Bokmässan i Göteborg är ett årligen återkommande tillfälle då författare, förlagsfolk, journalister, bibliotekarier, informatörer, museimänniskor, lärare, forskare, arkivarier, bokhandlare blandas med varandra under mer eller mindre gemytliga former. Flertalet tillhör vad man skulle kunna kalla en intellektuell medelklass. De möter också en bildningstörstande allmänhet. Det skulle inte förvåna om en majoritet av dessa mässdeltagare genom sin fackliga organisering och medlemskap i andra föreningar har en åtminstone indirekt anknytning till TAM, där minnen från deras yrken förvaras.

Jag har det själv, genom medlemskap i DIK och Författarförbundet till exempel. Som radio- och tidningsman hämtade jag under ett tjugofemtal år inspiration av seminarier, panelsamtal, intervjuer i hörsalar och på mässgolvet, och från det jag blev ordförande i den första fackboksjuryn för Augustpriset, åren 1992 och 1993, kom jag också att medverka i olika programpunkter – en gång faktiskt på temat ”Vad är en fackbok?”, där jag samtalade med bland andra förra statsrådet Anna-Greta Leijon, som just det året var ordförande i fackboksjuryn hon också. Jag tycker faktiskt att även TAM borde vara där.

September 2026, efter ett femtonårigt uppehåll, for jag dit igen. Jag hade en egen bok som det skulle bli ett miniseminarium om och även en del andra åtaganden. Men framförallt ville jag ägna ett par dagar åt spana i montrarna efter nyutkommen svensk facklitteratur. Och då vill jag återknyta till temat för samtalet med Anna-Greta Leijon. Min tes var där är att en fackbok ska vara skriven av en fackman, ett sakkunnig – könet spelar förstås ingen roll. Att den handlar om fakta och inte om fiktion, alltså om påhitt, räcker inte. Den som skriver om ämnet ska vara en expert, inte en lekman. (Även experten är förstås lekman på områden där han inte själv är en auktoritet.)

Den svenska litteraturhistorien är rik på sådana utgivningar. Fackmannen kan, men behöver alls inte vara, akademiker. Ett allt uppslukande intresse kan ha gjort honom eller henne till specialist, privatlärd sade man förr i världen. Men privatlärd blir ingen som inte har ägnat många år åt sin specialitet. En författare som dyker ner i det ena ämnet efter det andra och producerar hundratals sidor text går knappast att lita på eller att ta på allvar. Detta är journalistens metod. Men också en sådan, ska vi säga generalist, måste luta sig mot fackkunskapen för att inte avföras som dilettant. Ja nog för att bildningsresan kan ta många väger. När jag har forskat om intresseorganisationer har jag blivit väl medveten om vilken kompetens som finns i styrelserum och på kanslier, i fackklubbar och förhandlingsdelegationer. I TAM:s skriftserie finns flera nummer som belägger detta, inte sällan utarbetade av personer med egen livserfarenhet av det de skriver om. De har tagit fram värdefull kunskap genom sitt arbete, sitt engagemang, som den oinitierade haft svårt att tillgodogöra sig på egen hand.

Några exempel

Företagsekonomen Carl Cederströms bok Kontoret. En historia om arbetsplatserna som formade Sverige (Bonniers) kom ut några veckor före mässan; Cederström var förmodligen också där, men jag såg honom inte. Boken är en flödande rik framställning om den svenska tjänstemannens och byråkratens historia under i runda slängar fyra århundraden fram till vår tid. Den är också berättelsen om kontorsarbetets professionalisering och samtidigt proletarisering. Det rör sig inte om primärforskning i någon nämnvärd omfattning utan om en sammanfattning, sammanvägning och syntetisering av redan gjorda studier. Och det är fackboken när den är som bäst. Alltså inte plagiat eller kompilat utan en genomtänkt helhet med många nya infallsvinklar, tillgänglig för den som inte har några särskilda förkunskaper att stödja sig på. Fakta ska inte bara redovisas, de ska spraka och gärna fastna i minnet för en lång tid framåt.

Just denna typ av fackbok blir alltmer angelägen ju mer vetandet om samhället, naturen och människan fragmentiseras eller rentav miniatyriseras. Och eftersom detta sker med tilltagande hastighet behöver ny facklitteratur hela tiden tillföras den samlade kunskapsbanken och ställas vid sidan av sådant har blivit förlegat och i första hand fått idéhistoriskt intresse.

Historikern Kjell Östbergs Mellan makten och rörelsen. Socialdemokratins väg från Palm till Andersson (Ordfront) är faktiskt riktigt bra. Östberg kan falla tillbaka på gedigen egen forskning om folkrörelsernas Sverige, och dit hör också de politiska partierna under den demokratiska eran, när dessa alla strävade efter att vara masspartier – en del lyckades bättre än andra – och inte blott maktpartier. Socialdemokratin var under större delen av 1900-talet den suveräna samhällsomdanaren som alla övriga krafter hade att förhålla sig till, och till dels imiterade. Den lyckades skapa ett fungerande medborgarsamhälle, som också höll god fart på ekonomin, men kollapsade i samma ögonblick som triumfen tycktes permanentad.

Östberg är en starkt tesdriven skribent, från vänster, och det muntrar alltid upp.

Från mässan tog jag också med mig några andra böcker, däribland en av Lena Jonson, statsvetare med rötter i Göteborg, under en period verksam som svensk kulturattaché i Moskva: Den konservativa revolutionen i Ryssland. Förelöpare och medlöpare (Dialogos). Det handlar om merendels gammalt tankegods om den ”ryska idén” och dess mission i världen vilket har fått en renässans i det post-socialistiska ryska samhället. Rättshistorikern Kjell-Åke Modéer, i sin krafts dagar pro-rektor vid Lunds universitet, har författat en beundransvärd biografi över Ruth Bader Ginsburg som hade en tidig forskarsejour i Lund under första hälften av 1960-talet då hon lärde sig svenska. (Det var innan alla svenska akademiker fick en skyldighet att tala och skriva på engelska.) Hon blev sedermera den andra kvinnan i USA:s högsta domstol, med en tydlig liberal profil, stridbar men alltmer marginaliserad. 2019, året innan hon avled i hög ålder, blev hon hedersjubeldoktor i Lund, rätt sällsynt får man ändå säga. (Ginsburg, Lund, Sverige och världen. Santérus.)

Det sagda ger en föreställning om att de små förlagen står för mycket av den nya svenska facklitteraturen. På mässgolvet stötte jag på Leif Björklund i en enmansmonter. Han var min kollega under tolv år på Sveriges Radios vetenskapsredaktion, där han under dubbelt så lång tid svarade för radions lantbruksprogram. Björklund, agronom till utbildningen, presenterade sin bok Bonden i radion, utgiven på eget förlag. Boken visar bredden i utbudet under hans långa bana i etern. Alla dåvarande jordbruksministrar finns med, Astrid Lindgren finns med, Gunnar Myrdal finns med och även en annan Nobelpristagare, Norman Borlaug, som år 1970 fick fredspriset för sina forskningar som ledde fram till den gröna revolutionen. Den uppskattas ha räddat en miljard människor undan svältdöden.

Göteborgsförlaget Anthropos lanserade vid mässtid en mäktig utgåva av den svenske skalden och tänkaren Thomas Thorilds (1759–1808) verk Arkimetrin, för första gången på svenska, med kommentarer, den latinska originaltexten samt en uppföljningsskrift på tyska, också den översatt till svenska. Här lägger Thorild fram sitt estetiska, politiska och sociala program, så radikalt att det till slut drev honom i landsflykt. Det handlar om fyra bastanta band som suppleras av skriften Thomas Thorilds ställning i 1700-talets tankeliv, författad av den tysk-judiske filosofen Ernst Cassirer, också landsflyktig, som genom filosofiprofessorn och (s-)landshövdingen Malte Jacobssons ingripande fick några års fristad i Göteborg i slutet av 1930-talet.

Dessa arbeten är kanske inte direkt några bladvändare. Men onekligen får man mycket för pengarna och mycket att tänka på, i det litterära umgänget med Sveriges genom tiderna störste filosof. En som jag övertygad om blev stormförtjust över denna utgivning är förre ordföranden i Thomas Thorild-sällskapet Bertil Falck, Bokmässans grundare. Bohuslänning, liksom Thorild. Han sken som en sol.

Av: Anders Björnsson

Anmärkning. – Författaren tillhörde under elva år som expertledamot styrelsen för TAM-Arkiv.