Under efterkrigstiden utvecklades det nordiska samarbetet. Speciellt på det politiska planet togs viktiga steg. Redan innan det andra världskriget hade det kommit förslag om att upprätta ett gemensamt parlamentariskt organ för att kunna rådslå om det nordiska samarbetet. Men det var under efterkrigstiden som idén med ett speciellt parlamentariskt råd kom att förverkligas.
Det var när representanter för parlamenten i Danmark, Norge och Sverige deltog i Europarådets förhandlingar 1949 som det stod klart att tiden var mogen för ett nordiskt parlamentariskt organ. Nordiska rådet bildades sedan den 16 mars 1952. Nordiska Rådet kunde sedan öppna sin första session den 13 februari 1953. Finland kunde inte ansluta sig vid det tillfället på grund av sin speciella relation till Sovjetunionen och landet anslöt sig till Nordiska rådet först 1955.
Nils Herlitz – den förste sekreteraren i Föreningen Norden – var en drivande kraft i processen att skapa Nordiska rådet. Herlitz fungerade som vice president under den nya organisationens första två sessioner. Han var med i den kommitté som skrev stadgarna för rådet under oktober-november 1951. Sedan krönte han sin långa politiska verksamhet genom att 1955 bli Nordiska rådets president.
Genom inrättandet av Nordiska rådet fick de nordiska parlamentariker som tidigare haft Föreningarna Norden som en opolitisk plattform för sitt nordiska engagemang ett nytt diskussionsforum.