I Sverige har facket fortfarande en – internationellt sett – hög anslutningsgrad. Utomlands är förhållandena annorlunda, något Lennart Reinius på ”Union to Union” kan berätta om.

Lennart Reinius är chef för programenheten på ”Union to Union”. Det är de tre fackliga centralorganisationerna LO, TCO och Sacos gemensamma organisation för fackligt bistånd. Före 2015 hette det LO-TCO Biståndsnämnd och bestod då endast – som namnet låter förstå – av LO och TCO. Hur kommer det sig då att han började arbeta inom just ”Union to Union”?

-Jag har jobbat med utvecklingssamarbete sedan jag var 26 år, säger han.

Först blev han involverad i arbetet med ett jordbrukskooperativ inom ramen för det som tidigare hette Svenskt Volontärsamarbete (som nu döpts om till Forum Syd). Sedan har han ägnat hela sitt liv åt biståndsarbete i utlandet. Det har blivit 5 år i Latinamerika och 20 år i Afrika. Sedan 2020 har han arbetat på ”Union to Union”.

Varför är då det fackliga internationella arbetet väsentligt? De fackliga rättigheterna är viktiga, betonar Lennart. I Sverige har vi fortfarande en relativt hög anslutningsgrad, även om det den gått ned sedan Lennart var ung. Internationellt sett är förhållandena ofta svårare. Fackliga organisationer är förbjudna i många länder och fackliga medlemmar blir mördade. Det är inte alltid arbetsgivarna välkomnar facklig organisering.

-Det är synd att de motarbetas, suckar han.

Ofta ses fackföreningar som ett hot innan de får kollektivavtal. Att fackföreningar får kollektivavtal kan ses som att man lyckats med sina ansträngningar – trots motstånd. Även om det är långt kvar för att uppnå goda arbetsvillkor i världen är det viktigt att notera att framsteg görs. Det visar att förändring är möjlig.

”Union to Unions” föregångare bestod av endast LO och TCO. Sedan har Saco tillkommit. Har Sacos inträde förändrat organisationen?

-Ja, det har det helt klart gjort! svarar Lennart. Nu är hela den svenska fackföreningsrörelsen med.

Sedan är det klart att det är skillnad mellan LO och TCO-facken som varit med under 40 år och Saco som kom med för bara 8 år sedan. Det finns fler förbund från LO och TCO som är involverade i fackligt internationellt arbete än det finns Saco-förbund med sådan inriktning. Men Saco arbetar nu för att fler medlemsförbund ska engagera sig. Ett Saco-förbund som är mycket engagerat i internationellt fackligt arbete är Sveriges Lärare. Det är en ny organisation som är ett resultat av att Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund fusionerat.

En annan skillnad är att professionsgrupperna – dit Saco hör – inte har någon global organisering.  LO och TCO – däremot – har varit aktiva medlemmar i den fackliga international som först hette Fria Fackföreningsinternationalen och idag heter Internationella fackliga samorganisationen.

Ursprungligen bedrevs fackligt internationellt arbete med hjälp av insamlade medel, berättar jag som – inom ramen för TAM-Arkiv – studerat fackets historia. Numera är fackligt biståndsarbete i stället i hög grad beroende av statliga bidrag.  Vad tror Lennart att denna förändring har inneburit?

• Det är en viktig poäng du tar upp, reflekterar Lennart.

Den fackliga internationalismen finansieras idag primärt med svenska statliga medel. Förbunden bidrar också med en egeninsats i vissa projekt. Att verksamheten är så beroende av statliga medel gör den sårbar för förändringar. Det är en risk att organisationen tappar finansieringen. Därför är det viktigt att långsiktigt diversifiera resurserna. På det sättet kan man skapa en finansiell hållbarhet. På sistone har de statliga medlem till fackligt bistånd skurits ned. Det är en utveckling som oroar Lennart. Den fackliga biståndsverksamheten bidrar till ”egenytta” eftersom det bidrar till internationellt stabilitet, menar han. Samtidigt verkar biståndet för att vi solidariskt stöttar varandra – alltså en ”allmännytta”.

• Det är bra att veta att en del av den fackliga avgiften går till arbete i andra länder, avslutar han.