TAM-arkiv mobilmeny

EN SCHIZOFREN KLASS

Om tjänstemannaskildraren Hans Botwid

Författaren Hans Botwid beskrev i sin romaner den lägre medelklassens – det s.k. manschettproletariatets – liv. Publicisten och historikern Anders Björnsson reflekterar här över hans livsgärning.

Stockholms Stadsbibliotek där Hans Botwid en tid arbetade som biblioteksassistent.

När Albert Bonniers förlag år 1945 gav ut antologin Avsikter. Arton författare om sina verk, förklarade förlaget på omslagets baksida, att ”de medverkande är vad man kallar arbetarförfattare”. En av dessa medverkade är Hans Botwid (1901–89). Han var knappast sprungen ur proletära förhållanden. Hans fader var järnvägstjänsteman. Efter handelsskola blev sonen kontorist på ett stort svenskt industriföretag, Asea, och var senare under en period verksam som biblioteksbiträde vid Stockholms stadsbibliotek.

Hans romaner hämtar motiv från den lägre medelklassens liv, alltifrån den första, Värna (Norstedts 1932). Ändå kan också Åke Runnquist tjugo år senare räkna honom som arbetarskildrare, i en essäsamling med just den titeln (Bonniers, 1952). Men även i romanen Kemisten som ville bli verklig (som kom året därefter på Tiden – från och med 1940 blev detta hans förlag) låter Botwid huvudpersonerna tillhöra vad som på tidstypisk jargon kallades manschettproletariatet: en forskare som avstår från akademisk karriär och tar anställning vid en provningsanstalt (han skriver också kåserier i en tidning), ett expeditionsbiträde, en kvinnlig resebyråtjänsteman, en självutnämnd psykoanalytiker.

Terminologin är för all del vacklande, liksom yrkestitlarna. I romanen från 1932 förekommer en byggnadssnickare, en polisman i högre befattning, en ung kontorist, en verkmästare, en ombudsman, en innehavare av en sybehörsaffär och två biträden i en butik som säljer klänningar – den ena av dem huvudpersonen, artonåriga hemmaflickan Värna, plågad av självvald skuld och familjeolycka. Här finns varken artister eller bildade borgare. I familjerna lyser också hembiträden med sin frånvaro, utom vid en festlig middag, när en ”liten människa” kallas in att ta hand om köksdetaljen. Det psykoanalyseras också i denna bok. Kritikern Carl-Eric Nordberg menar att det är ”en utpräglat schizofren samhällsklass”, som porträtteras i Botwids romaner – osäker på sig själv, ständigt ute efter att kompensera sig för något som den inte äger men borde ha (Åtta udda. Prosaprofiler. Tiden 1955). Ett kollektivt mindervärdeskomplex, är Nordbergs diagnos.

Det är den ”högre arbetarklassen”, ett ”tämligen nytt folklager”, heter det i Värna, som reklam- och underhållningsindustrins representanter gärna vill vända sig till. En ”kategori av människor som har råd att köpa, men som ännu i viss mån är omedvetna om sina behov. Det gäller att göra dem medvetna om dem!” En konkurrens om själar, med andra ord.

Man har så här i efterhand svårt att föreställa sig, att vi under dessa decennier står i begynnelsen av vad Lars-Erik Hansen har karakteriserat som en ”tjänstemannarevolution”. Kontorsarbetet och servicesektorn tar allt större plats i samhällspyramiden. Socialgrupp 2 sväller. Byråkratin tillväxer, ännu med stor försiktighet på den kommunala nivån. Det egendomsägande småborgerskapet träder tillbaka för de anställda mellanskikten. Bondeleden glesas obönhörligt ut. Rotlösa fortbildar sig genom korrespondenskurser; några väljer att bli hoppjerkor, de fackligt anslutnas skara blir större. Socialdemokratin, arbetarpartiet, börjar att appellera också till dessa grupper i sina politiska väljarbudskap. Planer på ett separat ”tjänstemannaparti” fanns åren kring 1930, främst bland kontorsfolksfunktionärer inom tillverkningsindustrin, men de förföll (Se Lars-Erik Hansen, ”I klasskampens skugga. Tjänstemännen och politiken under 1920- och 30-talen”, i Anders Björnsson, red., Tjänstemännen och deras rörelser. Fackligt arbete bland svenska tjänstemän ur ett hundraårigt perspektiv. En forskarantologi. TAM-Arkivs skriftserie nr 6. 2016.)

Såg man vad som var på gång? Inte ens en vaken bedömare som Sven Stolpe lyckas fånga den sociala dynamiken i Hans Botwids författarskap. Han psykologiserar. Stolpe talar i en samling kortessäer, Kämpande dikt. 18 författarporträtt (Kooperativa förbundets bokförlag, 1938), om dennes ”förfärande pessimism”, ”människohat”, ”livsfientlighet” och oförmåga att gestalta gemenskap i interpersonella relationer. I hans analys är klassperspektivet märkligt nedtonat. Disharmoni och melankoli knyter han till småborgerskapet som ändå håller på att trängas ut i den sociala periferin. Botwid är, enligt Stolpe, ”kemiskt fri från humor”. Hans romanpersoner förfaller till en ”martyrmentalitet”, menar den slagfärdige Stolpe. Det är inte snällt sagt. Man kunde tvärtom hävda, att de trängs och blir osäkra, får nervösa besvär under en snabb samhällelig omgruppering med oviss utgång.

Men samtidigt med sönderfall och schizofreni byggs det upp någonting nytt, stabilare. I Hans Botwids böcker anar man ett uppbrott, inte nödvändigtvis en omstart, men det saknas hos de berörda en insikt och en självförståelse. Människor reflekterar inte, de handlar obegripligt, ibland begås det brott, några gånger mord, till synes utan mening, som i Kemisten. Stolpe talade om Botwids ”figurgalleri” som ett ”skräckkabinett”. Men det går faktiskt att tolka det som händer i dessa prosaböcker som lärprocesser. Innehöll inte också den samtida arbetardiktningen – hos en Harry Martinson, en Jan Fridegård, tänk luffaren Bolle, tänk Lars Hård – sannskyldiga eländesskildringar och besynnerliga personkarakteristiker? Först mot en mörk bakgrund kan ljusstrålar avteckna sig.

Själv menade Hans Botwid (i Avsikter), att ”frihetens och jämlikhetens problem” hade varit ett incitament för hans tänkande och kännande – ”hela tiden, inte bara efter 1933!” Han motsäger därmed indirekt Stolpe: hans pessimism är inte en livskänsla, den är en medvetet utformad samhällskritik. När Hitler just har tagit livet av sig och andra världskriget strax är över, ger han följande slutackord med en blick på en stundande fas i mänsklighetens historia. Kontinuitet är vad han ser:

”Grunden kommer man att bibehålla, liksom förra gången. Grunden på vilken nazismen och antisemitismen jäste tills korken flög ur saftflaskan och innehållet färgade hela huset rött, den vill man försöka ha kvar oförändrad, till bevis för att inte ens intrycken av bombkriget och likfabrikerna kunnat utplåna all pietet. Friheten och demokratin, som onekligen kostat folken några droppar blod, svett och tårar nu, och som de därför bör få del av, kommer att portioneras ut av de flitiga små förmyndarna, som översvämmar samhällena för att se till att medborgarna inte företar sig någonting utan att fråga myndigheterna.”

Ressentiment? Man vänder blad, det kan också bli ett da capo. Antagligen är det den fullt utvecklade socialstaten som han projicerar.

PS. Jag tackar professor Björn Rombach, Förvaltningshögskolan, Göteborgs universitet, för inspiration till denna krönika. Vår gemensamma forskarantologi Tjänstemannen i skönlitteraturen (Santérus förlag, 2018) har anmälts i Nio till fem. I den boken fick emellertid inte Hans Botwid plats.

Av: Anders Björnsson Författaren är publicist och historiker. Tillhörde under elva år som expertledamot styrelsen för TAM-Arkiv.