I senaste numret av tidskriften Nio-Fem (nr 2/2022) finns en artikel om journalistprofessionen och dess utveckling. Författaren – Anders Björnsson – är själv känd publicist med inriktning på kulturjournalistik och historia. Björnsson beskriver på ett spännande sätt organiseringens betydelse för yrket framväxt. Trots att det är en profession är yrket fortfarande i hög utsträckning ett ”fritt” yrket och ingångarna till en journalistisk yrkeskarriär kan vara flera. Läs mer: https://tam-arkiv.se/sites/default/files/documents/tam_publikationer/Nio-Fem_nr%202-22_webb.pdf. Nedan artikeln:
Journalistprofessionen – då och nu
Journalistprofessionen har en lång och intressant historia. En tidig ordförande för journalisternas fackförbund – Svenska journalistföreningen – hette Sigfrid Hansson, bror till den mer kände statsministern Per Albin Hansson. I denna artikel berättar publicisten Anders Björnsson om journalistyrkets historia.
Sigfrid Hansson (1884–1939) var en fem år äldre bror till Sveriges blivande statsminister Per Albin Hansson. Han utbildade sig som fadern till murare och anslöt sig till den unga svenska arbetarrörelsen. Sigfrid Hansson var en skrivande person, vilket ledde honom in i journalistiken. Han medarbetade i början av 1900-talet i socialdemokratisk press, som Ny Tid, och hade ledande befattningar i arbetarpartiets huvudorgan Social-Demokraten. Hansson tjänstgjorde under en tid på 10-talet i Svenska Telegrambyrån, sedermera fusionerad med TT. 1920 blev han chefredaktör för Landsorganisationens tidning Fackföreningsrörelsen.
Året innan hade han inträtt som socialdemokratisk ledamot av riksdagens första kammare. Men det var inte som parlamentariker han gjorde sina bestående insatser utan som historieskrivare. Han författade digra arbeten om svensk fackföreningsrörelse och även monografier om olika arbetaryrken. Tre år före sin död utsågs han till hedersdoktor vid Stockholms högskola, och året därefter utnämndes han till generaldirektör i Socialstyrelsen. Han hann dessutom med att vara förste rektor och föreståndare för LO:s folkhögskola i Brunnsvik. Mångsysslare alltså.
Och som inte detta räckte, hade Sigfrid Hansson själv fackliga engagemang. I Svenska journalistföreningen, föregångare till Journalistförbundet, var han sekreterare (1914–25) och senare ordförande (1928–37). Det var närmast i sådan egenskap, som han i början av 20-talet väckte förslag om att det borde bildas en centralorganisation för intellektuella. Dit räknade han författare, journalister och anställda inom bok- och förlagsvärlden. Sammanslutningen tänktes omfatta inte bara ”tankens arbetare” (i kontrast till manuella arbetare) utan även grafiker – den första yrkesgrupp som organiserade sig fackligt i landet – och bokhandelsmedhjälpare. Förslaget rann ut i sanden.
Man kan undra, varför den tilltänkta medlemskretsen var så begränsad. Också akademiskt utbildade räknades förstås till de intellektuella grupperna på arbetsmarknaden, och varför inte också skådespelare och artister? Nu kom faktiskt Journalistföreningen att 1947 ansluta sig till den år 1944 grundade samorganisationen för tjänstemän, TCO, och Teaterförbundets fackliga gren redan vid dess tillkomst. Men är journalister och skådespelare tjänstemän? Även sådant kan man fundera över. Inte alltid sitter de på kontoret. En gammal distinktion – att tjänstemän hade månadslön, arbetare timlön – är ju sedan länge utplånad.
Inom gruppen av intellektuella, eller ”professionella” som det väl skulle heta idag, råder stor spännvidd, vad gäller yrkesidentitet, arbetsförhållanden, löne- och pensionsvillkor. Skalan går från rättstillämpande byråkrater till fria yrkesutövare. Journalistyrket måste fortfarande anses vara fritt: det lyder inte under några offentliga regelverk, det har inga utbildningskrav eller tillträdesspärrar, det uppvisar en tämligen bred palett av kompetenser. Visserligen har det gjorts ansträngningar att strömlinjeforma yrket med etikpropåer och utbildningskrav, särskilt tydligt genom SJF:s så kallade 10 punkter, antagna vid kongressen 1983, som reste kravet på journalistmakt och, som jag något tillspetsat skrev då, hotade att förvandla den fackliga organisationen ”till en korporation i det slutna informationssamhällets tjänst”.
Så långt gick det inte då. Journalistiken är i allt väsentligt en öppen verksamhet – för tillträde är kontakter och smartness minst lika viktiga som meriter och pondus. Därmed är den inte en profession i klassisk bemärkelse. Det finns inga legitimerade journalister. Hur många som sedan skulle beteckna sig själva som ”intellektuella”, är förstås en annan sak.
Vägarna in i yrket är idag som tidigare flera. Man kan gå parti- eller organisationsvägen, som Sigfrid Hansson. Man kan starta som volontär, även om den vägen har smalnat, särskilt som den regionala och lokala pressen krympt i storlek. Man kan komma in från en excellent eller havererad akademisk bana: idag är det väl främst de allt tunnare kultursidorna, som absorberar sådana förmågor. Tidigare kunde dagspressen stoltsera med frejdade forskare som tidningsledare: slavisten Anton Karlgren, religionshistorikern Torgny Segerstedt, klassicisten Ivar Harrie, statsvetaren Herbert Tingsten, filosofen Gunnar Fredriksson, juristen Hilding Eek, den senare en kort tid ordförande i Journalistföreningen.
Så är det inte mera i ”kunskapssamhället”. Nämnda personer var väl i allmänhet inte journalister, snarare publicister. Men Segerstedts efterträdare på GHT, doktor Knut Petersson, ordförande i Publicistklubben, och Dagens Nyheters Gustaf Hellström, romanförfattare, akademiledamot och ordförande i svenska PEN, gjorde båda hundjobb som utlandskorrespondenter. Den liberale politikern Adolf Hedin, utbildad vid Uppsala universitet, blev 1874 huvudredaktör för Aftonbladet och samma år PK:s förste ordförande. Han levde på sin penna och på sitt riksdagsarvode, vilket ansågs en smula ovanligt på den tiden.
Nej, varken journalist eller publicist är skyddade yrkestitlar – lika litet som konstnär, författare, men i motsats till advokat och läkare. Underkategorier finns: reporter, redigerare, producent (särskilt på radio och TV), krönikör/kolumnist (tyckare). Fotograf och filmare borde nog tillfogas. Korrekturläsning har upphört och återfinns i bästa fall inom bokbranschen. Redaktionspersonal minskar i antal, cheferna ökar: de senare behöver inte vara skrivande eller i vardagligt tal yrkesutövande. Mediechefer är som andra chefer. Frilanstillvaron är numera hårt tuktad.
Ett par sentida trender bör kanske framhävas.
Den digitala frammarschen har gjort det möjligt för den som har lust att utöva en journalistisk gärning, på heltid eller deltid. Där finns egentligen inga trösklar. Det sträcker sig från rena hobbysysslor till näringsfång. En del aktörer på nätet – det gäller väl främst åsiktproducenter – förtjänar till sitt uppehälle genom fundraising. Det är svårt att tänka sig, att några av dessa skulle vara fackligt anslutna. De är närmast att betrakta som egenföretagare. De söker inga uppdrag, de ger sig själva uppdrag. Här murvlas eller granskas ej. Influencing är en aktivitet, som ligger nära dessa sysselsättningar. Gränsen mellan privat och offentligt suddas ut. Allt du gör och tänker anses kunna vara allmänintressant. Man avlägsnar sig hastigt från varje slag av professionalitet.
Journalistkompetens används i tilltagande utsträckning inom myndighetsutövning och företagsledning – det vill säga journalisten enrollerar sig hos motparten, på arbetsgivarsidan. Processen torde ha startat någon gång i mitten av 80-talet. Press- eller informationssekreteraren blev informationschef, informationschefen informations- eller kommunikationsdirektör. De fick stabsfunktioner, blev medlemmar av direktioner och ledningsgrupper. Informatörer, på olika hierarkiska nivåer inom organisationerna, anses numera vara långt fler än antalet utövande journalister. Deras uppgift är att försvåra det journalistiska arbetet och se till att makthavare inte blir tillgängliga i onödan. De ingår själva i maktstrukturer.
Deras insatser underlättas av rådgivnings- och konsultföretag på medieområdet. Dessa håller taxor och erbjuder löner, som inget tidningsföretag kan mäta sig med. Trots det anlitas de av dessas kommunikationsdirektörer.
Således blir journalistyrket allt mindre självständigt, alltmer reglerat, kommersialiserat, alltmer inordnat i en väv av sektorsintressen. De som skulle granskas granskar. Makt och media blir oskiljaktiga.
Referenser:
TAM: SJF:s arkiv, serie A1:1. Kongressprotokoll, den tredje kongressen, 1922. Motion nr 10.
Anders Björnsson, ”Journalistförbundets vidare ståndpunkter”. Tidskrift för folkets rättigheter 3:1983.
Anders Björnsson, ”Två liberaler av frejdad stam” [Om Adolf Hedin och Gustaf Hellström]. Gustaf Hellström-sällskapets Medlemsblad 1:2022.
Tora Byström, ”Den motvilligt utvalde” [Om Knut Petersson]. Mediehistorisk årsbok 2022.
Jaan Kolk, Vi är alla i tjänst hos konsten. Från Svenska Teaterförbundet till Fackförbundet Scen & Film. Stockholm: Bokförlaget Atlas 2022.