Många kvinnor har gjort betydande insatser inom olika professioner, men i historieskrivningen har de ofta glömts bort. Utvecklingen inom det framväxande trädgårdsarkitektyrket är ett exempel. Det är därför mycket glädjande att Catharina Norlin – professor i konstvetenskap – nu givit ut en bok om kvinnliga trädgårdsarkitekter i Sverige.

I sin bok tecknar Norling kvinnornas banbrytande arbete. Det finns många exempel: Ulla Bodorffs kontor som planerade närmare hundra folkparker, Inger Weborn som fick Marabouparken att blomstra och Ruth Brandbergs arbete med sanatoriernas parkmiljöer.

Historien börjar vid 1900-talets första halva. Under perioden mellan 1900 och 1950 var det ännu endast ett fåtal kvinnor som utbildade sig till professionella trädgårdsarkitekter. Men redan under 1800-talets senare del började diskussioner kring kvinnans roll inom trädgårdsområdet. En organisation som arbetade för kvinnors rättigheter var Fredrika Bremer-förbundet. Organisationen arbetade aktivt för att få till stånd en högre trädgårdsutbildning för kvinnor. I början av 1900-talet fanns det nämligen ännu ingen formell högre utbildning till trädgårdsarkitekt i Sverige. Trädgårdsmästarutbildningen var den främsta vägen in i yrket. Även om dessa utbildningar i teorin var öppna för kvinnor var de flesta kvinnor utbildade utanför Sverige.

Catharina Norlin visar hur de första kvinnliga trädgårdsarkitekterna i Sverige arbetade målmedvetet för att bygga sina karriärer och verka inom sitt fält. Boken illustrerar också de hinder de mötte. Tidens samhällsklimat var inte sådant att det uppmuntrade kvinnor att utbilda sig eller arbeta professionellt i trädgårdssammanhang. Visserligen ansågs trädgårdsyrken som lämpliga för kvinnor, men det var ändå männen som till en början dominerade yrket.

Ändå var kvinnornas insatser – på så många sätt – banbrytande. Kvinnliga trädgårdsarkitekter medverkade i hög grad till att forma det vi brukar uppfatta som en viktig del av det moderna Sverige. I början arbetade de främst med privatträdgårdar. Med tiden blev uppdragen mer varierade. Kvinnliga trädgårdsarkitekter blev banbrytande genom att utforma miljöer för skolor, sanatorier, industriområden, lekplatser och parker. I många fall var det kvinnor som utformade institutionernas yttre miljöer.

Offentliga parker är ett exempel. Dessa utvecklades oftast genom städernas parkförvaltningar. Där fanns det visserligen inte så många kvinnor anställda, men om man jämför folkparker med offentliga parker blir bilden helt annorlunda. Inom folkparksområdet hade kvinnor en mycket framträdande roll. Tidigare har dessa miljöer endast uppmärksammats i begränsad utsträckning. Detta trots den centrala roll de i många fall spelade för lokalsamhällena i Sverige. I många fall blev folkparken en miljö där människorna kunde samlas.

I boken skildras också de internationella nätverk i vilka de kvinnliga trädgårdsarkitekterna ingick. Ett antal kvinnor bildade även informella nätverk för att skapa nya kontaktytor.

Det är en imponerande bok som Catharina Norlin har skrivit. Både till omfånget och innehållet. Boken är 385 sidor och rikt illustrerad med skisser, fotografier och ritningar. Det är också en tung bok. Många fonder har bidragit till att möjliggöra tryckningen.

Ur ett professionshistoriskt perspektiv är boken mycket intressant. Den tecknar en tid då trädgårdsarkitektyrket ännu inte var fullt professionaliserat. Det fanns många vägar in i yrket. Norlins skildring lyfter också fram genusfrågorna på ett förtjänstfullt sätt.

Litteratur:
Catharina Norlin. Kvinnliga trädgårdsarkitekter i Sverige: en yrkesroll växer fram. Appell förlag, 2024.