I en intressant bok ”Norden, nationen och historien” har historikern Henrik Åström Elmersjö undersökt hur Föreningarna Norden agerade vad gäller nordisk historieundervisning. Föreningarna var under perioden 1919-1972 tongivande aktörer vad gäller diskussionen om vad som kunde vara ett lämpligt innehåll i historieundervisningen.
Upprinnelsen var att en norsk litteraturhistoriker i en artikel 1919 menade sig ha hittat felaktigheter i hur den svensk-norska unionen 1804-1905 beskrevs i den svenska läroboken i svensk historia under denna tid: Lärobok i fäderneslandets historia samt grunddragen i Danmark och Norges historia för gymnasiet, av Theodor Odhner.
Artikeln föranledde den norska Föreningen Norden att tillsätta en kommitté för att undersöka norska läroböcker för att ta reda på om de innehåll liknande partisk historieskrivning och fördomar visavi andra nordiska länders historia.
I Danmark och Sverige menade man då att en läroboksrevision måste ha som utgångspunkt att länderna granskade varandras läroböcker. Först avslogs förslaget av den norska Föreningen Norden. Men så småningom bildades en nordisk historiekommitté på delegerademötet 1932. Kommittén konstituerades sedan vid ett möte i Stockholm i januari 1933. Den nya historiekommittén fick då namnet ”föreningarna Nordens kommitté för historieundervisning”.
Kommitténs ledamöter utsågs av styrelserna i de fem föreningarna och valen meddelandes via brev till de andra föreningarna under hösten 1932. Alldeles uppenbart hade ledamöterna i kommittén hög akademisk status. Tre av de sex var professorer. Ytterligare två ledamöter var disputerade forskare. Åren 1933-35 genomlystes så läroboksbeståndet. Kommittén valde att låta nationella nämnder utföra själva granskningsarbetet. År 1934 fann kommittén att det fanns omstridda punkter i de nordiska folkens uppfattning av gemensamma historiska erfarenheter i gemensamma eller parallella framställningar.
En anledning till den bristande samstämmigheten var att de olika länderna inte kunde komma överens om när olika nationers ”guldåldrar” inföll. En nations guldålder är en upplyftande period i en nations historia. I Sveriges fall är det ganska klart att ”fornstora dagar” syftar på 1600-talet, fram till stormaktstidens slut. I framför allt länder som hade en relativt kort självständighetstid bakom sig (Finland, Island och Norge) sammanföll ofta ursprung och guldålder.
De mest svårlösta konflikterna visade sig ursprungs- och migrationsmotiven vara. Framför allt gällde diskussionerna överlappande diskrepanser: norrmännen såg Island som ett norskt projekt där islänningarna såg sitt ursprung som nation. De finländska historikerna ansåg sig kunna skriva en lång historia om den finska nationen medan deras motparter i Sverige ansåg att det inte hade existerat någon finsk nation före 1809. Flera olika facknämnders företrädare var oense om gränsdragningen mellan nordiskt och nationellt samt om vilka historiska personer och bedrifter som ingick i en gemensam nordisk historia och vilka som var nationella. De isländska och finska ursprungen var omdebatterade under lång tid. I princip var de omöjliga att få ihop med norska och svenska guldåldersmotiv.
Vad kan vi då lära oss av Elmersjös studie av föreningarna Nordens 50-åriga arbete med nordisk historierevision? Ur ett historiekulturellt perspektiv skapades aldrig någon verklig ny nordisk, (pannationell) myt. Det är omöjligt att säga hur överlappningen av de fem nordiska historiekulturerna påverkades. Förmodligen blev den både större och mindre i fråga om nordisk identitet.
Litteratur: Henrik Åström Elmersjö. Norden, nationen och historien: Perspektiv på föreningarna Nordens historieläroboksrevision 1919-1972. 2013 Nordic Academic Press. Lund.