspolitiskt och ekonomiskt samarbete. Men De Geer var, som vi sett, en person som redan från början motsatt sig att unionen med Norge skulle upprätthållas mot norrmännens vilja.

I föreningens barndom kom också upplysningsarbetet att spela en central roll. I det första svenska stadgeutkastet var det tal om att inrätta ”upplysningsbyråer” med vittsyftande uppgifter. De var tänkt att de skulle sammanknytas med pressen och tjäna dess behov. Man kan säga att verksamheten generellt kom att få ett mer ”kulturellt” innehåll på bekostnad av det som initiativtagarna till föreningen Norden hade tänkt sig. De hade fokuserat på ekonomiskt och socialt samarbete. Den svenska föreningen Norden gjorde en sammanställning och utvärdering av verksamheten under åren 1919 till 1924, de år då De Geer var föreningens ordförande. Det hade handlat om:

1. Föreläsningsverksamhet

2. Studiekurser, studieresor och folkmöten.

3. Universitetsfrågor, med utbyte av lärare och föreläsningsserier.

4 Skolfrågor.

5 Lagstiftning

6. Pressen.

7. Musiklivet.

8. Biblioteksverksamhet.

9. Nordens byråer.

Om De Geers insats som ordförande i föreningen Norden skriver föreningens förste sekreterare Nils Herlitz i sina memoarer:

”Som ordförande i Föreningen Norden i begynnelsen stod Louis De Geer under fem år i spetsen. Han var en älskvärd man, men han var ganska reserverad, och hans ledning var nästan bara formell. Han bodde inte i Stockholm, och då han deltog i arbetet, sällan på styrelsesammanträden men regelbundet vid de årliga återkommande mötena mellan de tre styrelsernas delegerande, lade han inte mycket an på att tränga in i frågorna. Det tycktes snarare vara entusiasm för mellanfolkligt samförstånd i allmänhet än intresse av just för konkreta nordiska samarbetssträvanden som besjälade honom.”

Under sin tid som ordförande i föreningen Norden var han också en kort tid 27 oktober 1920-14 februari 1921 – alltså 111 dagar – Sveriges statsminister. Det var efter Hjalmar Brantings valförlust 1920 som han tillträdde. Men redan efter ministärens första kontakt med riksdagen uppstod motstånd. Regeringen vill höja försvarsanslagen, men förslaget röstades ned efter en svag insats av De Geer i andra kammarens remissdebatt. De Geer kritiserades då för en uppgiven inställning. I det tidiga 1900-talet hade Louis De Geer mycket av det som en politiker då skulle ha. Han var förmögen, hade fina anor och var en hög ämbetsman i staten. Hans far hade också genomfört representationsreformen 1965. De Geer uppges dock ha varit ”en tillbakadragen och föga handlingskraftig karaktär”. Kritiken från andra regeringsledamöter växte eftersom de menade att De Geer var oförmögen att leda regeringen. De skrev samfällt avskedsansökningar och bad kungen att väja mellan dem och statsministern. De Geer var då tvungen att avgå, efter sin mycket korta statsministerbana.

Efter sin tid som föreningen Nordens ordförande och Sveriges statsminister gav han ut några minnesböcker: ”Politiska hågkomster 1901-1921”, år 1926 samt ”Strödda minnen” år 1926. Louis De Geer avled den 25 februari 1935.  

Föreningen Norden tidigare ordförande Gabriel Thulin föddes 1865 i Helsingborg. Den Thulinska skäkten var – enligt hans självbiografi – en gammal präst- och klockaresläkt som härstammade från Danmark. Hans far var först läroverkslärare och blev sedan kyrkoherde i Väling och Kattarp i Skåne.

Han kallade sina minnen ”ett söndagsbarns anteckningar”. Hans mor hade berättat att han var född en söndag något som dock tydligen inte visade sig stämma vid närmare efterforskning. Men han tyckte att han haft sådan framgång och mött sådan vänlighet att han tyckte att ”söndagsbarn” (eller solskensbarn) ändå kunde vara en bra titel på hans minnesbok. I sin självbiografi beskriver han sin barndom. Från de tidigaste åren mindes han starkast sommarutflykterna till en viss prost som ägde en härlig trädgård. Efter flytten till Välinge 1871 mindes han bl.a. att det huvudsakliga umgänget utgjordes av den musikaliskt begåvade, barnrika kantorsfamiljen Wennerberg. Han beskriver således barndomen i ljusa ordalag.

År 1883 började han studera juridik vid Lunds universitet. Efter att ha avlagt juridisk-filosofisk examen 1883, inskrevs han vid den juridiska fakulteten 1884. Hans första vetenskapliga verksamhet efter avlagd juridisk examen var utgivande i tryck år 1889 av ”Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt”. Han skrev sedan en avhandling som hette ”Om mantalet” som han disputerade på 1890.

Han var därefter docent i finansrätt, ekonomilagfarenhet och svensk rättshistoria. Vid regeringsrättens tillkomst 1909 utnämndes han till regeringsråd, ett ämbete han innehade till 1935. Han var också ledamot av ett stort antal statliga utredningar. Åren 1913-15 och 1923-25 var han ledamot i lagrådet och 1909-1926 av kyrkomötet.

Redan tidigt väcktes ett intresse för det nordiska samarbetet, särskilt samarbetet mellan Sverige och Danmark. Intresset hade sin grund i att hans släkt härstammade från Danmark. Han föddes i Hälsingborg, där han även tillbringade sin skoltid. Han fick således tidigt möjlighet att samarbeta med danskar. Under studenttiden växte, framför allt under inverkan av professor Martin Weibull som ända sedan sin ungdom varit en varm anhängare av Skandinavismen, hans intresse för samarbetet med de nordiska grannländerna. Under sina studieår i Danmark och Norge stegrades detta intresse.

Thulin var en aktiv medlem i föreningen Nordens styrelse från dess start. Han skriver i sin självbiografi att han deltog på ett avgörande möte i riddarhuset i Stockholm 1919 tillsammans med de danska och norska föreningarna Norden för ett rådslag angående riktlinjerna för föreningarnas kommande verksamhet.

Han blev sedan mellan åren 1928-37 föreningen Nordens ordförande. Föreningens sekreterare Nils Herlitz berättar i sin biografi om hur utnämningen gick till:

”Jag minns, hur Nils Wohlin först kom med uppslaget att Thulin borde engageras i en ledande ställning; han hade, sade han, en hög position men på samma gång en demokratisk läggning. Men Thulin hade andra drag också. Man kunde inte missta sig på att han hade glädje av rang, ordnar och förnämiteter, av festligheter och solenniteter; han mödade sig inte mycket om att dölja denna lilla svaghet”. (Herlitz sid 202).

I Danmark hade den danska föreningen Norden till sitt förfogande Hindsgavls ryktbara slott på Fyen i syfte att detta skulle bli ett eget hem för föreningen. Dit kunde man förlägga nordiska möten och kurser av olika slag. Det blev med tiden ett centrum för det nordiska samarbetet. Det gynnsamma resultatet av Hindsgavl gjorde att frågan uppkom om inte ett liknande centrum skulle bildas även i Sverige. På Thulins 70-årsdag, 1935 bildades en mindre fond, Regeringsrådet Thulins jubileumsfond för ett svenskt Hindsgavl.

Frågan om anskaffande av ett svenskt Hindsgavl hade emellertid inte blivit löst, innan Thulin frånträdde ordförandeskapet. Men arbetet fortsatte sedan och 1958 skapades till slut ”Nordens folkhögskola Biskops Arnö” på ön Biskops Arnö i Stockholms skärgård.

År 1937 anordnades en ”Nordens dag” som på en och samma dag firades i alla de nordiska länderna i syfte att väcka uppmärksamhet för det nordiska samarbetet. I detta avseende fick Nordens dag, vid vilken reklamen för första gången i större omfattning togs i anspråk, stor betydelse. Inte minst genom de utvägar, som därigenom uppkom för stärkande av föreningarna Nordens ekonomi. Ett särskilt uppskattat inslag var inledningsorden av de nordiska statsöverhuvudena. Dessa vållade emellertid ledningen bekymmer, då det gällde att avgöra, om ordningen mellan talen skulle bestämmas efter ålder, tiden för regeringstillträde eller annan grund. Då alla grannländernas statsöverhuvud emellertid enades om att Sveriges kung skulle tala först, träffades mellan de övriga en överenskommelse, som tycktes tilltala alla.

I Nils Herlitz memoarer ”Tidsbilder” skildras Gabriel Thulins avgång som ordförande i föreningen Norden på följande sätt:

”Thulins tid i föreningen Norden var slut 1937. Han var vid det laget sjuttiotvå år och hade ofta nog talat om att avgå. Nu blev det på ett oväntat sätt slag i saken. Någon gång på våren bad Carleson mig att söka upp honom. Vad han hade att säga var, att en stor donation till Norden ställts i utsikt under förutsättning, att det blev ett ordförandeskifte, och att överståthållaren Torsten Nothin utsågs till efterträdare åt Thulin. Jag tog på mig den otrevliga uppgiften att underrätta Thulin och gick direkt till honom från Carleson”( Herlitz sidan 206).

Efter Thulins avgång förändrades föreningen Norden från att vara en ”elitförening” till att få förankring även i de folkrörelser som då engagerade breda folklager. Men även efter avgången från ordförandeskapet i föreningen Nordens styrelse kvarstod Thulin någon tid som ordförande i fullmäktige och i Stockholmskretsens nämnd. Stockholmskretsen anordnade bl.a. ”Nordiska veckor” och ”Nordiska samkvämsaftnar”. Vid avgången 1943 från ordförandeskapet i fullmäktige tilldelades honom av styrelsen för föreningen Norden dess vackra, nyinstiftade förtjänstplakett med inskrift ”Till Regeringsrådet G. Thulin 19 28/5 43 för främjande av nordiskt samarbete”. Det var den första gången plaketten utdelades, berättar han i sin självbiografi. I meddelandet till pressen angavs särskilt ”att utmärkelsen avsåge att vara ett uttryck för tacksamhet till regeringsrådet Thulin, som under lång tid varit styrelsens ordförande och därefter ordförande i föreningens fullmäktige, varjämte han under nära ett kvarts sekel förestått ledningen av föreningens omfattande Stockholmskrets”.

Thulin var också ordförande i ”Nordiska administrativa förbundet” mellan 1930-35 och han utsågs efter sin avgång till hedersordförande i förbundets svenska avdelning. Nordiska juristmöten hade hållits ända sedan 1872 berättar Thulin i sin självbiografi. Ur dessa utvecklades så småningom ”Nordiska administrativa förbundet” vars uppgift var dels att sammanföra ämbets- och tjänstemän i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige för att genom möten, föredrag och på annat sätt bibringa dem närmare kännedom om dessa länders administrativa förhållanden, dels verka för enhetlighet och reformer inom ländernas administrationer.

Thulin hade också uppdrag i andra sällskap, bl.a. gjorde han en insats för ”Kungliga Musikaliska Akademin” 1938-43. Gabriel Thulin avled 1957 i Stockholm.  

Karl Axel Fryxell, föddes 1873 i Karlstad. Han var en svensk ämbetsman.

Karl Axel Fryxell blev filosofie doktor i Uppsala 1900 och avlade juris kandidatexamen där 1902. Han var sekreterare i Kommerskollegium 1906-1910, därefter expeditionschef i Finansdepartementet 1910-1913 och generaldirektör för Kommerskollegium från 1913 till 1935. Under Fryxells ledning utvecklades Kommerskollegium till ett modernt ämbetsverk med stor betydelse för det svenska näringslivet.

Han anlitades flitigt för offentliga uppdrag, och var ledamot av Statens livsmedelskommission 1914, ordförande i Tull- och traktatkommittén 1920-1923, var vice ordförande i Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap från 1928 samt ordförande i 1932 års kommitté för utredandet av handelspolitiken och den svenska exporten. Vid förhandlingar med främmande makter angående handelsfrågor intog Fryxell ofta en ledande ställning bland de svenska förhandlarna, bland annat vid förhandlingar med Danmark och Norge angående ekonomiskt samarbete, med Finland angående sjöfartstraktater och förbättrade kommunikationer och vid traktatförhandlingar med Tyskland och Frankrike.

Karl Axel Fryxell var handelspolitisk expert vid Genuakonferensen 1922. Han var ordförande i Föreningen Norden 1925-1928. Han utsågs av Sveriges regering till ordförande för Handelshögskolan i Stockholms direktion, Handelshögskolan i Stockholms högsta verkställande organ, 1924–1935.

Fryxell var ordförande i föreningen Norden (1925-28). Om Fryxells insats i föreningen Norden skriver föreningens förste sekreterare Nils Herlitz i sina hågkomster:

”Karl Axel Fryxell hade bakom sig det svenska ledarskapet i det betydelsefulla nordiska varuutbytet under slutet av världskriget, då han ingick i styrelsen (för att sedermera under några år fungera som ordförande); där blev han emellertid mera den korrekte ämbetsmannen än en livgivande kraft.” (Herlitz sid. 90).

Karl Axel Fryxell dog 1935 i Hedvig Eleonora församling, Stockholm. 

Sinikka Bohlin föddes 1947 i Björneborg i Finland. Hon gick i skolan i Torneå och började sedan läsa på Lärarhögskolan i Uleåborg. Efter avslutad folkskollärarexamen började hon jobba som lärare i Torneå-dalen.

Hon har två halvbröder som kom till Sverige från Finland under andra världskriget som s.k. ”krigsbarn”. Sinikka migrerade som vuxen från Finland till Gotland för att hjälpa en av sina halvbröder med barnpassning. Efter en tid flyttade hon till Gävle och började då att arbeta som hemspråkslärare.

Hon började så småningom att engagera sig politiskt inom ramen för socialdemokraterna under 1970-talet och blev invald i kommunfullmäktige i Gävle. Sedan blev hon under 1980-talet svensk medborgare och valdes in i Sveriges Riksdag 1988.

Hon har som riksdagsledamot deltagit i de flesta stora utredningar inom miljöområdet samt varit ensamutredare i frågor gällande Försöksdjur och Producentansvar/återvinning. Under sin tid som delegationsledare i den svenska delegationen i NR hade hon även ansvaret för samarbete med Nord Västra Ryssland, demokrati, ungdomarnas möjlighet att delta samt miljö- och hälsofrågor.

Hon valdes så småningom in i Nordiska rådet och arbetade där med miljöfrågor. Hon var vice ordförande i miljö- och jordbruksutskottet 1995-2002 och andre vice ordförande i samma utskott 2002-2006. Hon kunde utveckla sitt miljöengagemang inom NR inom Östersjöområdet som ledamot i det Parlamentariska Östersjörådet. Jag var även ledamot i det Arktiska parlamentariska rådet med inriktning mot klimatförändringar samt urfolkens levnadsvillkor.

Hon var under 2009 president för Nordiska rådet. Hon slutade i Nordiska rådet 2010 och började sedan engagera sig i Föreningen Norden. Sinikka Bohlin blev Föreningen Nordens ordförande 2012, mycket på grund av hennes tidigare politiska engagemang för Norden-samarbetet.

Under sin tid som ordförande i föreningen har hon och övriga i styrelsen arbetat mycket med medlemsvård och att förnya verksamheten i syfte att bringa nytt liv i föreningslivet med fokus på lokal utveckling, bildning och studier, resor och vänorter.

Sinikka Bohlin menar att det mellanfolkliga samarbetet måste fortsätta i Norden med närområde oavsett hur det mellanstatliga samarbetet ser ut för tillfället. Det viktiga är att de rent mänskliga mötena fortsätter i en öppen, humanistisk anda eftersom människorna i de olika nationerna i grunden är lika.

Sinnika har också varit folkvald i Landstinget/Region Gävleborg 2011-2018, de fyra sista åren som ordförande i Regionfullmäktige. Åren 2011-2014 fick hon verka som ordförande för Folkteatern i Gävleborg. 2015 var hon med och bildade Folkteaterns vänner och hade ordförandeposten t.o.m. 2018. 2017 blev Sinnika vald till ordförande i Föreningen Norden i Gävle.

Kristina Persson föddes strax före det andra världskrigets slut, den 16 april 1945, i Östersunds församling i Jämtlands län. Hennes far var en framgångsrik entreprenör som lade grunden till investmentbolaget AB Persson Invest. Eftersom Jämtland alltid har haft en självklar förbindelse med grannlandet Norge utvecklade familjeföretaget tidigt affärsrelationer med Norge. Familjen semestrade också ofta i Norge på 50- och 60-talet. På den tiden var Norge fortfarande härjat efter den tyska ockupationen under andra världskriget.

Efter studentexamen vid Östersunds högre allmänna läroverk 1964 studerade hon vid Handelshögskolan i Stockholm. Hon avlade civilekonomexamen 1968. 1960-talet blev också det decennium då hon blev politiskt engagerad. Hon intresserade sig speciellt för det internationella perspektivet – globala rättvisefrågor och fredsfrågor.

Efter att ha arbetat i Latinamerika och Storbritannien i nära två år blev hon antagen till aspirantutbildningen vid Utrikesdepartementet 1970 -1971. Men istället för att fortsätta som diplomat blev det istället en anställning på Finansdepartementets budgetavdelning. Hon hade då blivit så politiskt engagerad att det svenska samhällets utveckling lockade mer. Efter några år där gick hon över till det nystartade Sekretariatet för Framtidsstudier 1973-76. Alva Myrdal hade lett den utredning om de stora framtidsfrågorna som hade utmynnat i betänkandet ”Att välja framtid” där sekretariatet, som skulle placeras i Statsrådsberedningen, var det mest konkreta och viktiga förslaget. Under den perioden jobbade Kristina med frågor kring framtidens arbetsliv.

Med tiden ville Kristina vidga sin arbetslivserfarenhet och ett erbjudande om att jobba på LO med att göra en utredning om utbildningsbehoven inom fackföreningsrörelsen kom lägligt. Det blev sedan många år nom fackföreningsrörelsen: När LO – TCOs biståndsnämnd skulle starta sin verksamhet fick hon erbjudandet att arbeta med bistånd till uppbyggnaden av en fackföreningsrörelse i Sydafrika med angränsande länder som ett stöd i kampen mot apartheid. Arbetet ledde också till mycket samarbete med kollegor i framför allt Danmark och Norge.

År 1983 blev hon sedan anställd vid Nordens Fackliga Samorganisation. Det var ett sekretariat där LO och TCO verkade för ökat samarbete i Norden. Arbetet låg i samklang med det allmänna nordiska samarbetet, men man fokuserade speciellt på arbetsliv och ekonomi. Under sin tid vid Nordens Fackliga Samorganisation arbetade hon intensivt för ett ökat nordiskt samarbete, bl.a. som sekreterare i en SAMAK-grupp om ekonomisk politik. En rapport hette ”Det lönar sig att samarbeta”. Den skulle visa hur mycket lättare det blir att lösa problem som arbetslöshet och ekonomiska balansproblem om länderna samordnade sin politik.

Sedan blev hon anställd som utredningssekreterare inom TCO under åren 1986-1993. Under den perioden arbetade hon mycket med regionalpolitik och jämställdhetsfrågor. Hon var pådrivande för att få till stånd ett ökat nordiskt samarbete, inte minst med Norge och Finland.

Efter hand kom hon också att engagera sig för Europasamarbetet. Hon kom att byta inställning från att vara en EU-skeptiker till en starkt EU-positiv syn. Under sitt arbete med Norden-frågor under 1980-talet hade hon insett hur viktigt det var att samarbeta över gränserna. Och när kampanjen för ett svenskt EU-medlemskap kom igång blev hon väldigt engagerad. Hon startade bl.a. en organisation som hette ”Nätverk för Europa” som arbetade med opinionsbildning och upplysning om det Europa-samarbetet.

Inför 1991 års val ställde hon upp som kandidat till riksdagen för socialdemokraterna och lyckades komma in som reserv, men blev från och med 1993 ordinarie ledamot. När Sverige sedan gick med i EU 1995 blev hon en av de första som fick representera Sverige i Europaparlamentet. Men snart efter att hon tagit plats i Bryssel fick hon en förfrågan om att bli landshövding i Jämtlands län. Hon tackade ja vilket fick till konsekvens att hon endast var EU-parlamentariker under ett halvår år 1995.

Som landshövding tog hon sig an de nya arbetsuppgifterna med stor entusiasm. Nu kunde hon verka för konkreta regionalpolitiska förbättringar. Utmaningarna i Jämtland handlade om att få fart på en utveckling för att skapa jobb och inflyttning till länet. Det blev en tid av intensivt arbete för regional utveckling och mycket samarbete med grannlandet Norge.

År 2001 blev hon sedan utsedd till vice riksbankschef, en tjänst som hon innehade till 2007. Under den tiden företrädde hon Sverige i det nordisk-baltiska samarbetet mellan centralbankerna. 2005 startade hon tillsammans med bland andra KK-stiftelsen och Riksbankens jubileumsfond en organisation, Global Utmaning för upplysning om globaliseringens innebörd och konsekvenser. Den tredje huvudfinansiären var den fond – Frejas fond – som hon hade startat efter sin fars död 1990. Fonden som prioriterar långsiktiga framtidsfrågor som klimatomställningen och internationellt samarbete är fortfarande 2019 Global Utmanings viktigaste finansiär.

När hon lämnade posten som vice riksbankschef 2007 kunde hon under nästan åtta år helhjärtat ägna sig åt att bygga upp och utveckla Global Utmaning som en oberoende tankesmedja för globala framtidsfrågor.

År 2007 tillträdde hon också som ordförande för Föreningen Norden. Under sin ordförandetid arbetade hon bl.a. med frågor om samarbete för en mer ambitiös klimatpolitik i Norden och tog initiativet till en skrift om klimatfrågan i Nordisk samverkan och ett studiematerial i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan. Kristina tog också initiativet till skriften The Nordic Way som presenterades på 2011 års World Economic Forum i Davos samt en antologi med kända nordbor som gav sina visioner om det framtida Norden i Europa.

Kristina var den första kvinnliga ordföranden i Föreningen Nordens historia. Hon har alltid drivit jämställdhetsfrågorna hårt, bland annat som statlig jämställdhetsutredare på 90-talet. Men inom Föreningen Norden upplevde hon inte att jämställdheten var ett stort problem. Det var många kvinnor som var ledande inom Föreningen Norden under hennes tid, även om hon blev den första kvinnan på ordförandeposten. Hon satt kvar som ordförande till 2012.

Efter sin tid i Föreningen Norden utsågs hon 2014 till minister i Statsrådsberedningen i Stefan Löfvens regering med ansvar för strategi- och framtidsfrågor samt för nordiskt samarbete. Under sin ministertid samarbetade hon bl.a. med sina nordiska kollegor med många olika frågor inom det nordiska samarbetet som gränshinder, arbetsmarknad och effektiviseringen av det nordiska offentliga samarbetet. Hon tog också initiativet till ett samarbete för att förebygga rasism och främlingsfientlighet i Norden. Ett annat initiativ var ett samarbete mellan de fyra stora nordiska nationerna för att göra Norden närvarande i det mäktiga G 20-samarbetet . Under det tyska ordförandeskapet 2016/17 deltog Norge vid mötena.

Efter att Kristina Persson lämnat regeringen vid regeringsombildningen 2016 har hon fortsatt sitt arbete med de nordiska och globala rättvisefrågor som hon brunnit för under hela sitt liv. Hon arbetar fortsatt med Global Utmaning, bland annat ett projekt om hur förmågan att styra och hantera komplexa utmaningar ska kunna förbättras. Ett annat projekt som hon tagit initiativet till handlar om hoten mot demokratin, vilket omfattar 10 studieförbund och 153 folkhögskolor. Det heter #Vi Måste Prata och har tagit fram antologin Handbok för demokrater som handlar om att stärka människor som försvarare av demokratin och skapa dialog för att värna de demokratiska värden

Bengt Göransson, föddes 1932 i Brännkyrka församling, Stockholm. Han är en svensk, socialdemokratisk politiker, konsultativt statsråd (kultur- och skolminister) 1982–1989, utbildningsminister 1989–1991, ledamot av riksdagen 1985–1991. Han blev hedersdoktor vid Göteborgs universitet 2006. Han är medlem i IOGT-NTO och livligt intresserad av folkbildning. År 2010 gav han ut boken Tankar om politik.

Bengt Göransson är son till ombudsmannen Gustaf Göransson och Gertrud Göransson, född Nelson. Han tog studentexamen 1951 och bedrev därefter studier vid Stockholms högskola. Han hade därefter lärarförordnanden och var reseledare till 1960. Göransson var ansvarig för RESO Kongresstjänst 1960–1970, chef för RESO:s reseavdelning 1970–1971 och chef för Folkets Husföreningarnas Riksorganisation 1971–1982. Han var ordförande i filmbranschens samarbetskommitté, styrelseledamot i Svenska resebyråföreningen och hörselfrämjandet i Stockholm (föräldrasektionen), ordförande i Manillaskolan 1970–1978, i Svenska riksteatern 1974–1982 och ledamot av förvaltningsrådet för Svenska filminstitutet 1972–1982. Han var ledamot av filmutredningen 1968–1974, expert i radioutredningen 1974–1977, i föreningsskatteutredningen 1971–1976 och i samlingslokalutredningen. Göransson var ledamot av filmpolitiska beredningen 1979–1982, sekreterare i Älvsjö IOGT-NTO, ordförande i ABF:s förbundsstyrelse 1980–1982, ledamot av SSU:s studieråd 1955–1958 och internationella utskott 1958–1964. Han var sekreterare i Hökarängens SAP-förening och ledamot av taxeringsnämnd Stockholm under 1960-talet. 2010 innehade han gästprofessuren till Torgny Segerstedts minne vid Göteborgs universitet.

Bengt Göransson var ordförande i Föreningen Norden mellan åren 2001-2006. I texten ”En stigande tendens hos det enkla folket” i antologin ”En bok till Torbjörn” kommenterar Bengt Göransson Föreningen Nordens utveckling. Göransson menar att det finns en tendens inom dagens folkrörelser att det existerar en liten grupp aktiva som håller verksamheten igång och en större grupp passiva medlemmar. Och han ger exempel:

”En liknande utveckling har andra organisationer som jag tillhör undergått, så till exempel Föreningen Norden, där det som brukar kallas sällskapsnordism med åren fått minskad betydelse. Om de aktiva lokala medlemmarna då ser sig som arrangörer av ett antal möten och andra typer av arrangemang där frågor av nordiskt intresse behandlas, blir deras arbete meningsfullt även om ett större antal av den samlade Nordenrörelsens medlemmar inte deltar. De senare ger genom sitt stöd en ökad legitimitet åt den aktiva gruppen.”

Det känns hedersamt, roligt och spännande att få vara en del av Föreningen Norden, säger hon efter valet i samband med föreningens fullmäktige vid Nordens folkhögskola på Biskops Arnö 9-10 juni.

Det är ingen nybörjare i nordiska frågor som nu går in i ordföranderollen. Bland annat var hon under åren 2002 -2006 nordisk samarbetsminister i den socialdemokratiska regeringen.

De senaste sex åren har jag varit landshövding i Blekinge och det har också inneburit en hel del nordiskt samarbete, även med de baltiska länderna, säger hon.

Riksdagsman, socialminister och konstitutionsutskottets ordförande är andra noteringar på den digra meritlistan för Berit Andnor Bylund som fyller 64 år i höst. Nu är det Föreningen Norden som gäller.

– Huvudtemat för året är ju ”Nordens framtid” och inom det ryms en hel del som det ska bli mycket spännande att vara med och forma och delta i. En tidig punkt på agendan är Föreningen Nordens 100-årsjubileum 2019.

– Det skapar goda förutsättningar för att öka kännedomen om föreningen. Jag är optimistisk, inte minst efter ett otroligt bra fullmäktigemöte, där alla deltog och engagemanget var mycket stort.

Hon bor sedan i höstas i Göteborg tillsammans med maken Bo Bylund. Det var också här som hon växte upp. Men arbetslivet har hon i tillbringat i Jämtand, Stockholm och Blekinge.

Jag har min mor och syster här så det kändes bra att flytta tillbaka till Göteborg, säger hon.

Berit Andnor Bylund efterträder Sinikka Bohlin som avtackades på fullmäktigemötet efter sex år som ordförande.

Samtidigt avtackades styrelseledamoten Ann-Louise Rönestål-Ek och Thorgny Arwidson. Åsa Thorstensson valdes in som ny styrelseledamot.

Thorbjörn Fälldin föddes 1926 i Ångermanland. Han var son till lantbrukaren Nils Johan Fälldin och Hulda Olsson. Fälldin blev så småningom själv lantbrukare på gården i mitten av 1950-talet. Han blev också tidigt politiskt engagerad i bonderörelsen. Som ung blev Fälldin aktiv i Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund SLU en föregångare till Centerns Ungdomsförbund.

Det var en organisation som tidigt utvecklade ett nordiskt kontaktnät. SLU växte till en landsomfattande rörelse under 1930-talet. Under andra världskriget engagerade sig Fälldin i SLU. Det skapades, under denna period, kontakter med företrädare för agrarintressena i främst Finland. Under krigsåren solidariserade sig den svenska bonderörelsen med Finland, bl.a. reste unga SLU:are till Finland för att hjälpa till med jordbruksarbete.

Som politiker kom Fälldin sedan att fördjupa sina relationer både med finska statschefer och ledande politiker, oberoende av deras partitillhörighet. Han fick bl.a. god kontakt med presidenterna Urho Kekkonen och Mauno Koivisto. Men han kom även – under sin tid som Sveriges statsminister – att få nära kontakt med Norges och Danmarks statsministrar. Fälldin var under sin tid som politiker intresserad av utrikespolitiken och speciellt av närområdet.

Fälldin blev invald i Sveriges Riksdag 1958, efter striden om ATP-frågan. Därefter gjorde han snabb politisk karriär och år 1969 valdes han till Centerns vice ordförande. År 1971 blev han ordförande i centerpartiet efter Gunnar Hedlund.

Under Fälldins första tid som partiledare växte centerpartiet i storlek. Valet 1973 blev Fälldins första och hans största seger. Partiet ökade med 5,2 procentenheter. Det var mer än partiet gjort under något enstaka val under hans företrädare Gunnar Hedlunds tid som partiledare. Centerpartiet uppnådde detta år 25,1 procent av väljarkårens röster. Efter valet försökte Fälldin åstadkomma en sammanslagning mellan centern och folkpartiet för att stärka mittenpolitiken, men försöket misslyckades.

Efter att han på 1970-talet mött nobelpristagaren, fysikern Hannes Alfvén, blev Fälldin övertygad om kärnkraftens risker. Kärnkraften kom sedan att bli Fälldins profilfråga. Han drev hårt kravet på en kärnkraftsavveckling. Även landsbygdens utarmning och andra miljöfrågor var viktiga för centern. I valrörelsen 1976 blev kärnkraftsfrågan en viktig valfråga och de borgerliga partierna samlade i valet det året tillsammans en majoritet av väljarkåren. En treparti-regering bildades och Fälldin utsågs han till statsminister. Han blev då den förste borgerliga statsministern sedan 1936 och bröt därmed socialdemokraternas 40-åriga regeringsinnehav.

Men efter konflikter om energipolitiken avgick Fälldin som statsminister under sin första mandatperiod. Efter riksdagsvalet 1979 blev han åter statsminister i en borglig trepartiregering. 1981 upplöstes denna regering på grund av oenighet i skattefrågan. Efter det bildades en regering med endast Centern och Folkpartiet, och med Fälldin som fortsatt statsminister. År 1982 avgick han som statsminister efter den socialdemokratiska valsegern det året.

Centerpartiets väljarkår minskade successivt efter succévalet 1973. Inför riksdagsvalet 1985 skapade centerpartiet en valteknisk samverkan med Kristen Demokratisk Samling (KDS). I riksdagsvalet 1985 fick centern endast 12,4 procent av väjarna, 2,5 av dem beräknades vara KDS-röster.

Efter det dåliga valresultatet växte det fram ett missnöje med Fälldins ledarskap. Han avgick 1986 som ordförande för centerpartiet efter det att valberedningen meddelat att den inte tänkte föreslå honom till omval på den kommande partistämman. Han lämnade då också sin plats i riksdagen och återvände till sin gård i Ramvik. Men även efter att han slutat inom politiken hade Fälldin olika uppdrag i föreningar m.m.

Ett exempel på hans engagemang efter tiden i politiken är att han 1988 utsågs till ordförande för Föreningen Norden. Han förblev sedan föreningens ordförande fram till år 2000 då han efterträddes av den förre socialdemokratiske kulturministern Bengt Göransson. Under sin tid som ordförande gjorde han flera viktiga insatser. Han initierade ”Orkester Norden” – en fullständig symfoniorkester som samlar ungdom från hela Norden.

Under Fälldins tid tillkom också ”Norden i Fokus”, nordiska ministerrådets informationskontor i Stockholm. Fälldin fortsatte sedan att besöka lokalavdelningar och dela med sig av sina nordiska erfarenheter. Speciellt har han vurmat för skol- och ungdomsutbyten och för vänortsrelationer på lokal nivå. När Fälldin mötte riksdagsledamöter frågade han ofta varför de inte ihärdigare ställde regeringarna till svars för obesvarade rekommendationer från Nordiska rådet. Han var även under flera år tongivande i Föreningarna Nordens Förbund.

Fälldin blev också ordförande för Nordiska museet år 1986. Det var hans efterträdare som ordförande i Föreningen Norden – Bengt Göransson – som bad honom ta över ordförandeskapet för Nordiska museet. Göransson hade en hög uppskattning av Fälldin som person. Han utgick från att den tidigare statsministern skulle kunna hantera den identitetskris och de ekonomiska problem som museet då plågades av.

Fälldin invigde jubileumsutställningen när socialdemokraterna 1989 fyllde hundra år. Göran Persson – som var museets vice ordförande – har vittnat om hur Fälldin lät restaurera museet och lösa svåra personproblem. Dessutom utvecklade Fälldin Julita gård till Sveriges Lantbruksmuseum.

Thorbjörn Fälldin avled i sitt hem i Ramvik lördagen 23 juli 2016 efter en längre tids sjukdom. Han blev 90 år gammal.

Bertil Olsson föddes 1912 i Traryds församling, Kronobergs län. Hans mest betydande gärning var som generaldirektör och chef för Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) mellan 1957 till 1972.

Han blev filosofie kandidat i Lund 1935 och politices magister 1939. Han blev direktör för länsarbetsnämnden i Västerbottens län 1946, byrådirektör vid Arbetsmarknadsstyrelsen 1948, t.f. kansliråd på Socialdepartementet 1955, e.o. 1956. Sedan blev han utnämnd till generaldirektör och chef för Arbetsmarknadsstyrelsen.

Olsson var också expert vid Internationella arbetsbyrån i Genève 1950–52, Sveriges representant i Organization for European Economic Cooperations arbetskraftskommission 1953, ledamot av Nordiska arbetsmarknadsutskottet från 1954, ILO-kommissionen från 1957, ordförande för Institutet för arbetsmarknadsfrågor från 1966 och för Arbetsmedicinska institutet från 1966. Han var ordförande i Statsföretag AB 1973–78.

I Åke Landqvists bok ”Nordismen inifrån: möten – minnen – människor” finns en beskrivning av Bertil Olssons gärning för Föreningen Norden. Olsson hade alltså sitt födelsehem i Axhult, i Traryds församling. Det var en gränsbygd där folken under hundratals år slutit avtal med varandra på ömse sidor om riksgränsen för att mildra verkningarna av de krig eller krigshot som centralmakterna i Stockholm och Köpenhamn utlöst. Det var således en symbolladdad födelseort för en blivande nordist.

Olsson kom sedan att år 1935 gästa den danska Föreningen Nordens mötesplats – Hindsgavl. Strax därpå beslöt han att bli en medlem i Föreningen Norden, något han kom att förbli hela livet igenom. Även studier för historieprofessorn i Lund – Lauritz Weibull – liksom idrottsresor i Norden stimulerade hans nordiska intresse.

Bertil Olsson hörde också till dem som banade väg för den fria och gemensamma nordiska arbetsmarknadspolitiken. Redan på 1940-talet var han med i ett nordiskt arbetsmarknadsutskott. Han ingick sedan i den inre cirkeln när avtalet om den gemensamma nordiska arbetsmarknaden slöts 1954.

Olsson var mellan åren 1970 till 1983 ordförande i Föreningen Norden. Som generaldirektör för AMS företog han många resor för att se att allt fungerade som det skulle på den svenska arbetsmarknaden. Som ordförande för Föreningen Norden kunde han utvidga sitt intresseområde till hela Norden. Han förvaltade mandatet på ett bra sätt genom att göra stora insatser inom de många kärnområden som han behärskade.

När Bertil Olsson efterträdde Yngve Kristensson som Föreningen Nordens ordförande inleddes en ny ledarstil. Yngve hade luftat de europeiska och även de globala frågornas relevans för Norden. Bertil Olsson hade – enligt Landqvists beskrivning – en mer realistisk, ”jordnära” ledarstil. Det blev – under hans ordförandetid – inte längre så många uttalanden från centralstyrelsens möten. De båda ordförandena hade en närmast diamentalt olika uppfattning om handlingsprogrammens funktion. Där Yngve Kristensson såg programmen som riktningsgivande för de konkreta reformkrav som Föreningen Norden liksom det gemensamma Norden-förbundet borde ställa ansåg Bertil Olsson att texten var att se som en idébank för andra nordiska parter, politiker och sammanslutningar, om dessa önskade driva fram nya reformer. För Bertil Olsson var det alltså inte självklart att föreningen själv skulle gå ut och kämpa för det nya program som dess fullmäktige antagit.

En orsak till detta förhållningssätt var att han inte ville dra in organisationen i någon parti-politisk strid. Särskilt tydligt blev det när partiskiljande nordiska samverkansprojekt behandlades och då Föreningen Nordens trovärdighet som intresseorganisation sattes på prov. År 1980 var ett sådant år då frågan gällde en gemensam nordisk TV – satellit, Nordsat. Alla nationella Norden-föreningar hade ställt sig bakom tanken utom den svenska, som in i det sista tvekade. Dilemmat var att fackföreningsrörelsen i Sverige bjöd hårdnackat motstånd mot Nordsat-idén. Bertil Olsson ingick på den tiden i den kulturgrupp inom LO där kampen organiserades. Men de andra Norden-föreningarna tryckte på för att även den svenska föreningen skulle stödja Nordsat. Olsson fick alltså ett dilemma att brottas med ända tills Sverige sa ja till satelliten – som trots detta aldrig kom att skjutas upp.

Det fanns en stark demokratisk ådra i Bertil Olssons nordiska gärning. Han ville verka inom områden där flertalet människor kunde få stöd och hjälp. Nordiska reformer skulle komma det stora flertalet till del, menade han. Han tyckte illa om klasskillnader. Som person var han – enligt Landqvists beskrivning – tändande, älskad av Norden-medarbetare och nordister.

Bertil Olsson avled år 2002 i Västerleds församling, Stockholm.

Efter det första världskriget försökte man i de krigshärjade länderna på den europeiska kontinenten bygga upp fredliga relationer mellan folken, bland annat genom att knyta förbindelser mellan städerna. Första gången som vänortstanken dyker upp i Norden är inte så långt efter första världskriget. Det är 1923. Generalsekreteraren i den danska delen av föreningen Norden, Helge Bruhn, lanserade då idén med lokala kommittéer för utbyte med orter i andra länder. Idén var att skolor, organisationer, föreningar och även officiella organ skulle samarbeta. Men tanken föll så småningom i glömska. Norden drabbades ju inte heller av det första världskriget och dess härjningar.

Nästa gång som vänortstanken togs upp på allvar i Norden var 1937. Då höll den svenske skådespelaren Anton de Verdier ett uppskattat tal i Thisted i Danmark. Han berättade då om sin hembygd i Värmland. Han talade med så stor entusiasm att Thyborna beslutade att söka närmare kontakt. Thisted är nämligen huvudstaden i landskapet Thy på nordvästra Jylland. Thisted tog kontakt med Göteborg angående någon lämplig vänort. Uddevalla var den stad som till sist valdes. Året var 1939. Då slöts ett vänskapsband som det är värt att erinra om. Detta fick till följd att Thisted kontaktade den västsvenska kretsen av Föreningen Norden i Uddevalla och ett vänortssamarbete etablerades mellan Uddevalla och Thisted. De två orterna har förblivit vänorter sedan dess. Thisted är, om än inte bland de äldsta av Danmarks städer, ändå över 400 år. Det är en vacker stad med en blandning av gammalt och nytt, med månghundraåriga bostadshus av trä och funkisbetonade stenhus.

När sedan 2:a världskriget bröt ut ökade kontakterna mellan de nordiska befolkningarna. Den nordiska gemenskapen gavs en ny känslomässig laddning. Kontakterna mellan befolkningarna ökade därför att man nu behövde varandra. Sovjetunionens angrepp på Finland den 30 november 1939 väckte i alla nordiska länder en våg av avsky mot angriparen och en vilja att hjälpa den angripne. Starka opinioner bland de nordiska folken gjorde gemensam sak med Finland under kriget mot Sovjetunionen – det s.k. vinterkriget 1939-1940. En lång rad hjälpaktiviteter organiserades på kort tid. Bland annat upprättades ett så kallat adoptivortssystem, med kommunal hjälp från svensk kommun till finländsk kommun. Det svenska Stadsförbundet och Finlands Stadsförbund fick fungera som centralorgan för att inventera det finska hjälpbehovet, planera ortstilldelning etc.

Adoptivortssystemet försvann någon gång 1940. Men en del inofficiella kommunala kontakter torde ha bibehållits, och eventuellt kan det ha bildat en grund för den verksamhet som organiserades under Finlands fortsättningskrig 1941-44 under namnet fadderortsrörelsen. I Sverige startades även en hjälpverksamhet till det ockuperade Norge som byggde på en vänortsidé.

Efter det andra världskriget fick vänortstanken förnyad kraft. Idén med vänortsförbindelser eller ”broderskaber” som i början var den danska benämningen, förvaltades av bl.a. Frantz Wendt direktör i danska föreningen Norden. Man talade om ”språkförbistringen” mellan de nordiska länderna. Vid det andra delegerandemötet efter kriget, på Sånga Säby kursgård utanför Stockholm, den 11 augusti 1946, var en av de viktiga punkterna diskussionen om vänortsarbetet. Och det fanns redan kontakter mellan olika orter i Norden vid denna tid. 34 svenska och danska kommuner hade nämligen etablerat ett sådant samarbete. Nu vill man få med Norge, Finland och Island.

Varje vänort skulle ha vänortskommittéer som korresponderade med sin motpart. De skulle ha en fyllig information om förhållandena på sin ort för att väcka nyfikenhet och intresse. Det gällde att se till att lokala tidningar har avtal om utväxling och ömsesidiga gratis-abonnemang på biblioteken. Man startade också studiecirklar om vänortens geografi, näringsliv, sociala förhållanden och historia samt grannlandets språk och litteratur. Syftet med vänortsutbytet var att medlemmar ur alla befolkningskategorier skulle få möjlighet till personliga kontakter med grannländer. Föreningarna skulle särskilt rikta sin uppmärksamhet på utbytet av barn och lärare. Brevväxling mellan skolbarn och andra grupper skulle sättas igång.

Det första vänortsmötet ägde rum i Thisted i september 1947. Till en början hölls möten varje år. Av kostnadsskäl beslöts från och med 1956 att hålla vänortsmöten vartannat år.

Ett sätt att förbättra vänortssamarbetet var att inrätta vänortsnämnder i de aktuella kommunerna. De skulle driva på samarbetet. Det var tänkt att omfatta bland annat information, studieverksamhet, besök med inkvartering i familjer, utbyte av elever och lärare och brevväxling. Även i andra europeiska länder togs efter kriget initiativ för att förbättra relationerna mellan människor och orter. Fredstanken fanns naturligtvis där som en viktig del. Även i Norden uppfattades det inte endast som ett sätt att markera historisk samhörighet utan kanske mer som ett sätt att brygga över motsättningar och skapa ökad förståelse mellan de länder och folk som varit på olika sidor under kriget. I första hand handlade det om relationen Norge-Finland men också om relationen mellan Norge och Sverige.

Vänortssamarbetet utvecklades sedan successivt. År 1991 publicerade Svenska Kommunförbundet tillsammans med Föreningen Norden en rapport ”Kommunernas kontakter i utlandet”. Den visade att 256 av landets då 284 kommuner hade vänortskontakter med en eller flera orter i nordiska länder. Framför allt var samarbetet med finländska vänorter väl utvecklat. Åtta av tio svenska kommuner hade vänorter i Finland. Två tredjedelar av kommunerna hade enligt enkäten, som gjordes 1990, även vänortskontakter utanför Norden. Idag finns ett livligt vänortsutbyte med platser utanför Norden och även utanför den europeiska kontinenten.

Syftet med vänortssamarbete är att vidga horisonterna och stödja internationell vänskap. Det handlar om att förstå andra länder genom nära kontakt med orter där. Ett vänortssamarbete är en speciell form av relation mellan kommuner. Det handlar om en önskan hos de berörda att dela erfarenheter, utbyta idéer, bli vänner, besöka varandra och samarbeta genom att diskutera gemensamma problem.

Kommunen kan hjälpa till att etablera kontakterna, sköta central information, stimulera lokala intressen och hjälpa människor, grupper och organisationer på orten att ta kontakt med motparten så att de kan utveckla och arrangera sina egna utbyten. Kommunerna kan också lära mycket av varandra om kommunalpolitik, administration och service.

Intresset för att utforska den ekonomiska utvecklingspotentialen i vänortssammanhang har ökat. Ett ökat samarbete på det ekonomiska området kan gynna kommuner i form av ett ökat handelsutbyte och därmed skapa nya arbetstillfällen. Eftersom det finns många fördelar med vänortssamarbetet är det viktigt att vänortskontakter inte begränsar sig till ett eller några få specialområden utan att kontakten hela tiden utvecklas.

Litteratur:

Vänortsboken. Svenska Kommunförbundet. 1995.

Vänorter i Norden 60 år. Småskrifter utgivna av Bohusläns museum och Bohusläns hembygdsförbund nr 54. 2001.

Idé och verklighet: Föreningarna Norden genom 70 år. Ekonomi-print AB, Stockholm 1991.  

Det var under det första världskriget som grunden till föreningarna norden blev lagd. Den internationella gemenskapens vägar stängdes, och de nordiska folken hänvisades till varandra. Särskilt var det neutralitetens, handelspolitikens och varuförsörjningens problem, som förde dem tillsammans. Under krigets sista år vidgades ramen, i det att man tog itu med ett organiserat socialpolitiskt samarbete.

Stora kretsar greps bl.a. av tanken, att de nordiska länderna i förening skulle göra en insats för en varaktig mellanfolklig rättsordning efter krigets slut. Av dem var det inte så få, som litade till en allmän avrustning i den segrande demokratin hägn. Från andra utgångspunkter kom man fram till tanken på ett försvarspolitiskt samarbete.

Naturligt är, att kriget särskilt satte handelspolitiska tankar i rörelse. Man stimulerades av det organiserade nordiska varuutbytet , som mot slutet av kriget hjälpte oss över många svårigheter och ville ta sikte på ökad nordisk samhandel. De inriktades på en bättre sammanhållning utåt än den som kunnat åstadkommas under kriget. Och naturligtvis väcktes nya förhoppningar inom sådana kretsar där man ännu under de mörka åren efter 1905 aktivt vårdat skandinavismens ideella arv; omisskännligt är att dessa ideal fick rotfäste i vidare kretsar än förr.

Det är intressant att bläddra i den översikt över ”den nordiske samvirksomhed 1914-1918” som publicerades av Nordiska interparlamentariska förbundet 1919. Den påminner om hur regeringarna kom i ganska nära kontakt med varandra.

Den nordiska tanken befann sig i en fruktbar jäsningsprocess. En enskild man – doktor C.F. Heerfordt kom att spela en egenartad roll. Han hade gripits av idén om ett försvarspolitiskt samarbete. Han skrev den ena skriften efter den andra i detta ämne och verkade för saken genom att i stor skala etablera kontakter med regeringsmedlemmar, politiker och andra tongivande personer i olika kretsar i Danmark, Norge och Sverige. Något riktigt fäste i verkligheten hade hans tankar inte, och det var inte från många håll han fick anslutning. Men i juni 1917 lyckades han få till stånd en ”dansk forening for nordisk samarbejde”.

Heerfordt var aktiv i Sverige. Någon gång vid årsskiftet 1917-18 hänvände sig Richert till förre finansministern Conrad Carleson, kanske närmast i tanke att han skulle ta ledningen av ett sådant företag som Heerfordt syftade till. Resultatet blev att det bildades en mindre krets som började dryfta frågan om att skapa en svensk förening; som de drivande krafterna framträdde där Carleson och professor Eli Heckscher. En större krets av representativa personer, affärsmän och politiker, författare och vetenskapsmän m.fl. – av vilka många hade haft kontakt med Heerfordt – gav vid ett möte 20/2 1918 tanken sin anslutning och uppdrog åt en niomannakommitté att föra den vidare.

Från början visste man inte hur man skulle ställa sig till den av Heerfordt bildade danska föreningen. Men snart nog hade man fått uppfattningen att man borde söka kontakter på annat håll. Heerfordts tankar såg man då som ”fantastiska”. Då Carleson och Heckscher i slutet av april besökte Köpenhavn, hänvände de sig inte till Heerfordt och inte heller till andra som tillhörde hans förening. Den danska kommittén etablerade emellertid en viss kontakt med Heerfordt och hans krets.

De svenska emissarierna besökte också Kristiania. I Norge befanns det angeläget att från början engagera de politiska ledarna. För norrmännen framstod det som påtagligt hur svag den parlamentariska förankringen i Sverige var. De hade gjort sig frågor om den svenska kommitténs politiska bakgrund. Kanske hade man observerat att vissa svenska ledamöter hade hört till ledningen för 1912 års pansarbåtsinsamling, att Carleson varit finansminister i en högerregering och att Heckscher var en märkesman inom yngre högerkretsar.

Den misstanken kunde ju inställa sig att det var någon sorts nationalistisk storsvenskhet, som låg bakom initiativet. I Norge hade tanken mottagits ”med en viss reservation”. I Norge ville man att upplysningsarbetet skulle komma i främsta rummet. Detta skiljde sig från vad man tänkt sig från svenskt och danskt håll. För några hade kanske tanken på ett försvarspolitiskt samarbete stått i förgrunden, liksom för Heerfordt och hans meningsfränder. Andra hade det ekonomiska samarbetet i tankarna: nedbrytandet av tullgränserna , vidgat varuutbyte, sammanhållning utåt till hävdandet av nordiska intresset. I Norge var man mycket angelägen om att Hjalmar Branting vid det konstituerande sammanträdet i Kristiania skulle ge företaget sin välsignelse. Det var nog uteslutande valrörelse och Ålandsförhandlingar som omöjliggjorde detta.

Strax efter det första världskrigets slut släppte norden-tankarna sitt grepp om sinnena. Annat trädde först i förgrunden. I Sverige följdes krigsslutet omedelbart av en brådstörtad författningsrevision. I Danmark blev frågan om Sönderjylland brännande. Då vägarna med ett slag öppnades ut mot världen, var det för övrigt naturligt att de nordiska förbindelserna förlorade mycket av sitt värde för dem, för vilka de egentligen endast var ett surrogat för ett samförstånd på bredare bas.

I vida kretsar greps man av den amerikanske presidenten Wilsons folkförbundsvisioner och förhoppningar om en allmän folkförsoning. Dessa tankar slog särskilt rot i Norge. Vissa personer i Norge tyckte man kunde vänta med Norden-föreningarna och se tiden an. Det frågades också om vissa punkter i uppropet borde utgå med hänsyn till det blivande folkförbundet. Sverige och Danmark vidhöll dock sina ståndpunkter från Köpenhavnsmötet. Så småningom släppte norrmännens betänkligheter. Den 8/12 1918 meddelades från norskt håll, att man var beredd att omedelbart gå vidare. Så sattes organisationsarbetet i gång i alla de tre länderna. Den 24/1 1919 publicerades uppropen.

Den svenska kommitténs tankar hade redan från början kretsat kring idén att skapa en ny nordisk tidskrift. Planen hade på svenskt håll allmän sympati men fick från danskt och norskt ett blandat mottagande. Vid mötet i maj 1919 sköts den åt sidan, medan det i stället överenskoms att föreningarna gemensamt skulle utge en årsbok. Först lite senare kom tidskriftsfrågan upp på allvar. Då Nordisk Tidskrift 1925 blev ett organ för föreningarna Norden, fick den en lösning som dock ej svarade mot ett mycket väsentligt led i den ursprungliga planen: tidskriften var förhindrad att ge utrymme för politisk diskussion.

Från dansk och svensk sida hade man särskilt tänkt sig Norden som en aktiv kraft i samhällsutvecklingen, ett organ för samarbete mellan folken – stimulerande, opinionsbildande, vägledande, skapande. Tankarna hade särskilt gått till det ekonomiska området, men man hade också föreställt sig Norden som en positiv kraft i lagstiftningsarbetet, i socialpolitiken osv. Programmet från september 1918 hade skjutit denna riktlinje åt sidan men gav ändå utrymme för den, om det fanns vilja och kraft.

Föreningarna skulle ”stärka de nordiska folkens samverkan inåt och utåt”. Det norska programutkastet räknade också lika väl som det svenska med sådana insatser. Men hur skulle det utföras? Detta var oklart. Inom den svenska styrelsen hade man närmast tänkt sig, att föreningarna skulle verka som stödjande och initiativtagande men inte syfta till att själva omhänderta arbete på särskilda områden. Nära till hands låg emellertid också tanken, att föreningarna kunde bli härdar för planläggning, utredning och förhandling.

Man försökte sig på att bana vägen för gemensam lagstiftning genom att erbjuda regeringarna biträde med erforderliga preliminära undersökningar. Men på det hela taget fick Nordens insatser av denna art inte större räckvidd. Att det gick så som det gick, berodde delvis på motstånd från Norge; där var man i varje fall inte beredd att ta upp ekonomiska samarbetsfrågor.

När det gällde ”upplysning” hade det två sidor. I det första svenska stadgeutkastet var det tal om att inrätta ”upplysningsbyråer”. Man såg på pressens roll såsom något centralt och övervägde, vad föreningarna skulle kunna uträtta i samverkan med den.

I anteckningar för en diskussionsinledning i Publicistklubben i Stockholm hösten 1920 finner Herlitz uttryck för det han räknade till det väsentligaste: ”Ingenting är viktigare än att öka kännedomen om grannländernas förhållanden, så att folk får en nordisk intressesfär, vänjer sig att följa vad som händer i grannländerna och personligen intresserar sig för problem som där äro aktuella osv och så att ett brytande av förbindelserna i vida kretsar skulle kännas som en förlust.” Från den svenska styrelsens sida förelåg en skiss till organiserande av upplysningsbyråer med vittsyftande uppgifter: det var tänkt att de på något vis skulle sammanknytas med pressen och tjäna dess behov. Norrmännen var inne på liknande – men särskilt i förhållandet till pressen – försiktigare tankar.

”Upplysningsverksamheten” hade också en annan sida. Man pekade vid Stockholmsmötet på sådana uppgifter som vidgad språkundervisning, litteraturspridning, föreläsningar, studieresor, skolungdomsbesök, stipendier osv. Detta var den linje efter vilken föreningarna huvudsakligen kom att verka; det är den som satt sin prägel på deras verksamhet under fyra decennier. Med någon tillspetsning kan det sägas att med ett sådant ”kulturellt” arbete kom det in på andra vägar än dem som initiativtagarna i främsta rummet haft för ögonen: de ekonomiska, sociala och över huvud samhälleliga uppgifterna.

I Sverige hette ordföranden i Norden-föreningen först L. De Geer.

De var danskar, norrmän och svenskar, som trädde i samarbete 1919. Såvitt Herlitz kan minnas, ägnades det under förberedelsetiden inte några tankar åt Island. Förhållandet mellan Danmark och Island låg i stöpsleven, och det var först 1922 som en isländsk förening kom till stånd. Däremot hade man i Sverige från första början sina blickar riktade mot Finland. Den svensk-finska gemenskapen hade i svenskt medvetande djupa rötter. På vänsterhåll i Danmark, Norge och Sverige fanns det dock mycket aversion mot dem, som hade ledningen i Finland vid denna tid. Det var i detta läge knappast på något håll en tanke på att komplicera Nordens start genom att resa frågan om samarbete med Finland.  

”Skandinavism” är ett samlingsbegrepp för de strävanden till samarbete och samhörighet mellan de nordiska länderna som uppkom under 1800-talet. Den hade både en kulturell och politisk dimension. Politisk förekom strävanden efter ett gemensamt skandinaviskt rike under mitten av 1800-talet och under hela 1800-talet förekom ett livligt kulturellt samarbete. 

Som en bakgrund till föreningarna Nordens verksamhet bör den Skandinaviska rörelsen lyftas fram. Skandinavismen var nämligen en historisk förutsättning för framväxten av te.x. den svenska Föreningen Norden. Vid 1800-talets slut höll nationalitetsbegreppet på att omvärderas i stora delar av Europa. I spåren av den franska revolutionen kom likhet i språk och traditioner att värderades högre än tillfälliga maktpolitiska och dynastiska gränser. Detta kom att betyda en möjlighet av tänka på ett nytt sätt kring Skandinavien. Man kom att upptäcka ett gemensamt förflutet som hade funnits före de många hundra åren av krig mellan länderna.

Detta är den ideologiska bakgrunden till den s.k. Skandinavismen. Denna kan karakteriseras som en pannationell rörelse som utgick från de nära historiska, geografiska och kulturella banden mellan de skandinaviska länderna. Rörelsen var stark och viktig under hela 1800-talet, även om många har förknippat den med den skandinavistiska studentrörelsen under första halvan av 1800-talet.

En kulturell patriotisk rörelse som föregick skandinavismen var göticismen. Rörelsen – som uppkom redan under medeltiden – anknöt till Nordens forntid, som man uppfattade som en lycklig hjältetid. Man menade att forntidens goter såsom ”göter” hade haft sitt urhem i Sverige. Göticismen spelade sedan en roll under Sveriges stormaktstid. År 1811 bildades Götiska förbundet av före detta uppsalastudenter i Stockholm. Men perspektivet hade ändrats något. Erik Gustaf Geijer publicerade i klubbens tidskrift Idun sina dikter om Odalbonden och Vikingen. Goterna var borta och hade ersatts av vikingar som en symbol för det nordiska.

Redan under 1700-talet kom de första ansatserna till ett mer intensifierat skandinaviskt samarbete. Ett exempel är att ett skandinavistiskt litteratursällskap bildades 1796 och det utgav under en följd av år en tidskrift. Det förekom även samnordiska strävanden inom ekonomi, språk och rättsfrågor. Då Gustav III besökte Köpenhamn 1787 hälsades hans ankomst i en artikel i tidskriften Minerva. Där talades det om den glädje som varje skandinav borde känna över de tre folkens gemensamma kultur. På detta sätt kom ordet ”skandinav” in i språket. Under 1800-talet måste man alltså börja tänka på vad det innebar att vara ”skandinav”. Man var inte längre enbart ”svensk” eller ”europé”, utan man var också ”skandinav”. Det var en identitet som var ny och inte helt problemfri. Från detta begrepp utgick alltså den rörelse som kom att kallas skandinavismen.

De första tecknen på en skandinavisk identitet uppträdde således redan i slutet på 1700-talet. Men det var först under det tidiga 1800-talet som – genom Napoleonkrigens efterverkningar – förutsättningarna till en fördjupad skandinavisk tillhörighet kom att skapas. Napoleonkrigen innebar betydande maktpolitiska förändringar för Sverige, Norge och Finland. I krigens begynnelse kom de skandinaviska länderna att stå på olika sidor. Danmark angrep Sverige på Napoleon I:s befallning 1808, och Gustav IV umgicks med planer på att erövra Norge eller Själland.

Sverige förlorade Finland i 1808-09 års krig mot Ryssland. Finland kom sedan genom Borgå lantdag 1809 att bli ett storfurstendöme inom det ryska kejsardömet, efter att i 700 år varit en del av Sverige. Den ryske kejsaren lovade att respektera Finlands grundlagar, alltså 1772 års regeringsform samt förenings – och säkerhetsakten av år 1789. De rättigheter och förordningar som konung och riksdag i Sverige tidigare haft överfördes nu på den ryske kejsaren och den finska lantdagen.

Därefter tvingades Danmark genom Kielfreden 1814 att avträda Norge och en svensk-norsk union kom istället att upprättas. De politiska förändringarna utgjorde grogrunden för den skandinaviska identitet som successivt växte fram under 1810-, 1820 och 1830-talet. Även Tysklands enande påverkade debatten om den nordiska samhörigheten. På samma sätt som de kulturellt och språkligt likartade tyskarna kunde enas borde även de skandinaviska ländernas likhet leda till en union, menade vissa. De politiska förändringar ledde till att det blev viktigare att diskutera innebörden i begrepp som ”Skandinavien” och ”Norden”.

Fransmannen Jean Baptiste Bernadotte (Karl XIV Johan) valdes att efterträda Gustav IV Adolf och kom att grunda en ny kungadynasti. Han valdes som kung 1818 och började en omläggning av Sveriges utrikespolitik. Han tonade ned Sveriges ambitioner att återerövra Finland. Det blev viktigt att förhålla sig vänligt inställd till Ryssland och i någon mån behålla en stormaktsposition i norra Europa.

”Skandinavien” och införlivandet av Norge blev istället centralt i den nye kronprinsens politiska strategi (som inbegrep en neutral, fredsinriktad politisk hållning). Den nya geopolitiska situationen gjorde att man kunde diskutera Finlands identitet, eftersom det inte längre kunde anses som ”svenskt”, ”skandinaviskt” eller för den delen tillhöra en ”nordisk” gemenskap. Samtidigt inbegrep begreppet ”Skandinavien” (Sverige, Norge och Danmark) under 1800-talet delvis det vi idag kallar ”Norden”. Detta eftersom Island då ännu tillhörde Danmark och många fortfarande såg Finland som en del av Sverige. Att majoritetsspråket i Finland var finska bekymrade man sig inte om. Först mot slutet av 1800-talet blev det vanligt att använda beteckningen ”Norden” utifrån en medvetenhet om att Finland och Island inte ingick i Skandinavien.

Viktigt var att den fiendeskap som under tidigare århundraden rått mellan de skandinaviska staterna nu borde lämnas åt sidan. Folken i de tre grannländerna borde känna sig som bröder. Inga mer krig fick utkämpas mellan grannländer.

Dessutom avgränsades alltmer nordisk och skandinavisk identitet såsom språk- och kulturområde gentemot det slaviska Öst- och det tyska Centraleuropa. Det är i detta perspektiv som man ska se bildandet av de skandinaviska sällskapen under denna tid. Skandinavien fick en utsatt position gentemot de snabbt framväxande ryska och tyska staterna.

Den kulturella skandinavismen

Även om den s.k. studentskandinavismen kom att symbolisera begreppet ”Skandinavism” var den kulturella skandinavismen mer långvarig. Den uppkom redan under slutet av 1700-talet och fortlevde under hela 1800-talet. Författare och konstnärer började söka kontakt och träffas i informella nätverk. Det handlade om ett frivilligt, icke-institutionellt samarbete. Detta utbyte upphörde inte när den politiska delen av skandinavismen – som diskuterades i termer av en förbundsstat i någon form av dynastisk ram – blivit inaktuell.

Skandinaviska författare under 1800-talet som Björnstjerne Björnson, Fredrika Bremer och Ellen Key lyfte fram det gemensamma i den skandinaviska identiteten. För många av konstnärerna var idéerna om en politisk union inte särskilt viktiga, även om de förhöll sig på olika sätt till frågan.

För flera författare blev det skandinaviska närmandet ett avstamp för ett mer kosmopolitiskt tänkande. De skandinaviska ländernas förmåga att lägga gammalt groll bakom sig kunde i förlängningen bli en lärdom för Europas alla länder, menade man. Flera av författarna eftersträvade ett samarbete även på europeisk nivå, med världsfred som ett framtida mål.

Många konstnärer brevväxlade ivrigt och utan hinder över de skandinaviska gränserna. Samarbetet kunde leda till en känsla av ett slags utvidgad nationalkänsla ”Mitt hemlands gränser vidgades” som H.C. Andersen uttryckte det efter att hans verk mottagits med entusiasm i Sverige. Författare som H.C. Andersen och Fredrika Bremer lästes i original av entusiaster. Men de var trots allt beroende av översättningar för att nå publiken i andra skandinaviska länder. Flera norska författare som Björnstjerne Björnsen och Henrik Ibsen skrev skandinavistiska texter och fick på detta sätt en språkoberoende popularitet.

Även en litteraturkritiker som Georg Brandes var viktig eftersom han introducerade europeiska författare i Skandinavien och Skandinavistiska författare i Europa. Brandes arbetade i hela Norden och blev en rådgivare åt författare i hela Norden. Genom att ständigt göra jämförelser och använda uttrycks om ”vi i Norden” och ”her i Norden” bidrog han antagligen till att stärka den nordiska identiteten.

Skandinavismens idé om att Skandinavien skulle ses som en kulturell enhet gynnade författarna. Deras publik tredubblades och tack vare en flitig rapportering från grannländerna upprätthölls ett intresse för litteraturen, eftersom den snabbt översattes.

När sedan den politiska studentskandinavismen kom på 1940-talet – som definierades som farlig och revolutionär – tog många författare avstånd (även om de förhöll sig på olika sätt till denna strömning). Den kulturella skandinavismen blev då ett uttryck för någonting positivt och hedervärt att stödja. Det är oklart om tankarna på en politisk union innebar någon fördel för det kulturella samarbetet. I Tyskland stärktes litteraturen när landet enades. Och den kulturella skandinavismen kunde säkert gynnas av att en del av argumenten för en politisk union var kulturella.

När det gäller den kulturella skandinavismens betydelse för dagens svenska ”Föreningen Norden” kan man peka på en del institutioner och tankesätt som ännu finns kvar. Ett exempel är ”Nordisk Tidskrift”. Det är en tidskrift som ges ut av ”Föreningen Norden” sedan 1943. Tidskriften har mycket konkreta trådar tillbaka till den skandinavistiska debatten. Donatorn Jacob Letterstedt ville att tidskriften inte skulle ägna sig åt politik något som har att göra med ett avståndstagande från den politiska skandinavismen.

Skandinavismens rötter står att finna i romantikens syn på nationen som en enhet med gemensam kultur, språk och territorium. I enlighet med detta essentialistiska tänkande ville anhängare av den politiska skandinavismen visserligen upphäva de skandinaviska nationsgränserna och skapa en union enligt tysk modell, men syftet var samtidigt ett starkt försvar mot hotande faror i yttervärlden, en slags vidgad nation. Även den kulturella skandinavismen hade sina rötter i romantiken. Men dessa övergav så småningom. Den kulturella skandinavismen kom istället att utmynna i ett kosmopolitiskt tänkande, en vision om världsfred. Idén om en internationell skiljedom tog sin form under denna tid.

Upplösningen av unionen mellan Sverige och Norge 1905 innebar en politisk kris och en kris även för det kulturella samarbetet. Mötesaktiviteten avstannade nästan helt under några år och det kulturella samarbetet kom egentligen igång igen först under det första världskriget.

Under flera decennier argumenterade man för att Skandinavien var en kulturell enhet. Trots de olika språken var man länge övertygad om att översättningar så småningom skulle bli överflödiga. Men den kulturella skandinavismens mål att föra Skandinavien till en kulturell enhet lyckades endast delvis och många undersökningar tyder på att den inbördes språkförståelsen i Norden blivit sämre.

Studentskandinavismen

De skandinavistiska strävandena som börjat under slutet av 1700- och början av 1800-talet fick med tiden en liberalnationalistisk karaktär. Detta berodde på de politiska förhållandena i Danmark, som ju låg närmare den europeiska kontinenten med dess förändring i ideologiska diskussioner. Inflytandet från bl.a. den franska revolutionen blev där påtagligt. Under slutet av 1830-talet hade såväl den kulturella som den politiska skandinavismen etablerats på allvar i Sverige, Norge och Danmark. Då framträdde en liberal opposition mot det kungliga enväldet. Samtidigt hade man börjat intressera sig för det danska språket i Schleswig.

Studenterna blev en grupp som snabbt kom att ta till sig de nya idéerna om liberalism och skandinavism. Den s.k. Studentskandinavismen började med mindre sammankomster. Under vintern 1838, då isen förband Skåne och Själland, hade studenter från Lund och Köpenhamn spontant träffats för första gången. Isen mellan Skåne och Danmark var detta år bottenfrusen och studenterna från Lund promenerade då över till den danska sidan. Det efterföljande året förekom gemensamma studentfester.

En symboliskt viktig handling hade inträffat redan 1829 då nationalskalden Esaias Tegnér lagerkransat den danske skalden Adam Oehlenschläger i Lunds domkyrka. Han hade då uttalat de för skandinavisterna så centrala orden ”Söndringens tid är förbi…”.

Det var alltså en denna samsyn som kännetecknade de studenter som betraktade sig som representanter för såväl nationen som den nya tiden. Vid pingsttid 1842 ordnades en improviserad fest i Köpenhamn. Några veckor senare besökte köpenhamnarna Lund och ett mer organiserat möte ägde rum. År 1843 reste studenterna från Lund och Köpenhamn till Uppsala med ångbåt. På detta sätt utvidgades rörelsen till Uppsala. Men under resan besöktes även andra städer, till exempel Kalmar, Visby och Stockholm.

Studenterna var under denna period män. Men även ”bildade” unga kvinnor tog del i och stödde den skandinavistiska rörelsen. Det var en tid av förändringar i genusrelationer och den kvinnliga aktivismen understöddes av tidiga feministiska strömningar. Ledande manliga skandinavister behövde också kvinnornas stöd i sin kamp för en union eftersom kvinnorna ansågs förkroppsliga moralisk renhet och hade möjlighet att fostra nya generationer av medborgare till goda skandinavister.

Lundastudenterna hade sedan 1830-talet haft rykte om sig att vara politiskt radikala. Närheten till kontinenter och Danmark hade givit de sydsvenska studenterna impulser som först senare nådde Uppsala. Studenterna riktade sig mot den föråldrade ståndsriksdagen och mot den ryska alliansen som Karl XIV Johan fört – 1812 års politik. Ryssland sågs nämligen som reaktionens fäste och försvar. Även den tyska expansionistiska politiken under denna tid sågs som ett hot.

Från ryskt håll fruktades en nordisk union som man menade kunde rubba maktbalansen i hela Europa. Den ryska regimen protesterade således mot den liberala skandinavismen och Karl XIV Johan och den dåvarande svenska regeringen blev tvungen att motarbeta den. Ett planerat skandinavistiskt studentmöte 1944 hindrades av den svenska regeringen. Men planerna blev ändå ett stöd för skandinavismen eftersom pressen skrev om det under lång tid.

Efter kung Karl Johans död 1844 tillträdde Oscar I. Denne var mer liberalt inriktad och positiv till studentskandinavismen. Han var för svensk neutralitet som fadern varit och han vacklade mellan liberala och konservativa ståndpunkter.

Våren 1845 återupptog studenterna i Uppsala planerna, från föregående år, på en Köpenhamnsfärd. För detta ändamål bildade man en kommitté. Flera av de gamla ledarna fanns med och man satte sig i förbindelse med kamrater i Christiania, Lund och Köpenhamn. Studentmötet 1845 tog ställning för Danmark mot Tyskland vad gällde meningsskiljaktigheterna kring Schleswig. Även myndigheterna hade nu ändrat syn och välkomnade studentmötet som var något mer än en kulturell eller litterär Skandinavism.

Studentungdomen menade att det var Sveriges och Norges förpliktelse att kämpa vid Danmarks sida för bevarandet av Schleswig (som då tillhörde Danmark) åt det skandinaviska Norden. Skäl att infria dessa löften infann sig inom kort. Sedan Danmarks nye kung Fredrik VII upptagit de danska nationalliberalernas program beträffande Schleswig samt lovat Danmark en ny författning, utbröt ett uppror år 1848 i det delvis tyskspråkiga Schleswig och Holstein med krav på frigörelse från Danmark. Detta uppror understöddes sedan av det revolutionära parlamentet i Frankfurt am Main och Preussen. Därmed inleddes det dansk-tyska kriget om Schleswig-Holstein.

Danmark stod till slut som segrare efter det att bland annat Ryssland hade pressat Preussen att upphöra med sitt stöd till Schleswig-Holstein. Under intryck av Skandinavismen hade svenskar och norrmän deltagit som frivilliga i kriget.

Danmarks kung Fredrik VII vände sig också till Oscar I med en begäran om understöd. Hans begäran fann ett livligt understöd hos pressen inte bara i Sverige utan även i Norge. Oscar I drog samman trupper i Skåne och lät överför en del till Fyn. Men han ville inte skrida till krig mot Preussen eller Tyska förbundet om inte rent danskspråkiga landskap angreps. Detta skedde inte heller. Kung Oscar inskränkte sig därför till diplomatisk medling.

De svenska och danska regeringarna kom därefter att närma sig varandra. Under 1850-talet fördes förhandlingar mellan den svenska och danska regeringen om avgivande av identiska och samtidiga neutralitetsförklaringar inför ett väntat storkrig mellan Ryssland och västmakterna. Förhandlingarna fördes till ett lyckligt slut.

En stor propagandaapparat hade satts igång våren 1855 för att få till stånd en skandinavisk union. Nordens ledande tidskrifter hade bearbetats för saken och även bland samhällets makthavare hade man fått anhängare. Kontakt hade också för första gången i skandinavismens historia etablerats med det svenska kungahuset. Kronprins Carl hade engagerats. Ändå var arbetet förgäves. Kung Oscar ställde sig bakom planerna för en politisk union, delvis för att få stöd av de liberala krafterna. Men de konservativa var kritiska. Kung Oskar fick inte sin vilja igenom. En sådan kraftpolitik som Bismarck några år senare skulle bruka till Tysklands enande hade Oscar varken vilja eller förmåga att driva.

Så småningom blossade konflikten mellan Danmark och Tyskland om Schleswig-Holstein upp igen. Ett muntligt försvarsförbund mellan Danmark och Sverige träffades sommaren 1863 på Skodsborg. Men då Preussen och Österrike angrep Danmark efter den danske kungen Fredrik VII:s död (november 1863) visade det sig att Sverige-Norge inte utan stormakters bistånd vågade ingripa militär till Danmark förmån. Detta trots att den svenske kungen Carl XV utlovat militär hjälp.

Striden om Schleswigs ställning samt de tyska hertigdömena avgjordes genom freden i Wien 1864. Resultatet blev att Schleswig, Holstein och Sachsen-Lauenburg fick avträdas. Danmark fick alltså avträda ett betydande landområde och besvikelsen var stor över det svenska agerandet. Därmed var den politiska och dynastiska skandinavismens mest intensiva period till ända. Ett sista opraktiskt förslag till ett skandinaviskt förbund hade dryftats inom politiska kretsar genom freden i Wien 1964.

Skandinavismens eftermäle

Utgången av den dansk-tyska kriget väckte bittra känslor inte endast hos den svenske kungen Karl XV, utan även hos många varmhjärtade skandinavister. Den politiska skandinavismen och dess politiska vision om en nordisk förbundsstat kan då alltså sägas ha drabbats av en avgörande motgång. Men den politiska skandinavismen dog inte helt 1864. Strävandena efter att skapa en skandinavisk union fortsatte. Skillnaden var att förverkligandet av unionen sköts på framtiden. Man inriktade sig istället för det långsiktiga förberedelsearbetet. För att hålla idén om skandinaviskt samarbete vid liv bildades (1864,1865) föreningar i Danmark (Nordisk samfund), i Sverige (Nordisk nationalföreningen) och i Norge (Skandinavisk selskab). De tre föreningarnas gemensamma organ blev den i Lund några år utgivna Nordisk tidskrift för politik, ekonomi och litteratur (1866-1870).

Viktigare blev strävandena att på praktiska områden närma de nordiska folken till varandra. En skandinavisk postförening mellan Sverige och Danmark bildades 1869. Sedan ingicks en myntkonvention 1873.

Den kulturella skandinavismen hade ett mer långvarigt inflytande än den politiska visionen om ett enat Norden. Kontakter mellan skandinaviska konstnärer fortsatte även efter det dansk-tyska kriget. Den första Skandinaviska konstexpositionen ägde rum i Stockholm 1866, den följdes av flera andra skandinavistiska konstutställningar under 1800-talets gång.

Även den mer visionära skandinavismen, som en början till världsfred bestod. I en broschyr – ”Några tankar om skandinavismens framtid” – framställde Ellen Key såsom skandinavismens mål uppgiften att bli ”ett led i den stora mellanfolkliga fredsrörelsen” som skulle leda till Skandinaviens neutralisering eller till ”Nordens förenade stater”. Allt under en fortgående demokratisering.

En kris i de skandinaviska strävandena blev den svensk-norska unionsupplösningen 1905. Det medförde en försämring av kontakterna i Skandinavien fram till tiden kring 1914. Ett exempel på vad denna kris innebar är den förändring som Nordiska museet genomgick. Ursprungligen var institutionen tänkt att stärka det nordiska samarbetet. Grundare var Arthur Hazelius som även grundade Skansen. Den nordiska inriktningen förändrades dock efter unionsupplösningen. Nordiska museet nationaliserades och ”försvenskades” efter denna händelse.

Det första världskriget medförde återigen ett politisk närmande mellan Sverige, Norge och Danmark. I synnerhet i form av gemensamma strävanden för neutralitetens upprätthållande och ömsesidigt bistånd vid anskaffandet av förnödenhetsvaror. Tiden kännetecknades bland annat av en rad kunga- och ministermöten.

Den nordiska samhörighetskänsla som under krigsåren på detta och andra sätt kom till uttryck ledde till ett stärkande och vidgande av det nordiska samarbetet på andra områden än det rent politiska. Som en medelpunkt för strävandena efter nordisk samverkan verkade de Norden-föreningar som 1919 bildats i de tre skandinaviska länderna. Efter några år utökades de tre skandinaviska ländernas föreningar med en Norden-förening på Island (1922) och en i Finland (1924). Alla fem hade samma syfte och stod i förtrolig samverkan med varandra. Arvet från det skandinavistiska 1800-talet fördes alltså vidare av bl.a. den svenska Föreningen Norden.

Litteratur:

Skandinavismen i Sverige vid 1800-talets mitt (1843-1863). Elanders Boktryckeri Aktiebolag. 1946. Åke Holmberg.

I rörelse: politisk handling under 1800-talets första hälft. Nordic Academic Press. 2000. Fredrik Nilsson

”Mitt hems gränser vidgades”: En studie i den kulturella skandinavismen under 1800-talet. Makadam förlag. 2010. Kari Haarder Ekman.

Skandinavismen: En rörelse och en idé under 1800-talet. Makadam förlag. 2014. Red. Magdalena Hillerström och Hanne Sanders. 

Boken börjar med ett förord av Thorbjörn Fälldin som också varit ordförande för Föreningen Norden. Boken av Åke Landqvist ger inblickar i problemställningar som Föreningarna Norden tagit sig an under det kvartsekel som Åke var knuten till Norden-föreningarnas verksamhet. Både hemma och i kontakt med omvärlden förtröttades man inte att förklara att de nordiska ländernas lösningar skapat en ökad stabilitet i det nordiska området. Huvuddelen av arbetstiden ägnade han åt det interna Nordenarbetet med flitiga besök ute i lokalavdelningar och distrikt och vid kurser och konferenser. Han betecknar sig själv som ”folkbildare”.

Den nordiska tanken

Åkes ambition är att ”ge några glimtar ur gräsrotsnordismens vardag”. Det är ”en liten bok om den folkliga nordismen så som jag upplevde den…”.

”Hans nordism började redan i skolåldern under andra världskriget. ”Världskriget lärde off något mitt i alla de gastkramande krigshändelserna som sågade sönder hela vår världsdel: vi upptäckte att det fanns grannländer som vi på något sätt hade mer gemensamt med än med andra länder långt därutanför spärrarna. De första fragmenten av en nordisk tanke.

Senare kom flera. Man hörde att en flicka i en grannby höll på att gifta sig med en utlänning. – Var han egentligen en utlänning, frågade någon. – Knappast, sa en del, han var ju norrman. Det lät med ens hemtamt. Det var till Norge våra ihoptiggda tioöringar skulle skickas. De var våra vänner.” sidan 7

”Perspektivet på vad som kännetecknar en äkta nordist har förtydligats men samtidigt också tunnats ut. En nordist är en människa som är lite mer motiverad än andra att i sitt tänkande och i sitt vardagsliv, kanske också i sitt yrkesliv, beakta värden som förknippas med Norden.”

”För det är ju så att en armé av honnörsord travar upp när man skall söka reda ut vad meningen är med att verka för det nordiska. Världen som känsla för demokrati, för social och ekonomisk rättvisa och en fast tro på gränsöverskridande samarbete för att lösa samhällsproblem gör sig påminda. Utöver detta vädras ett antal andra positiva signalbegrepp som – på gott och ont – anses härstamma från Norden: tonvikten på folkrörelser som demokratin urkälla,…” sidan 10.

”Men den nordiska arenan har vidgats mot söder genom att de baltiska staterna knutits närmare Norden. Det talas allt oftare om det nordisk-baltiska livsrummet liksom om det nordliga Barentssamarbetet mellan tre nordiska länder och det nya Ryssland.”

Nordiska kampanjer: våra språk

”Emellanåt har det funnits behov av större gränsöverskridande arrangemang med syfte att uppmärksamma språkfrågorna. Den idé om ett Nordiskt språkår som föddes i en lokal vid Jakobs torg i Stockholm våren 1977 var ett försök att samla alla föreningarna kring ett tema som inte skulle möta några protester. När Nordenförbundens styrande organ senare stadfäste programmet vid ett möte i danska Vejle blev inriktningen framförallt att öka kännedomen om de sammanlagt åtta officiella språken (sidan 66).

I Sverige kan man inte räkna med att man ska lära sig färöiska Men svenskar kan ha kunskap om detta minoritetsspråk och dess släktskap med andra nordiska språk. Det kan leda till en nyfikenhet på några av de viktigaste författarna på Färöarna och deras verk liksom på kulturen som sådan.

Fem personporträtt

Samarbetsmaskinisten Arne Fritjof Andersson var den svenska Föreningen Nordens sekreterare och direktör under nästan 40 år. Han gjorde en insats som gör det naturligt att utnämna honom till ”samarbetsmaskinist” för rörelsen. Arne F bedrev studier vid Stockholms högskola i språk och litteratur. Vissa var ”eldsjälar” inom rörelsen. Under hans tid tillkom ett nordiskt råd 1952 under aktiv medverkan av från Nordenrörelsen kända namn Nils Herlitz, Einar Gerhardsen osv. EN Nordisk kultrukommission (NKK) hade skapats och förebådat ett minsterrådskansli som bildades på 1970-talet. Arne hade under kriget arbetat i Svenska Norgehjälpen. 1980-81 anordnades ett Nordiskt språkår. Efter andra världskriget tillkom ett nätverk av bilaterala kulturfonder liksom viktiga idécentra för den nordiska tanken. Det anrika Hindsgavl i Danmark, Bohusgården, Kungälv, Lysebu, Schaeffergården, Biskops-Arnö, Voksenåsen, Hässelby och Hanaholmen.

Yngve Kristensson arbetade med miljöskyddsfrågor och var Nordenordförande. Det nordsiksa intresset väcktes tidigt under lundaåren där Kristensson kom under inflytande av filosofen Hans Larsson. Han var centralstyrelsens ordförande och ordförande i Föreningen Nordens Institut under ett drygt decennium. Med sin bakgrund i juridiken ägnade han kraft åt att få till stånd en rättslig grund för det expanderande nordiska samarbetet. Särskilt kan här nämnas den nordiska miljökonventionen. Det nämns med respekt i EU-kretsar.

Bertil Olsson – ordförande i Norden-föreningen fram till 1983 tillhörde den kärntrupp som röjde väg för den fria och gemensamma nordiska arbetsmarknadspolitiken. Sin största ryktbarhet förtjänade Bertil givetvis under de 15 åren som AMS-chef 1957-72. Han blev ämbetsmannen som omsatte den rörliga arbetsmarknadspolitiken i den svenska vardagen. Han ville inte dra in i Norden i partipolitisk strid. Man ville inte ta ställning till Nordsat. Bertil Olsson ingick i den kulturgrupp inom LO där kampen organiserades mot Nordsat.

PO Sundman var en framstående nordiskt under drygt 20 år. Han beklädde så gott som alla ledande poster inom den svenska föreningen Norden. 1968 erövrade han Nordiska rådets litteraturpris med ”Ingenjör Andrées luftfärd”. PO:s litterära stil hade rötter i den isländska litteraturen och behaviorismen.

Han nämnde inte under sina samtal med Åke om sitt samröre med nazismen. Den nordiska tanken var en del av tankegodset i denna rörelses budskap.

Åke Leander var rektor vid Biskops-Arnö i Bålsta. Han var också en humanist. Det fanns även föreläsare från utomnordiska länder. Man trodde på den nordiska länderna som medaktörer i en vidare internationell krets.

Försök till europeisk syntes

”I ett försök att förenkla koncentrerar jag mig på ekträdet. Jag har nämligen svårt att betrakta detta träd som något annat än som framvuxet ur rottrådar från Europa som helhet. Det vill säga, även från Norden. Oavsett om många önskar se Norden som något helt särpräglat inom världsdelen är ändå sanningen den att våra nordiska rottrådar sedan tusentals år förenat sig med andra från Europas alla hörn och skapat det vi idag kallar Europa. Det europeiska ekträdet omfattar alltså också den nordiska regionen.”

Folkbildning och folkrörelser. I Norden råder stor enighet bakom de fyra krav som länge varit riktningsgivande: en folkrörelse skall arbeta för vissa övergripande idéer utifrån ett antal formulerade mål; den skall ha stor självständighet i förhållande till det officiella, dvs stat och kommun; uppbyggnaden skall vara demokratisk och ha som kännetecken social gemenskap. En folkbildare är naturligen en person som i olika funktioner sysselsätter sig med de frågor den aktuella folkrörelsen står för. Norden är sannolikt den del av Västvärlden som har de starkaste traditionerna inom folkrörelser och folkbildning. Ett exempel är Föreningen Norden.

”Den nya enheten, det nordisk-baltiska blocket, kommer att kunna tala med en stark röst, om länderna på detta sätt lyckas finna varandra.”

Nordens framtid. Boken pläderar för politiskt samarbete: ”Och vad förnimma dessa folk ur djupet av sitt historiska medvetande? Hör de icke, att tidens dånande klockor mana dem till ett politiskt samarbete, som de väsentligen försummat under århundraden”.

”De nordiska samhällena och staterna ha under sin flertusenåriga tillvaro på ett märkeligt sätt obrutet bevarat och fortbildat ett ursprungligt Norden framvuxet frihetsmedvetande.”

Det finns ett uråldrigt självstyrelse, en rätts- och samhällsordning byggt på medborgerlig och personlig frihet, kvinnans ställning i Norden är fri i sed och lagstiftning. I en etisk livssyn, där element från en äldre, nordisk rätts- och frihetsuppfattning sammansmält med senare starka inslag av kristen och humanistisk tro och tanke. Denna livssyn har i våra dagar avsatt starka spår i vår nordiska sociala lagstiftning. (sid 10).

Men det politiska samarbetet släpar ännu efter något som bidragit till svaghet ekonomiskt och politiskt. I det nuvarande krigsläget är dock frågan aktuell (sid 11).

Förklaring på de nordiska folkens bristande samgående ligger under äldre tid däri, att intet av dessa folk så övervägde i styrka och folktal, att de med maktspråk kunde genomdriva ett politiskt omfattande enhetsverk. Danmark-Norge balanserades sålunda under århundraden ganska väl av Sverige-Finland. (sid 12).

Kalmarunionen var ett försök men misslyckades. Svenskarna ville inte gå miste om sitt frihetsarv. ”Det är sålunda karakteristiskt, att när svenskarna under Engelbrekts-tiden gå till storms mot den nordiske unionskungen, Erik av Pommern, så gälla klagomålen fogdars och höga styrelsemäns övergrepp mot gammal svensk lag, sed och rätt. (149.)

Men å andra sidan bands norden samman av en och samma obrutna syn och ordning, den romersk-katolska kyrkans. Man hade så i Norden även vant sig, att samordna nordiska särintressen och se dem bevarade i en högre, förpliktande gemenskap. Och det var väl då ock knappast en tillfällighet, att så många av de nordiska biskoparna och kyrkomännen visade en så utpräglad och ihärdig unionsvänlighet. (14-15)

Boken går även igenom den norsk-svenska unionen 1814-1905. Denna union var redan till sin form –statsförbundet, om det så får kallas – ett bräckligare organ för nordiskt-politiskt samgående än Kalmarunionens mera förbundsmässiga union. Den saknade den gemensamma, övergripande och mäktiga folkrepresentationen som hade varit av nöden (sid 17).

Sverige var också den dominerande makten. ”Man levde ju i Norge även i liberalismens och nationalismens förenade klang- och jubeldagar, där båda strömningarna gingo fram med sin frihetsyra i partikularistisk riktning.

”Under sådana omständigheter kom man i Norge i hög grad att sakna känslan av det internordiska samarbetets ”sublima nödvändighet”, och ödesbestämda gång genom historien för att erinra om några ord av Geijer rörande det mänskliga samarbetets oundgänglighet”. (20)

”Hur som helst, kvar står ett par fakta, som icke böra överskylas av någon som helst falsk hänsynsfullhet. Det ena faktum innebär, att separatismens tanke, trots sin yttre seger i Norden, ur den samlade nordiska frihetens och det samlade nordiska försvarets synpunkt visat sig vara katastrofal genom händelserna 1939-1940. Striden om unionen och dess upplösning måste likaså ur en djup mänsklig samarbetssynpunkt sägas vara ett moraliskt nederlag, som de båda brödrafolken må dela ansvaret för. (sid 23).

Men flera andra folkstammar såsom ryssarna och tyskarna ha misslyckats med liknande uppgifter. Väl ha dessa stammar förmått att i centraliserade storstater sammanföra sina folk. Men staterna likna mest jätteplantager, där träden stå stelt likriktade i jämna rader. Trädens frukter äro ock för nordisk smak bittra. (24).

”Att Nordamerikas Förenta Stater – för att tala om den alldeles egenartade British Commonwealth, som kallas ”ett statsförbund utan central administration” – likväl visat, att en storstatsbildning under gynnsamma andliga och materiella villkor verkligen kan förenas med delstaternas och alla statsmedborgares frihet ger å andra sidan grund till en viss nordisk optimism. Likaså får denna optimism ett stöd i den schweiziska förbundsstaten.”

Nutidens politik ger utrymme för en stormaktspolitik. ”Stormaktspropagandan talar gärna om fred, rätt och samverkan mellan alla välsinnade och detta framför allt i det ögonblick, då dessa instinkter som starkast pocka på mera utrymme och ökat herravälde för den egna staten” (26)

Dessa förändringar i det nationella och internationella sammanhanget träffa uppenbarligen småstaterna på deras svaga punkter, dessa småstater, som ha begränsade marknader, små eller ofullständiga egna råvarutillgångar och medel samt därjämte en mentalitet i regel beredd för fred men föga härdad och rustad för krig och andra yttre maktstrider. (Sid 27)

Hur uppnår man då ett enat Norden?

”Vi komma dock icke därhän utan sinnelagets, den kritiska tankens och känslans samlade jordskred hos våra nordiska folk, ett jordskred, som sopar bort de svåraste, undermedvetnas hindren för nordiskt samarbetet – avunden, mindrevärdeskänslan, partiandan och småsinnet, den andliga trög- och trångheten – och som låter våra nordiska hjärtan och föreställningar vidgas och livas av en ny och större fosterlandskärlek”. (sid 30).

Det handlar inte endast om militärt samarbete:

”En sådan stat medför emellertid, synes det, stora förmåner även inåt, i ekonomiskt och kulturellt avseende, för Nordens folk.”

”Den har härvid att förvalta och förkovra det samlade nordiska kulturarvet på det sätt, som motsvarar dessa folks säregna materiella och andliga villkor och enligt den viktiga omständigheten, att det är fråga om en sammansatt stat, d.v.s. en förbundsstat, frivilligt uppbyggd av högt utvecklade folk, som vart och ett har en lång, egenartad historia bakom sig.

Nordens folk ha här en världshistorisk uppgift att fylla, att på ett föredömligt sätt visa världen, att hela mänsklighetens frihets- och samarbetsproblem kan riktigt lösas endast genom en syntes av individualism och kollektivism, en syntes, byggd på individuell egenart, frihet och självständighet å andra sidan samt gemenskap och omfattande samarbete å den andra ” (35).

”Vår slutsats blir så denna, Tidsläget kallar i dag Nordens alla folk att söka fullforda Nordens enande, ett verk, där förutsättningarna sakta mognat fram genom naturens och historiens tusenåriga ansträngningarna. De geografiska, rasliga och kulturella villkoren ha givit dessa folk besläktade språk – Finland delvis undantaget – besläktade lagar och institutioner samt gjort dem till ofrånkomliga grannar och bröder i lycka och olycka.” sid 37

Om det samma kan sägas om Europa med hänsyn till dess andliga utvecklingsståndpunkt förefaller åtskilligt mera ovisst.

Boken går sedan över till att diskutera en nordisk förbundsstats konstitutionella problem. Hur ska te.x. en statschef utses:

” För vår del tveka vi icke att åt senaten överlämna att välja ett av de nordiska statsöverhuvudena, vare sig en av de tre konungarna eller Finlands president, att för viss tid, exempelvis 3 eller 4 år, fungera som förbundsstatens statschef.” sid 47.

Hur bör den nordiska förbundshuvudstaden utses:

”Tar man hänsyn till dessa skilda synpunkter synes det bli svårt att finna någon bättre trakt för en förbundshuvudstad än någon trakt i Stockholms omgivningar, eventuellt Drottningholm eller någon liknande plats. Här kunde en relativt liten rikshuvudstad byggas, där högsta statschefen och förbundsregeringen hade sitt säte, och där parlamentshuset och de centrala ämbetsverken voro belägna. Intet hindrade, att det stora flertalet av ämbetsmännen bodde i den närbelägna storstaden”. (sid 49).

Boken avslutas med två kapitel som diskuterar en nordisk försvarsgemenskap och ”den ekonomiska enheten”. På båda punkterna skulle norden vinna på ett samarbete. Ekonomiskt skulle våra länder få betydligt större påverkan på världsekonomin om vi vore ett rike. Men:

”Ett speciellt bekymmer kommer nog behandlingen av alkoholhaltiga drycker att vålla. Det är exempelvis icke troligt, att Sverige vill släppa förbudet mot starköl och icke heller att Danmark vill införa ett motsvarande förbud.

På slutet tillförs några ord om den nordiska handelspolitiken:

”Till sist böra några ord tilläggas om den framtida nordiska handelspolitiken utåt. Denna politik har i stort sett hittills skötts i rimlighetens och måttfullhetens tecken. Extrema åtgärder ha till helt nyligen undvikits. Varje tanke på autarki har tidigare varit våra länder lika främmande som en aggressiv utrikespolitik. Liksom en samordning av de nordiska staterna i det gemensamma försvarets intresse icke kommer att ändra den traditionellt fredliga nordiska utrikespolitiken, skall icke heller det ekonomiska samgåendet syfta till annat än att låta Nordens faktiska betydelse på den internationella handelns område komma till fullt uttryck.” sid 79

Som namnet antyder hade Nordens Frihet – samfundet och tidningen – ett starkt nordiskt engagemang, vilket också finns uttryckt i samfundets reviderade stadgar. Uttolkningen av begreppet Norden kunde dock skifta, och återigen var det Finlands ställning inom, och förhållande till övriga Norden, en av skärningspunkterna.

Samfundet

Finska vinterkrigets utbrott var den direkta orsaken till grundandet av Samfundet Nordens Frihet. Under hösten 1939 hade Estland, Lettland och Litauen tvingats tillåta sovjetiska militärbaser inom sina gränser. I oktober ställdes liknande krav på Finland och förhandlingar inleddes. De finska förhandlarna gick med på vissa gränsjusteringar, men avvisade de sovjetiska kraven på en militärbas på Hangö. Från sovjetisk sida kom så anklagelser om finsk skottlossning vid gränsen, därefter sade Sovjetunionen upp nonaggressionspakten mellan de båda länderna och avbröt de diplomatiska förbindelserna. På förmiddagen den 30 november 1939 bombade sovjetiskt flyg flera finska städer, däribland Helsingfors och Viborg.

I Sverige blev reaktionerna starka. Under mottot ”Finlands sak är vår” växte något som måste betecknas som en folkrörelse. En mängd opinionsmöten hölls, stora summor pengar samlades in, och fler än 8000 svenskar tog värvning i den svenska frivilligkåren.

Det officiella Sverige avstod från att avge någon neutralitetsförklaring under finska vinterkriget, man var ”icke-krigförande”. Detta möjliggjorde omfattande svensk materiell hjälp till Finland, inklusive stora mängder vapen. Även om regeringen kunde godkänna en svensk frivilligkår var det aldrig aktuellt med reguljära trupper. Norden Frihet kunde inte acceptera regeringens hållning.

Vilka var medlemmar i Nordens Frihet? Det fanns kända författare som Olof Lagercrantz och Eyvind Johnson. Det fanns också många tidningsmän. I hög grad skrivkunniga var också den stora gruppen med någon form av akademisk titel. En annan sorts tillgång utgjorde de förhållandevis många medlemmar som innehade höga poster inom näringslivet. Det fanns många utbildade, men det är inte möjligt att hitta någon som skulle kunna kallas arbetare. Det fanns ytterst få kvinnor.

Kretsen

Nordens frihet hade en redaktionskommitté – kretsen. Det fanns paralleller mellan kretsen och Eyvind Johnsons roman ”Grupp Krilon”. Johannes Krilon ar en romanfigur skapad av författaren Eyvind Johnson. Både tiden och platsen sammanfaller med tidningsredaktionen.

En nordisk union?

Under krigsåren förekom en livlig debatt om en framtida nordisk politisk enhet, ja, till och med en nordisk union. Hur ställde sig Nordens Frihet till denna debatt?

När Föreningen Norden konstituerades 1924 kan man tala om nordism i stället för skandinavism. Trots att det nordiska samarbetet till stor del var kulturellt och utbytet ofta skedde via olika yrkessammanslutningar i de nordiska länderna, förekom även förhandlingar om försvarspolitiskt samarbete, främst mellan Sverige och Finland. Längst kom dessa förhandlingar ifråga om den så kallade Stockholmsplanen. Den gällde ett gemensamt försvar av Åland.

Ofta hänvisades i debatten till en gemensam nordisk kultur och en stark känsla av samhörighet.

En dansk medarbetare i Nordens Frihet formulerade det på ett likartat sätt: ”Ty det som binder oss samman är något så föga handgripligt och bokstavligt som en gemensam kulturtradition och människouppfattning, gemensamma frihets-, freds- och rättsideal, samma respekt för humanitetens och toleransens anda, Nordens stämma.” Samtidigt sågs denna kulturella samhörighet inte som en tillräcklig drivkraft för ett nordiskt politiskt enande. Liksom vid tidigare tillfällen då skandinavismen varit stark, var den främsta orsaken det yttre militära hotet.

Debatten om en nordisk union förekom inte bara i Sverige. Den var minst lika stark – om inte starkare – i Danmark, där många författare, debattörer och även politiker var positiva till en nordisk förbundsstat. Märkligt nog var det alltså möjligt att i det ockuperade Danmark diskutera nordiska samarbetsstrategier.

Också i Finland fanns grupper som diskuterade frågan om ett politiskt enat Norden, och 1942 kom två böcker i ämnet: Atos Wirtanens ”Ett enat Norden – Morgondagens nödvändighet” och Erkki Järvinens ”Vi vill inte kvävas”.

Också kritiska röster hördes i debatten. Dessa påpekade svårigheten att tala om ett nordiskt enande när verkligheten uppvisade större splittring än någonsin, och när en av de tilltänkta förbundsmedlemmarna, Norge, över huvud taget inte kunde göra sin röst hörd. Det var ett problem som även förbundsförespråkarna erkände, och de instämde i att först måste alla nordiska stater återfå sin frihet innan en förbundsstat kunde bli aktuell. Men det gällde också att vara beredd när tillfället kom, och därför måste opinionen och beslutsfattarna förberedas.

Tingsten var kritisk till tankarna på en Nordisk förbundsstat. Han menade bl.a. att ett gemensamt försvar inte hade lyckats avvärja anfallen mot Norden under andra världskriget. Snarare hade resultatet i stället blivit att även Sverige blivit ockuperat. Inte heller skulle en förbundsstat minska krigsrisken för varje enskilt land, enligt Tingsten. Även om krigsrisken kanske minskade för det enade Norden som helhet, skulle den öka för Sverige. Därmed hade Tingsten en annan utgångspunkt för sitt ställningstagande än förbundsförespråkarna, som såg det gemensamma försvaret just som ett skydd mot framtida stormaktsaggressioner.

Flera av debattböckerna ingick i Föreningen Nordens skriftserie, så också boken ”Debatten om nordisk enhet” av professor Herbert Tingsten. Han hade blivit anmodad att skriva en översikt över debatten, men inlägget blev så pass kritiskt att Föreningen Nordens publikationsnämnd i ett förord påpekade att den inte kunde instämma med de mest kritiska synpunkterna.

För Tingsten var den uppenbara orsaken till debatten de olyckor som hade drabbat Sveriges närmaste grannar, som ”hos alla väckt en känsla av skuld inför det förflutna och av förpliktelse inför framtiden”. Detta gäller särskilt svenskarna, som dittills hade undsluppit kriget, och som ville göra något för att förhindra en upprepning av händelserna.

Troligen var Herbert Tingstens beskrivning av svenskarnas känsla av skuld och förpliktelse riktig, skuld inför att ha sluppit undan och bara stått bredvid, förpliktelse att inte vara passiva nästa gång. Hans analys av de neutrala svenskarna som gärna överlämnar arbetet för Norden åt västmakterna är avslöjande. Drömmen om Norden i framtiden fick ersätta handlingarna i nuet.

Det är också möjligt att se den nordiska retoriken som uttryck för det nationella, och för behovet av nationell samling och enighet. Enligt de tidigare citerade Stråth och Sörensen fungerade det nordiska draget just förstärkande på de nationella identiteterna.

Tanken på, och debatten om en framtida nordisk förbundsstat kunde alltså fungera enande på det nationella planet, och då hade det mindre betydelse om den nordiska förbundsstaten var ett realistiskt mål eller ej. En utopi har ju också andra uppgifter än att till varje pris förverkligas.

Sammanfattade slutdiskussion

Ett av de viktigaste begreppen möter vi redan i titeln på tidningen och samfundet, begreppet Norden. På grund av samfundets speciella tillkomsthistoria fanns det till en början en stark betoning på konstellationen Sverige-Finland, men mycket snart – efter den 9 april 1940 – vidgades begreppet till att gälla hela Norden.

Detta skedde i strid med dem som ansåg att Finland intog en särställning och att samfundet och tidningen främsta uppgift var att arbeta för Finland frihet och säkerhet, och för ett nära samarbete mellan Sverige och Finland. Därmed måste Sverige, enligt deras mening, närma sig Tyskland och Nordens Frihet upphöra med sin tyskfientliga hållning. Det var en ståndpunkt som var omöjlig för redaktionskommittén att inta, eftersom den ansåg att nazismen utgjorde ett mycket stort hot, inte bara mot de ockuperade grannländerna, utan även mot Sverige och hela Europa. Antinazismen definierade på så sätt betydelsen av begreppet Norden.

Norden blev ett uttryck för det nationella, ett begrepp som användes på olika sätt av å ena sidan Nordens Frihet och å andra sidan svenska nazister och pronazister. Kretsen kring tidningen ansåg sig på ett självklart sätt vara nationella, det vill säga att de hävdade Sveriges frihet och oberoende. Begreppet nationell hade också – och framför allt fick – en nazistisk klang, men för Nordens Frihets del inbegrep betydelsen att vara både demokratisk och human. Demokratin, i sin tur, sammankopplades med en antitotalitära inställningen, den västvänliga hållningen, och även med begreppet Norden.

Yttrande- och tryckfriheten gällde, enligt Nordens Frihet, inte för demokratins fiender, de som uppfattades som presumtiva landsförrädare. Inte heller demokratin var helt otvetydig, de demokratiska spelreglerna gällde inte riktigt för alla.

Antikommunismen var mycket stark i samband med finska vinterkriget, sedan under fortsättningen av andra världskriget blev antinazismen mer iögonfallande. Mot slutet av kriget och strax efteråt blev inställningen till Sovjetunionen, som då var allierad med västmakterna, något förändrad. För en fredlig efterkrigsperiod måste samförståndet mellan öst och väst bevaras, skrev tidningen under det sista krigsåret. Sverige måste också försöka utveckla sina kontakter i både öst och väst, och inte förutsätta en kommande konflikt mellan dessa båda stormaktssfärer. Några år senare förde dock utvecklingen med sig att den gamla kretsen kring Nordens Frihet åter såg det kommunistiska Sovjetunionen som det största hotet mot världsfreden. De ansåg också att händelserna visade på behovet av en återuppstånden Nordens Frihet men då i det kalla krigets klimat.  

Förord. Karin Söder f.d.utrikesminister.

Det är intressant att konstatera att den nordiska kulturen under århundradena varit det sammanhållande kittet i Norden. Det är inte en homogen kultur en mångfaldens rika kultur. Dock finns det väsentliga gemensamma drag, som utgör grunden. Ett sådant drag är respekten för individen, vilket bl.a. lett till att religionen allt mer individualiserats och samhället därmed sekulariserats. Viktigt är också, att uppbyggnaden av de nordiska välfärdssamhällena har grundats på solidaritet med missgynnade grupper och en vilja att skapa jämlika samhällen.

Försvarsförbundsförhandlingarna 1948-49: Misslyckandet och det informella efterspelet

I april 1948 tog den svenska regeringen initiativ till samtal med de norska och danska regeringarna om ett försvarsförbund mellan de tre länderna. Samtalen ledde till förhandlingar som fördes intensivt särskilt i januari 1949. Men man misslyckades att nå enighet, trots att inte minst den svenske statsministern Tage Erlander lade ner stor kraft på att söka förverkliga förbundet. Norge och Danmark valde i stället att söka medlemskap i Atlantpakten, som undertecknades i Washington i april 1949.

Det svenska initiativet innebar att Sverige, om det skandinaviska förbundet hade kommit till stånd skulle ha blivit förpliktat att gå i krig för att försvara norskt och danskt territorium mot en eventuell angripare. Förslaget är därmed den största avvikelse som någon svensk regering gjort efter demokratins genombrott från Sveriges traditionella neutralitetspolitik och den till Sveriges eget territorium begränsade uppgiften för vår försvarsmakt.

Krigsårens erfarenhet ledde till en förändring. Om nordiska försvarsstyrkor skulle komma till användning i framtiden, så blev det med största sannolikhet fråga om ett gemensamt uppträdande, menade Per-Albin Hansson 1945 ”Vi torde icke få uppleva en gång till, att ett nordiskt land kan få bli neutralt medan de övriga är indragna i krig”. Detta var onekligen en central slutsats av krigsårens erfarenheter. Traditionellt hade ju Sveriges inställning till att ingå ömsesidiga försvarsförpliktelser med grannländerna varit negativ. Eftersom grannarna gränsade till stormakter och hade ett mer utsatt strategiskt läge än Sverige, klara oss undan krig även om grannarna blev angripna, genom att hålla oss för oss själva. Nu lät Per Albin förstå att han knappast längre trodde på den kalkylen. Men detta talade han aldrig om för svenska folket.

Hos dem som upplevt krigsåren i ansvarig ställning stod det klart att ”neutraliteten” inte var någon enkel utväg för att hålla ett land som Sverige utanför stormaktskriget med bevarad självaktning. Till att börja med hade det visat sig att vi ibland i själva verket inte alls ville vara neutrala. Under finska vinterkriget 1939-40 hade sålunda Sverige stött Finland, bland annat med krigsmaterial ur kronans förråd och med finansiella statliga krediter, på ett sätt som stred mot folkrättens neutralitetsregler. Just för att ha frihet att ge Finland sådant stöd mot Sovjets angrepp hade Sverige låtit bli att alls utfärda någon neutralitetsförklaring vid vinterkrigets utbrott. Sverige hade betraktat sig som ”icke krigförande”. Mot krigets slut hade vi 1944-45 gynnat både de västallierade stormakterna och den norska exilregeringen i London på en rad sätt som också stred mot vad folkrätten tillåter.

Norge diskuterade att gå med i Nato. Detta ändrade situationen för Sverige. Utsikterna för Sverige att kunna stå neutralt i händelse av ett krig mellan öst och väst skulle komma att bli små – betydligt mindre än de hade tett sig 1938. Ty om Norge tillhörde en västallians, och kanske hade amerikanska flygbaser på norsk mark redan i fredstid, skulle Sverige ligga mitt i eldlinjen från första dagen av en stormaktskonflikt – alltså ett läge som var helt annorlunda än 1939 års. Ett skandinaviskt förbund däremot, som stod fritt i förhållande till stormakterna, kunde ha större utsikter att stå utanför ett krig. Om hela den skandinaviska halvön försvarades gemensamt, med alla de strategiska fördelar som det gav, skulle Sovjet kanske anse det bäst att lämna oss i fred.

Det fanns också en misstro mot stormakter i Sverige och en önskan att utgöra en alliansfri förmedlande kraft mellan dem.

Men planerna gick alltså i stöpet. Numera känner man till de förberedelser som Sverige i hemlighet vidtog efter 1949 för att kunna få militärt stöd från västmakterna.

1950-talet. Tid att så – tid att skörda

Finns en diskussion om ”Nordiska rådet” och dess tillkomst. Nordiska rådet, en organisation för samarbete mellan parlamenten i de nordiska länderna, höll sin första session i Köpenhamn den 13 februari 1953. ”I sin skrift över Nordiska rådets tillkomst inleder Nils Herlitz”. Niels Herlitz gjorde sin skildring på anmodan av Nordiska rådets presidium inför den tionde sessionen. I förordet framhålls vilka osedvanligt goda förutsättningar Herlitz hade för uppdraget inte bara som en av rådet vice presidenter under de två första sessionerna och som president under sessionen 1955, men även som en av dem som aktivt deltog i arbetet med att bilda Nordiska rådet. Man kan tillfoga att Herlitz tillhörde en grupp av personer med ett långt, aktivt och inflytelserikt engagemang i nordiskt sammanhang. Inte bara kunde han berätta om sina intryck från bildande av Nordiska rådet, han kunde även publicera sina hågkomster av bildandet av Föreningarna Norden 1918-1919, då han var sekreterare i den svenska organisationskommittén.

Nordek-planen och dess föregångare. Av Claes Wiklund

Nordek var det tredje försöket att bilda en nordisk tullunion. Både i början och slutet av 1950-talet hade stora ansträngningar gjorts för att få till stånd fri handel och en gemensam yttre tullmur i Norden. Men i slutändan gick det lika illa med 1960-talet storstilade planer på ett utvidgat nordiskt ekonomiskt samarbete (Nordek) som med dess föregångare från 1950 och 1959.

Artikeln beskriver de många rundor kring dessa planer som sedan genomfördes. Den nordiska fackföreningsrörelsen var Nordeks främsta tillskyndare. De fyra landsorganisationerna uttalade sig tillsammans med svenska TCO redan i november 1968 vid ett möte i Göteborg positivt om Nordek. De återkom med ett nytt positivt uttalande efter en gemensam sammankomst med de socialdemokratiska partierna på Harpsund den 8-9 februari 1969.

Men tullunionen stötte på patrull hos de danska och norska industriförbunden och från de svenska och danska grossisternas sida. De som var mycket positiva till EEC-anslutning såg Nordek som ett hinder på vägen till Bryssel.

Jordbrukspolitiken var som alltid en stötesten vid nordiska integrationsförsök. Såväl norska som svenska jordbruksorganisationer var minst sagt skeptiska till de danska önskemålen om en framtida gemensam nordisk jordbrukspolitik. De fyra länderna snarare konkurrerade än kompletterade varandra på jordbruksområdet.

Men Finland sa nej till Nordek pg.a. sin knytning till Sovjet och de andra ländernas starkare knytning till EEC. 1970 meddelade man att Finland inte kunde underteckna traktatet mot bakgrund av den vändning som EEC-frågan tagit. Än en gång hade utvecklingen utanför Norden – eller som det brukar kallas de centrifugala krafterna – lett till ett nytt nordiskt samarbetsmisslyckande. Ansvaret diskuterade vi Nordiska rådets 19:e session i Köpenhamn i februari 1971. Ett centralt påpekande gjordes då av socialdemokraten Väinö Leskinen som var utrikesminister i Ahti Karjalainens regering. Lesikinen hävdade att ”Vi måste ju äntligen inse att utrikeshandel är utrikespolitik. Ekonomisk blockbildning för med sig politisk blockbildning”.

Reflexioner mellan spårbyten. Föreningarna Nordens Förbund 1975-80. Av Åke Landqvist.

En analys av viktiga spårbyten inom det nordiska efterkrigssamarbetet var 1970-talet en period av utbyggnad och konsolidering. Efter Nordek-haveriet 1970 tillkom en rad nya sektorsorgan inom ramen för Nordiska ministerrådet. Samtidigt graviterade Danmark 1973 som det första landet i Norden in i EEC och ställdes inför dubbla lojaliteter. Utvidgningen av det nordiska samarbetet kunde ändå under några år fortgå relativt oberörd av konkurrerande integrationsrörelser. Men ett stycke in på 1980-talet avmattades den nordiska institutionstillväxten genom att europafrågorna fick större relevans för nordiska politiker. Ett nytt spårbyte kunde så skönjas.

Delar av 1970-talet kan ändå betecknas som ett slags ”andra guldålder” i efterkrigssamarbetet. Den första hade som bekant varit den period under 1950- och 1960-talet då bl.a. besluten om en nordisk passunion och en nordisk arbetsmarknadskonvention kom till.

Den 1965 sjösatta paraplyorganet Föreningarna Nordens Förbund (FNF) hann trots allt påverkas av uppsvinget inom det officiella nordiska samarbetet och sökte en förstärkt roll inom systemet. Förbundet hade kommit till för att ge Föreningarna Norden en gemensam förhandlingspartner bl.a. i förhållande till Nordiska kulturfonden, och för att skapa en mer effektiv intern samordning i informations- och policyfrågor. Ett publicistisk uttryck för denna ambition var rörelsens snabba uppslutning bakom ett gemensamt medlemsblad, ”Vi i Norden”, från 1969.

En genomgång av några centrala sidobelysning av hur perioden mellan två spårbyten kunde utnyttjas för att flytta fram positionerna för nordisk samverkan. Verksamheten illustrerar också olika arbetsformer mellan den växande officiella Nordenbyråkratin och en vid denna tidpunkt halvsekelgammal folkrörelse. Från officiellt håll uppfattades bildandet av ett fristående sekretariat för FNF som en positiv signal att Föreningarna Norden önskade delta i den allmänna konsolideringen av efterkrigssamarbetet. Alla parter ansåg att det kunde vara ett styrkebälte att komma närmare varandra, vilket inte minst underströks av frekvensen i personkontakterna mellan berörda organ. Det fanns ett övergripande ideologiskt ledarskap.

Ett begrepp som ”nordisk nytta” kunde vid denna tid tolkas på följande sätt: FNF hade sin del nytta av att genom täta kontakter med den officiella samarbetsapparaten kunna tillföra idéer och uppslag framsprungna ur de egna medlemsleden och därmed skapa en folklig förankring hos de politiska organen. Ett komplement till det officiella politiska underarbetet genom regeringar och parlament i Norden blev tydligt.

Ett annat motiv från FNF:s sida var att söka bevara något av det inflytande över de nordiska kulturfrågorna som funnits genom Föreningarna Norden ställning som experter och observatörer inom Nordiska kulturkommissionen, vilken nu upplösts och efterträtts av det nya Kultursekretariatet i Köpenhamn under Nordiska ministerrådet.

Från Nordiska ministerrådets och Nordiska rådets sida fanns också ett klart intresse av att kunna utnyttja de informationskanaler som FNF förfogade över, dvs hundratals lokalavdelningar i hela Norden med ca 100 000 individuella medlemmar. Det officiella samarbetets företrädare kunde effektivare nå folklig kontakt genom Föreningarna Norden än genom att slussa ut nordisk information via de traditionella partikanalerna. Ett starkt incitament fanns därför hos det officiella Norden att på olika sätt stödja de av hävd ekonomiskt underförsörjda Norden-föreningarna i deras folkliga arbete.

Organisationer som Föreningarna Norden skiljer sig avsevärt från sammanslutningar som normalt gör anspråk på att vara egentliga påtryckar- eller intresseorganisationer. Föreningarnas arbetsmateria – samarbete över gränser – inbjuder inte på samma sätt som t.ex. facklig lönepolitik, ekonomisk debatt eller moralfrågor till starka utspel från olika aktörer på den nationella scenen. Under årets lopp har givetvis Föreningarna Norden formulerat och ställt krav på statsmakterna om angelägna nordiska samarbetsmål, men denna påtryckarroll har inte varit särskilt profilerad. Föreningarna spelade främst under mellankrigstiden en ledande roll som idérörelse och styrde i många fall den debatt om nordisk samverkan som då fördes. En tydlig försiktighet har funnits när det gäller hållningen till spörsmål som politiserats.

FNF har av tradition varit starkt beroende av ekonomiska bidrag från regeringar och parlament liksom från nordiska samarbetsorgan. Ett ekonomiskt beroende som för övrigt torde ha befästs under perioden efter det här diskuterade 1970-talet.

I regel består FNF:s ordförandekader av personligheter som under många år innehaft positioner inom sina respektive länders förvaltning och politiska liv. Det är uppenbart att dessa personer kan utöva ett mycket stort inflytande över föreningar vars medlemskår som framhållits inte drivs av någon större ambition att delta i nordiska stridsvimmel. Det är alltså öppet för en tämligen stark toppstyrning i organisationer av detta slag.

Nordisk samling i FN

Norden kännetecknas av likartad politisk profil, avsaknad av närliggande kolonialt förflutet samt starkt stöd för själva FN-tanken. FN:s utvecklingsprogram och att länderna är stora truppbidragsgivare till FN:s fredsbevarande operationer.

För nordiska kandidaturer till säkerhetsrådet har te.x. Norden sedan länge ett rotationsschema. Norden har varit representerat i rådet mer än 20 år av dess drygt 50-åriga existens, nästan varannan tvåårsperiod.

De har ofta kommit på samma linje te.x. när det gäller nedrustning och kärnvapen. När det gäller apartheidfrågan gav samtliga nordiska länder ofta uttryckligen resolutionerna sitt stöd. Inom den nordiska gruppen ökar omfattningen av gemensamma inlägg något åren efter det kalla krigets slut, för att sedan minska i takt med att de nordiska länderna, även Norge och Island, ansluter sig till EU:s inlägg.  

Artikel av: Tora Byström. 2007. Ingår i en antologi: ”Forskningsfronten flyttas fram: nordiska perspektiv

Artikeln undersöker debatten om ett politiskt enat Norden, ibland kallat Nordens förenta stater, en debatt som fördes framför allt åren 1942-44 och det var också titeln på en debattbok som utkom våren 1942 och som till stora delar initierade debatten (sid 145). Byströms avhandlingsarbete fokuserar på Samfundet Nordens Frihet, som även i artikeln bildar utgångspunkten.

Tidningen Norden Frihet gavs ut av ett samfund med samma namn, Samfundet Nordens Frihet. Det bildades bara några dagar efter finska vinterkrigets utbrott den 30 november 1939. Syftet med samfundet var, enligt stadgarna, att ”aktivt arbeta för effektiv hjälp till Finland i dess frihetskamp mot Ryssland”. Detta försökte man uppnå dels genom att engagera sig för den svenska frivilligkåren, dels genom att försöka påverka den svenska statsledningen att ta ett beslut om svenskt deltagande i kriget på Finlands sida. (sid 146).

Svenska trupper gick dock inte in i kriget, men genom att inte förklara sig neutralt utan endast icke-krigförande, kunde Sverige ge en omfattande materiell hjälp till Finland. Moskvafreden 1940 innebar hårda villkor för Finland, bl.a. avträddes Viborg och stora delar av Karelen. Nordens Frihet såg det som en katastrof. Finland hade försvarat västerlandets östgräns ”mot det kommunistiska, asiatiska barbariet”.

När sedan Norge och Danmark ockuperades vände man sig också mot nazi-Tyskland. Stadgarna revideras också i den riktningen. Man var anti-nazistisk och anti-kommunistisk. Man var klart pro-brittisk. Man talade om tryckfrihetsfrågan. (En av styrelseledamöterna i föreninen var TCO:s Ruben Wagnsson).

Boken ”Nordens förenta stater skrev av Karl Petander, Willy Kleen och Anders Örne. Willy Kleen var militär och överste, men hade också arbetat på tidningen Nya Daligt Allehanda, och var vid den här tiden anställd på Åhlén och Åkerlunds förlag. Karl Petander var rektor på Jakobsbergs folkhögskola, en skola för kooperation och samhällskunskap som han tillsammans med sin hustru hade grundat. Anders Örne var aktiv inom konsumentkooperationen, dessutom socialdemokratisk politiker och generaldirektör för poststyrelsen. Både Petander och Örne var medlemmar i Nordens Frihet. Petander deltog flitigt i samfundets sammanträden, men Örne var i princip aldrig närvarande. Däremot var han styrelseledamot i Föreningen Norden, och blev 1943 dess vice ordförande! (sid 149).

Författarnas tes var att stormakternas aggressiva expansion hotade småstaternas existens. Dessa stormakters strävan efter världsherravälde drevs, enligt författarna, av en ”trång, ensidig och effektbetonad nationalism”. (sid 149).

Även om en nordisk förbundsstat debatterades livligast åren 1942-1944, och även om alla debattörer hade läst och hänvisade till boken ”Nordens förenta stater” från 1942, så fanns tankegångarna tidigare, både i ett kortare och ett längre perspektiv. Alva och Gunnar Myrdal skrev till exempel 1941 i sin bok ”Kontakt med Amerika”: ”Det sista årets erfarenhet har, synes det oss, klart visat den försvarspolitiska nödvändigheten av Nordens enande till ett unionsrike.” (152).

Tanken på ett enat Norden har naturligt också existerat längre tillbaka i historien under utrikespolitiskt och militärt kritiska lägen, inte minst vid 1800-talets dansk-tyska konflikter. I debattböckerna gjordes också historiska exposéer (152).

Ett enat Norden skulle kunna avskräcka eventuella angripare och på det sättet fungera som en stabiliserande och fredsbefrämjande faktor (153).

En återkommande uppfattning bland skribenterna var att om de nordiska länderna hade haft ett gemensamt försvar, så hade kanske krigsårens också krigsårens olyckor kunnat undvikas. Ett exempel på detta är ett föredrag av överståthållare Torsten Nothin tillika Föreningen Nordens ordförande 1943. (153).

De som propagerade för en nordisk regional sammanslutning ansåg att en sådan inte stod i motsättning till en kommande internationell rättsordning. För de flesta var det i grunden en fredsfråga (sid 154).

Det var inte endast i Sverige som frågan om en nordisk förbundsstat diskuterades. Även i Danmark var debatten livlig, trots att landet var ockuperat. Den danska ockupationen var mildare än den norska (155).

I Danmark fanns även en förening – Det frie Nord – som i flera avseende kan ses som en motsvarighet till det svenska samfundet Nordens Frihet. Både Nordens Frihet och Det frie Nord hade bildats 1939 och båda startade en tidning. Nordens Frihet upphörde våren 1946, medan Det frie Nord hösten 1945 sammanslogs med föreningen Norden. Det frie Nord eftersträvade en folkrörelse, under det att Nordens Frihet genom sitt invalsförfarande fick en mer elitistisk prägel (156).

Det frie Nord stod till en början i en motsatsställning till den danska föreningen Norden, vilken inriktade sig på kulturellt nordiskt samarbete och samarbete på icke-statlig nivå. Så småningom, i takt med att spänningen gentemot den tyska ockupationsmakten ökade, gick även föreningen Norden in för ett politiskt nordiskt samarbete (sid 157).

Den danska föreningen Norden skilde sig genom detta sitt politiska program mot de övriga föreningarna Norden, vilka var mera inriktade på kulturellt nordiskt samarbete. Deras opolitiska framtoning hindrade dock inte att enskilda personer, till exempel den svenska förening Nordens ordförande Torsten Nothin, offentligt uttalade sin anslutning till tanken på ett enat Norden. (sid 157).

Vissa personer i Finland förordade också ett ”Nordens förenta stater” som ett komplement till ett framtida FN (sid 158).

I Norge fanns inga möjligheter till offentlig debatt över huvud taget. Där låg till och med föreningen Nordens verksamhet nere 1941-1945, på grund av tyska försök att nazifiera den. I Sverige fanns det dock norska flyktingar som tyckte att en framtida orientering mot västmakterna var viktigare än det nordiska samarbetet (sid 158).

Såväl Norge som i viss mån Danmark började alltså orientera sig mot väst, något som hörde till de allvarligaste invändningarna mot tanken på en nordisk förbundsstat (159).

Många tänkte att Sverige och en nordisk förbundsstat skulle förbli neutral medan andra ansåg att den nordiska förbundsstaten måste söka anknytning västerut. Sovjet hade uttalat att det inte skulle tolerera några blockbildningar eftersom de kunde tänkas ha sin spets riktad mot ett speciellt håll. (sid 159).

Herbert Tingsten var mer betänksam. Hans bok ”Debatten om nordisk enhet” var det mest kritiska inlägget i debatten om en nordisk förbundsstat. Han hävdade att ett enat Norden sannolikt inte hade avvärjt anfallen under andra världskriget. Resultatet skulle snarare blivit att även Sverige ockuperats, eftersom alla de nordiska länderna hade varit så dåligt rustade. Inte heller ansåg Tingsten att en nordisk förbundsstat skulle avskräcka eventuella framtida angripare. Istället trodde han på de anglo-saxiska staterna (160).

Tidningen ”Nordens Frihet” fick besviket ge upp tanken på en nordisk politisk enhet. När den i april 1944 lades om till att bli en månadstidning kan man också märka en liten kursändring. Nu definierade man sig som ett organ för Sveriges nordiska och internationella orientering, den orientering som man hoppades skulle bli Sveriges. Och i fortsättningen diskuterades en hel del om att Sverige efter kriget måste bli medvetet om sitt internationella ansvar (161).

Tanken på ett nordiskt försvarsförbund hade även stöd i ledande kretsar och efter kriget fanns det förhandlingar 1948-49 om ett skandinaviskt försvarsförbund, förhandlingar som dock strandade (sid 162).

Efter 1944 tycks även debatten om ett Nordens förenta stater ha ebbat ut. Kanske var det den näraliggande och mera realistiska efterkrigsplaneringen som gjorde sig påmind. Men vart tog då det starka nordiska engagemanget vägen? (sid 162).

För Norden Frihet innebar den svenska regeringens inaktivitet en stor besvikelse. Engagemanget för Norden ersattes nog av ett engagemang för Europa. (sid 163).

”Idag anser vi ett enat Norden vara en utopisk tanke. Ett enat Europa tedde sig under andra världskriget ännu mer utopiskt, men ibland förverkligas även de mest avlägsna utopier.” (163).

Arkivhänvisningarna avser Föreningen Nordens handlingar som finns hos Riksarkivet. Utöver nedan angivna arkivförslag finns föreningens verksamhetsberättelser, protokoll från bland annat fullmäktiges möten, centralstyrelsen och arbetsutskotten samt korrespondens bevarade. TAM-arkiv förvarar föreningens handlingar från och med 1990-talet.

• Föreningen Nordens kursverksamhet under andra världskriget

• Föreningen Nordens Nordkalottenkonferenser

• Det nordiska vänortssamarbetets betydelse

• Biskops-Arnö Nordens Folkhögskola

• Nämnden för Finskspråkig verksamhet

• Elev- och lärarutbyten

• Årsböckerna

Föreningen Norden 100 år, 2019

Föreningen Norden i Sverige har som ideell organisation genom årtionden gynnat och tagit initiativ till gränsöverskridande samarbeten mellan invånare, föreningar, företag, kommuner och stater. Föreningen vill, som partipolitiskt och religiöst obunden organisation, bilda opinion för ett ännu starkare samarbete i Norden men även internationellt i framtiden.

Föreningarna Norden bildades i Danmark, Norge och Sverige år 1919, en isländsk förening bildades 1922, och en finländsk 1924. Föreningarna kom till som resultat av de överläggningar och koordineringar i bland annat livsmedelsförsörjningsfrågor under första världskriget mellan grupper i de tre skandinaviska länderna. Syftet med föreningarna har varit att samarbeta i olika frågor och att föra ut den nordiska idén som en gemenskap härledd ur naturen, språket och historien. Med fokus på de handelspolitiska och ekonomiska områdena samt kulturellt samarbete, skulle föreningarna arbeta för nordisk kultur och stärka de privata banden mellan de skandinaviska folken.

De personer som drev på för att bilda föreningarna tillhörde samhällets övre skikt, politiker akademiker och näringslivstoppar, och föreningarna hade till en början en begränsad förankring utanför den ekonomiska och kulturella överklassen. Det var först efter andra världskriget som den stora tillströmningen av medlemmar till föreningarna Norden startade och år 1960 hade de fem föreningarna sammanlagt långt över 100 000 medlemmar. Under perioden 1945 fram till 1970-talet skedde också en stor expansion av nordiska samarbeten: Nordiska rådet, passunionen, gemensam arbetsmarknad och Föreningarna Nordens förbund.

Sedan våren 1919 har Föreningen Norden utvecklats och idag driver föreningen till exempel Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö, ger ut olika publikationer, anordnar kurser och seminarier, samarbets- och utvecklingsprojekt inom alla områden och över ett större geografiskt område inklusive Arktis, Östersjöregionen och Nordsjön, skol- och biblioteksverksamhet samt självständiga barn- och ungdomsorganisationer.

Kontaktuppgifter TAM-Arkiv:

Adress: Grindstuvägen 48-50, 167 33 Bromma

Tel: 08 54 54 15 60

Mail: arkivet@tam-arkiv.se

Tam-Arkiv, 13 juni 2018

Från det att föreningen Norden bildades år 1919 har kurser och föreläsningar varit en viktig del av föreningens verksamhet. Redan år 1920 började man hålla kurser för ferielediga studenter och utökade snart utbudet till näringslivs- och mejerikurser och studieresor för lantbrukare och mejerister. Kurser för lärare arrangerades från år 1922.

Efter andra världskrigets utbrott fortsatte föreningarna i Norden sitt arbete med att anordna kurser. I arkivmaterialet kan man hitta uppgifter om en rad ungdoms- och modersmålskurser samt nordiska kurser för bland annat ungdomsledare verksamma i folkrörelserna och lärare under hela perioden mellan 1939 och 1945. Kurserna hölls huvudsakligen i Sverige men även i Danmark och deltagarna kom från både Norge, Danmark, Finland och Sverige. Man hade också särskilda kurser, minst ett 20-tal under åren 1941-1944, för norska flyktingar och lämnade resebidrag till både norska flyktingar och danska kursdeltagare för att de skulle kunna delta i folkbildningsarbetet.

Föreningen ansåg det vara viktigt att vidmakthålla den nordiska samförstånds- och samarbetstanken och att åstadkomma förbindelser mellan vidare kretsar inom de nordiska länderna. Man verkar nästan ha blivit sporrad att driva sina frågor hårdare än tidigare under kriget och arbetade för att få till ett ”fördjupat och starkt nordiskt samarbete”.

Förslag på frågeställningar

Hur kunde föreningen framhärda med att hålla kurser i Danmark och i Sverige för både danska och finska medborgare och norska flyktingar mitt under brinnande krig? Vilka var föreningens främsta drivkrafter? Hur förändrades deras förutsättningar att hålla kurser? Påverkades innehållet i kurserna och föreläsningarna?

Arkivmaterial:

A5 Föreläsningsnämndens protokoll och Hjälpnämndens protokoll

E1B Korrespondens lokalavdelningar och distrikt rörande föreläsningar

F1 Kurser och konferenser

Föreningarna Norden i Finland, Sverige och Norge har sedan andra världskriget haft en rad så kallade gränskonferenser där man diskuterat kulturella och ekonomiska samarbeten. År 1960 hölls den första så kallade Nordkalottenkonferensen som behandlade frågor om kommunikation, näringsliv, gränshandel, turism och kultur. Enligt egen utsago var Nordkalottenkonferenserna något av ”ett parlament för Nordkalotten”, ett forum där representanter för kommuner, organisationer, myndigheter, regeringar och press med flera kom samman. Representanter för områdets befolkning i de tre länderna bereddes tillfälle att komma med sina önskemål om hur Nordkalotten borde utvecklas ekonomiskt och kulturellt. Samtidigt med konferenserna anordnades även så kallade vänskapsveckor mellan orter på olika sidor om riksgränserna.

Konferenserna pågick varje år de första fem åren och därefter vartannat år med återkommande frågor som näringslivets villkor, ekonomiska samarbeten, arbetsmarknaden och turismens utveckling i Nordkalotten. Man upptäckte dock tidigt att de nationella gränserna satte hinder i vägen för samarbetet i regionen, och att man inte kom längre än till resolutioner. Frågan utreddes under många år och först år 1977 undertecknades en överenskommelse om gränskommunalt samarbete.

Även den samiska befolkningen diskuterades. År 1964 var ämnet ”Samekulturens framtid” på agendan under ”Aktuella kulturfrågor”. Från och med år 1970 var konferensen organiserad i en rad utskott och det sociala utskottet behandlade bland annat ”Möjligheter att utveckla samebefolkningens livsvillkor”. På den senaste konferensen år 2016 talade man istället om samerna som ursprungsbefolkning och vikten av att bevara minoritetsspråk.

Förslag på frågeställningar

Hur har ämnena för konferenserna förändrats över tid? Hur har konferenserna påverkat lokalbefolkningens levnadsbetingelser? Hur har samernas, minoritets- och ursprungsbefolkningarnas situation behandlats på konferenserna över tid? Har samarbetet över gränserna påverkats av konferenserna?

Arkivförslag:

A5 Nordkalottenkonferensernas presidiemöte och Nordkalottenföreningen

Litteraturförslag:

Referat från konferenser finns publicerade, se LIBRIS, biblioteksdatabasen

Det nordiska vänortssamarbetet startades i och med att danska Thisted och Uddevalla blev vänorter år 1939. Det var den danska föreningen Norden som tog det första initiativet. Syftet var att öka kunskapen och intresset för grannländerna. Ett annat vänortssamarbete organiserades på kommunal nivå i och med Sovjetunionens angrepp på Finland samma år. Verksamheten bestod i att en svensk kommun åtog sig att stödja en finsk så kallad adoptivorts invånare under finsk-ryska kriget. År 1939 bildades dessutom den så kallade Fadderortsrörelsen i Finland. Dess grundare Erik Mandelin trodde på den personliga kontakternas betydelse i hjälparbetet och ville att bygd skulle knytas till bygd så att svenska orter stod fadder för finska som drabbats av kriget.

Fadderortsrörelsen var länge komplicerad. I både Sverige och Finland diskuterades en sammanslagning mellan verksamheterna men förutsättningarna var från början inte så goda. När Finland gick i vapenbrödraskap med Nazityskland och inledde fortsättningskriget med Sovjetunionen år 1941 ifrågasattes hjälpverksamheten till Finland. Man ansåg också att Fadderortsrörelsen skulle konkurrera med annan redan etablerad hjälpverksamhet. Det dröjde ända till 1980-talet tills fadderortsrörelsen mellan Sverige och Finland upphörde och övergick till att bli en del av det nordiska vänortssamarbetet.

Efter kriget växte vänortssamarbetet i norden. Speciella vänortsnämnder i kommunerna som skulle driva på samarbetet inrättades. Föreningen Norden ville också att medlemmar ur alla befolkningskategorier skulle få möjlighet till personliga kontakter med grannländerna och skapa ömsesidig förståelse, speciellt efter andra världskriget, där de nordiska länderna delvis hade stått på olika sidor. Tanken var att det skulle omfatta bland annat information, studieverksamhet, utbyte mellan elever och lärare samt inkvartering. Man försökte utöka sin verksamhet genom att intressera olika föreningar och organisationer för utbyte och föreläsningar.

Förslag på frågeställningar

Hur speglas samarbetet i arkivets ”Handlingar rörande vänortsverksamhet”? Vilka kontakter togs mellan vänorterna och vad har vänortssamarbetet betytt? Har vänortssamarbetet förändrats över tid? Från svensk sida kan exempelvis perioden precis efter andra världskriget ha dominerats av hjälparbete, medan det senare blivit mer ett mer ömsesidigt kulturellt utbyte.

Arkivförslag:

A5 Vänortsnämndens protokoll (1959-1989)

F5 Handlingar rörande vänortsverksamhet (1949-1993)

Litteraturförslag:

Kommunernas kontakter i utlandet. Jan A Andersson/ Bengt Lundell. 1991.

Vänortsboken. Svenska Kommunförbundet. 1995.

Vänskapsband över Bottenhavet. Fadderortsrörelsen Sverige-Finland 1942-1960. Aura Korppi-Tommola. 1982.

År 1956 fick Föreningen Norden överta herrgården på Biskops-Arnö i norra Mälaren. Det var ett regeringsbeslut som gjorde det möjligt för Föreningen Norden att bedriva nordiskt bildningsarbete på ön. År 1958 startade man den folkhögskola som idag heter Biskops-Arnö Nordens Folkhögskola.

Skolan har genomgått en stark utveckling under sina 60 år. Från början fanns bara en allmän kurs på skolan. Ganska snart fick den allmänna kursen fyra block att välja mellan. Det var ett kultur-, ett samhälls-, ett media-, och ett allmänt block. Verksamheten har förändrats ytterligare och olika kreativa kurser har bedrivits på folkhögskolan. År 1979-1980 kom exempelvis skrivarlinjen, fotolinjen, medialinjen och några år in på 80-talet; ekologilinjen.

Idag bedriver Stiftelsen Nordens Biskops-Arnö folkhögskola, yrkeshögskola, nordiskt arbete, konferensverksamhet, vandrarhem och Bed & Breakfast på ön. Skolan har idag drygt 200 långkurselever varje läsår och lika många kortelever varje år, och därutöver seminariedeltagare och andra gäster.

Sedan år 1960 genomför man ett eller flera nordiska författarseminarier per år som riktar sig till författare från alla nordiska länder och områden. Detta har gjort Biskops Arnö till en unik plats i det litterära Norden.

Förslag på frågeställningar

Bland Föreningen Nordens handlingar finns ”Handlingar rörande stiftelsen för Föreningen Nordens Institut” (1952-1979). Hur speglas de nordiska folkbildningssträvandena där? På vilket sätt ville man fostra eleverna i ett ”nordiskt sinnelag”?

Den danska politikern och folkbildaren N F S Grundtvig var en framstående nationalromantiker och den första att grunda en folkhögskola i Norden år 1844. Går det att spåra en slags nordisk ideologi från Grundtvigs dagar i bildandet av Nordens Institut och folkhögskolan Biskops Arnö?

Arkivförslag:

A5 5 Nordens institut, protokoll (1957-1959)

F 7 Handlingar rörande stiftelsen för Föreningen Nordens Institut (1952-1979)

Litteraturförslag:

Mitt hems gränser vidgades: en studie i den kulturella skandinavismen under 1800-talet. Kari Haarder Ekman. 2010.

Efter andra världskriget inleddes en stor utvandring av finsk arbetskraft till Sverige. Till följd av den snabba förändringen i näringsstrukturen fanns det på finska landsbygden ständigt fler arbetslösa än den växande industrin och de expanderande servicenäringarna kunde sysselsätta. Stora delar av den finska ungdomen tvingades därför emigrera för att få ett arbete. Under perioden 1946-1955 var nettoantalet emigranter drygt 50 000, och före år 1970 var invandrarna från Finland redan över 200 000. Det innebar påfrestningar för det finska samhället och anpassningssvårigheter för de nyanlända migranterna och ledde till misstämningar i såväl Sverige som Finland.

I Sverige uppkom en debatt om vad man uppfattade som kriminalitet och alkoholmissbruk bland invandrarna från Finland. Föreningarna Norden i såväl Sverige som Finland var här engagerade för att underlätta integrationen, inte minst genom att anordna språkkurser och genom folkbildningsarbete. Det viktigaste var inte att finländarna fick möjlighet att lära sig det svenska språket flytande utan att de språkliga minoriteterna också skulle få möjlighet att ta del av kulturell verksamhet på sitt eget språk.

Förslag på frågeställningar

Vilken avsikt hade man med Föreningen Nordens finskspråkiga verksamhet och hur bedrevs den? Kan man i arkivhandlingarna avläsa en förändrad inställning till den finska invandringen till Sverige över tid?

Arkivförslag:

A5 Nämnden för finskspråkig verksamhet, protokoll (1960-1990)

F10 D (Nämnden för) finskspråkig verksamhet (1962-1985)

Föreningen Nordens mål var bland annat att sprida kännedom om de olika nordiska folkens kultur och samhällsliv. Den långsiktiga upplysningsverksamheten var föreningarnas huvuduppgift enligt beslut från år 1919. Man ville nå de unga och väcka deras intresse för grannländernas folk. Lärarna var viktiga för att sprida den ”nordiska tanken” till ungdomarna och därför organiserade man utbyte av lärare mellan skolor samt skolresor.

Man ville öka kännedomen om såväl det gemensamt nordiska som det som skiljde folken åt. Lärarnas uppgift blev att ge barnen en ”utåtriktad nordisk blick” med en inneboende nationell självförståelse. I Föreningen Nordens verksamhet framhävdes ofta det gemensamt nordiska. Målet var att ”väcka och fostra en samnordisk förståelseanda” i det uppväxande släktet.

Barnens kännedom om Norden och deras sympati för broderfolken skulle växa genom brevväxling, skolresor, språkundervisning och skolungdomsmöten. Upprättandet av reselektorat var ett av föreningarnas initiativ på skolområdet, som innebar att utvalda lärare fick resa runt i Norden och hålla föredrag i skolor. Möten för lärare och lärarsamarbete befrämjades också.

Förslag på frågeställningar

Hur återspeglas idéerna om Norden i elev- och lärarutbyten under olika årtionden? I Föreningen Nordens arkiv speglas utbytet från 1920-talet till 1990-talet och det går exempelvis att jämföra hur idéerna kring Norden-utbytet har förändrats över tid.

Arkivförslag:

A5 Skolnämndens protokoll (1942-1983)

F2 B Elev och lärarutbyten (1921-1991)

F2C Juniorläger och gymnasiestipendieresor (1954-1991)

F2D Skolungdom och gymnasistmöten (1919-1967)

F2G Övriga handlingar rörande skolverksamheten (1951-1982)

E1 F Korrespondens skolmedlemmar (1962-1983)

Litteratur:

Att leva i den bästa av världar: Föreningarna Nordens syn på Norden 1919-1933. Monika Janfelt. 2005.

Idé och verklighet: Föreningarna Norden genom 70 år. Jan A Andersson. 1991

Idén om Norden handlade under mellankrigstiden om tanken på en gemensam historia och en gemensam kulturell identitet, som borde bevaras och försvaras. Enligt Föreningen Norden borde så många som möjligt ta till sig den nordiska idén och det var viktigt för föreningen att skapa kanaler genom vilka idén kunde upprätthållas och spridas. Som medlem av en Norden-förening fick man därför automatiskt en årsbok. Denna återkommande publikation, hade vanligen en omfattning på 200-300 sidor med illustrationer, artiklar om nordiska eller nationella ämnen och årsöversikter över föreningarnas aktiviteter.

Årsböckerna, föreningens länk till medlemmarna, var även föreningens ansikte utåt. Därför var det viktigt hur de utformades och vad som trycktes i dem. Föreningen Nordens profil och syn på Norden kom ständigt till uttryck, direkt eller indirekt, i de redaktionella överläggningarna och i de texter som trycktes i årsböckerna. Mycket karakteristiskt bar inledningen i den första årsboken, 1920, rubriken ”Norden”.

Även den årliga kalendern speglar föreningens syn på Norden. Kalendern, liksom årsboken, skulle båda kommunicera och inarbeta den nordiska idén till allmänheten.

Förslag på frågeställningar

Hur kommer idén om ”Norden” som kulturell enhet, till uttryck i handlingarna rörande årsböcker och kalendrar, som finns i Föreningen Nordens arkiv? Handlingarna täcker perioden 1919-1939, kan man se någon skillnad över tid?

Arkivförslag:

F4A Handlingar rörande årsböcker (1919-1939)

Litteratur:

Att leva i den bästa av världar: Föreningarna Nordens syn på Norden 1919-1933. Monika Janfelt. 2005.

Idé och verklighet: Föreningarna Norden genom 70 år. Jan A Andersson. 1991.

Föreningen Norden i Sverige har som ideell organisation genom årtionden gynnat och tagit initiativ till gränsöverskridande samarbeten mellan invånare, föreningar, företag, kommuner och stater. Föreningen vill, som partipolitiskt och religiöst obunden organisation, bilda opinion för ett ännu starkare samarbete i Norden men även internationellt i framtiden.

Föreningarna Norden bildades i Danmark, Norge och Sverige år 1919, en isländsk förening bildades 1922, och en finländsk 1924. Föreningarna kom till som resultat av de överläggningar och koordineringar i bland annat livsmedelsförsörjningsfrågor under första världskriget mellan grupper i de tre skandinaviska länderna. Syftet med föreningarna har varit att samarbeta i olika frågor och att föra ut den nordiska idén som en gemenskap härledd ur naturen, språket och historien. Med fokus på de handelspolitiska och ekonomiska områdena samt kulturellt samarbete, skulle föreningarna arbeta för nordisk kultur och stärka de privata banden mellan de skandinaviska folken.

De personer som drev på för att bilda föreningarna tillhörde samhällets övre skikt, politiker akademiker och näringslivstoppar, och föreningarna hade till en början en begränsad förankring utanför den ekonomiska och kulturella överklassen. Det var först efter andra världskriget som den stora tillströmningen av medlemmar till föreningarna Norden startade och år 1960 hade de fem föreningarna sammanlagt långt över 100 000 medlemmar. Under perioden 1945 fram till 1970-talet skedde också en stor expansion av nordiska samarbeten: Nordiska rådet, passunionen, gemensam arbetsmarknad och Föreningarna Nordens förbund.

Sedan våren 1919 har Föreningen Norden utvecklats och idag driver föreningen till exempel Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö, ger ut olika publikationer, anordnar kurser och seminarier, samarbets- och utvecklingsprojekt inom alla områden och över ett större geografiskt område inklusive Arktis, Östersjöregionen och Nordsjön, skol- och biblioteksverksamhet samt självständiga barn- och ungdomsorganisationer.

Efter upplösningen av den svensk-norska unionen 1905 hade de skandinavisk/nordiska samarbetstankarna lagts på is. Men i och med det första världskrigets utbrott 1914 fördes åter de nordiska länderna samman. De ställdes då inför likartade problem. Särskilt var det neutralitetens, handelspolitikens och varuförsörjningens problem, som förde dem samman. Under krigets sista år vidgades ramen i och med att man tog itu med organiserat socialpolitiskt samarbete. I olika kretsar aktualiserades åter idén om ett närmare nordiskt samarbete.

Många menade att Norden skulle kunna göra en varaktig insats för en mellanfolklig rättsordning efter krigets slut. Många tyckte att en allmän avrustning borde komma till stånd. Från andra utgångspunkter väcktes tanken på ett nordiskt försvarspolitiskt samarbete.

Men speciellt var det nog det handelspolitiska samarbetet som aktualiserade samarbetstankarna. Man stimulerades av det organiserade nordiska varuutbytet, som mot slutet av kriget hjälpte de nordiska länderna över många svårigheter och ville ta sikte på ökad nordisk samhandel. Många hoppades på ett ökat nordiskt samarbete också efter kriget och att detta i förlängningen skulle leda till politiskt samarbete.

Vid det s.k. ”trekungamötet”1914 möttes de tre nordiska kungarna tillsammans med sina utrikesministrar på länsresidenset i Malmö för överläggningar efter första världskrigets utbrott. Ett resultat av mötet blev att man bekräftade sin enighet kring neutralitetslinjen. De skandinaviska monarkerna möttes sedan vid ytterligare ett tillfälle för att dryfta frågor kring nordiskt samarbete. Den nordiska tanken låg i det här skedet i en ”fruktbar jäsningsprocess” enligt en hågkomst av Föreningen Nordens förste sekreterare, Nils Herlitz.

En enskild man – ögonläkaren Christian Frederik Heerfordt – kom att spela en roll i initialskedet för att idén om föreningarna Norden skulle få fotfäste på allvar. Han pläderade för idén om ett försvarspolitiskt samarbete i Norden. Han skrev den ena skriften efter den andra i detta ämne och verkade för saken genom att i stor skala etablera kontakter med regeringsmedlemmar, politiker och andra uppsatta personer i olika kretsar i Danmark, Norge och Sverige. Han närde också en dröm om en nordisk förbundsstat. Huvudstaden i det kommande storriket skulle vara Göteborg. Sveriges konung Gustaf V skulle bli hela Nordens statsöverhuvud.

Det tog tid innan hans ansträngningar att få till nordiskt samarbete nådde något resultat. Men i juni 1917 lyckades han få till stånd en ”dansk forening for nordiskt samarbejde”. Han fortsatte sedan att försöka påverka personer ur den svenska eliten för att få till stånd en Norden-förening också där. När det till slut lyckades få till stånd en svensk Norden-förening avfärdades dock Heerfordts idéer om en nordisk union som ett orealistiskt förslag.

Att initiativtagaren själv kom att avfärdas så brutalt ledde till viss veklagan. Han menade att det var för att idén framförts ”af en enkelt dansk Mand” som den inte förverkligades. Initiativet fick ändå stor betydelse. Det ledde till att Norden-föreningar kom att bildas i såväl Danmark som Sverige och i förlängningen hela regionen.

År 1919 bildades de första föreningarna Norden i Sverige, Danmark och Norge. I de hågkomster från föreningarna Nordens första tid ”När föreningarna Norden bildades: Minnen från 1918 och 1919” som den svenska Föreningen Nordens förste sekreterare Nils Herlitz skrev ned säger han sig inte minnas att det under förberedelsetiden ägnades några tankar åt Island. Det var förhållandet mellan Danmark och Island som låg i stöpsleven, hävdar han i sina hågkomster. Först 1918 separerade Island och Danmark. Island blev då en självstyrande stat (men fortfarande i Union med Danmark) och en Norden-förening på Island bildades 1922.

De första föreningarna Norden bildades i Sverige, Norge och Danmark. I Finland var motsättningarna först alltför stora mellan de finsk- och svensktalande finländarna för att någon Norden-förening skulle kunna bildas där. Först 1924 bildades en gemensam förening för de två språkgrupperna som fick ett namn som var en kompromiss mellan grupperna – ”Norden, förening i Finland för nordiskt samarbete”.

Den svenska Föreningen Nordens första ordförande Nils Herlitz skriver i sina hågkomster ”När föreningarna Norden bildades; Minnen från 1918 och 1919.” att den svensk-finska gemenskapen hade djupa rötter i svenskt medvetande vid denna tid. Han skriver också att det på vänsterhåll i Danmark, Norge och Sverige fanns mycket aversion mot dem som hade ledningen i Finland vid tiden strax efter första världskriget. Så det var i detta läge knappast på något håll en tanke att komplicera Nordens start genom att resa frågan om samarbete med Finland, hävdade Herlitz.

Andra världskriget accentuerade behovet av nordiskt samarbete. De nordiska länderna behövde verkligen varandra i en svår tid. Och den nordiska gemenskapen gavs en ny, känslomässig laddning. Föreningarna Norden kom under krigsåren att spela en betydelsefull roll i hjälparbetet, som kontaktförmedlare och exponent för nordisk mobilisering. Inte minst spelade den svenska Föreningen Nordens ordförande, Torsten Nothin, en stor roll inom den s.k. ”Samordningskommittén för nordiskt hjälparbete”.

Hjälpbehovet blev först påtagligt då Sovjetunionen den 30 november 1939 angrep Finland. Det blev inledningen till det s.k. ”vinterkriget” 1939-40. Angreppet ledde till starka reaktioner i de nordiska länderna. Sverige avstod från att avge en neutralitetsförklaring och förklarade sig istället för ”icke-krigförande”. Det möjliggjorde materiell hjälp till Finland, inklusive vapen. Under parollen ”Finlands sak är vår” engagerade sig många svenskar för grannlandet.

En viktig händelse var att 70 000 barn s.k. ”krigsbarn” skickades från Finland till Sverige under krigsåren för att omhändertas av svenska familjer. Krigsbarn skickades även till Danmark och Norge dock i betydligt mindre utsträckning.

Ett exempel på solidaritet var att ett s.k. ”adoptivortssystem” inrättades med kommunal hjälp från svensk kommun till finsk kommun. Det svenska Stadsförbundet och Finlands Stadsförbund fick fungera som centralorgan för att inventera det finska hjälpbehovet, planera ortstilldelning etc.

Adoptivortssystemet försvann någon gång 1940. Men en del inofficiella kommunala kontakter torde ha bibehållits, och eventuellt kan det ha bildat en grund för den verksamhet som organiserades under Finlands fortsättningskrig 1941-44 under namnet fadderortsrörelsen. Det innebar att fadderorter i Sverige hjälpte adoptivorter i Finland.

Tyskland anföll 1940 Norge och Danmark. De båda nordiska länderna blev sedan ockuperade av Tyskland. Detta väckte åter bestörtning bland en stor folkopinion i Sverige. Många former av hjälparbete förekom, bl.a. tog Sverige emot många flyktingar. Ett konkret exempel på hjälparbete var att riksorganisationen Svenska Norge-hjälpen organiserades. Det var en opolitisk organisation under ledning av LO, SAF och KF. Svenska Norge-hjälpen samlade in pengar, begagnade kläder, skor, husgeråd m.m. till norska nödlidande under Nazi-Tysklands ockupation av Norge åren 1940-1945. Bland annat skänktes mycket livsmedel till de drabbade i grannlandet.

Under det andra världskriget blossade den gamla diskussionen om en nordisk förbundsstat åter upp. Debatten inleddes med boken ”Nordens förenta stater” som utkom våren 1942. En av medförfattarna var Anders Örne – styrelseledamot, och från 1943 vice ordförande, i den svenska Föreningen Norden. I denna debattbok hävdades det att stormakternas aggressiva expansion alltid hotat de nordiska småstaternas självständighet. Med en nordisk försvarsunion hade krigets olyckor kunnat undvikas, menade skribenterna. Ett enat Norden skulle kunna avskräcka eventuella angripare och på det sättet fungera som en stabiliserande och fredsbefrämjande faktor. Även på andra sätt, bl.a. ekonomiskt skulle ett enat Norden vara en fördel. Ett visst löje väckte det dock att författarna till boken förlade Nordens framtida huvudstad till området utanför Drottningholm!

Bokens budskap initierade en debatt och flera publikationer på samma tema publicerades under de följande åren. Även i Danmark och Finland fördes en diskussion om en nordisk union. Debatten var intensiv och fördes framför allt under åren 1942-44. Men efter 1944 tycks debatten om ett Nordens förenta stater ha ebbat ut. Åtminstone för denna gång.  

Föreningen Norden övertog herrgården Biskops Arnö 1956 efter ett regeringsbeslut som gjort det möjligt för föreningen att bedriva nordiskt folkbildningsarbete på ön. Stiftelsen för Nordens Institut bildades och 1958 startades en folkhögskola och ett kulturinstitut. Idag utgör dessa Nordens folkhögskola Biskops Arnö. Skolan har sedan genomgått en stark utveckling sedan starten. Det har varit ett centrum för olika kulturaktiviteter.  Idag erbjuds långkurser, sommarkurser och helgkurser.

I en intressant bok ”Norden, nationen och historien” har historikern Henrik Åström Elmersjö undersökt hur Föreningarna Norden agerade vad gäller nordisk historieundervisning. Föreningarna var under perioden 1919-1972 tongivande aktörer vad gäller diskussionen om vad som kunde vara ett lämpligt innehåll i historieundervisningen.

Upprinnelsen var att en norsk litteraturhistoriker i en artikel 1919 menade sig ha hittat felaktigheter i hur den svensk-norska unionen 1804-1905 beskrevs i den svenska läroboken i svensk historia under denna tid: Lärobok i fäderneslandets historia samt grunddragen i Danmark och Norges historia för gymnasiet, av Theodor Odhner.

Artikeln föranledde den norska Föreningen Norden att tillsätta en kommitté för att undersöka norska läroböcker för att ta reda på om de innehåll liknande partisk historieskrivning och fördomar visavi andra nordiska länders historia.

I Danmark och Sverige menade man då att en läroboksrevision måste ha som utgångspunkt att länderna granskade varandras läroböcker. Först avslogs förslaget av den norska Föreningen Norden. Men så småningom bildades en nordisk historiekommitté på delegerademötet 1932. Kommittén konstituerades sedan vid ett möte i Stockholm i januari 1933. Den nya historiekommittén fick då namnet ”föreningarna Nordens kommitté för historieundervisning”.

Kommitténs ledamöter utsågs av styrelserna i de fem föreningarna och valen meddelandes via brev till de andra föreningarna under hösten 1932. Alldeles uppenbart hade ledamöterna i kommittén hög akademisk status. Tre av de sex var professorer. Ytterligare två ledamöter var disputerade forskare. Åren 1933-35 genomlystes så läroboksbeståndet. Kommittén valde att låta nationella nämnder utföra själva granskningsarbetet. År 1934 fann kommittén att det fanns omstridda punkter i de nordiska folkens uppfattning av gemensamma historiska erfarenheter i gemensamma eller parallella framställningar.

En anledning till den bristande samstämmigheten var att de olika länderna inte kunde komma överens om när olika nationers ”guldåldrar” inföll. En nations guldålder är en upplyftande period i en nations historia. I Sveriges fall är det ganska klart att ”fornstora dagar” syftar på 1600-talet, fram till stormaktstidens slut. I framför allt länder som hade en relativt kort självständighetstid bakom sig (Finland, Island och Norge) sammanföll ofta ursprung och guldålder.

De mest svårlösta konflikterna visade sig ursprungs- och migrationsmotiven vara. Framför allt gällde diskussionerna överlappande diskrepanser: norrmännen såg Island som ett norskt projekt där islänningarna såg sitt ursprung som nation. De finländska historikerna ansåg sig kunna skriva en lång historia om den finska nationen medan deras motparter i Sverige ansåg att det inte hade existerat någon finsk nation före 1809. Flera olika facknämnders företrädare var oense om gränsdragningen mellan nordiskt och nationellt samt om vilka historiska personer och bedrifter som ingick i en gemensam nordisk historia och vilka som var nationella. De isländska och finska ursprungen var omdebatterade under lång tid. I princip var de omöjliga att få ihop med norska och svenska guldåldersmotiv.

Vad kan vi då lära oss av Elmersjös studie av föreningarna Nordens 50-åriga arbete med nordisk historierevision? Ur ett historiekulturellt perspektiv skapades aldrig någon verklig ny nordisk, (pannationell) myt. Det är omöjligt att säga hur överlappningen av de fem nordiska historiekulturerna påverkades. Förmodligen blev den både större och mindre i fråga om nordisk identitet.

Litteratur: Henrik Åström Elmersjö. Norden, nationen och historien: Perspektiv på föreningarna Nordens historieläroboksrevision 1919-1972. 2013 Nordic Academic Press. Lund.

Under efterkrigstiden utvecklades det nordiska samarbetet. Speciellt på det politiska planet togs viktiga steg. Redan innan det andra världskriget hade det kommit förslag om att upprätta ett gemensamt parlamentariskt organ för att kunna rådslå om det nordiska samarbetet. Men det var under efterkrigstiden som idén med ett speciellt parlamentariskt råd kom att förverkligas.

Det var när representanter för parlamenten i Danmark, Norge och Sverige deltog i Europarådets förhandlingar 1949 som det stod klart att tiden var mogen för ett nordiskt parlamentariskt organ. Nordiska rådet bildades sedan den 16 mars 1952. Nordiska Rådet kunde sedan öppna sin första session den 13 februari 1953. Finland kunde inte ansluta sig vid det tillfället på grund av sin speciella relation till Sovjetunionen och landet anslöt sig till Nordiska rådet först 1955.

Nils Herlitz – den förste sekreteraren i Föreningen Norden – var en drivande kraft i processen att skapa Nordiska rådet. Herlitz fungerade som vice president under den nya organisationens första två sessioner. Han var med i den kommitté som skrev stadgarna för rådet under oktober-november 1951. Sedan krönte han sin långa politiska verksamhet genom att 1955 bli Nordiska rådets president.

Genom inrättandet av Nordiska rådet fick de nordiska parlamentariker som tidigare haft Föreningarna Norden som en opolitisk plattform för sitt nordiska engagemang ett nytt diskussionsforum. 

Unionsupplösningen mellan Sverige och Norge 1905 förorsakade bittra känslor på många håll i både Norge och Sverige. Det skapade också en kris för det skandinavistiska samarbetet som inte skulle få fart igen förrän det första världskrigets utbrott.

Sverige och Norge hade varit i en personalunion sedan freden i Kiel 1814 då kungen av Danmark-Norge var tvungen att avstå Norge till kungen av Sverige. Men det fanns problem med samarbetet redan inledningsvis.

Kieltraktatet mottogs med förbittring i Norge och den norske ståthållaren ställde sig i spetsen för norska krav på självständighet. Men det kom alltså att dröja ända tills 1905 innan Norge blev en självständig stat. 13 augusti hölls en norsk folkomröstning där en överväldigande majoritet av det norska folket röstade för självständighet. Folkomröstningen accepterades sedan av Sverige den 26 oktober 1905. 

År 1994 hölls folkomröstningar om medlemskap i Europeiska Gemenskapen (EG) i Finland, Sverige och Norge. I Finland och Sverige blev det ett ja till medlemskap medan Norge röstade nej. I januari 1995 blev sedan Finland och Sverige medlemmar.

Norge försökte därefter etablera politiska och administrativa samarbetsavtal med medlemsländerna för att komma med i så många nätverk som möjligt och motverka intrycket av att Norge gick sin egen väg. Tre av fem nordiska länder var nu medlemmar i EG. Men det nordiska samarbetet förblev viktigt. Det skulle utgöra en plattform för initiativ i frågor där länderna hade en önskan om att påverka den europeiska dagordningen. Det nordiska samarbetet skulle fungera som en bro mellan de länder som var medlemmar i EG och de som knöts till det europeiska samarbetet via EES (Island och Norge) eller andra avtal (Färöarna och Grönland).

Den 30 juli 1939 invigdes semesterhemmet Bohusgården.

Uppförandet gick under devisen att ”samarbete kräver trivsamma mötesplatser”. Hela bygget hade kostat 70 000 kronor och inredningen 15 000 kronor. Anläggningen var storslagen, men absolut inte i bemärkelsen flott.

En hotellbroschyr från 1944 belyser den saken: ”Logi är å Bohusgården ordnat i tvåmanshytter med elektriskt ljus samt kallt rinnande vatten i varje hytt. Duschar och toalettrum finnes i varje våning. Sällskapsrum och solaltan med vidsträckt utsikt över Byfjorden skänka rika tillfällen till vila och umgängesliv. Radiogrammofon. Helpension kostar 7 riksdaler”.

Den 1 november 1944 skänktes Bohusgården till Föreningen Norden.

 Standarden var långt ifrån dagens men anläggningen var unik – en föregångare bland dagens alla konferenshotell – och genomsyrad av tanken att ”samarbete kräver trivsamma mötesplatser”. 

I maj 1954 undertecknades den första överenskommelsen om en gemensam arbetsmarknad för hela Norden. Det behövdes således inte längre uppehålls- och arbetstillstånd för att bosätta sig i något annat nordiskt land.

Genom överenskommelsen öppnades en helt ny arbetsmarknad för arbetssökande i de nordiska länderna. Arbetsmarknaden blev på det sättet betydligt större.

Invandring av arbetskraft från övriga nordiska länder till Sverige har framför allt rört sig om finska medborgare. 

Hanaholmen är ett svensk-finländskt kulturcentrum som tillkom 1975 på initiativ av Föreningen Norden i Finland och Sverige.

När Sverige i samband med Finlands jubileumsår 1967 beslöt att efterskänka 100 miljoner kronor i krigstida skulder krävde detta en gengåva. Finlands regering beslöt då att inrätta ett gemensamt administrerat kulturcentrum för att utveckla samarbetet mellan länderna.

Hanaholmens kulturcentrums uppgift, definierad i ett avtal mellan Finland och Sverige, är att främja samarbetet mellan de båda länderna inom kultur-, och näringsliv. Centret ska också ta upp aktuella händelser och samhällsfrågor till debatt.

Hanaholmen planerar och arrangerar olika typer av evenemang, kurser, seminarier och projekt mellan länderna inom alla samhällsområden.

Hanaholmens kulturcentrum är den operativa enheten inom Kulturfonden för Sverige och Finland. Kulturcentret har två organisatoriska delar: programverksamheten och konferenshotellet. De bilaterala kulturfonderna för Norge, Danmark och Island administreras av Hanaholmen på uppdrag av undervisnings- och kulturministeriet.

Verksamheten leds av en direktion, tillsatt för tre år i sänder, med fem ledamöter vardera från Sverige och Finland. Ordförande i direktionen är en av de finländska ledamöterna och utses av Finlands kulturminister, medan övriga ledamöter utses av Kulturfonder för Sverige och Finland. 

År 1931 förvärvade Stockholm stad det tidigare säteriet Hässelby slott. Föreningen Norden undersökte möjligheter att förlägga sin nya folkhögskola till Hässelby, men valde Biskops Arnö invigd 1958. Föreningen Norden tog dock nya initiativ i frågan och i april 1960 föreslog Hjalmar Mehr, dåvarande finansborgarråd i Stockholms stad, att Hässelby slott skulle kunna bli ett kulturcentrum för de fyra nordiska huvudstäderna, Stockholm, Oslo, Köpenhamn och Helsingfors. Städerna utökades sedermera med Reykjavik. Organisationen finansierades av de fem stiftarna.

Den gedigna huvudbyggnaden restaurerades och inreddes mycket vackert med både gamla och nya möbler och konst från de olika städerna. Efter restaureringen av anläggningen inrättades ”De nordiska huvudstädernas centrum för kulturutbyte” som invigdes den 19 maj 1963. Hässelby slott öppnades för nordiska möten, konferenser, kurser för stipendiater och var under sommaren öppet för alla gäster. Efter några år kom även städerna Mariehamn, Nuuk och Torshavn, huvudstäder i Färöarna, Grönland och Åland, att medverka.

En ny konferensbyggnad med restaurang och samlingssal invigdes 1986. Men med tiden blev de nordiska mötena allt kortare. År 1995 tog Fazer konferens över driften av slottet. År 2000 upphörde verksamheten och ansvaret för det fortsatta kultursamarbetet lades på ansvariga kulturorgan i respektive stad. Kulturnämnden i Stockholm fick ansvaret för det fortsatta samarbetet med regelbundna kulturnämndskonferenser som alternerar mellan städerna. 

I augusti 1995 arrangerade den då nystartade Föreningen för Nordiska bibliotek ett idéseminarium i Köpenhamn. Seminariet avslutades med ett möte där deltagarna blev eniga om att gå vidare med idén om en gemensam nordisk manifestation på biblioteken. Önskan var att synliggöra den nordiska berättartraditionen och sprida nordisk litteratur i alla de nordiska länderna.

1997 hölls Nordisk biblioteksvecka, för allra första gången med temat ‘Ordet i Norden’. Idén spred sig sedan till de Baltiska länderna. År 2018 bytte Nordiska biblioteksveckan namn till Nordisk litteraturvecka. I dag administreras Nordisk litteraturvecka av Föreningarna Nordens förbund, med finansiellt stöd från Nordiska ministerrådet.

År 1971 ingicks ett avtal om nordiskt kulturellt samarbete, det s.k. Nordiska kulturavtalet. Det började gälla 1972. Kulturavtalet har som mål att stärka och intensifiera samarbetet mellan de nordiska länderna på det kulturella området.

Avtalet ska bidra till att öka den samlade effekten av ländernas investeringar i utbildning, forskning och annan kulturell verksamhet samt säkerställa att länderna samarbetar om att vidareutveckla den nordiska kulturgemenskapen – bland annat genom att främja undervisningen i de andra ländernas språk, kultur och samhällsförhållanden. 

Den nordiska språkkonventionen trädde i kraft 1987. Grunden i konventionen är att nordiska medborgare ska ha rätt att använda sitt eget språk i andra nordiska länder vid kontakter med myndigheter och offentliga organ.

Det kan gälla sjukvårds-, hälsovårds, socialvårds- och barnavårdsmyndigheter samt arbetsmarknads-, skatte-, polis- och skolmyndigheter. Ansvaret för att följa upp och ta tillvara konventionens bestämmelser ligger hos den behöriga myndigheten i varje enskilt land, och individuella rättigheter tas tillvara genom den nationella lagstiftningen. 

Nordjobb är ett nordiskt arbetsmarknadsprogram som funnits sedan 1985. Programmet ägs av Föreningarna Nordens Förbund, FNF, och finansieras av Nordiska ministerrådet, nationella departement och myndigheter samt i viss mån genom projektpengar. Det koordineras från det Nordiska sekretariatet, beläget i Köpenhamn, men Nordjobb har verksamhet i alla de nordiska länderna, Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige, inklusive de självstyrande områdena Färöarna, Grönland och Åland. Nordjobb har inget vinstintresse och är opolitiskt.

Syftet med Nordjobb är att öka rörligheten bland ungdomar på den nordiska arbetsmarknaden samt att bidra till att stärka den nordiska arbetsmarknaden. Ett särskilt fokus ligger också på att motverka den nordiska ungdomsarbetslösheten. Därutöver arbetar Nordjobb för att öka kunskapen om Norden, dess språk och kulturer bland programmets deltagare.

Nordkalottkonferenserna inleddes 1960 i regi av Föreningarna Norden. Nordkalotten är en väsentlig del av de arktiska regionerna i Finland, Sverige och Norge. Länderna ska ta hänsyn till Nordkalottens enorma socioekonomiska möjligheter i sina arktiska program. Man ska stöda individernas och företagens mobilitet inom regionen. Utvecklingen av öst-västliga tvärförbindelser är ständigt en aktuell utmaning för Nordkalotten.

Se även uppsatsämnet om Nordkalottkonferenserna.

Nordvision är ett mediesamarbete mellan de fem nordiska public-service-bolagen Danmarks Radio, Norsk Rikskringkasting, Sveriges Television, finska YLE och Island Ríkisútvarpið (RÚB). Grönlands Kalaallit Nunaata Radioa (KNR) och Färöarna Kringvarp Føroya (KVF) är associerade medlemmar. Samarbetet blev etablerat år 1959 och invigdes med en gemensam tv-sändning från Stockholm den 1 oktober detta år.

Nordvisions huvuduppgift är nordisk samproduktion av program, samarbetsprojekt och programutbyte. Målsättningen är att stärka det nordiska kultursamarbetet och stimulera nyttjande av nordiska upphovsmän och konstnärer.

Efter andra världskriget inleddes ett fördjupat nordiskt samarbete med syfte att integrera de nordiska staterna. Den nordiska passunionen inrättades under 1950-talet. Den 14 juli 1952 trädde ett protokoll om passfrihet i kraft, vilket innebar att nordiska medborgare åter fick rätt att resa inom Norden utan pass.

Den 22 maj 1954 undertecknade regeringsföreträdare för Danmark, Finland, Norge och Sverige protokollet angående befrielse för nordiska medborgare från att under uppehåll i annat nordiskt land än hemlandet innehava pass och uppehållstillstånd, som trädde i kraft den 1 juli 1954 och då ersatte det tidigare protokollet om passfrihet. Island och Färöarna anslöt sig till protokollet den 1 december 1955 respektive den 1 januari 1966.

Den nordiska passkontrollöverenskommelsen undertecknades av regeringsföreträdare för Danmark, Finland, Norge och Sverige den 12 juli 1957. Den trädde i kraft den 1 maj 1958 och innebar att gränskontrollerna vid de inre gränserna mellan de nordiska staterna avskaffades. Island och Färöarna anslöt sig till denna överenskommelse den 24 september 1965 respektive den 1 januari 1966.

Under andra halvan av 1990-talet förberedde sig de nordiska staterna på att ansluta sig till Schengensamarbetet. Genom särskilda associeringsavtal med Europeiska union kunde även Island och Norge ansluta sig till samarbetet och på så sätt kunde den nordiska passunionen upprätthållas. De nordiska staterna anslöt sig till Schengenområdet den 25 mars 2001, vilket innebar att stora delar av det nordiska gränskontrollsamarbetet i praktiken ersattes av det europeiska gränskontrollsamarbetet.

Vet du något om en eller flera bilder? Berätta för oss genom att skicka ett mail!

Klicka här för att maila.

Redan under 1700-talet kom de första ansatserna till ett mer intensifierat skandinaviskt samarbete. Ett exempel är att ett skandinavistiskt litteratursällskap bildades 1796. Det utgav under en följd av år en tidskrift – Skandinavisk Museum, som var avsedd att främja de litterära förbindelserna mellan de båda folken, men efter en relativt kort tid publicerade man inte längre några svenska bidrag.

Det förekom även samnordiska strävanden inom ekonomi, språk och rättsfrågor. Då Gustav III besökte Köpenhamn 1787 hälsades hans ankomst i en artikel i tidskriften Minerva. Där talades det om den glädje som varje skandinav borde känna över de tre folkens gemensamma kultur. 

Arena Norden startade 1995 på initiativ av Föreningen Norden. Sedan 1997 anlitas Arena Norden av Nordiska rådets svenska delegation för att vara den behjälplig med bl.a. spridande av information om det nordiska parlamentariska samarbetet.

Föreningarna Nordens Förbund (FNF) bildades 1965. Det skapades som en paraplyorganisation för de olika Föreningarna Norden. I FNF ingår Föreningarna Norden i Danmark (inklusive Sydslesvig), Finland, Färöarna, Island, Norge, Sverige och Åland, alltså i stort sett de självständiga stater och självstyrande områden som är representerade i Nordiska Rådet. Även Föreningen Norden på Grönland ingår formellt, men har inte deltagit i förbundets arbete sedan 1995.

Förbundet leds av ett presidium, som består av ordförandena i respektive lands eller områdes Föreningen Norden. Sedan 2003 har det sitt sekretariat i Malmö. Förbundet verkar på olika sätt för nordiskt samarbete, bland annat genom att stimulera vänortsverksamheten, och program som Nordjobb (som förmedlar och organiserar sommarjobb samt kultur- och fritidsaktiviteter för ungdomar mellan 18 och 28 år i andra nordiska länder). 

Föreningen Norden på Åland bildades 6 mars 1970. Nordiska rådet har förlagt flera extrasessioner och en höstsession till Mariehamn, liksom många utskottsmöten.

 Åland har även fått ett nordiskt kulturorgan i Nordens institut. Nordiska skärgårdssamarbetet har också sitt högkvarter i Mariehamn. 

 På Grönland bildades en Norden-förening 1991. Grönland hör geografiskt till Nordamerika, men området räknas ändå till Norden då landet är en självstyrande del av Danmark. 

Föreningen Nordens Ungdomsförbund Sverige (FNUF) bildades 1978 i Göteborg som en självständig organisation. Innan dess fanns det en ungdomsavdelning i Föreningen Norden.

Föreningen Nordens Ungdomsförbund i Sverige arrangerar ledarskapsprogram, resor, seminarier, med mera runt om i Sverige och Norden. Mycket av verksamheten bedrivs i förbundets lokalavdelningar.

Kulturfonden för Sverige och Finland är en fond som arbetar för att främja de kulturella förbindelserna mellan Finland och Sverige. Kulturfonden tillkom på initiativ av Föreningen Norden i Finland och Sverige. Fonden grundades 1960 efter beslut av de svenska och finländska regeringarna. Då avsattes en del av de räntelikvider som Finland skulle erlägga på sin statsskuld sedan krigsåren till en fond för kultursamarbete mellan de båda länderna.

 Kulturfonden för Sverige och Finland är den största bilaterala fonden i Norden. Fonden beviljar bidrag till svensk-finländska ändamål och bedriver egen projektverksamhet genom projektkontoret Tandem och Hanaholmens kulturcentrum för Sverige och Finland i Esbo. 

 En Norden-förening på Färöarna bildades 1951. Färöarna består av 18 öar. Öriket är en del av Danmark men med självstyre i allt utom utrikes- och försvarspolitik.  

Nordiska kulturfonden tillkom på initiativ av Föreningarna Norden. Fonden grundades 1966 och Nordiska kulturfondens verksamhet påbörjades 1967. Den är en viktig bidragsgivare till föreningarna Norden.

Nordiska kulturfonden är ett nordiskt samarbetsorgan vars uppgift är att i vid bemärkelse främja kultursamarbete mellan de nordiska länderna, Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige samt de självstyrande områdena Färöarna, Grönland och Åland. Det gäller kulturellt samarbete såväl inom som utanför Norden. 

Stiftelsen Svensk-danska Kulturfonden bildades 1953 och dess ändamål är att stödja kulturellt samarbete mellan Sverige och Danmark. Kännedomen om vetenskap, näringsliv, kultur och samhälle ska främjas och kontakter ska skapas inom dessa områden. Stiftelsen skall i första hand ge bidrag inom områdena litteratur, konst och vetenskap, men kan också stödja annan verksamhet som syftar till att öka kunskapen om och kontakterna mellan de båda länderna.

Fondens stiftare är Tekniska Högskolan i Stockholm, Sydsvenska Industri- och Handelskammaren, Handelshögskolan i Stockholm, Kungliga Akademien för De Fria Konsterna, Lunds universitet och Föreningen Norden. Stiftarna utser en styrelse som ska handha stiftelsens angelägenheter och som består av tre ledamöter och tre suppleanter, som utses för en tid av tre kalenderår. Dessa godkänns av regeringen.

Svensk-isländska samarbetsfonden är en stiftelse bildad 1995 genom en gåva från den svenska regeringen vid republiken Islands 50-årsjubileum 1994. Initiativet till stiftelsen kom från Föreningen Norden i Sverige. Stiftelsen ska främja svenskt-isländskt samarbete, ömsesidigt kulturutbyte samt information om svenska och isländska kultur- och samhällsförhållanden. Fonden delar årligen ut resestipendier för bilateralt samarbete mellan dessa länder främst inom kulturens, utbildningens och forskningens områden. 

Svensk-norska samarbetsfonden är en svensk stiftelse som förvaltar en fond vars avkastning ska främja svensk-norskt samarbete. Svensk-norska samarbetsfonden bildades 1949 genom medel från Norgehjälpens Frihetsgåvekommitté och Norska nasjonalhjelpen samt Svenska Norgehjälpen, hjälporganisationer som verkade under andra världskriget och ockupationen av Norge. Föreningen Norden i Norge och Sverige var initiativtagare.

Det bildades en fond i Sverige och en Norge. De två fonderna förenades 1993 och fonden är sedan dess en svensk stiftelse med säte i Stockholm.

När Svenskhemmet Voksenåsen i Oslo, Norges nationalgåva till Sverige, öppnades 1960 fick fonderna ansvar för driften. Sedan 1976 utgör Voksenåsen ett eget bolag med egen styrelse och drivs idag under namnet Voksenåsen Kultur- og konferansehotell.

Fondens uppgift är att främja svensk-norskt samarbete. Detta ska ske genom att verka för ömsesidigt utbyte och information om svenska och norska kultur- och samhällsförhållanden. För att utföra sin uppgift bedriver fonden en verksamhet som finansieras med medel från den årliga avkastningen av fondens kapital.

Styrelsen utses av den svenska regeringen efter samråd med kulturdepartementet i Norge gällande de norska ledamöterna.

Torsten Nothin föddes 16 februari 1884 i Voxtorps församling i Jönköpings län. Han var son till en kyrkoherde och växte upp i prästgårdar i Värnamobygden. I sin bok ”Från Branting till Erlander” berättar Nothin hur han upptäckte hur bondebefolkningen runt omkring levde under hårt arbete och i regel knappa villkor. Han började sedan studera juridik vid Lunds Universitet 1901 och började då att på allvar intressera sig för samhällsfrågorna. Han kom så småningom att ansluta sig till socialdemokratiska arbetarepartiet, men han skriver att han inte eftersträvade att bli professionell politiker. Nothin tog hovrättsexamen 1905. Han gjorde sedan successivt karriär inom Göta hovrätt. År 1911 blev han adjungerad ledamot, 1914 fiskal i Göta hovrätt, 1915 tillförordnad revisionssekreterare samt 1917 hovrättsråd i Göta hovrätt.

År 1918 inträdde Nothin i regeringskansliet som ämbetsman och blev på det sättet – delvis mot sin egen önskan – involverad i det politiska arbetet. Nothin värvades nu till partipolitiken och när Hjalmar Branting bildade sin första och andra ministär (mars-oktober 1920 och oktober 1921- april 1923) blev Nothin konsultativt statsråd. I oktober 1924 utsågs han sedan till justitieminister i Hjalmar Brantings tredje ministär och han kvarstod som sådan även i den efterföljande – av Richard Sandler – ledda ministären (från januari 1925).

År 1933 utnämndes han sedan till överståthållare en befattning han innehade till 1949. Där arbetade han bl.a. med att motarbeta den nazistiska propagandan. Med anledning av hans uppgift att stävja nazistisk aktivitet gjorde Nothin en framställning till regeringen, som ledde fram till ett förbud utfärdades 1934 mot ”vissa sammanslutningar”. Beslutet väckte protester bland nazisterna.

1937 blev Torsten Nothin ordförande för Föreningen Norden. Han valdes i syfte att föreningen skulle kunna breddas från att vara en förening för ”eliten” till att få en mer ”folklig” bas. En grundtanke i hans gärning för Föreningen Norden var att söka anknytning till stora organisationer. Detta gjorde han i syfte att dels bredda föreningens ekonomiska underlag, dels för att kunna föra ut de nordiska tankarna till de folkrörelser som tidigare i hög utsträckning stått främmande för dem. I början av sitt ordförandeskap upplevde Nothin – enligt egen uppgift – ett visst motstånd från personer som kommit att identifiera sig med tidigare målsättningar och arbetssätt. Men under Nothins tid skedde en kraftig ökning av medlemsantalet. År 1943 anslöt sig Kooperativa förbundet, Landsorganisationen och Arbetsgivareföreningen som samverkande medlemmar i föreningen. Tidigare hade Läroverkslärarnas förening, Sveriges allmänna folkskollärareförening, Hantverksorganisationen och Köpmannaförbundet ansökt om medlemskap.

Nothin var ordförande under från andra världskrigets utbrott fram till krigets slut. I och med krigets utbrott fick Föreningen Norden arbeta med nordiskt hjälparbete. Först var det Finland som drogs in i krigshändelserna. Nothin var med och arbetade för Finlands sak. Så småningom kom ockupationerna av Danmark och Norge och hjälpen kom då att även omfatta även dessa länder. Nya åtgärder för ett samordnande blev nödvändiga och i sådant syfte bildades hösten 1941 vid ett sammanträde hos Nothin ”samordningskommittén för nordiskt hjälparbete”.

Under kriget uppkom också debatter om nordiskt försvarssamarbete och en politisk union i Norden efter kriget. Nothin deltog i debatten och ställde sig positiv till ett nordiskt närmande, politiskt och militärt.

Mellan åren 1940-44 var han ordförande för Centralkommittén för det frivilliga försvarsarbetet (det som nu kallas Folk och Försvar) en organisation som han även varit med och grundat.

Tanken på ett nordiskt centrum för folkbildning var också en fråga som drevs av Nothin. Ursprungligen hade han sökt efter någon plats, där den svenska Föreningen Norden kunde anordna kurser och möten samt motta delegater från grannländerna. Med tiden kom han att driva tanken på att med utgångspunkt från Grundvigs tanke på en nordisk folkhögskola skapa ett slags nordiskt universitet. Där skulle professorer från de nordiska länderna kunna bedriva undervisning i sitt ämne under en eller samma termin. Där skulle också examina kunna avges för dem som sökte inträde på lärarbanan. I sin memoarbok ”Från Branting till Erlander” berättar Nothin att han hade i åtanke att Vadstena slott skulle vara en lämplig byggnad för att inrymma ett sådant ”nordiskt universitet”. Men efter andra världskrigets utbrott rann frågan ut i sanden.

Nothin var också med och planerade för hjälpverksamheten i Norden efter kriget. I september 1943 överlämnade Nothin en framställning till Kungl. Maj:t om inrättandet av ett statligt organ med uppgift att förbereda svensk materiell hjälp till de nordiska folken efter krigets slut. I skrivelsen framhölls även, att Sveriges medverkan kunde bli aktuell för ett allmäneuropeiskt hjälparbete men att landets plikter var störst i förhållande till grannländerna. Framställningen undertecknades av styrelsen för Föreningen Norden och samarbetskommittén för Nordiskt hjälparbete. Bakom framställningen stod även praktiskt taget alla fackliga och ideella riksomfattande organisationer i landet. Torsten Nothin avgick sedan som ordförande för Föreningen Norden. År 1945 efterträddes Torsten Nothin av Axel Gjöres.

Efter sin pensionering utkom Nothin sedan med ett flertal böcker, bl.a. memoarer och minnen där han även berättade om sin tid som ordförande i Föreningen Norden. Torsten Nothin avled 1 mars 1972 i Värnamo.

Litteratur:

Torsten Nothin. Människor och händelser. 1965. Natur och Kultur.

Torsten Nothin. Från Branting till Erlander. 1955 Wahlström och Widstrand.

Artikel av: Tora Byström. 2007. Ingår i en antologi: ”Forskningsfronten flyttas fram: nordiska perspektiv. 

Artikeln ”Debatten under andra världskriget om en nordisk union” undersöker debatten om ett politiskt enat Norden, ibland kallat Nordens förenta stater, en debatt som fördes framför allt åren 1942-44 och det var också titeln på en debattbok som utkom våren 1942 och som till stora delar initierade debatten (sid 145). Byströms avhandlingsarbete ”Nordens Frihet: samfundet, tidningen, kretsen” fokuserar på Samfundet Nordens Frihet, som även i den ovanstående artikeln bildar en utgångspunkt.

Tidningen Nordens Frihet gavs ut av ett samfund med samma namn, Samfundet Nordens Frihet. Det bildades bara några dagar efter det finska vinterkrigets utbrott den 30 november 1939. Syftet med samfundet var, enligt stadgarna, att ”aktivt arbeta för effektiv hjälp till Finland i dess frihetskamp mot Ryssland”. Detta försökte man uppnå dels genom att engagera sig för den svenska frivilligkåren, dels genom att försöka påverka den svenska statsledningen att ta ett beslut om svenskt deltagande i kriget på Finlands sida. (sid 146).

Svenska trupper gick dock inte in i kriget, men genom att inte förklara sig neutralt utan endast icke-krigförande, kunde Sverige ge en omfattande materiell hjälp till Finland. Moskvafreden 1940 innebar hårda villkor för Finland, bl.a. avträddes Viborg och stora delar av Karelen. Nordens Frihet såg det som en katastrof. Finland hade försvarat västerlandets östgräns ”mot det kommunistiska, asiatiska barbariet”.

När sedan Norge och Danmark ockuperades vände man sig också mot nazi-Tyskland. Stadgarna revideras också i den riktningen. Man var anti-nazistisk och anti-kommunistisk. Man var klart pro-brittisk. Man talade om tryckfrihetsfrågan. (En av styrelseledamöterna i föreningen var TCO:s Ruben Wagnsson).

Boken ”Nordens förenta stater skrevs av Karl Petander, Willy Kleen och Anders Örne. Willy Kleen var militär och överste, men hade också arbetat på tidningen Nya Dagligt Allehanda, och var vid den här tiden anställd på Åhlén och Åkerlunds förlag. Karl Petander var rektor på Jakobsbergs folkhögskola, en skola för kooperation och samhällskunskap som han tillsammans med sin hustru hade grundat. Anders Örne var aktiv inom konsumentkooperationen, dessutom socialdemokratisk politiker och generaldirektör för poststyrelsen. Både Petander och Örne var medlemmar i Nordens Frihet. Petander deltog flitigt i samfundets sammanträden, men Örne var i princip aldrig närvarande. Däremot var han styrelseledamot i Föreningen Norden, och blev 1943 dess vice ordförande! (sid 149).

Författarnas tes var att stormakternas aggressiva expansion hotade småstaternas existens. Dessa stormakters strävan efter världsherravälde drevs, enligt författarna, av en ”trång, ensidig och effektbetonad nationalism”. (sid 149).

Även om en nordisk förbundsstat debatterades livligast åren 1942-1944, och även om alla debattörer hade läst och hänvisade till boken ”Nordens förenta stater” från 1942, så fanns tankegångarna tidigare, både i ett kortare och ett längre perspektiv. Alva och Gunnar Myrdal skrev till exempel 1941 i sin bok ”Kontakt med Amerika”: ”Det sista årets erfarenhet har, synes det oss, klart visat den försvarspolitiska nödvändigheten av Nordens enande till ett unionsrike.” (152).

Tanken på ett enat Norden har naturligt också existerat längre tillbaka i historien under utrikespolitiskt och militärt kritiska lägen, inte minst vid 1800-talets dansk-tyska konflikter. I debattböckerna gjordes också historiska exposéer (152).

Ett enat Norden skulle kunna avskräcka eventuella angripare och på det sättet fungera som en stabiliserande och fredsbefrämjande faktor (153).

En återkommande uppfattning bland skribenterna var att om de nordiska länderna hade haft ett gemensamt försvar, så hade kanske krigsårens olyckor kunnat undvikas. Ett exempel på detta är ett föredrag av överståthållare Torsten Nothin tillika Föreningen Nordens ordförande 1943. (153).

De som propagerade för en nordisk regional sammanslutning ansåg att en sådan inte stod i motsättning till en kommande internationell rättsordning. För de flesta var det i grunden en fredsfråga (sid 154).

Det var inte endast i Sverige som frågan om en nordisk förbundsstat diskuterades. Även i Danmark var debatten livlig, trots att landet var ockuperat. Den danska ockupationen var mildare än den norska (155).

I Danmark fanns även en förening – Det frie Nord – som i flera avseende kan ses som en motsvarighet till det svenska samfundet Nordens Frihet. Både Nordens Frihet och Det frie Nord hade bildats 1939 och båda startade en tidning. Nordens Frihet upphörde våren 1946, medan Det frie Nord hösten 1945 sammanslogs med föreningen Norden. Det frie Nord eftersträvade en folkrörelse, under det att Nordens Frihet genom sitt invalsförfarande fick en mer elitistisk prägel (156).

Det frie Nord stod till en början i en motsatsställning till den danska föreningen Norden, vilken inriktade sig på kulturellt nordiskt samarbete och samarbete på icke-statlig nivå. Så småningom, i takt med att spänningen gentemot den tyska ockupationsmakten ökade, gick även Föreningen Norden in för ett politiskt nordiskt samarbete (sid 157).

Den danska föreningen Norden skilde sig genom detta sitt politiska program gentemot de övriga föreningarna Norden, vilka var mera inriktade på kulturellt nordiskt samarbete. Deras opolitiska framtoning hindrade dock inte att enskilda personer, till exempel den svenska Förening Nordens ordförande Torsten Nothin, offentligt uttalade sin anslutning till tanken på ett enat Norden. (sid 157).

Vissa personer i Finland förordade också ett ”Nordens förenta stater” som ett komplement till ett framtida FN (sid 158).

I Norge fanns inga möjligheter till offentlig debatt över huvud taget. Där låg till och med Föreningen Nordens verksamhet nere 1941-1945, på grund av tyska försök att nazifiera den. I Sverige fanns det dock norska flyktingar som tyckte att en framtida orientering mot västmakterna var viktigare än det nordiska samarbetet (sid 158).

Såväl Norge som i viss mån Danmark började alltså orientera sig mot väst, något som hörde till de allvarligaste invändningarna mot tanken på en nordisk förbundsstat (159).

Många tänkte att Sverige och en nordisk förbundsstat skulle förbli neutral medan andra ansåg att den nordiska förbundsstaten måste söka anknytning västerut. Sovjet hade uttalat att det inte skulle tolerera några blockbildningar eftersom de kunde tänkas ha sin spets riktad mot ett speciellt håll. (sid 159).

Herbert Tingsten var mer betänksam. Hans bok ”Debatten om nordisk enhet” var det mest kritiska inlägget i debatten om en nordisk förbundsstat. Han hävdade att ett enat Norden sannolikt inte hade avvärjt anfallen under andra världskriget. Resultatet skulle snarare blivit att även Sverige ockuperats, eftersom alla de nordiska länderna hade varit så dåligt rustade. Inte heller ansåg Tingsten att en nordisk förbundsstat skulle avskräcka eventuella framtida angripare. Istället trodde han på de anglo-saxiska staterna (160).

Tidningen ”Nordens Frihet” fick besviket ge upp tanken på en nordisk politisk enhet. När den i april 1944 lades om till att bli en månadstidning kan man också märka en liten kursändring. Nu definierade man sig som ett organ för Sveriges nordiska och internationella orientering, den orientering som man hoppades skulle bli Sveriges. Och i fortsättningen diskuterades en hel del om att Sverige efter kriget måste bli medvetet om sitt internationella ansvar (161).

Tanken på ett nordiskt försvarsförbund hade även stöd i ledande kretsar och efter kriget bedrevs det förhandlingar 1948-49 om ett skandinaviskt försvarsförbund, förhandlingar som dock strandade (sid 162).

Efter 1944 tycks även debatten om ett Nordens förenta stater ha ebbat ut. Kanske var det den näraliggande och mera realistiska efterkrigsplaneringen som gjorde sig påmind. Men vart tog då det starka nordiska engagemanget vägen? (sid 162).

För Norden Frihet innebar den svenska regeringens inaktivitet en stor besvikelse. Engagemanget för Norden ersattes nog av ett engagemang för Europa. (sid 163).

”Idag anser vi ett enat Norden vara en utopisk tanke. Ett enat Europa tedde sig under andra världskriget ännu mer utopiskt, men ibland förverkligas även de mest avlägsna utopier.” (163).

Inledning

År 1843 måste man tänka på vad det innebar att vara ”skandinav”. Man var inte längre enbart svensk, dansk eller europé, man var också skandinav. Det var en identitet som var ny och inte helt problemfri, och som utgick från den rörelse som kallas skandinavismen. Studenter, författare och politiker började samarbeta över gränser och det skedde på frivillig basis och utan nutidens organiserade och institutionaliserade samarbete. 40 år senare började ”det moderna genombrottet”. Det var på 1880-talet i litteraturen, något som var inspirerat av skandinavismen (sid 9).

Varför var de nordiska länderna ”kommunicerande kärl” under denna period? Den politiska skandinavismen blev kortvarig och försvann i stort efter 1864. Men den kulturella skandinavismen levde vidare. (sid 10).

Den kulturella rörelsen var mer framgångsrik än den politiska. Allt som rörde grannländernas kultur laddades positivt, vilket var en anmärkningsvärd helomvändning på det idémässiga planet efter århundraden av krig.

Skandinavien hade ibland en annan betydelse på 1800-talet än i dag. Uttrycket Skandinavien användes av skandinavisterna oftast synonymt med det vi idag kallar Norden. Island var under 1800-talet en del av Danmark, och de svenska skandinavisternas politiska mål var länge att ta tillbaka Finland. Samtidigt uppmuntrade man finska studenter att delta i skandinavistiska studentmöten. Att majoritetsspråket i Finland var finska bekymrade man sig inte om. Först mot slutet av 1800-talet blev det vanligt att använda beteckningen ”Norden” utifrån en medvetenhet om att Finland och Island inte ingår i Skandinavien. (11)

”Jag vill leva jag vill dö i Norden” från 1844 är en skandinavistmarkör.

Skandinavismens idéer om kulturellt samarbete fanns redan vid slutet av 1700-talet, vilket kommer att framgå. De öppnade för en gränsöverskridande utvidgning av det kulturella intresseområdet och var således ett steg på vägen från nationalism till en kosmopolitisk värld. (13).

Tidsmässigt avgränsas undersökningen till 1809-1905. De första försöken till kulturellt samarbete gjordes visserligen redan 1796 i Köpenhamn och man hade redan före 1809 gemensamma litterära intressen. Men efter 1809 fanns det politiska möjligheter till varaktig fred i Skandinavien. Förlusten av Finland var ett ”trauma” i svensk historia (14-15).

Man vill nu ha fred med Danmark och Danmark höll på att omvärdera sina utrikespolitiska sympatier. Danmark slets ännu mellan sin traditionella, för Sverige så farliga ryska orientering och sina nyare nordliga och västliga sympatier. Händelserna 1905 med Norge-upplösningen var ett annat märkesår då många ville avsluta samarbetet med Norge, medan andra ville behålla samarbetet (15).

Skandinavismens rötter: Göticism och forntidsromantik samt trevliga spioner

I stora delar av Europa höll nationalitetsbegreppet vid 1800-talets början på att omvärderas. Likhet i språk och traditioner värderades högre än tillfälliga maktpolitiska och dynastiska gränser (sid 39).

Det kom att betyda en öppning mot ett nytt sätt att tänka i Skandinavien: vi har ett gemensamt förflutet som fanns före de många hundra åren av krig. I Sverige bildades Götiska förbundet i Stockholm 1811 med syftet att återuppliva de gamla göternas dygder. (40).

Den nordnordiska myten om asken Yggdrasil finns sannolikt bakom den omtyckta bilden av Skandinavien som ett träd (41).

Det fanns en politisk argumentation för Skandinaviens enande där man såg Tysklands enande som en förebild (50).

”Den kontakt som fanns mellan vissa författare före 1840 kan knappast kallas en rörelse. Men när författarna började uppvaktas av studenter som tog budskapet om Nordens gemensamma förflutna till sig, kom de skandinavistiska idéerna att omfatta mycket större befolkningsgrupper. Samarbetet mellan författare, kulturpersonligheter och studenter var avgörande för att skandinavismen fick så stor genomslagskraft.” sid 63).

Studentmötena kom att bli en förebild för otaliga yrkesgruppers interskandinavistiska möten, ett samarbete som fortsatte långt efter studenttågens tid bland exempelvis förläggare och naturforskare. (sid 62).

Den politiska dimensionen

Om Almqvist och hans gärning.

”En inte särskilt uppmärksammad del av Almqvists idéer är fortsättningen, där han ser det som ett mål att hela Europa ska förenas ”kring en fana, den sanna humanitetens”. Vi i Norden måste ”lära känna vår plats inom det europeiska samhällssystemet och deruti utföra hvad på oss ankommer, med värdighet och kraft.” Problemet i Europa, att uppnå varaktig fred, kan enligt Almqvist lösas om man i Europa använder Skandinavien som förebild. Å ena sidan således en positiv inställning till att bilda union, även om en sådan medför praktiska problem, å andra sidan är den skandinaviska unionen enbart ett delmål på vägen till ett enat Europa.” (103-04).

Den kulturella gemenskapen: tre exempel

De tidiga författarnätverken var ofta rent kulturella. Kontakterna påverkades inte nämnvärt av den politiska skandinavismen. Kapitlet skildrar hur idén om ett kulturellt samarbete fortlevde under senare delen av 1800-talet och hur den utvecklades.

H.C Andersen, Fredrika Bremer och Björnstjerne Björnson hade det gemensamt att de producerade skönlitterära texter långt efter den politiska skandinavismens mest aktiva år. Unionstankarna var aldrig särskilt viktiga för dem även om de på olika sätt förhöll sig till dessa idéer. Förra kapitlet (det om den politiska dimensionen) handlade om de år då skandinavismen kom att bli förknippad med revolutionstankar, unionstankar och krig. Detta kapitel handlar om den kulturella sidan.

H.C Andersen (1805-1875)

Andersen var populär i Sverige innan han blev det i Danmark – hemlandet. Han såg kontakten med Sverige som att ”hans hemlands gränser vidgades”. Han blev en skandinavist även om han inte stödde den politiska skandinavismen.

Fredrika Bremer var en annan person som var positiv till skandinaviska författarkontakter – inte minst med H.C Andersen. Hon strävade också efter en mer kosmopolitisk syn, där världsfred var målet. Europas länder skulle lägga sitt förflutna bakom sig. På 1840-talet blev hon mer politisk och skrev om kvinnofrågan osv.

Björnstjerne Björnsson var också han en aktiv skandinavist, även om hans begrepp om ”Skandinavien” ändrade karaktär under hand. I slutet ville också han se ett mer internationalistiskt samhälle. Han menade att dock att Norge borde bli fritt, eftersom unionen mellan Sverige och Norge hade varit ojämlik. Han blev populär i hela Norden, eftersom han var både nationalist, skandinavist och kosmopolit. Hans begrepp om ”Norden” kom också att förändras över tid, när Island blev självständigt kom han att tala om ”Norden” istället för Skandinavien eftersom han nu inkluderade Island i den nordiska/skandinaviska gemenskapen. Han ville också se en större ”pangermansk” gemenskap där Tyskland också ingick bland de ”germanska” bröderna.

”Såväl Andersen och Bremer som Björnson brevväxlade ivrigt och obehindrat över de skandinaviska gränserna. Både Andersen och Bremer lästes i original av entusiaster men var trots allt beroende av översättningar för att nå den stora publiken i andra skandinaviska länder. Björnson inte bara skrev skandinavistiska texter, han praktiserade en gränsöverskridande skandinavism både muntligt och skriftligt. Med honom och Ibsen tog Norge plats i det skandinaviska rummet och Björnson är i detta sammanhang det bästa exemplet på en språkoberoende popularitet. Genom ett aktivt språkligt ställningstagande kunde han utnyttja den gemensamma bokmarknaden i Danmark och Norge – däremot översattes hans böcker till svenska.

För alla tre gäller att de producerade texter som förstås bättre om man vet att skandinavismen ingick i den samhälleliga kontexten, och alla tre var det egentliga målet ett mycket större samarbete som kanske kunde leda till världsfred. En medvetenhet om en skandinavisk gemensamhetskänsla fanns således kvar, långt efter att man hade givit upp planerna på en politisk union.” (204-05).

Skandinavien och Europa: Georg Brandes

Georg Brandes var en dansk litteraturkritiker med stor betydelse i Skandinavien och Europa. Han verkade för en kulturell enhet i Skandinavien och var också aktiv i Europa. Han introducerade europeiska författare i Skandinavien och Skandinaviska författare i Europa.

John Landquist beskrev bröderna Brandes förhållande till åttiotalets svenska författare som en ny form av skandinavism.

Det uppkom en ”skandinavisk renässans” kring sekelskiftet 1900.

Brandes använder beteckningen ”skandinav” på ett entydigt positivt sätt:

”Vad Brandes gör som inte är en självklarhet är att han rent praktiskt arbetar i hela Norden och blir rådgivare åt författare från hela Norden. Att ständigt göra jämförelser ut över de egna gränserna och att använda uttryck som ”vi i Norden” eller ”her i Norden” måste ha haft en självförstärkande effekt. Från det litterära rummet Skandinavien blev det därmed lättare att ta plats i Europa. En strategi som lyckades såtillvida att många författare från perioden uppnådde stor spridning utanför Skandinavien, men också genom att ickeskandinaviska litterära verk ofta beskriver litteraturen under denna period som skandinavisk. Norden blev efter hand fem länder för Brandes. Ett förhållande som inte har uppmärksammats mycket är att han även stödde den moderna isländska litteraturen och tidigt såg Island som en självständig nation, precis som Björnson.” (227).

6. Politiska drömmar – skandinaviska realiteter

Författarkontakterna och mötena under 1800-talet hade flera saker gemensamt: det var frivilligt, icke-institutionellt samarbete, och det upphörde inte när den politiska delen av skandinavismen inte var aktuell längre. Kulturella, skandinavistiska idéer fanns således från början av seklet, långt innan skandinavismen blev politisk, och fortsatte att påverka det litterära umgänget långt efter 1864. (sid 229).

Orden skandinav, dansk, svensk och norsk får en positiv betydelse under denna tid. Forna tiders krig var fel, därför att det var krig mellan bröder, vilket inte kommer att hända igen.

Ordet ”skandinav” ändrar betydelse och blir under en lång period lika med skandinavist. Men senare sker en förskjutning i betydelse. (sid 231).

Språket upplevs också som en sammanhållande faktor, och ett arbete för större språkförståelse börjar. Atterbom upprättade ett skandinavistiskt bibliotek i Uppsala. Den moraliska aspekten att man bör läsa grannländernas litteratur på originalspråket kommer mycket tidigt.

Genom avståndstagande från den politiska skandinavismen definierades en kulturell skandinavism som blev uttrycket för någonting positivt som det var hedervärt att stödja. H.C Andersen te.x. visade i sina dagböcker inget intresse för skandinavismen men skriver senare, när det är ofarligt, i sina självbiografier att han stödde saken. Den politiska skandinavismen var en kort episod, en avlägsen dröm, som för det kulturella samarbetet inte spelade någon större roll och därmed påverkades detta samarbete inte heller i avgörande omfattning av kriget 1864 eller av unionsupplösningen 1905. (232).

Skandinavismens idé om att Skandinavien skulle ses som en kulturell enhet gynnade författarna på flera olika sätt. Deras publik tredubblades och genom flitig rapportering från grannländerna upprätthölls ett intresse för litteraturen, som översattes snabbt (234).

Även om Strindbergs mål var att nå mycket längre än till en skandinavisk publik kunde han i ett inledande skede dra nytta av att man i de andra skandinaviska länderna var uppmärksam på ny svensk litteratur. Strindberg uttrycker visserligen inga skandinavistiska sympatier; det han hade gemensamt med sina författarkollegor i grannländerna var det skandinavistiska litterära rum som omgav dem, ett sammanhang Strindberg uppfattade som en självklarhet även om han bodde på annat håll (240).

Man kan diskutera om arbetet med en politisk union innebar någon fördel för det kulturella samarbetet. I Tyskland stärktes litteraturen när landet enades. Och kulturskandinavismen gynnades säkert av att en del av argumenten för en politisk union var kulturella. (240).

Efter unionsupplösningen 1905 avstannade mötesaktiviteten nästan helt under några år och det kulturella samarbetet kom egentligen igång igen under första världskriget. (243).

När det gäller frågan om hur skandinavismen ligger bakom en del institutioner och tankesätt som finns kvar i dag kan ett lämpligt exempel vara just en tidskrift, exempelvis Nordisk Tidskrift. Här finns mycket konkreta trådar direkt tillbaka till skandinavistiska idéer. Det är en publikation som funnits sedan 1878 och år 1925 inleddes ett samarbete med Föreningen Norden. Tidskriften utkommer sedan 1998 med fyra nummer årligen, innan dess har det varierat mellan två och åtta. (246)

Donatorn Jacob Letterstedt ville inte att tidningen skulle ägna sig åt politik, något som har att göra med ett avståndstagande från skandinavismen (248).

Som redan visats finns skandinavismens rötter i romantiken, de är förankrade i ett essentialistiskt tänkande. Anhängarna av den politiska skandinavismen ville visserligen upphäva nationsgränserna och skapa en union enligt tysk modell, men syftet var ett starkt försvar mot hotande faror från yttervärlden, en vidgad nation.

Bortser man från de misslyckade unionsplanerna visar det sig dock att den kulturella skandinavismen fanns kvar under hela seklet och att även den kosmopolitiska inriktningen åter blir tydlig mot slutet av seklet. De litterära gränserna följde under 1880-talet inte de geografiska nationsgränserna. Särskilt uppenbart blir detta när man beaktar att Norge under perioden var i en politisk union med Sverige men kulturellt fortfarande hade sitt största utbyte med Danmark. Även den kulturella skandinavismen hade sina rötter i romantiken, men dessa övergavs så småningom. Den kulturella skandinavismen blev en övergångsform på vägen mot ett kosmopolitiskt tänkande, ett enat Norden, ett enat Europa, världsfred. (253).

Under flera decennier argumenterade man för att Skandinavien var en enhet, och trots olika språk var man länge övertygad om att översättningar så småningom skulle bli överflödiga. Den kulturella skandinavismens mål, att göra Skandinavien till en kulturell enhet, lyckades bara delvis och många undersökningar visar att språkförståelsen blivit sämre (253).

Norden är en samlingsbeteckning som har använts sedan 1700-talet och som härstammar från de isländska handskrifterna. Norden som ett politiskt-kulturellt uttryck stammar från 1800-talet, då det fick sitt tydligaste uttryck i den akademiska studentskandinavismen som blommade vid detta sekels mitt.

Det nordiska samarbetet har i nationalstaternas epok haft två sidor: en nyttobetonad, pragmatisk sida och en emotionell, ideologisk sida. Ingendera delen har varit statisk och given en gång för alla. Det är den ideologiska, eller idémässiga, fasetten i begreppet Norden och det nordiska samarbetet som denna bok skall handla om.

Bokens tes är att det inte enbart är det breda nordiska samarbetet som tjänar att bli belyst utan också idéer och tankeströmmar omkring vad som konstituerat Norden till olika tider. Den nordiska enhetstankens struktur och byggstenar framträder kanske tydligast just i kurs- och mötessammanhang. Det är därför inte förvånande att frågan om konstruktionen av den nordiska idén inte rönt större uppmärksamhet.

Bidraget handlar inte om att påvisa en ”naturgiven” nordisk gemenskap eller ge en samlad översikt över samarbetet under mellankrigstiden. Hon har däremot sökt infånga ”drömmen” om det harmoniskt enhetliga Norden i en bestämd kontext. Hon vill belysa hur en självbild och självförståelse konstrueras och formuleras. Nordismen är en konsekvens av nationalismen.

Hon blottlägger hur den nordiska idén såg ut på 1920-talet och tidigt 30-tal.

Folkhögskolorna är en annan institution som haft stort inflytande för vår förståelse av Norden.

Möten, kurser och personliga kontakter var några av medlen för att uppnå det eftersträvade målet: att människorna i Norden skulle känna sig nordiska – ända in i själen.

Föreningarna Norden var inte ursprungligen folkliga organisationer. De nationella föreningarnas styrelser bestod av ledande personer inom affärsvärlden, politiken och kulturlivet. Föreningarnas folkliga förankring förekom mest i retoriken fram till 1930-talets mitt, då närmanden till arbetarrörelsen gjordes.

Föreningarna Norden bildas

År 1914 hölls ett möte i Malmö och år 1917 ett i Kristiania mellan de tre skandinaviska monarkerna, de så kallade trekungamötena. De symboliserade både i samtiden och efteråt de skandinaviska ländernas neutralitet och samhörighet i en farofylld tid. Ett mer eller mindre reellt närmande i Norden fortgick också i andra sammanhang.

Under år 1915 diskuterade polarforskaren och diplomaten Fridtjof Nansen, juristen och politikern Edvard Hagerup Bull och skeppsredaren och politikern Johan Ludwig Mowinckel möjligheterna att grunda en förening för att styrka nordiskt samarbete. Också den danska politikern och ordföranden i Industrirådet Alexander Foss var en central person i arbetet för utökade nordiska kontakter vid denna tid. Våren 1917 tog han initiativ till förhandlingar mellan danska, norska och svenska affärsmän för ökad nordisk samhandel.

Den danska ögonläkaren Christian Frederik Heerfordt var initiativtagare och pådrivare för en tredje grupp som arbetade för ett utökat nordiskt samarbete under kriget. Heerfordt hade en idé om ett politiskt förbund mellan Sverige, Danmark och Norge. Huvudstaden skulle ligga i Göteborg och Sverige skulle inneha den ledande positionen p.g.a. sin geografiska placering och, i skandinaviska sammanhang, stora befolkning. För att ge strävandena en mera fast organiserad form grundade Heerfordt sommaren 1917 Den danske Forening for nordisk Samarbejde vars uppgift bl.a. var att visa svenskarna att det danska engagemanget var äkta. Även i Sverige bildades en kommitté ”Norden, svensk förening för nordiskt samarbete”, som tillhörde kommitténs arbetsutskott, kontaktade Alexander Forss med ett förslag om ett möte för att diskutera ett gemensamt skandinaviskt initiativ. Heerfordt nämndes då inte med ett ord.

I maj 1918 möttes en bredare krets i Industrirådets lokaler i Köpenhamn för att dryfta linjerna för en dansk förening.

Svenskarna hade förlagt sitt programutkast för en grupp i Norge. För att erhålla politiskt stöd för tanken togs frågan upp i Stortinget i mitten av maj 1918. Från norsk sida ställde man sig i vänteposition för att se hur det skulle gå för de svenska och danska föreningsinitiativen. Det svenska förslaget hade som utgångspunkt ett rätt långtgående samarbete på ekonomins och politikens område, samt att det skulle bildas en nordisk förening.

Den 8 september 1918 möttes de delegerade för att diskutera ett reviderat programutkast. Från dansk och svensk sida lade man vikt vid samarbete på det handelspolitiska området och de ekonomiska frågorna, medan man från norsk sida tonade ned dessa punkter till förmån för ömsesidig upplysning.

Den nordiska enhetstanken

Den ”nordiska idén” handlade om många ting. Det var den nordiska naturen som ”smitt oss nordiska folk samman och kunna icke lösgöra oss från varandra.” Det handlade om pluralism den artrika floran och faunan inbegrep också mångfald. Språket var viktigt ”blodets röst”. Nutida språkforskning räknar med ett gemensamt språk i Norden fram till 1200-talet, kallat ”dansk tunga”. Anmärkningsvärt är att hänvisningar till förekomsten av nordiska språk i områden som låg utanför det mellankrigstida Norden inte förekom i nordisternas retorik (såsom Grönland och tidigare Orkneyöarna, Shetlandsöarna). Norden och dess innevånare sågs som en stor familj. Blodsbandet utgjorde det oupplösliga familjebandet. Det är värt att påpeka att familjetanken var stark i tidens borgerliga tankevärld, liksom rasteorier var aktuellt diskussionsstoff både inom och utanför den vetenskapliga världen under mellankrigstiden. Det var barnen och de unga som skulle föra familjen och släkten vidare. De var den nordiska familjen. Det handlade om nordiska blodsband och en odefinierbar fornhistorisk rot varur Norden och den nordiska enhetstankens skilda delar emanerade. Föreningarna Norden skulle upplysa nordborna om Norden, att lära dem att de tillhörde Norden och att Norden var en enhet och därmed befästa det nordiska samarbetet. Det krävdes folkupplysning.

Spridning och reproduktion av den nordiska enhetstanken

Föreningarnas kursverksamhet, årsbokslutsutgivning, föredragsturnéer och andra kulturella aktiviteter hade syftet att samla nordisterna omkring tron på och känslan av nordisk gemenskap. Årsböckerna och kalendern var två av föreningarnas kanaler till medlemmarna och således ett ansikte utåt.

Samhällenas elitgrupper tillmättes en avgörande betydelse i föreningarnas arbete. Man kan formulera saken så att arbetet handlade om hur man från ledande nordisters sida skulle förmå folket att bli nordiska efter de bildades premisser och ta till sig den nordiska idén med samma kulturella uttryck som samhällseliterna. Det dröjde fram till andra världskriget innan ett tätare samarbete kom till stånd mellan arbetarrörelsen och föreningarna Norden. Föreningarna skulle arrangera ”ett ordnat upplysningsarbete, som grundar sig på sakliga och objektiva meddelanden.” Ett talande exempel på hur man inom föreningarna arbetade var diskussionerna om en illustrerad artikel om ”huru våra skämttecknare se sina nordiska grannar” 1931. Man ansåg att det fanns risker med temat och manade till ”takt och försiktighet”. De nationella känslorna var lättstötta.

Man jobbade också med skolbarnens brevväxling, skolresor och språkundervisning.

Nordisk och nationalism

Folkligt samarbete var och är kärnan i föreningarnas arbete. Syftet var att arbeta tvärs över nationella gränser och skapa förståelse mellan grannfolken.

Norden och dess medlemmar

Under mellankrigstiden förekom flera internordiska konflikter, bl.a. Ålandsfrågan och Grönlandsfrågan. Skillnaden mot förr var att medan de tidigare lösts med vapnens hjälp löstes moderna strider på fredligt sätt.

Sverige som mittens rike i mellankrigstiden hade djupa historiska rötter, Sveriges position som centrum-land i Norden började växa efter Kalmarunionens tid, samtidigt med att de andra områdena fick en mera perifer betydelse.

Finland som Nordens östgräns.

Finlands nordiskhet blev problematisk då man i det praktiska samarbetet kom i kontakt med finskan. Språket var ett problem, inte enbart för skolelever utan också för aktiva nordister. Hur kunde man lösa denna uppenbara svårighet som finska språket förorsakade. Det var viktigt att inte enbart förklara saken så att den nordiska ideologin hängde ihop, utan också att hitta praktiska lösningar som knöt det finska Finland till Norden.

Man menade te. x. att ”vi ha blandat så pass mycket blod i gamla dagar, att det bör räcka till ett fostbrödralag, som kan hålla ihop genom den långa gemensamma arbetsdagen.” Finland värnade Nordens östgräns mot Sovjet medan Danmark värnade dess sydgräns. Det var ett ”kulturens erövringskrig mot ödemarkerna, i yttre åter historien om Västerns och Österns kamp om landet”.

Norden och världen utanför

Norden var en plats där fred, ordning och ro rådde efter första världskriget. Fredstanken, världsmissionen och gränsen mellan kaos och ordning speglar den nordiska tanken i förhållande till världen utanför.

”Norden är det enda lilla hörn av jordklotet som visat sig göra skäl för det missbrukade ordet kultur”. Unionsupplösningen 1905 var fredlig och hedervärd. Även Islands frigörelse från Danmark 1918 var fredlig. Norden var på rätt väg. Nu gällde det att få de andra med på Nordens exemplariska fredspolitik. Det noterades vidare att i den kommande kampen mellan den vita och den gula rasen som man menade stod för dörren, intog Norden en speciell roll”. Idealsamhället fanns på jorden – i Norden. Man stödde Nationernas Förbund.

Thorkild Gravlund ansåg att gränsen mellan Norden och Europas berodde på folklynnet. Han menade att de ”germenske Stammer” hade lätt att ryckas med i krigsbegeistring. Det hade inte nordborna eftersom varken brutal makt eller luftiga idéer låg för dem. Man ansåg att affärs- och produktionslivet var väl organiserat i Norden, vilket man inte kunde säga att det var utanför Nordens gränser. Världen utanför hade inte del i den nordiska roten, var inte en del av den nordiska familjen och hade ingen plats i den nordiska enhetstanken. Dess funktion var som missionsfält och som världen utanför.

Norden som ideologi och konstruktion

Skandinavismen var framförallt en elitrörelse och en närmast bilateral förbindelse samtidigt som den var en reaktion på de tyska enhetssträvandena vid samma tid. Den svensk-norska unionen sågs som ett steg på vägen till Skandinavismens enhet. Under 1800-talets senare hälft byggdes kontakterna inom den nordiska folkskolerörelsen, den skandinaviska myntunionen skapas 1873-1875. Socialdemokraternas, kvinnorörelserna och författarnas nordiska kontakter odlades under denna tid, då också nordiskt samarbete på lagstiftningsområdet hade framgång.

Nordisterna ville blicka framåt och inte legitimera sin existens utifrån 1800-talets skandinavism. Föreningarna Norden var nya och den moderna nordismen var ny. Skandinavistiska strävanden hade gått tokigt och snett, slutat blint och till ingen världens nytta så många gånger tidigare. Denna gång skulle arvet förvaltas väl. Första världskriget tilldelades rollen som förlösaren för det ”riktiga” nordiska samarbetet, d.v.s. det som föreningarna Norden ställde sig i spetsen för. Nordismen var med andra ord förnuftig.

Det fanns en gräns. Tyskland representerade makt och Ryssland det ociviliserade.

Upptakten till Norden-föreningarnas bildande tyder på att de grundades på ett misslyckande och på ett mer eller mindre förtäckt försök att skapa ett politiskt projekt. Då verkligheten inte bar kunde drömmen leva vidare.

Historien om nordiska samlingsstävanden är historien om hur samnordiska initiativ och planer runnit ut i sanden, gång på gång. Med början i Kalmarunionens misslyckande och fram till NORD-EK:s fall 1970. Norden har varit ett för litet område för att kunna bära de samarbetsprojekt som varit på tapeten många gånger, men som inte blivit till något.

Dagens likhetspunkter mellan de nordiska länderna beror, enligt Rerup, inte på Skandinavistiska strävanden utan på medelklassens dominerande roll i de nordiska länderna och på att det var denna grupp som kom att bli ledande i de nationella integrationsprocesserna.

Uffe Östergaard har hävdat att den nordiska gemenskapen i stor utsträckning konstitueras av ländernas gemensamma protestantiska tro. Rerup har pekat på medelklassens stora betydelse för dagens likartade nordiska välfärdsstater.

Författaren har försökt argumentera för att Norden och den nordiska gemenskapen konstituerades av den nordiska enhetstanken. Författaren har inte velat se exempelvis språkgemenskapen som det avgörande, utan i högre grad pekat på att det är tanken, idén om Norden som konstituerar Norden som ett samlat område. Ett gemensamt språk för inte automatiskt till en gemensam identitet, såsom bl.a. förhållandena i det medeltida nordiska området visat. Språket som den bärande faktorn i en gemensam folklig identitet hör obönhörligt ihop med nationalstaternas förståelse av stat-nation-folk-språk-kultur.

Litteratur: Monika Janfelt. 2005. Att leva i den bästa av världen. Föreningarna Nordens syn på Norden 1919-1933. Carlsson. 

Gunnar Wetterbergs bok ”Förbundsstaten Norden” handlar om författarens vision om ett framtida förenat Norden. Norden 2030: De fem nordiska länderna har smält ihop till en förenad politisk federation – Förbundsstaten Norden.

Den nya förbundsstaten är med sin gemensamma författning, sitt gemensamma styre och med sina 25 miljoner invånare, en helt ny och tung aktör på den europeiska scenen. Om länderna har modet till det.

Historikern Gunnar Wetterbergs bok argumenterar för en ny nordisk förbundsstat. En reell federation med ansvar för utrikes- och säkerhetspolitiken, de finanspolitiska ramarna och alla centrala områden inom lagstiftningens huvudområden från invandringen till socialpolitiken.

Gunnar Wetterberg har blåst nytt liv i debatten om en pånyttfödelse av Kalmarunionen. Diskussionen har varit både känslomässig och kraftfull och nådde ända till Tyskland, Spanien och Italien.

De nya förutsättningarna

Sedan muren föll har förutsättningarna för nordiskt samarbete förändrats. För första gången på århundranden finns det inte stormaktsintressen som försvårar en nordisk samling.

De viktigaste förändringarna har skett på det ekonomiska området. För hundra år sedan var skillnaderna stora mellan länderna.

Ekonomin har förändrats. Den ekonomiska expansionen under 1900-talet har utjämnat det mesta av de ekonomiska inkomstskillnaderna mellan de nordiska länderna. Samhandeln mellan länderna har ökat kraftigt. I slutet av 1800-talet låg Nordens andel av ländernas utrikeshandel på omkring 15 procent av både import och export. Efter andra världskriget har den internordiska handeln ökat än mer, samtidigt som världshandeln avreglerats och flerdubblats. Nordens andel av ländernas totalexport har ökat från 13 procent 1938 till 19 procent 2008.

Men ekonomiernas sammanflätning handlar om mer än handel. Redan på 1800-talet började företag och företagare gå över gränserna. Danska bankmän och entreprenörer grundade företag i Sverige, norskt kapital sökte sig till svenska sågverk och bröderna Wallenberg var med om att förlösa Norsk Hydro. Det är en utveckling som fått ökad kraft det senaste årtiondet. Den finansiella avregleringen har ökat kapitalflödena över gränserna, med starkt ökade direktinvesteringar som följd.

För företagen spelar den nordiska gemenskapen stor roll – det är nära till varandras marknader, det är lätt att använda samma underleverantörer när avstånden inte är större och värderingarna är så lika att det blir lättare att smälta samman olika kulturer och driva personalpolitik hos grannen. De nordiska ekonomierna har aldrig varit så sammanvävda med varandra som idag.

Jämfört med EU kan Norden gå snabbare fram i sin integration med de fördelar som den tätare samvaron erbjuder. Det står inte i motsats till ett tätare europeiskt samarbete, tvärtom – om någon eller några grupper av medlemmar går snabbare och längre än andra, så ger det erfarenheter som hela unionen i sinom tid kan dra nytta av. På så vis skulle förbundsstaten befrukta unionen. Att ställa Norden mot EU för ingetdera samarbetet framåt.

De nordiska länderna har blivit mer jämbördiga. Det har psykologiska konsekvenser. Tack vare ”upphinnareffekten” har grannskapet blivit jämbördigt, och det underlättar nya steg. Det fredliga samgåendet är oförenligt med någon eller ett par staters dominans.

Lennart Schön (2010) påpekar i sin ekonomiska världshistoria vilken betydelse Italiens och i synnerhet Tysklands enande på 1800-talet hade för att förlösa den ekonomiska utvecklingen i dessa länder, när stora marknader gav underlag för olika näringars samspel och statliga insatser för infrastruktur, utbildning och forskning.

Det är en historia som kan upprepas med nya förtecken. Om de nordiska länderna går samman för att integrera sina hemmamarknader vore detta den mest effektiva näringspolitiken som staterna kan bedriva. Genom att förena dagens fem nordiska länder till en förbundsstat öppnar man stora möjligheter för framtiden. Det är samma mål som EU:s inre marknad bekänner sig till, men förbundsstaten Norden har förutsättningar att förverkliga den långt tidigare. Både när det gäller att harmonisera regelverken – de offentliga lika väl som mellan företag och mellan arbetsmarknadens parter – och att vidta aktiva åtgärder kan förbundsstaten gå snabbare fram än EU.

En del företag ser redan nu Norden som sin hemmamarknad, men inom ramen för en förbundsstat blir den långt mer integrerad än idag och därmed en realitet för hela näringslivet. Den gemensamma hemmamarknaden skulle bli flerdubbelt större än idag, fler underleverantörer blir tillgängliga, och arbetsmarknaden skulle vara bredare och mer mångfasetterad.

På forskningspolitikens område skulle en förbundsstat ge Norden möjlighet att bygga upp ett antal forskningsuniversitet som kan locka kvalificerad forskning, med alla de möjligheter detta kan medföra för näringslivet.

Den nordiska identiteten

Det finns ett jämlikhetspatos i den nordiska kulturen, det finns en kärlek till naturen. Inkomststrukturen är mer sammanpressad än i nästan alla världens länder, samhällsservicen är väl utbyggd, inte minst för barn och gamla, en stor del av befolkningens konsumtion sker via skattsedeln, och de nordiska länderna hör till dem som gjort mest för jämställdhet och miljöfrågor. I stora internationella undersökningar skiljer de nordiska medborgarna ut sig som starka individualister – och samtidigt med ett stort förtroende för staten.

Frågan är vad de lika värderingarna beror på. Ibland hänvisar man till bondesamhällenas dominans, till de feodala strukturernas svaghet jämfört med det övriga Europa, till den tidiga etableringen av moderna stater i de danska och svenska rikena, men alla faktorer har inte alltid präglat hela det nordiska området. Det ligger nära till hands att snarare peka på 1800-talets idéutbyte, då de moderna nordiska samhällena tog form, samtidigt som det fanns ett intensivt nordiskt utbyte mellan intellektuella, författare och konstnärer.

De nordiska länderna blandar öppenhet för internationell konkurrens och omstrukturering med kollektiv riskdelning. Fackföreningar och andra intressegrupper accepterar nedläggningar och andra förändringar därför att socialförsäkringarna och arbetsmarknadspolitiken är stark och generös.

Öppenheten innebär att den nordiska identiteten inte förblir en och densamma. Det är möjligt att de nya strömningarna och den nutida globaliseringen på sikt kan komma att fjärma länderna från varandra, med en försvagning av den gemensamma identiteten som följd. Men än så länge är den stark nog att möjliggöra det motsatta valet, en förening som förstärker det som håller länderna samman.

Jag har begränsat framställningen till Norden i gängse mening utan att överväga de baltiska staterna i detta sammanhang. Det finns inte samma historia och kulturella gemenskap över Östersjön som mellan de nordiska länderna i snäv bemärkelse. Med en nordisk förbundsstat borde det vara möjligt att ytterligare bygga ut samarbetet med Estland, Lettland och Litauen, men jag har inte bedömt att det är realistiskt att se dessa länder som medlemmar av en förbundsstat inom överskådlig framtid.

Utrikes- och säkerhetspolitiken

Det är på utrikes- och säkerhetspolitikens område som ett samlat Norden till en början skulle göra störst skillnad. Förbundsstaten kan hävda ett långt större inflytande än de enskilda länderna när avgörande diskussioner ska föras.

Sikta mot stjärnorna

Om vi frigör oss från statsbildningens och splittringens historia och bara ser till vad vi har idag, så skulle Norden som möjlighet framstå mycket tydligare. Då är vi redan halvvägs framme vid det samlade förbundet. Det finns en stark gemenskap när det gäller kultur, sociala lösningar och värderingar, det finns en ekonomisk gemenskap som omfattar en fjärdedel av utrikeshandeln; det finns en ekonomisk gemenskap och ganska mycket arbetsvandring kors och tvärs: och det finns också en skandinavisk språklig gemenskap, som är tillräckligt bred och öppen för att respektera och ändå hantera finskans, isländskans och de andra språkens särart.

Detta är tillgångar som idag är dåligt utnyttjade just därför att de är splittrade på fem olika stater. Det institutionella enandet skulle ge en kraftfull skjuts åt alla de informella processer – kulturella, sociala, ekonomiska – som redan pågår. Genom förbundsstaten kan staterna hantera marknadsmisslyckanden tillsammans, de kan lägga resurser där de gör störst nytta för helheten, och de kan med gemensam lagstiftning och andra insatser underlätta den fortsatta sammanflätningen.  

Ett kapitel i boken ”En bok till Thorbjörn” handlar om Thorbjörn Fälldins engagemang för Norden och även hans ordförande-tid i Föreningen Norden.

Engagerad så in i Norden

”Det finns skillnader mellan nordiska länder. Men likartade drag i ett globalt, eller europeiskt perspektiv bidrar till att umgänget mellan folk är sällsamt tätt. Det gemensamma är så omfattande att förståelsen är stor, skillnader gör att det finns något att lära.” (42).

”Hans L. Zetterberg hävdar att den nordiska modellen är ett resultat av böndernas starka ställning. Det är förklaringen till att man här valt lösningar som omfattar alla och inte som i stora delar av Europa förutsatte anställning i storföretag eller tillhörighet till facklig organisation för att omfattas av försäkringar och grundläggande samhällsservice. Egenföretagare skulle inte sättas vid sidan om – alla skulle genom politiken säkras grundläggande trygghet.” (sid 43).

Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund SLU, föregångare till Centerpartiets Ungdomsförbund, utvecklade tidigt ett nordiskt samarbete. SLU växte till en landsomfattande rörelse under 1930-talet. I det SLU där Thorbjörn Fälldin engagerade sig var det nordiska samarbetet, och särskilt då utbytet med Finland, omfattande redan på 1930-talet. SLU:s riksombudsman Gunnar Ericson utvecklade relationer med Finland under 1930-talet, han lärde sig finska och drev en kampanj via SLU för bastubyggen på den svenska landsbygden.

Det var under andra världskriget som Fälldin engagerade sig i SLU. Inte minst genom Gunnar Ericson, drev organisationen ett solidaritetssamarbete med främst Finland. Det fanns kontakter med en företrädare för agrarerna i Finland, en viss Urho K. Kekkonen. (45).

Unga SLU:are reste också till Finland för att arbeta inom jordbruket.

Fälldin kom sedan att få god kontakt med Urho Kekkonen. (sid 46).

Finlands president Urho Kekkonen aktualiserade förslaget om en kärnvapenfri zon i Norden, ett förslag som han först lagt fram 1963( Sid 48).

”Jämlikhet och trygghet i ett decentraliserat samhälle var Centerpartiets val-tema i det val då Fälldin hörde till Centerns partiledning. Det var och är en bärande värdering i Fälldins politiska gärning och den är djupt förankrad inte bara i Sverige utan också i grannländerna.” sid 44.

Fälldin var också med om andra nordiska samarbeten bl.a. Nordiskt televisionssamarbete,

Fälldin blev efter sin sorti som statsminister ordförande för föreningen Norden i slutet av 1980-talet. År 2000 efterträddes han av förra kulturministern Bengt Göransson. Orkester Norden – en fullständig symfoniorkester som samlar ungdom från hela Norden – var ett av hans skötebarn. Utan Fälldins stöd till Lennart Fridéns hängivna arbete för orkestern skulle den inte ha existerat så länge. (51). Under Fälldins tid tillkom också Norden i Fokus i Stockholm. Och för att trygga Biskops Arnös ekonomi engagerades en vän genom praktiskt taget Fälldins hela politiska gärning, Gunnar Söder.

Fälldin fortsatte långt över sjuttio år fyllda att besöka lokalavdelningar och dela med sig av sina nordiska erfarenheter. Han vurmade särskilt för skol- och ungdomsutbytet och för vänortsrelationer på lokal nivå.

När Thorbjörn Fälldin mötte riksdagsledamöter så frågade han ofta varför de inte ihärdigare ställde regeringarna till svars för obesvarade rekommendationer från Nordiska rådet.  

Boken ”I Rörelse” är en utmärkt skildring av utomparlamentarisk politisk aktivitet under 1800-talets första hälft. Det handlar om en jämförande studie av studentskandinavisternas politiska aktivitet under 1840-talet och en slags ”allmogeprotest” i Skåne under 1811. Napoleonkrigen pågick då i Europa och kronan behövde fler soldater. I syfte att visa sitt missnöje med hur utskrivningarna till armén sköttes samlades drängar, men även bybor och tjänstefolk, i protestmöten. Först kallade man till samling i byarna genom att blåsa i byahorn, slå på bytrummor eller skicka budkavlar.

Han analyserar alltså två exempel på politisk handling och de teknologier och de ”rörelser” det handlade om emotionellt och tekniskt. Men här ska vi koncentrera oss på studentskandinavismen som ju har anknytning till nordism och senare med föreningen Nordens verksamhet.

Lenin

Men inledningsvis säger Fredrik Nilsson några ord om Lenin om ryska revolutionen i sitt inledande kapitel: Om Lenin inte hunnit fram.

Den 15 mars 1917 rusade den unge polske revolutionären Bronski in till Lenin i dennes lägenhet i Zurich med det omtumlande beskedet om den ryska revolutionen. Lenin var långt borta från Ryssland. Han hade kommit i otakt med skeendet i Ryssland och var tvungen att agera snabbt. Han övervägde en tågresa. Lösningen blev ett plomberat tåg genom Europa. Utan tågresan skulle Lenin aldrig ha kommit till Petersburg vid den tidpunkt han nu gjorde och då skulle världshistorien ha blivit ganska annorlunda. Ty ingen av Lenins kamrater hade hans känsla för den rätta tidpunkten. En av de lärdomar man kan dra av berättelsen om Lenin är att kommunikationsteknologier formar möjligheterna att agera politiskt. (15).

Studentskandinavismen

Studentskandinavismen började med mindre sammankomster. Vintern 1838, då isen förband Skåne med Själland, hade studenter från Lund och Köpenhamn, spontant träffats för första gången. Isen mellan Skåne och Danmark var detta år bottenfrusen. Studenter från Lund promenerade då helt sonika över till den danska sidan. På sommaren och det efterföljande året förekom gemensamma studentfester. En handling med stor symbolisk vikt hade emellertid ägt rum redan 1829. Då hade nationalskalden Esaias Tegnér lagerkransat den danske skalden Adam Oehlenschläger i Lunds domkyrka. Och uttalat det för skandinavisterna centrala orden: ”Söndringens tid är förbi…” De skandinaviska folken hade ett gemensamt ursprung och historia, enligt skandinavisterna. Nordens enhet och framtid ansågs vila på gemensamma seder och språk. (sid 84).

Detta var en uppfattning som snabbt vann mark bland studenter, vilka betraktade sig som representanter för både nationen och den nya tiden. Vid pingsttid 1842 ordnades en improviserad fest i Köpenhamn. Några veckor senare besökte köpenhamnarna Lund och ett mer organiserat möte ägde rum. Året därpå begav sig studenterna från Lund och Köpenhamn till Uppsala med ångbåt. Rörelsen utvidgades sålunda till Uppsala, men under resans gång besöktes även andra städer, till exempel Kalmar, Visby och Stockholm. 1845 ägde det stora skandinavistiska mötet rum i Köpenhamn. Det kan verka odramatiskt men makthavarna uppfattade det som något revolutionärt. (84).

Från ryskt håll fruktades en nordisk union som man menade skulle rubba maktbalansen i hela Europa. Redan 1837 hade därför den ryska regeringen reagerat på antiryska tendenser i svenska och danska tidningar. Karl Johan ville föra en samförståndspolitik gentemot ryssarna. Redan på 1830-talet hade det således lagts en grund för oro och vaksamhet mot skandinavistiska strävanden.

För det andra fanns en strävan efter en reformvänlig inrikespolitik och konstitutionella rättigheter åt den framväxande klassen av borgare. Genom skandinavisternas kritik av Karl Johan förenades denna grupp med liberala förespråkare och den liberala pressen i kraven på förändring av det politiska systemet. (85).

I likhet med drängarna 1811 kan studenternas position betraktas som ett utanförskap, men med andra förtecken. Studenten hade traditionellt varit fri och obunden i relation till det övriga samhället. Denna frihet hade dock sitt pris då han även formellt stod utanför det politiska livet. Men genom att befinna sig i samhällets centrum, i egenskap av blivande elit, samtidigt som man stod utanför samhällets juridiska och moraliska makt fick studenten en tvetydig position; en närhet till samhällets kulturella och politiska toppskikt och till de verkligt utanförstående och marginella i samhället – rebellerna och de utstötta. Akademierna var något av frizoner där studier varvades med politiska diskussioner och glada fester. Studenten betraktades allmänt som en rumlare. (88).

Livet i parallellvärlden var både studenternas handikapp och deras styrka under 1830- och 40-talen. Det var ett handikapp eftersom de strävade efter politiskt innanförskap. Samtidigt var det en tillgång när de normerades som kollektiv. Detta berodde bland annat på att den akademiska världens friheter innebar att studenterna inte var bundna till tjänster och plikter utanför akademin. De som var inskrivna vid universiteten var relativt rörliga och oberoende, samtidigt som myndigheterna hade begränsad insyn och kontroll över deras göranden och låtanden. (88).

Resor, vandringar

Studenterna åkte ångbåt, något som var en teknologisk innovation och en kulturell symbol. Ångbåtstrafiken medförde en demokratisering av resandet. Ett borgerligt mönster visades upp ombord och resan blev en resa i det moderna, bort från ståndssamhället. Ombord fann man en spegling av hur livet var på land, eller snarare hur det borde vara. Indelningen av folk var inte primärt en fråga om social bakgrund, anor och traditioner, utan placering i olika klasser var kopplad till förmågan att betala. Ångbåtsresor betydde att individer från olika klasser kunde mötas, vilket var en anledning till att den tillmättes stor symbolisk betydelse. (sid 93).

”I resandet finns både löftet om frihet och friheten som hot: ”Genom det frö till förändring som ligger i färder, och därmed kontakt med människor som tänker annorlunda, har resandet gärna omgivits med restriktioner från de maktägandes sida.” (sid 98)

De styrande ville svartmåla studenterna. ”Att förvandla den potentiella kraften som fanns i skandinavisternas rörelser till något banalt, ”lustfullt” och dränkt i punschångor låg således i kritikernas intresse. Även regeringsmedlemmar banaliserade och avpolitiserade studenterna. (103).

Studenterna ville istället för ”punsch-politik” eller nåt sånt, se sitt resande som bildningsresor. Genom mötet med andra verkligheter skulle individen komma till insikt, reflektera över sin identitet och samhällets tillstånd. Konsekvensen av insikten förväntades vara en potential för förändring eftersom resenären med reflekterande distans kunde upptäcka det ”gamla” samhällets för- och nackdelar. Bildningsresan hade således en politisk underton. (106)

Resorna var inte bara färder mellan nationer och universitetsorter. I resorna ingick även vandringar och exkursioner ute på landsbygden, där skandinavisterna sökte kontakt med Folket. En engelsk litteraturvetare menade att synen på vandringen förändrades i slutet av 1700- och det inledande 1800-talet. Vandrarens långsamhet ansågs – i teknikens tidsålder – återställa den ”normala” upplevelsen av naturen och självet. (107).

Bonden, folket och/eller massorna ansågs dela en genuin, äkta kultur som borde definiera det nationella territoriets utsträckning. Skandinavisterna vandrade ut i denna miljö i jakten på de nationella rötterna och gemensamma identifikationspunkterna. Genom att förmedla dessa ”erfarenhetsskatter” kunde resan bli ”räntegifande”. De lämnade stadsmiljön och dess sociala hierarki bakom sig för ett förment jämbördigt samhälle befolkat av bönder. Vandringen rymde politiska dimensioner eftersom bilden av bonden var en kritik av ståndssamhället. (109).

Det fanns i dessa vandringar en konkret handlingsdimension som påverkade både samhällets syn på skandinavisterna och skandinavisternas självbild (109).

Iscensättning och entusiasm.

Ljudets framträdande roll vid skandinavisternas möten är ett återkommande tema i brev och böcker. När ljuden rullade fram i staden var det svårt att undvika att gripas av den kollektiva entusiasmen, kanske även att skrämmas av den. I likhet med mottagandet två år senare i Köpenhamn hurrades det oavbrutet och starkt vid mötet i Uppsala 1843 (117).

Hurraropet i 1840-talets Sverige hade kommit att associeras med våldsamheter. (118).

En anledning var säkert hurraropets ursprung bland folkliga lager. Ljudet bar ett budskap till folket från studenterna om samhörighet över sociala gränser, en symbolisk utvidgning av rörelsen. Hurraropet fungerade därmed även som en signal till de styrande om vad skandinavisterna i förening med folket skulle kunna uträtta om myndigheterna inte tog dem på allvar. (118).

I likhet med många av talen innehöll studentsången politiska budskap. Inledningsvis – i början av 1800-talet – hade studentsången varit rojalistisk. Men när von Fersen mördats började det konservativa etablissemanget betrakta folket med misstänksamhet. (122).

Sångerna var textmässigt oppositionella. Men formmässigt hade de sin plats inom etablissemangets kultursfär. Studentsången både utmanade och bekräftade strukturen. I likhet med talet har sången en text, men sången har även likheter med hurraropet. Förmodligen var det kombinationen text och ljud som fick de manliga och potentiellt revolutionära studenterna att beröras och falla i gråt. (123).

Den manliga gråten kan tyckas vara en bagatell i sammanhanget, men definitivt en central aspekt i studenternas ambition att framstå som trovärdiga och ansvarstagande medborgare. (123).

Historikern Anne Vincent-Buffault har problematiserat tårarnas kulturhistoria i Frankrike; hon menar att gråten i det revolutionära Frankrike var politiskt betydelsebärande (123).

Vid mitten av 1800-talet hade också skägget blivit ett mode i avantgardekretsar, vilket skall förstås mot bakgrund av att skägget hade fått en revolutionär anstrykning. Under 1830- och 40-talen porträtterades gärna Europas revolutionära ledare med buskiga skägg. (124).

När studenterna strålade samman kännetecknades deras kollektiva rörelseschema av organiserade och disciplinerade marscher och tåg. Den välorganiserade demonstrationen var ett fenomen som växte fram vid just denna tidpunkt. Varje enhet hade sin bestämda plats i demonstrationstågen i motsats till mer ”anarkistiska” protester under tidigare epoker. (126).

För skandinavisterna var det viktigt att framstå som organiserade och ordentliga, i motsats till hur studenten hade betett sig i den tidigare rollen som rumlare och upptågsmakare. Nu var det en samhällsmedveten grupp som med bestämda steg och upprätt gång var på väg mot framtiden. (126).

De hade också fanor, detta kunde uppfattas som subversivt ”De burna fanorna brukar uppfattas som en produkt av den franska revolutionen”.

”Här har vi således en ny samhällsgrupp som med militär disciplin, militära och revolutionära symboler, marscherar omkring på gatorna. Om man tillsammans med dessa ingredienser ständigt utbryter i hurrarop, växer oron bland dem som sedan tidigare är misstänksamma. Studenterna föreföll utan besvär röra sig mellan olika samhällsskikt, men även mellan olika arenor. (129).

Att förlägga festerna eller delar av festerna i parker, indikerar åter att naturen och vad som betraktades som äkta, stod högt i kurs.

Dyrehaven, i likhet med Djurgården i Stockholm hade därför blivit platser dit borgerligheten drog sig. Men det var även arenor där ”pöbeln” kunde undvika bevakning och roa sig. Parken var en plats för marginella, rebelliska och utstötta. Grupper som alltid, åtminstone i det revolutionära Europa, ansågs utgöra ett hot mot ordningen. Kanske var det därför som skandinavisterna stod under bevakning när de befann sig där.

Platser är sålunda mer än neutrala emballage för handling, de skapar möjligheter och begränsningar för handling. Skandinavisterna sökte sig till platser i marginalen där situationell frihet kunde upplevas och tillfälliga politiska konstellationer kunde uppstå. Konstellationer vari även kvinnor ur borgerligheten kunde ingå. (131)

Festerna, deras rörelser i städer och parker skapade även förutsättningar för kvinnor ur samhällets övre skikt att agera i offentliga politiska sammanhang som de tidigare hade varit utestängda från. (132).

Kung Kristian av Danmark ville hålla kvinnorna borta från politisk aktivitet. Men de ville själva vara delaktiga. Trots förbud deltog kvinnorna, om än symboliskt, genom att smycka ett ridhus som skandinavisterna använde som festlokal med blommor av kvinnorna. (133).

Ibland kastade kvinnor ned blommor från fönstren till studenterna. I boken ”The Culture of Flowers” hävdar socialantropologen Jack Goody att blommor alltid haft symbolisk betydelse.

Blommorna var både ett uttryck för det handlingsutrymme som kvinnor kunde tillskansa sig och en bidragande orsak till skapandet av skandinavismen som politisk kraft (135).

Kvinnors bildningsmöjligheter var begränsade, samtidigt var 1840-talet en brytningstid där överskridande tycktes vara möjligt. (137).

Innan hade det varit viktigt att de behärskade sömnad och att de hade kunskaper om hur man skötte ett hem. Under tidigt 1800-tal etablerades emellertid ett nytt ideal. En förutsättning för medborgarnas fosterländska handlande var nämligen bildning. Folket, både män och kvinnor, skulle göras delaktiga i ansvaret för samhällets utveckling. (139). Bildningen möjliggjorde således ett socialt accepterat gränsöverskridande, kvinnor kunde närma sig de bildade männens värld. (140).

I likhet med” Folket” var ”Kvinnan” en central symbol i studenternas politiska skådespel. Hemmet betraktades som en symbol för, eller en miniatyr av nationen. (141).

Kvinnan ansågs stå naturen närmare och var därmed mannen moraliskt överlägsen. Politik betraktades som ett spel, en manipulation av naturliga förhållanden. Sådant skulle inte kvinnor ”befläckas” av. (142).

Gator, torg och hamnområden var platser som betraktades med oro av hela etablissemanget. Här ansågs kaos och våldsamheter lura, det fanns en svårkontrollerad och farlig rörlighet bland människor vars intentioner man inte kunde vara säker på. (142).

Män som i politisk opposition söker stöd bland kvinnor är inget som är unikt för skandinavisterna. Yvonne Hirdman menar att vid tillfällen då män och kvinnor delar vanmakt upphör den manliga normen att gälla. Istället förenas könen i kamp mot övermakten. Franska revolutionen är ett exempel på detta.

Efter 1845 domesticeras sakta den skandinavistiska rörelsen. Kung Oskar 1 knyter till exempel allt oftare an till den politiska retoriken såsom den hade kommit till uttryck i studentrörelsen. Den revolutionära rörelsen kom därmed att bli en del av den framväxande borgerliga politiska kulturen. Men det visste man intet om 1842 (147).

Avslutning: Politik i rörelse. Kontinuitet och förändring

Boken valde i den här studien att lägga tyngdpunkt på rörelsebegreppets olika dimensioner i syfte att åskådliggöra politiska processer och hur ett etnologiskt perspektiv kan berika en analys av politiska skeenden (151).

En av utgångspunkterna för avhandlingsarbetet var också att sätta in diskussionen kring 1990-talets utomparlamentariska rörelser i ett historiskt perspektiv.

Enligt den tyske sociologen Ulrich Beck handlar det han kallar ”subpolitik” om en samhällsgestaltning underifrån. I själva verket kan historien, åtminstone inte de två senaste årtiondenas politiska idéhistoria, inte klara sig utan en historik över subpolitiken: innehållet i in- och utrikespolitik, miljö- och teknikpolitik har huvudsakligen initierats underifrån och uppåt av freds-, kvinno- och miljörörelser och åtminstone i målsättningarna utformats av dem. (sid 151)

Beck hävdar att medborgarna inte längre är beredda att alltid följa ett parti eller för den delen demokratins spelregler: ”Det politiska bryter fram och ut bortom hierarkierna och de formellt behöriga”. Detta sker som en konsekvens av industrisamhällets ”framstegskonsensus, negligerandet av ekologiska konsekvenser och faror, kontrolloptimismen”. (sid 152).

Som författaren tidigare påpekat var de innovativa dragen i skandinavisternas politiska praktik inte resultatet av genomtänkt planering, utan växte fram i ett gradvist experimenterande. Under en period av 7-8 år samlades skandinavisterna ett par gånger om året och successivt tillkom nya symboliska element. Det var element, eller symboler, som man ofta ”lånade” från andra grupper i samhället och från historien som fogades samman i ett nytt politiskt beteende, en modern förståelse av hur den offentliga politikens praktik borde se ut. (156)

Studentskandinavismen kom så småningom alltså att domesticeras av etablissemanget. Med facit i hand kan skandinavismen och studenternas aktioner idag upplevas som banala och ofarliga. Vad som infinner sig är en glömskans politik. Detta innebär att varje gång samhället verkar vara utsatt för utom-parlamentarisk ”attack” hörs ropen på demokratins förfall och behovet av ”(polisiära) krafttag mot utmanarna. I det selektiva minnet blir dåtiden lätt harmonisk och konsensuspräglad, medan nutiden ter dig fragmenterad och orolig. (156).

Nordismen inifrån: möte – minnen – människor. Åke Landqvist. Förord av Thorbjörn Fälldin

Boken börjar med ett förord av Thorbjörn Fälldin som också varit ordförande för Föreningen Norden. Boken av Åke Landqvist ger inblickar i problemställningar som Föreningarna Norden tagit sig an under det kvartsekel som Åke var knuten till Norden-föreningarnas verksamhet. Både hemma och i kontakt med omvärlden förtröttades man inte att förklara att de nordiska ländernas lösningar skapat en ökad stabilitet i det nordiska området. Huvuddelen av arbetstiden ägnade han åt det interna Norden-arbetet med flitiga besök ute i lokalavdelningar och distrikt och vid kurser och konferenser. Han betecknar sig själv som ”folkbildare”.

Den nordiska tanken

Åkes ambition är att ”ge några glimtar ur gräsrotsnordismens vardag”. Det är ”en liten bok om den folkliga nordismen så som jag upplevde den…”.

Hans nordism började redan i skolåldern under andra världskriget. ”Världskriget lärde oss något mitt i alla de gastkramande krigshändelserna som sågade sönder hela vår världsdel: vi upptäckte att det fanns grannländer som vi på något sätt hade mer gemensamt med än med andra länder långt därutanför spärrarna. De första fragmenten av en nordisk tanke.”

”Perspektivet på vad som kännetecknar en äkta nordist har förtydligats men samtidigt också tunnats ut. En nordist är en människa som är lite mer motiverad än andra att i sitt tänkande och i sitt vardagsliv, kanske också i sitt yrkesliv, beakta värden som förknippas med Norden.”

”För det är ju så att en armé av honnörsord travar upp när man skall söka reda ut vad meningen är med att verka för det nordiska. Världen som känsla för demokrati, för social och ekonomisk rättvisa och en fast tro på gränsöverskridande samarbete för att lösa samhällsproblem gör sig påminda. Utöver detta vädras ett antal andra positiva signalbegrepp som – på gott och ont – anses härstamma från Norden: tonvikten på folkrörelser som demokratins urkälla…” sidan 10.

”Men den nordiska arenan har vidgats mot söder genom att de baltiska staterna knutits närmare Norden. Det talas allt oftare om det nordisk-baltiska livsrummet liksom om det nordliga Barentssamarbetet mellan tre nordiska länder och det nya Ryssland.”

Nordiska kampanjer: våra språk

”Emellanåt har det funnits behov av större gränsöverskridande arrangemang med syfte att uppmärksamma språkfrågorna. Den idé om ett Nordiskt språk-år som föddes i en lokal vid Jakobs torg i Stockholm våren 1977 var ett försök att samla alla föreningarna kring ett tema som inte skulle möta några protester. När Norden-förbundens styrande organ senare stadfäste programmet vid ett möte i danska Vejle blev inriktningen framförallt att öka kännedomen om de sammanlagt åtta officiella språken” (sidan 66).

I Sverige kan man inte räkna med att man ska lära sig färöiska Men svenskar kan ha kunskap om detta minoritetsspråk och dess släktskap med andra nordiska språk. Det kan leda till en nyfikenhet på några av de viktigaste författarna på Färöarna och deras verk liksom på kulturen som sådan.

Fem personporträtt

Samarbetsmaskinisten Arne Fritjof Andersson var den svenska Föreningen Nordens sekreterare och direktör under nästan 40 år. Han gjorde en insats som gör det naturligt att utnämna honom till ”samarbetsmaskinist” för rörelsen. Arne F bedrev studier vid Stockholms högskola i språk och litteratur. Vissa var ”eldsjälar” inom rörelsen. Under hans tid tillkom ett nordiskt råd 1952 under aktiv medverkan av från Norden-rörelsen kända namn Nils Herlitz, Einar Gerhardsen osv. En Nordisk kulturkommission (NKK) hade skapats och förebådat ett minsterrådskansli som bildades på 1970-talet. Arne hade under kriget arbetat i Svenska Norgehjälpen. 1980-81 anordnades ett Nordiskt språk-år. Efter andra världskriget tillkom ett nätverk av bilaterala kulturfonder liksom viktiga idécentra för den nordiska tanken. Det anrika Hindsgavl i Danmark, Bohusgården, Kungälv, Lysebu, Schaeffergården, Biskops-Arnö, Voksenåsen, Hässelby och Hanaholmen.

Yngve Kristensson arbetade med miljöskyddsfrågor och var Norden-ordförande. Det nordiska intresset väcktes tidigt under Lundaåren där Kristensson kom under inflytande av filosofen Hans Larsson. Han var centralstyrelsens ordförande och ordförande i Föreningen Nordens Institut under ett drygt decennium. Med sin bakgrund i juridiken ägnade han kraft åt att få till stånd en rättslig grund för det expanderande nordiska samarbetet. Särskilt kan här nämnas den nordiska miljökonventionen. Det nämns med respekt i EU-kretsar.

Bertil Olsson – ordförande i Norden-föreningen fram till 1983 tillhörde den kärntrupp som röjde väg för den fria och gemensamma nordiska arbetsmarknadspolitiken. Sin största ryktbarhet förtjänade Bertil givetvis under de 15 åren som AMS-chef 1957-72. Han blev ämbetsmannen som omsatte den rörliga arbetsmarknadspolitiken i den svenska vardagen. Han ville inte dra in i Norden i någon partipolitisk strid. Man ville inte ta ställning till Nordsat. Bertil Olsson ingick i den kulturgrupp inom LO där kampen organiserades mot Nordsat.

PO Sundman var en framstående nordist under drygt 20 år. Han beklädde så gott som alla ledande poster inom den svenska Föreningen Norden. 1968 erövrade han Nordiska rådets litteraturpris med ”Ingenjör Andrées luftfärd”. PO:s litterära stil hade rötter i den isländska litteraturen och behaviorismen.

Han nämnde inte under sina samtal med Åke om sitt samröre med nazismen. Den nordiska tanken var en del av tankegodset i denna rörelses budskap.

 Åke Leander var rektor vid Biskops-Arnö i Bålsta. Han var också en humanist. Det fanns även föreläsare från utomnordiska länder. Man trodde på de nordiska länderna som medaktörer i en vidare internationell krets.

Försök till europeisk syntes

”I ett försök att förenkla koncentrerar jag mig på ekträdet. Jag har nämligen svårt att betrakta detta träd som något annat än som framvuxet ur rottrådar från Europa som helhet. Det vill säga, även från Norden. Oavsett om många önskar se Norden som något helt särpräglat inom världsdelen är ändå sanningen den att våra nordiska rottrådar sedan tusentals år förenat sig med andra från Europas alla hörn och skapat det vi idag kallar Europa. Det europeiska ek-trädet omfattar alltså också den nordiska regionen.”

Folkbildning och folkrörelser. I Norden råder stor enighet bakom de fyra krav som länge varit riktningsgivande: en folkrörelse skall arbeta för vissa övergripande idéer utifrån ett antal formulerade mål; den skall ha stor självständighet i förhållande till det officiella, d.v.s. stat och kommun; uppbyggnaden skall vara demokratisk och ha som kännetecken social gemenskap. En folkbildare är naturligen en person som i olika funktioner sysselsätter sig med de frågor den aktuella folkrörelsen står för. Norden är sannolikt den del av Västvärlden som har de starkaste traditionerna inom folkrörelser och folkbildning. Ett exempel är Föreningen Norden.

”Den nya enheten, det nordisk-baltiska blocket, kommer att kunna tala med en stark röst, om länderna på detta sätt lyckas finna varandra.”

Få skolämnen har orsakat så mycket debatt som historia. Det är ett ämne som rymmer ett moraliskt och politiskt stoff. Vems historia är då viktig och vilka händelser ingår i den? Svaren på sådana frågor förhandlas konstant, både inom olika historiekulturer och mellan dem.

I över 50 år var föreningarna Norden en av de tongivande aktörerna kring lämpligt innehåll i historieundervisningen. Föreningarna grundades i syfte att stärka gemenskapen mellan de nordiska folken och från 1919 växte deras engagemang fram för att ”förbättra” historieböckerna i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige.

I boken ”Norden, nationen och historien” undersöker historikern Henrik Åström Elmersjö denna läroboksrevision ur såväl ett organisatoriskt som ett historiekulturellt perspektiv. Han problematiserar historiens betydelse för skapandet av nationell gemenskap och hur historieämnets innehåll förhandlas mellan olika kulturella intressen.

1900-talet var en tid av stora förändringar för historieämnet från att främst utgöra ett verktyg för skapandet av patriotiska medborgare till att bli en grund för utbildandet av européer och världsmedborgare. Elmersjös studie av föreningarnas arbete är en spegling av det skeendet.

Det var efter Napoleonkrigen som Norden började formas, som en kulturellt avgränsad del av Europa. Det handlade främst om Sverige-Norge, men utvecklingen gick mot att Danmark och Finland också skrevs in i den nordiska gemenskapen. Men den första Skandinavismen eftersträvade en politisk union, medan det moderna nordiska samarbetet som växte fram efter första världskriget byggde på samarbete mellan självständiga stater.

De nordiska nationalismerna har också vissa gemensamma drag; fokus på den frie bonden som en idealisk symbol för nationerna och en bärare av nationens idéer är kanske mest framträdande.

Upprinnelsen till läroboksrevisionen var en artikel i den norska tidskriften ”Den hoire skole 1919 författad av litteraturhistoriken I.A. Refsdal som fick den norska föreningen mer påtagligt intresserad av historieläroboböcker. Refdals artikel ”Hvad svenske studenter skal vite om 1814 og 1905.” Refsdal menade att det var en felaktig historieskrivning i Odhners ”Lärobok i fäderneslandets historia samt grunddragen av Danmark och Norges historia för gymnasiet”.

Artikeln föranledde den norska föreningen Norden att tillsätta en kommitté för att undersöka norska läroböcker och utröna om de innehöll liknande partisk historieskrivning och fördomar visavi andra nordiska länders historia. Danmark och Sverige menade att en läroboksrevision måste ha som utgångspunkt att man granskade varandras läroböcker. Den norska föreningen som arbetade i ett klimat där Norges självständighet var viktigare än samarbetet med de gamla unionsländerna avslog förslaget med hänvisning till att ingen annan än en norsk historiker och lärare kunde vara med och bestämma vad norska elever skulle lära sig.

Efter att den norska föreningens skolnämnd underkänt det danska förslaget om ömsesidig läroboksgranskning föll historieläroböckerna på många sätt utanför föreningarna Nordens verksamhetsområde under nästan ett decennium.

Den kommitté som bildades i och med beslutet på delegerademötet 1932 och som konstituerandes vid ett möte i Stockholm i januari 1933 fick namnet ”föreningarna Nordens kommitté för historieundervisning”. Kommitténs ledamöter utsågs av styrelserna i de fem föreningarna och valen meddelades via brev till de andra föreningarna under hösten 1932. Alldeles uppenbart hade ledamöterna i kommittén hög akademisk status. Tre av de sex var professorer (Nils Herlitz var disputerad i historia även om han inte var professor i historia) och ytterligare två var disputerade. Åren 1933-1935 genomlystes läroboksbeståndet. Kommittén valde att låta nationella nämnder utföra själva granskningsarbetet. Kommittén fann 1935 att det fanns omstridda punkter i de nordiska folkens uppfattning av gemensamma historiska erfarenheter i gemensamma eller parallella framställningar. Åtta historiska epoker och frågor togs upp: vikingatiden, Kalmarunionen, dansk-norska förbindelser mellan 1380 och 1814, krigen mellan Danmark-Norge och Sverige, unionen mellan Sverige och Norge 1814-1905.

En orsak till bristande samstämmighet var att man inte kunde komma överens om när olika nationers ”guldåldrar” inföll. Det är en upplyftande period i en nations historia. I Sveriges fall är det ganska klart att ”fornstora dagar” syftar på 1600-talet, fram till 1970-talet. I framför allt de länder som hade en relativt kort självständighetstid bakom sig (Finland, Island och Norge) sammanföll ofta ursprung och guldålder.

Föreningarna Nordens historieläroboksrevision var enligt författarens sätt att se det sprungen ur dels nordismen, dels den kritik som skolans historieämne utsattes för vid slutet av 1800-talet vilken skärptes efter första världskriget.

Föreningarna Nordens historieläroboksrevision upphörde i början av 1970-talet. Det berodde sannolikt på samhällskunskapsämnets frammarsch på historieämnets bekostnad, på att lärobokens auktoritet minskade, på att historieämnet fick en delvis ny uppgift som bestod i att ge eleverna färdigheter i att se historiska skeenden ur olika synvinklar och på att föreningarna Norden hade publicerat ”önskelistor” där varje facknämnd räknade upp vad de ville ha med av sin egen nations historia i övriga nordiska länders läroböcker.

Under mellankrigstiden och kanske fram till något decennium efter andra världskriget var legitimiteten och därmed makten att förändra historieämnet i skolan kopplad till nationella institutioner, konservatism och akademi. Framåt 1960-talet förfaller detta förändras mot en legitimitet i högre grad kopplad till internationella institutioner, liberalism och lärare.

Ursprungs- och migrationsmotiven visade att de gav upphov till några av de mest svårlösta konflikterna inom revisionen under hela undersökningsperioden. Framför allt gällde diskussionerna överlappande diskrepanser: norrmännen såg Island som ett norskt projekt där islänningarna såg sitt ursprung som nation. De finländska historikerna ansåg sig kunna skriva en lång historia om den finska nationen medan deras motparter i Sverige ansåg att det inte hade existerat någon finsk nation före 1809. Flera olika facknämnders företrädare var oense om gränsdragningen mellan nordiskt och nationellt samt om vilka historiska personer och bedrifter som ingick i en gemensam nordisk historia och vilka som var nationella.

De isländska och finska ursprungen var omdebatterade under lång tid och i princip omöjliga att få att gå ihop med norska och svenska guldåldersmotiv. De så kallade önskelistorna från 1972 visade att de problem som hade uppdagats redan vid mitten av 1930-talet fanns kvar.

Vissa missförstånd togs bort ur de nordiska läroböckerna. De nationella myterna och historiekulturerna påverkade varandra på många punkter. Men den nordiska historiekultur som blev resultatet var fortfarande fast förankrad i nationen. Den nordiska identiteten förblev underordnad. Ur ett historiekulturellt perspektiv skapades aldrig någon verklig nordisk ”nationell” myt.

Däremot gav revisionen tillfälle att artikulera det specifika i de nationella historierna och den ger oss en möjlighet att se logiken, det meningsbärande och det historiskt tillfälliga i de nationella narrativen. Framför allt accentuerar den att historien aldrig är färdigförhandlad samt i förhandlingen ibland får helt nya förutsättningar.

På ett övergripande plan har den här undersökningen riktat sökarljuset på hur nationalitet och etniska grupper skrivs fram och skapas, hur historieämnet kan betraktas som performativt och skapar vad det fokuserar genom att tillskriva olika grupper olika historier. För dagens historieämne är det också viktigt. I varje klassrum pågår en historiekulturell interaktion, en förhandling, där elevernas självbild ställs mot den historia som lärs ut. Föreningarna Nordens historieläroboksrevision visar att det är svårt att samlas kring en enda berättelse när olika historiekulturer ska mötas.

Författaren har visat att ett diskuterande källmaterial där historia ställs mot historia i en diskussion med målet att förändra, har vissa fördelar när man vill undersöka historiekulturer. Några latenta berättelser skymtar exempelvis fram i diskussionerna, berättelser som hade förblivit osynliga om författaren i stället hade jämfört de olika ländernas läroböcker.

Han visar att när föreningarna Nordens facknämnder försökte förändra läroböcker i historia förhandlades historien efter politiska linjer i första hand, även när historiker förhandlade. Läroböckernas politiska och moraliska tyngd gjorde att det möjligen var mer som stod på spel när de diskuterade än när mer vetenskaplig historieskrivning diskuteras.

Litteratur: Norden, nationen och historien. Perspektiv på föreningarna Nordens historieläroboksrevision 1919-1972. Henrik Åström Elmersjö. Nordic Academic Press. 2013.

Norden sett inifrån. I den nu föreliggande antologin har strävan varit att få dem att skriva som varit med om att forma och genomföra samarbetet mellan de fem nordiska länderna och de tre självstyrande områdena, vanligen som höga nordiska tjänstemän men i ett fall också som minister.

Nordiskt samarbete genom statsvetarens forskarglasögon.

Innan vi dyker ned i bokens huvudavsnitt kan det vara på sin plats att kort redogöra för det forskningsbaserade kunskapsläget om nordiskt samarbete.

En åsikt som förfäktas av vissa forskare är att det nordiska samarbetet har varit en andrahandslösning, då det europeiska huvudspåret av olika skäl varit blockerat. Strukturella krav och olikartade historiska erfarenheter har av dessa forskare betonats som de primära förklaringarna till de negativa utfallen.

Materiella nyttokalkyler och känslomässiga bindningar till identitetsuppfattningar tycks samverka vid utformningen och genomförandet av samnordiska åtaganden. Institutionella förändringar eller policyomdaningar uppstår inte heller av sig själva. De måste bygga på en idé, konstrueras och drivas av entreprenörer, förhandlas mellan motstridiga intressen, passas in i en politisk huvudfåra eller en organisatorisk tradition samt till slut ges ett reellt resursinnehåll. Forskare inom denna tradition inser att makroanalyser visserligen är enklare att utföra vid skrivbordet, men de kan endast klarläggas i mycket breda penseldrag ett förändringsskede med komplexa frågor, oklara ställningstaganden och med en rad aktörer engagerande.

Strangs nordiska berättelse handlar om en framgångsrik och i grunden annorlunda samarbetsdynamik än den gängse inom studiet av internationell politik och internationell integration. Men… Resten av världens samarbetsrelationer har kommit att allt mer likna som tidigt utformades i den sedan länge sammanflätade nordiska kretsen.

En central fråga för oss har varit hur entreprenörer – både politiker och ämbetsmän – verkar i denna politiska kontexter och hur nydanande nordiska lösningar formas under perioder av institutionell flexibilitet.

Tydligen finns ett stort behov av djupdykningar ned i de avgörande formativa perioder då en möjlig omriktning av det nordiska samarbetet föreligger. Vi betecknar dessa ögonblick av öppna möjlighetsfönster som de spårbytet som man har kunnat skönja under de dryga sextio åren av samarbetstågets slingriga, oftast trögrörliga och ibland ryckiga framfart.

Försvarssamarbetet

I frågor som är relaterade till internationell säkerhet inleddes ett samarbete mellan medlemmar av freds- och skiljedomsföreningar i Skandinavien redan i slutet av 1800-talet. (sid 41)

I frågor som rör gemensamt försvar mot andra stater är emellertid framgångarna för tidigare nordiska samarbeten mer lätträknade. Den svensk-norska militära hjälpen till Danmark i anslutning till det första dansk-tyska kriget 1848 och 1849 och det hemliga försvarssamarbetet mellan Sverige, Danmark och Norge under kalla kriget utgör två av de fåtaliga exemplen på framgångar inom detta område.

Förhandlingarna om ett nordiskt försvarsförbund 1948-49 misslyckades när man från svensk sida insisterade på att försvarssamarbetet skulle vara fritt från officiella kopplingar till västmakterna. Mot denna bakgrund kan upprättandet av Nordic Defence Cooperation (Nordeco) 2009 ses som oväntat. Nordefcos motiveringsgrunder, organisation och verksamhetsområden visar dock att detta nya nordiska försvarssamarbete inte ska förväxlas med en traditionell försvarsallians. Utvecklingen av detta samarbete inleddes 2005 vid en tid då risken för nya krig i vår del av Europa allmänt uppfattades som mycket liten och Nordefco-samarbetet innefattar inga förpliktelser från staterna i frågor om kollektivt försvar.

Nordefcos ursprungliga motiveringsgrunder var istället sammanhörande med behovet av att effektivisera produktionen av militära förmågor att samverka militärt både i det nordiska närområdet och inom ramarna för internationella militära insatser. Bildandet av Nordefco 2009 innebar att Danmark, Finland, Norge och Sverige upprättade ett organisatoriskt ramverk för framtida samarbeten omfattande både produktion av militära förmågor (materiel, utbildning och övning) och samarbete inom olika former av militära operationer.

Det som framstod som de viktigaste motiven för samarbetet var de effektiviseringskrav som skapades av det dubbla trycket från minskade eller konstanta försvarsanslag och behovet av att modernisera materiel och utveckla nya typer av militära förmågor.

Nordiskt krisberedskapssamarbete

Den 27 april 2009 möttes representanter för de fem nordiska regeringarna på Haga slott utanför Stockholm. Genom den deklaration ”Haga-deklarationen” som avgavs på mötet stärkte representanterna den politiska profilen för nordiska krisberedskapsfrågor, på liknande sätt som det militära nordiska samarbetet nyligen hade fått ett uppsving genom NORDEFCO.

Styrkorna och svagheterna med Haga-samarbetet speglar de som finns i det nordiska samarbetet i stort. Strävan efter konsensus, ett sektorsvis fragmenterat expertsamarbete och små gemensamma resurser. Utvecklingstakten bestäms av en motsättning mellan samarbetsingenjörer och ”grindvakter”, som inte nödvändigtvis är ”anti-Norden”, men som är angelägna om att bevaka sitt eget professionella revir.

Norden i det arktiska samarbetet

Kanadas regering föreslog redan 1989 att ett särskilt råd skulle bildas för att främja samarbetet kring arktiska frågor. Som medlemmar skulle detta råd, Arctic Council, ha det åtta arktiska staterna, dvs alla fem nordiska länder, Kanada, Ryssland och USA.

Under slutskedet av förhandlingarna om Arktiska rådet vållade framför allt två frågor problem: ursprungsbefolkningarnas representation och synen på bärkraftig utveckling. Inom AEPS hade tre centrala organisationer rätt att delta som permanenta deltagare. Denna position gav dem nästintill samma ställning som de deltagande regeringarna.

Diskussionen om bärkraftig utvecklig har gått som en röd tråd genom hela Arktiska rådets arbete. I dag har rådet en permanent arbetsgrupp för detta, som tar ställning till olika projekt och studier. Under de första åren hade miljöfrågorna en klar övervikt, medan ekonomiskt samarbete och utnyttjande av naturresurser har betonats under senare år.

En nordisk röst i FN

Den 1 januari 2017 tog Sverige plats i Förenta Nationernas (FN) mäktigaste organ säkerhetsrådet. Sverige har fått en icke-permanent plats i rådet för perioden 2017-2018. När en stat tar säte i säkerhetsrådet blir dess utrikespolitiska profil mer känd för omvärlden än annars. Särskilt för små länder ger ställningen som medlem i rådet mer internationell uppmärksamhet än vad ett litet land annars kan räkna med för sina utrikespolitiska ställningstaganden.

Det nordiska lagstiftningsarbetet

Lagstiftning är ett klassiskt område för nordiskt samarbete. Det brukar nämnas som det första stora samarbetsfältet där verkliga, bestående resultat uppnåddes.

En nordisk rättsgemenskap, i betydelsen en gemensam rättskultur och en fundamental rättslikhet, kan spåras långt tillbaka, redan till tiden för de första kodifieringarna av de ursprungligen muntligt framförda normerna. För Sveriges del talar vi då om landskapslagarnas tillkomst på 1199- och 1200-talen.

Ett närmare nordiskt samarbete på det rättsliga området kom till stånd under 1800-talet, först inom rättsvetenskapen. Sin egentliga start fick dock lagsamarbetet först sedan den politiska skandinavismen havererat i samband med det dansk-tyska kriget 1864. Man brukar se de nordiska juristmötena som startpunkten. Det första mötet hölls i Köpenhamn 1872, det fyrtionde i Oslo 2014. I periodens början gick det inte någon skarp skiljelinje mellan jurister och politiker. Lagstiftarna blev därigenom rikt representerade, vilket gav överläggningarna en särskild genomslagskraft i det politiska arbetet.

Eftersom inget av de nordiska länderna drogs in i första världskriget, kunde det gemensamma lagstiftningsarbetet fortsätta. Efter krigsslutet kunde det gemensamma lagstiftningsarbetet fortsätta. Efter krigsslutet återupptogs också de nordiska juristmötena. Mellankrigstiden blev sedan en storhetsperiod för det nordiska samarbetet på lagstiftningens område.

Nordiska rådet inrättades 1952 och organiserades med bl.a. ett juridiskt utskott. Nordiska ministerrådet inrättades 1971 och gav lagsamarbetet formen av ett ministerråd för justitieministrarna och en ämbetsmannakommitté. De organisatoriska nyheterna fick dock mindre betydelse på lagstiftningens område än på de mera dagspolitiskt aktuella områdena. Det blev mest formella, organisatoriska former som inte påverkade så mycket i sak. Av särskilt intresse är Helsingforsavtalet 1962 därför att det lyfte fram just det rättsliga samarbetet. Under åren 1992-93 införlivades EU:s dåvarande regelverk i anslutning till EES-avtalet.

Hur ska man då bedöma utvecklingen och framtiden? I backspegeln framstår förkrigstiden som en kraftfull uppladdningsperiod, tjugo- och trettiotalen som en guldålder och femtio- och sextiotalen som i vårt fall en silverålder, men tiden förändras under snart halvtannat århundrade är dock ganska självklart och behöver inte ge anledning till bekymmer.

NIB – från långbänk till snabbspår

När överenskommelsen om upprättandet av Nordiska investeringsbanken, NIB, undertecknades av nordiska samarbetsministrarna den 4 december 1975 var det tredje gången som de nordiska regeringarna var redo att gå från ord till handling: första gången var i samband med förhandlingarna om en nordisk tullunion, den andra under förhandlingarna om Nordek, Organisationen för nordiskt ekonomiskt samarbete.

I statsvetenskapen finns en teoribildning kring begreppet ”det mogna ögonblicket” (the ripe moment) ett nyckelbegrepp inom konfliktlösning som har professor William Zartman som upphovsman. Mycket passar in på tillkomsten av NIB: långt utdragna förhandlingar, misslyckanden och dödlägen. Men plötsligt – utan att det går att förutse – uppstår en öppning och parterna ser en möjlighet att ta sig ur en obekväm politisk position. I fallet NIB såg nu alla nordiska regeringar ekonomiska och politiska vinster av en uppgörelse. Detta i motsats till tidigare förhållanden då alltid någon/några sett sig som förlorare i en uppgörelse.

Nordiska ministerrådet och språksamarbetet.

År 1978 inrättade Nordiska ministerrådet en institution för nordiskt språksamarbete, Nordiska språksekretariatet. Efter 18 år lades det ned.

På Nordiska ministerrådets och Nordiska rådets webbplats kan man läsa följande: ”Språkgemenskapen är en av de saker som binder samman det nordiska samarbetet.” Med språkgemenskapen avses i första hand den språkförståelse som finns mellan danska, norska och svenska. Dessa tre språk är så lika att de i princip är inbördes begripliga. Det innebär att danskar, norrmän och svenskar (och finlandssvenskar) var och en kan använda sitt eget språk när de kommunicerar med varandra. Men eftersom färingar, grönländare och islänningar lär sig danska i skolan och eftersom finskspråkiga finländare lär sig svenska i skolan, omfattas även dessa av denna språkförståelse.

Åren 1978 till 1996 var en guldålder för det nordiska språksamarbetet. En nordisk språkorganisation började diskuteras i Nordiska ministerrådet och Nordiska rådet på 1960-talet, men det dröjde in på 1970-talet innan något hände. Då tillsattes en utredning, som resulterade i att Nordiska språksekretariatet inrättades 1978. Uppgiften för Språksekretariatet var att verka för att bevara och förstärka den nordiska språkförståelsen. Trots att Nordiska språksekretariatet fungerade väl, lade Nordiska ministerrådet ned det efter 18 år.

Eftersom Nordiska ministerrådet ändå ansåg att det arbete som hade bedrivits av Nordiska språksekretariatet borde upprätthållas och bekostas med nordiska pengar, måste man hitta nya former för hur det skulle gå till. Uppdraget gick återigen till språknämnderna, som då bildade samarbetsorganisationen Nordiska språkrådet 1997. Uppgifterna för Nordiska språkrådet var i stort sett de samma som för Nordiska språksekretariatet. En ny viktig uppgift var att fördela medel för ordboksprojekt, i synnerhet till det ”små” språken, vilket här avsåg färöiska, grönländska, isländska, kvänska (finsk varietet i Norge), meänkieli (tornedalsfinska) och samiska samt sverigefinska. Resurserna för arbetet var dock mindre.

Deklarationen om en nordisk språkpolitik. Den blev färdig 2005 och undertecknades av de nordiska undervisningsministrarna eller motsvarande 2006,

Nordiskt Forskningssamarbete under 2000-talets första femton år

Bakgrunden till Nordiska ministerrådets beställning av en Vitbok innehållande konkreta förslag till framtida aktiviteter som skulle göra Norden till en ledande region för forskning och innovation var bland annat Nordiska Forskningspolitiska Rådets vision om Norden som en arena för framstående forskning.

I Nordiska rådets och Nordiska ministerrådets årsbok ”Förbundsstaten Norden” (2010) argumenterar historikern och samhällsdebattören Gunnar Wetterberg för att de nordiska länderna bör påbörja en process som omkring år 2030 ska resultera i en nordisk förbundsstat. Det han föreslår är en federation med ansvar för finanspolitik, utrikes- och säkerhetspolitik samt alla andra politikområden från migrations-, social- och näringspolitik och forskning och högre utbildning.

Wetterberg argumenterar inledningsvis övertygande för att stormakterna i Europa tidigare lagt hinder i vägen för bildandet av en nordisk förbundsstat men att dessa inte längre existerar. Att förutsättningarna för ett nära nordiskt samarbete kommit att bli så starkt förbättrade hänger, enligt Wetterberg, också samman med att de europeiska ekonomierna numera är sammanflätade genom handel, investeringar, fusioner och en gemensam arbetsmarknad. I boken konstateras att de nordiska länderna tillsammans har ungefär 25 miljoner invånare och en gemensam BNP som placerar oss bland de tio till tolv största ekonomierna i världen. Wetterberg betonar att bildandet av en nordisk förbundsstat skulle få utomordentligt stor betydelse för forskningen. De flesta av dem som yttrade sig i samband med utgivningen av Förbundsstaten Norden hade sympati för grundtanken om fördjupning av den nordiska gemenskapen och detta inkluderade politiker på alla nivåer i alla de nordiska länderna. Man välkomnade de diskussioner boken lett till, men pekade på det väl fungerande befintliga samarbetet och menade att förslaget om att bilda en nordisk förbundsstat var orealistiskt.

Föreningen Norden

Det hävdas ofta att det nordiska samarbetet är unikt för att det växer underifrån och inte, i motsats till exempelvis EU, dikteras ovanifrån. Samarbetet står på bred folklig bas. Förvisso, men från början var den kulturella skandinavismen, som så småningom utvecklades till dagens nordism, en dröm för den tidens samhällselit.

Den skandinaviska enhetstanken förfäktades framför allt av elitgrupper i de tre skandinaviska länderna såsom militärer, näringslivsfolk och akademiker. Nationalistiska kretsar i Norge och protektionistiska kretsar i Sverige motsatte sig detta resonemang, medan allmogen inte spelade någon aktiv roll. Skandinavismen var inte en folkrörelse utan ett elitprojekt, som man skulle säga idag.

Föreningarna Norden grundades 1919. Efter tio års verksamhet hade de tre föreningarna cirka 5000 medlemmar och de flesta tillhörde den kulturella eller ekonomiska eliten. Ytterligare tio år senare hade medlemsantalet fördubblats och småningom spred sig intresset till bredare folklager. Efter att Färöarna erhållit självstyrelse 1948 grundades Norrona Felagid i Torshavn i november 1951, medan Föreningen Norden på Åland konstituerades i Mariehamn i mars 1970.

Efter andra världskriget kom det officiella nordiska samarbetet igång. 1946 tog undervisningsministrarna initiativ till en nordisk kulturkommission vars syfte var att främja kultursamarbetet mellan länderna. Redan före andra världskriget hade det på danskt håll gjorts framställningar om ett gemensamt nordiskt parlamentariskt organ. Tanken stöddes av Finland och Sverige, medan Norge motsatte sig.

Även om medlemsantalet steg och nådde breda samhällslager kommer man inte ifrån att Föreningarna Norden i viss mån hade kvar något av sin elitstämpel. På det lokala planet var det ofta den lokala eliten som var aktivast och som besatte styrelseplatserna. Men framtoningen var onekligen folkligare jämfört med de första decennierna.

Redan från starten hörde skolfrågorna till föreningarnas viktigaste uppgifter och samarbetet med skolor och lärarföreningar prioriterades högt. Med tilltagande internationalisering har utväxlingen av skolklasser och lärarutbytet, i likhet med vänortssamarbetet krympt. Idag heter Föreningarna Nordens stora skolsatsning Norden i skolan.

Kultursamarbetet har varit av avgörande betydelse sedan Föreningarna Norden grundades och i synnerhet litteraturen har haft en framträdande plats. Nordiska biblioteksveckan är Nordens (och Baltikums) största högläsningsevenemang.

Medlemsantalet var i stigande under hela efterkrigstiden fram till början av 1990-talet då Föreningarna Nordens sammanlagda medlemsantal var över 110 000. De senaste tjugo åren har medlemsantalet minskat drastiskt, ett fenomen som gäller för de flesta medborgarorganisationer. 2016 var antalet medlemmar nere under 50 000 personer.

Nordens hus i Reykjavik

1968 invigdes Nordens hus i Reykjavik. Drivkraften bakom husets tillkomst var den oro man kände i det övriga Norden för att Island skulle glida ur den nordiska gemenskapen. Den bottnade i Islands situation under andra världskriget, då kontakten med det övriga Norden avbröts. Huset har också varit värd för eller samarrangerat en lång rad litteraturfestivaler. Så gott som alla framstående nordiska författare har framträtt i Nordens hus, några har återkommit flera gånger.

Quo Vadis?

I tidigare skrifter har vi formulerat en rad primärt forskningsbaserade teser om det nordiska samarbetet. I denna antologi har vi främst engagerat reflekterande praktiker som har arbetat i diverse roller inom denna sfär under lång tid. Utsiktspunkten är sålunda inifrån den nordiska verkstaden och de lyckta mötesrummen – inte från forskarens utsiktstorn.

VI menar att det nordiska samarbetet har tjänat de nordiska invånarna väl genom åren. Så kallad nordisk nytta har levererats med råge, trots vissa uppmärksammade misslyckanden. Vi föreslår därför i vår syntes hur detta samarbete skulle kunna förbättras i olika avseenden genom modesta förändringar.

Det nordiska samarbetets färdriktning under efterkrigstiden karakteriseras av fyra spårbyten. Det första ägde rum i början av 1950-talet efter misslyckandet med de skandinaviska försvarsförbundsförhandlingar. Då bildades Nordiska rådet och individens fria rörlighet inom Norden stod i fokus. Det andra spårbytet ägde rum 20 år senare. Efter misslyckandet med den ekonomiska helhetsplanen Nordek övergick man till ett sektorsbaserat programsamarbete parat med en omfattande uppbyggnad av ett fyrtiotal nordiska institutioner och tre centrala politiska sekretariat. Efter ytterligare ungefär 20 år sker det tredje spårbytet i det finländska och det svensk EU-inträdets fotspår. Ett fjärde spårbyte skedde 2007-2009 då ett nordiskt försvarspolitiskt samarbete började ta form.

Under det som brukar kallas det nordiska samarbetets guldålder på 1950-talet upplevde medborgarna en rad tydliga leveranser av nordisk vardaglig nytta.

Oavsett vilken dimension man lyfter fram i varumärket Norden, gör denna omvittnade särprägel Norden intressant i ett bredare sammanhang. Om Norden vill synas, beundras, efterliknas eller uppfattas som en attraktiv partner i vid bemärkelse är det en stor fördel att kunna utgå från ett visserligen mångtydigt, men ändå särpräglat varumärke, som är positivt laddat för internationella opinionsbildare.

Skriften ”Skandinavism, nordism, försvarsförbund” är en liten (32 sidor) bok om frågan om Norden-samarbetet och speciellt frågan om möjligheten/önskvärdheten av ett nordiskt försvarsförbund. En debatt som blivit het under 40-talet. Många krävde då ett ”Nordens förenta stater”. Boken av Reuterswärd är avvaktande och en aning skeptisk till denna diskussion – men inte kategoriskt avvisande. Han vill se fallgroparna, som han själv ser på saken. I förordet skriver han bl.a. ”I tron att det möjligen kan vara till någon nytta, att i den som bäst pågående nordiska diskussionen även få höra en betänksam svensk röst, har författaren velat framlägga dessa tankar och reflexioner.”

Boken inleds med en redogörelse för dom skandinavistiska strävandena under 1700- och 1800-talen. Redan på 1700-talet kunde man i de litterära och vetenskapliga kretsarna i Danmark finna början till en strävan att söka föra de nordiska folken närmare varandra i kulturellt hänseende. Ett skandinavistiskt litteratursällskap bildades i Köpenhamn 1796 och sällskapet utgav under en följd av år en tidskrift ”Skandinavisk Museum” som särskilt var avsedd att stärka de litterära förbindelserna mellan länderna. Men det förekom under 1700-talet även samnordiska strävanden inom ekonomi, språk och rättsgemenskap. (7). Karl XIV Johan var en bestämd motståndare till varje slag av politisk skandinavism. Konungen av Sverige och Norge var emot varje försök att ändra det dåvarande politiska läget i Norden (8). Sedan berättar inledningen om studentskandinavismen och den vidare utvecklingen under 1800-talet.

Pontus Reuterswärd går därefter igenom de olika finsk-ryska krigen på 1940-talet.

Han går därefter in på förutsättningarna av ett försvarsförbund i Norden. Han skriver:

”Även under gynnsamma betingelser torde emellertid kunna sägas, att man aldrig kan förlita sig på att verkligen erhålla understöd av en annan stat, med vilken man slutit försvarsförbund. Så allvarligt kan t.ex. annan makt hota den förbundna staten, att dess regering i avgörandets stund ej ser sig kunna eller mot folkmeningen våga fatta beslut att fullgöra sina traktatsenliga skyldigheter. (sid 19)

Han går igenom de ekonomiska förutsättningarna också. Han drar slutsatsen att: ”Man får slutligen ej heller bortse ifrån nödvändigheten av att ett försvarsförbund har ett verkligt stöd hos folket. (sid 20)

”De som ivra för ett försvarsförbund göra också gällande, att folken skola uppfostras att genom de bistra erfarenheterna från nu pågående krig inse nödvändigheten av ett sådant förbund. Detta kan vara sant under förutsättning att det sker på saklig grund, men frågan är, om det låter sig göra med hänsyn till folkens mycket olika psyke och den bestämda orientering åt vissa stormakter som en del av de nordiska folken sedan gammalt haft. I varje fall kommer det att kräva en dryg tid”. (Sid 20-21)

Skulle ett nordiskt försvarsförbund ha lett till att Norden sluppit krig?

”Såsom ett starkt argument anser man sig i detta sammanhang kunna framhålla att, om de nordiska staterna före krigsutbrottet 1939 hunnit sammansluta sig till ett block med gemensamt försvar, utvecklingen antagligen skulle blivit en annan. Ja, så till vida har man rätt, att i dylikt fall även Sverige blivit indraget i kriget och sannolikt även blivit ockuperat.” (sid 27).

Sammanfattning:

”En nordisk försvarsgemenskap synes emellertid, såsom antytts, på vitt skilda håll vara en ivrig önskan. Tecken tyda på att det sakta men märkbart växer fram en nordism, som höjer sig över den vulgära propagandan. Det är då helt naturligt att krav resas på, att frågan prövas inför ett gemensamt nordiskt forum.

Därest en dylik undersökning en gång skulle komma till stånd måste det oundgängligen göras till föremål för en ingående granskning, huruvida intressegemenskapen mellan de nordiska länderna eller mellan några av dem är så stark, att vart och ett av dem i alla situationer kan vara berett att offra allt för denna. I annat fall är det klokare, riktigare och ärligare att icke länka samman vårt lands öde med någon av de andra nordiska staterna” (sid 29).  

Boken ”Skandinavismen i Sverige vid 1800-talets mitt” ger intressanta kunskaper om Studentskandinavismen under 1800-talet.

 I juni månad 1843 for studenter från Köpenhamn och Lund utefter Sveriges östkust till Uppsala, tillbringade där några dagar med tal och sång. Sedan gästade de Stockholm. Det var det första skandinavistiska studentmötet. Tiden hade fört till försoning, menade studenterna.

Uppsalienserna höll sig huvudsakligen inom andens värld. Det var konsten och bildningen som skulle främjas. Lundensarna har mer politiska. De talade om det förlorade Finland etc.

Uppsalas talesmän var äldre och meriterade. Det handlade om en ”docentskandinavism”. En direkt utlöpare från den litterära skandinavismen som vuxit fram under 1700-talets sista decennium. Den hämtade också sin näring från det tidiga 1800-talets nordiska romantik. Uppsala var då studentmötet ägde rum sedan mer än trettio år den svenska romantikens och göticismens främsta högborg.

Lundastudenterna hade sedan 1830-talet rykte om sig att vara politiskt radikala. Grunden till detta var de studentdemonstrationer som ägt rum vid några tillfällen. 1834 hade studentkåren hurrat för liberala riksdagsledare då de bekämpat ett regeringsförsök att få medbestämmande över banken.

Studentmötet 1843 handlade om att liberalismens och nationalitetsrörelsernas vindar hade börjat blåsa över Sverige. Närheten till kontinenten och Danmark hade givit de sydsvenska studenterna impulser, som först senare nådde Uppsala. Det var studentskandinavismens grundval. Den nordiska enhetsrörelsen var ett allmäneuropeiskt fenomen. (67).

Lundastudenternas demonstrationer mot myndigheter och moskoviter återgav blott i en vrå av landet vad som rörde sig inom den liberala oppositionen, som från 1830-talets början växte allt starkare i Sverige. Oppositionen koncentrerade sig mot Carl XIV Johans politik. Det fanns en föråldrad ståndsriksdag. De riktade sig mot den ryska alliansen 1812 års politik. Ryssland var reaktionens fäste och försvar 68). Den liberala oppositionen vann sina första större segrar vid 1840-41 års riksdag.

Den kulturella skandinavismen retade inte de konservativa (sid 37).

Ryssland protesterade mot den liberala skandinavismen och Carl Johans regering blev tvungen att motarbeta den. Även om den svenska regeringen i hemlighet kan ha närt skandinavistiska drömmar. (sid 70).

Efter mötet 1843 bildades ett ”Skandinavistiskt sällskap”, det skulle ha en litterär syftning (sid 70).

Sällskapet blev dock kritiserat av konservativa skribenter som menade att det kunde få politisk inverkan. (sid 71)

Efter Carl Johans död 1844 kom kung Oscar 1 som var mer positiv till liberalism och studentskandinavismen.

Man hindrade ett studentmöte 1844 från den svenska regeringens sida. Men det blev ändå ett stöd för skandinavismen eftersom pressen skrev om det under flera månader (sid 87).

Våren 1845 återupptog studenterna i Uppsala sina planer på en Köpenhamnsfärd, bildade för detta ändamål en kommitté, där flera av de gamla ledarna figurerade, samt satt sig i förbindelse med kamraterna i Christiania, Lund och Köpenhamn. (87)

Studentmötet 1845 tog ställning för Danmarks kamp mot Slesvig (93). Även myndigheterna hade nu ändrat inställning och välkomnade mötet som var något mer än en kulturell eller litterär Skandinavism. (93).

Skandinaverna konungen och folket 1845-1847

Kung Oskar 1 gjorde genom att resa till Danmark inte avsteg från den utrikespolitik som Carl XIV Johan genomfört, vars främsta ögonmärke var att svensk neutralitet i alla europeiska tvistefrågor. Oskar 1 vacklade mellan de liberala och konservativa ståndpunkterna.

De svenska skandinavisterna stödde Danmarks kamp mot tyskarna i Slesvig-Holstein där det fanns tysktalande.

Våren 1848

1848 avled kung Christian V111 av Danmark. Det blev en närmast revolutionär förändring i liberal riktning i Danmark. I Slesvig-Holstein ville man tillhöra Tyskland, revolutionen i det landet ville skapa en tysk enhet. Även Sverige nåddes den 18 och 19 mars 1848 av upplopp i huvudstaden – ett resultat av händelserna i Europa 1848.

Det uppkom en debatt om hjälp till Danmark mot Tyskland i Slesvik. Kung Oscar 1 ville spela ut det inre missnöjet med den konservativa politiken med att gå Danmark till mötes och därmed liberalismen och skandinavismen på det området.

Fredens skandinavism 1851-53

”Men progandan för den ekonomiska skandinavismen är dessutom ett led i en strävan på bred front att etablera samarbete mellan idéernas och det praktiska livets män. Under trycket av de gångna årens nederlag för de nationella och liberala tankarna och av reaktionens segertåg har liberalismens och skandinavismens litterata ledare känt behov att knyta de sociala relationerna fastare. Bore rekommenderade samarbete mellan medelklassen, som i Sverige huvudsakligen representerade framåtskridandet, och vetenskapens idkare.”

”När Fougstad under studentmötet 1852 hyllade kung Oscar, var det för konungens liberala uppfattning av studenternas förehavanden, ställd i motsats till ofriheten ute i Europa. Icke blått opinionen utan även de styrande skulle alltså enligt hans mening ha börjat frigöra sig från reaktionens tryck.”

Skandinavismen som storpolitik 1853-1957

I juli 1853 upptogs förhandlingar mellan svenska och danska regeringarna om avgivande av identiska och samtidiga neutralitetsförklaringar inför det väntade storkriget mellan Ryssland och Västmakterna. Efter några avbrott bragtes dessa förhandlingar till ett lyckligt slut i december samma år. Oskar 1 var inte skandinavist men pragmatiker.

Den svensk-danska neutralitetspolitiken var icke inspirerad av skandinavismen. När skandinavismen fördes fram var det i opposition till neutraliteten. Man ville från skandinavismens håll istället vinna Finland åter. Tanken på Finland är dock inte ett utslag av skandinavism, blott av en svensk nationalism som närdes av seklers svensk-finsk och svensk-rysk historia (231).

En stor propagandaapparat hade våren 1855 igångsatts för en skandinavisk union. Nordens ledande tidningar hade bearbetats för saken, tvekan hade övervunnits på många håll, på samhällets höjder hade man fått anhängare, kontakt var för första gången i skandinavismens historia etablerad med det svenska kungahuset, kronprinsen hade engagerats. Ändå gick arbetet även denna gång, liksom 1854 i marvatten förlorat.

Var kronprinsen – Carl – trovärdig i denna sak? En del tyckte att Carl hade allenastyrandets drömmar i sitt huvud.

De konservativa var kritiska till kung Oscars planer på en union mellan de skandinaviska länderna, delvis för att få stöd bland de liberala. De liberala var delvis positiv till kungens initiativ. De konservativa däremot var kritiska. (sid 276)

Oskar lyckades dock inte riktigt: ”Kraftpolitik sådan som Bismarck några år senare skulle bruka till Tysklands enande, hade Oscar 1 varken vilja eller förmåga att driva”. (289)

Skandinavismen under nya villkor 1857-1860

I september 1857 blev kronprins Carl, Sveriges och Norges regent. Hans iver för en dynastiunion med Danmark är väl bestyrkt. Icke desto mindre började han sin regering med att slå till reträtt i den skandinavistiska frågan (306).

Det fanns en idé om att de konservativa skulle leda den skandinavistiska rörelsen och på det sättet hindra en revolutionär utveckling. Behärska genom att LEDA. (316).

”Från förhållandena i Norden, från svensk-norsk tvedräkt och svenskt-danskt gräl, och från inrepolitiska nederlag riktades alltså kung Carls blickar mot Europa, där nationalitetsrörelserna var på väg mot en ny flodtid och där Napoleons politik tycktes öppna utsikter för alla som strävade att förena besläktade folk till nya nationella riken.” (357)

Skandinavismen och representationsfrågan 1860-63.

Det fanns under denna tid en debatt om en övergång från en ståndsriksdag till en tvåkammarriksdag. Napoleon menade att man vid övergången till en ny riksdag skulle ha folkopinionen med sig för en skandinavistisk politik. Det fanns också en konflikt med Norge under denna tid som försvårade de skandinavistiska ansträngningarna.

1800-talsskandinavismens stora uppflammande nederlag 1863 och 1864. Carl XV gav ett allianserbjudande 1863, därefter följde regelrätta förhandlingar. Men det fanns motstånd inom den svenska regeringen mot den danska alliansen och Sverige retirerade. Danmark kämpade sedan ensamma och förlorade Slesvik-Holstein. Kungens skandinavistiska planer kunde realiseras under gynnsamma utrikespolitiska förutsättningar som Napoleon hade sagt. Men samma krafter som 1860 tog första steget till den svensk-norska unionens upplösning, omöjliggjorde 1863-64 måhända för alltid, uppkomsten av en större nordisk sammanslutning (405).