Den tekniska utvecklingen – inte minst utvecklingen av artificiell intelligens (AI) – leder till vinster för företag, staten och organisationer. Samtidigt leder det till att de människor som nu utför vissa arbetsuppgifter blir överflödiga. Hur ska facket och löntagarna möta sådana trender?

Kanske kan det var fruktbart att påminna oss om påminna om den klassiske Max Weber (1864-1920). Enligt honom var rationalisering den process som förde oss från traditionellt tänkande till ett system som grundas på effektivitet och social kontroll. Människan har lärt sig behärska naturen och skapa administrativa system för reglering av det sociala livet. Samtidigt försvinner alltmer den existentiella grunden för livet – sökandet efter en mening bortom kalkylerandet av effektiva medel för att nå ett visst mål. Enligt Weber hade den moderna människan fastnat i en rationell ”järnbur av varor och förordningar”. Vi har alltså skapat ett system – en järnbur – som håller oss fångna och tvingar oss att vakna varje morgon och reproducera själva systemet och håller oss fångna. Samtidigt kan nutidsmänniskan tro sig ha nått utvecklingens högsta stadium. Så här skriver Weber på ett ställe:

”Ingen vet vem som ska bo i buren i framtiden, eller om det vid slutet av denna oerhörda utveckling skall uppstå helt nya profeter, eller om det kommer att bli en mäktig pånyttfödelse av gamla tankar och ideal, eller, om ingendera inträffar, mekanisk förstelning, garnerad med ett slags krampaktig självuppskattning. Då kunde med rätta dessa ord sägas om de sista människorna i denna kulturutveckling: ”Specialist utan ande, njutningsmänniska utan hjärta, och denna nolla inbillar sig ha nått ett aldrig tidigare uppnått stadium i mänsklighetens utveckling””

Oavsett om vi tror att detta är en alltför pessimistisk förutsägelse om rationaliseringsprocessen måste vi reflektera över dagens tekniska utveckling. Robotering och datorisering leder till rationaliseringsfördelar men hur påverkar det människan och miljön?