Redan i förordet känner jag att ”precis så är det”. Insikten har säkerligen legat där, men formuleringen känns som en plötslig bekräftelse av något avgörande för oss, som individer och rent historiskt. Lärare har sedan yrket kom till gjort avtryck på flera plan.
I boken Lärarliv – tre porträtt – utgiven av Lärarförbundet 1996 med text av Leif Mathiasson och foton av Svenne Nordlöv konstaterar de inledningsvis att vi alla varit elever i skolan och upplevt lärare av olika slag som lämnat spår hos oss.
Som vuxen och i mitt fall med egna erfarenheter som såväl elev som i förskolläraryrket ser jag numera på pedagoger med en om möjligt ännu större respekt och beundran. Det gäller pedagoger sedan läraryrkets början, för alla åldrar och inom olika områden.
Synen på lärare och vad det innefattar har förändrats genom tiderna och i boken uppstår frågan om var gränsen går mellan pedagogen och människan bakom. Vi får möta tre pedagoger och människor – en klasslärare, en förskollärare och en gymnasielärare – som, vilket författaren betonar, inte representerar några andra än sig själva och sin tid.
Klassläraren Siw framhåller kärnan i yrkesrollen. Pedagogen är kärnan. Att skapa trygghet i gruppen är det första hon jobbar med. Den är en förutsättning för undervisning. Den är tidlös liksom glädjen i att få så mycket tillbaka genom anknytning (så länge barnen är små, sedan kommer frigörelsen). Andra saker förändras över tid. Läraren är inte en auktoritet på samma sätt som förr, mer av en handledare, menar Siw. I jobbet ingår att hantera svåra frågor. Där ger erfarenhet den trygghet som underlättar även i andra arbetsuppgifter och det blir naturligt att utifrån sig själv plocka ut de arbetsmetoder som fungerar bäst. De målande svartvita fotona av Svenne Nordlöv speglar livfullt det hon talar om gällande såväl henne själv som barnen. Det utmärker fotona genom hela boken.
Förskolläraren Helene lyckas också sätta fingret på att ”det är människorna i verksamheten som får det att fungera, inte marknaden eller politikerna”. Hon berättar om alla förändringar med sparkrav och omorganisationer med större och effektivare enheter med växande barngrupper, allt yngre barn, mindre personal, minskade resurser till pedagogisk verksamhet och till barn med särskilda behov. Det kräver ytterligare planering och medvetenhet hos personalen, något som Helene också ser som något positivt. Rutiner ska dock fylla en funktion. Pedagogen måste äga insikten att ta tillvara alla tillfällen i det dagliga arbetet på bästa sätt. Det handlar om att förvalta barndomens tid och också ha respekt för den lilla världen, barnens värld, en värld man måste ta på allvar, anser Helene. För en tvååring är den världen stor och det händer massor i den. Helene vill att tiden på förskolan ska vara en tid fylld av lek och upplevelser, spänning och magi. Förskolemiljön ska inte vara för hemlik utan vara något mer, stå för något annat där man kan ta ut svängarna lite mer.
Vad är en bra förskollärare?
Helene beskriver en bra förskollärare som en person som har kontakt med sina egna känslor och förmåga att ta emot andras, som kan möta små barn, ha kroppskontakt och att kunna se och förstå små saker som händer. Kärlek, omsorg, omtanke och empati. En fallenhet krävs, att tycka om och vilja arbeta med människor och använda sig själv som instrument. Helene hävdar att förskolläraryrket är något man lever med och bär med sig hela tiden även utanför jobbet.
Gymnasieläraren Lasse är lärare på elprogrammet. För att bli lärare på gymnasiets yrkesinriktade program krävs minst fem års yrkeserfarenhet, för Lasses del alltså som elektriker. Lasse delar sin tjänst mellan gymnasiet och lärarhögskolan på Yrkespedagogen där han är huvudhandledare för en grupp lärarstuderande inom den forskande lärarutbildningen. Utöver detta arbetar han med uppdragsutbildning åt Astra i Södertälje och bedriver med sin kollega en grundläggande populärteknisk utbildning för operatörer samt en mer avancerad trestegsutbildning för tekniker. De olika pedagogrollerna befruktar varandra, tycker Lasse.
Det största problemet i ”dagens” gymnasieskola är enligt Lasse inte eleverna utan den oförmåga och ovilja hos lärarna att ändra inriktning och arbetssätt trots att det finns utrymme för detta. Att börja tänka i arbetslag och våga ifrågasätta de traditionella formerna för verksamheten i gemensamma diskussioner. En problembaserad inlärningsmetod har tagit form där elevens lärande ställs i centrum, något Lasse tror på.
En central del av pedagogrollen består av vad Lasse kallar teknikuppfostran. Det handlar om att lära eleverna ett visst förhållningssätt till det som de ska arbeta med senare. I övrigt ser han sig i första hand som en vägvisare, men blir ju också en slags förebild genom att han kommer från den yrkesvärld eleverna ska ut i. Om eleverna är medvetna om det är oklart. Det viktiga är att skapa ett intresse hos dem och att ställa frågor som väcker deras tankeverksamhet och nyfikenhet.
Lärarutbildningen bygger på ett nära samarbete med gymnasieskolan. Lärarrollen ska formas i samspelet mellan praktik och teori. Många söker dit på grund av arbetslöshet eller yrkesskador som en väg att vara kvar i yrket i annan form. Det som förenar Lasses olika roller är att väcka lust och inspiration att söka kunskap utifrån var man befinner sig. Samtidigt får Lasse själv chans att kontinuerligt reflektera över sitt eget arbetssätt. Det traditionella skolsystemet har, enligt Lasse, en tendens att konserveras utifrån att de som i skolåldern anammat systemet och bedömts som ”duktiga” elever ofta är samma personer som sedan söker sig till läraryrket. Det innebär inte alltid att de är duktigare i sig, men systemet kvarstår i samma anda. Det är viktigt att få in folk på lärarutbildningarna med olika bakgrund och skolerfarenheter, menar Lasse. Det var hans eget syssla som dykinstruktör som en gång väckte hans intresse för att bli lärare. Nu introducerar han den problembaserade inlärningen som metod i dykarutbildningen. Så kan pedagogik i olika former ge näring åt varandra. I den bästa av världar.
Text: Anna Lundkvist