En barnträdgård. Visst klingar det vackert. Vem vill inte vistas där, ”… jag längtar stenarna där barn jag lekt” som Verner von Heidenstam skriver i sin dikt ”Ensamhetens tankar”.

 Ordet barnträdgård kommer från tyskans kindergarten och var den i Sverige ursprungliga benämningen på det som, efter en tid av ”kärt barn har många namn”, i dag kallas förskola. Namnet har sitt ursprung i den tyske pedagogen Friedrich Fröbels beskrivning av barnet som den gröna plantan i trädgården, någon som kräver en gynnsam jordmån för att kunna utvecklas. En sann och tidlös liknelse.

Den första svenska barnträdgården startades i Stockholm 1896 och Svenska Fröbelförbundet bildades 1918 som den tidigaste sammanslutningen för förskollärare med Anna Warburg som ordförande. Samtidigt initierades Svenska Fröbelförbundets tidskrift, som även den bytt namn under åren.

År 1944 blev förbundet en facklig organisation som krävde yrkesutbildning för medlemskap. Stina Sandels valdes till ordförande för Sveriges Barnträdgårdslärarinnors Riksförbund, SBR. Det gick 1949 in i det nybildade Svenska facklärarförbundet och bytte namn till Sveriges Förskollärares Riksförbund, SFR.

Barnstugeutredningen tillsattes 1968. Den lade grund till förskolornas pedagogiska verksamhet fram till mitten av 1980-talet. Under 1970-talet skedde en stor utbyggnad av förskolan samtidigt som förskolläraryrkets status ökade.

Svenska Facklärarförbundet och Sveriges Lärarförbund gick 1991 samman till en organisation, Lärarförbundet.

Sveriges Lärare bildas 2022 som en sammanslutning av Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund.

På TAM-Arkiv finns handlingar från hela perioden från 1918 till i dag samt en yrkesminnessamling, ”Det vi gör sätter spår hela livet” – Förskollärare berättar, red. Annelie Johansson, som publicerades 1993. Den innehåller berättelser från förskollärare aktiva i olika tidsperioder fram till dess.

Text: Anna Lundkvist