Är det någon skillnad på släktforskning i Sverige och Finland?
Föreningen Norden och Kulturfonden för Sverige och Finland (KSF) finns representerade bland TAM-Arkivs material. För att komma närmare ett svar på frågan om släktforskning vände vi oss till Peter Ragnvaldsson, ordförande i Helsingfors släktforskare.
Finland blev självständigt 1917. Under perioden 1809–1917 tillhörde Finland Ryssland, men dessförinnan var Sverige och Finland ett rike. Det var under den tiden kyrkobokföringen, som ligger till grund för släktforskning, tillkom vilket innebär att den vid denna tid är en och samma. Dock skiljer sig utformningen av kyrkoböckerna i biskopsstiften eftersom biskoparna gav riktlinjer till sina prästerskap om hur de skulle skrivas och vad som skulle stå i dem.
I finskspråkiga socknar börjar kyrkoböcker föras på finska på 1860-1880-talet. Innan dess är alla kyrkoböcker i Finland på svenska vilket än i dag är fallet i svenskspråkiga socknar. Utifrån den ryska påverkan förde ortodoxa församlingar i östra delen av Finland kyrkoböcker på ryska fram till 1918 och därefter på finska.
Terminologi
Med tiden har terminologin skapat skillnader mellan Sverige och Finland. Ett exempel är husförhörslängder som i Finland kallas för kommunionböcker. Det har en historisk förklaring i att det från början var två olika böcker varav det i den ena antecknades husförhör medan det i den andra noterades nattvardsbesök. För att spara pengar slog biskoparna i östra rikshalvan i början av 1700-talet ihop de båda böckerna och började kalla det för kommunionbok. I västra rikshalvan dröjde det ända till 1800-talet innan de båda böckerna blev en, och då under namnet husförhörslängder. Ministerialböcker om födelse, vigsel- och död, benämns i Finland historieböcker.
Modern släktforskning
Inte heller släktforskning kommer undan den moderna tidens digitala framfart. Dock skiljer sig de digitala arkivens användarvänlighet åt i Sverige och Finland. Detta gäller särskilt de respektive riksarkiven. Svenska riksarkivets digitalarkiv är väldigt mycket lättare att navigera i jämfört med finska riksarkivets digitalarkiv som också fungerar dåligt på svenska. Utifrån detta har frivilliga krafter skapat en söksida till finska riksarkivets digitalarkiv där de har skrivit in register till allt som en släktforskare kan tänkas vilja söka, med sidor på svenska. Det går under namnet ”Digihakemisto” vilket betyder ungefär ”det digitala registret”.
Vidare finns en förening som heter Finlands Släkthistoriska förening (FSHF) FSHF – Finlands släkthistoriska förening (sukuhistoria.fi) Det är ett digitalt frivilligprojekt som vid sidan av finska riksarkivet också digitaliserar källor. Även deras sidor finns på svenska och är enligt Peter Ragnvaldsson nästan lika lätta att använda som svenska riksarkivets motsvarande.
Frivilliga i föreningen utför nuförtiden fotografering i färg ur originalkällor vilket kan jämföras med det som företaget Arkiv Digital gör i Sverige till en högre kostnad.
Efterord
Den kunskap jag bär med mig från två generationer tillbaka finns inte i digital version, än i alla fall. Som tjugoåring flyttade min finlandssvenska mamma från det svensktalande Österbotten till Västerbotten och trots att det är där jag har växt upp har jag alltid känt en stark samhörighet med Österbotten och Finland.
Jag kommer ihåg ett släktmöte i Finland som barn. Som vanligt trivdes jag ypperligt bland människorna med den vackra finlandssvenskan när min mammas farbror kom fram till oss. Han pratade en stund med min mamma och funderade sedan: ”Anna kanske har svårt att förstå vad jag säger”. Sedan vände han sig mot mig och artikulerade långsamt: ”Föörståår duu vad jag säger?” Jag blev nästan förnärmad av hans antagande, men mamma skrattade och förklarade för honom hur jag brukade prata finlandssvenska och citera uttryck.
Min morfar gick bort innan jag föddes, följaktligen träffades vi aldrig. Jag har inga barndomsminnen med honom i min närhet. Ändå finns han med mig, han är min morfar i de blodsband och själsband som består. De svartvita fotona finns kvar, några tavlor han målat pryder väggarna, i bokhyllan står böckerna han skrivit, på en hylla hans snidade träfigurer. I byrålådan ligger hans skisser, anteckningar och tidningsurklipp av eller om honom i hans gärning.
Det finns många sätt att lära känna en människa, och att ocensurerat läsa saker ur någons ”byrålåda” är ungefär som att läsa någons hemliga dagbok. Är den sedan skriven av någon man såväl är släkt med som upplever släktskap med, lär man känna sig själv på vägen. Kanske kan det också vara något att vila i när det rycker i identiteten. Det fanns någon före mig.
Anna Lundkvist