Hampus Busk kallar sig ”grävande kulturhistoriker” och har författat boken ”Minnesjägarna”. TAM-Arkiv har intervjuat honom.

Hur uppkom idén att skriva boken ”Minnesjägarna”?

– Idén kläcktes under pandemin, berättar Hampus.

När den nya farsoten började härja under 2020 ändrades livet för privatpersoner och arbetsplatser. Arkivinstitutionerna skulle samtidsdokumentera det dramatiska händelseförloppet. Då uppkom idén att det skulle behövas en aktuell handbok för hur man kan dokumentera sin samtid. Hampus tillfrågades om han var intresserad av att skriva en boken om ämnet 2021. Hampus och Anders Sjöman – kommunikationschef på Centrum för näringslivshistoria – satte igång arbetet med en metodbok.

Vad bör man tänka på då man ska samtidsdokumentera?

– Våga börja! Utbrister Hampus.

Man ska börja med att använda det man har. Det räcker med en vanlig smartphone. Sedan beror det förstås på vem man är. I boken presenteras fem snabba steg för att komma igång:

1. När: Är det som händer något som behöver dokumenteras nu? Eller kan vi vänta tills det är över innan vi börjar samla in material?
2. Hur: Kör igång med det du har! Gör minnesanteckningar och spara ned webbsidor i din dator, spela in ljud och video i din mobil, intervjua folk och anteckna med papper och penna. Alla sätt fungerar.
3. Varför: Du kommer att glömma varför du tyckte en viss sak var värd att dokumentera. Därför är det viktig att komma ihåg att göra minnesanteckningar kring varför du valde att spara det du sparade. Alltså ”egendokumentation”.
4. Verifiera. Du kanske började snabbt själv, men se sedan till att få med dig fler inom din organisation.
5. Organisera. Försök sen att snabbt hitta tid till att utveckla en mer genomgripande plan och paketering av dokumentationen.

Vilka etiska frågor kan det finnas?

Hampus nämner tre principer (som också återfinns i boken):

Det är viktigt att man får samtycke av uppgiftslämnaren. Denne måste t.ex. ha rätt att ta bort uppgifterna som lämnats.

Det andra är att det är viktigt att vara konfidentiell, ha respekt för informantens privatliv.

Slutligen måste rapporteringen vara sanningsenlig och det ska finnas en transparens. Uppgiftslämnaren måste veta vilka som sponsrar dokumentationen.

Varför är boken så kort – endast 96 sidor?

– Vi har medvetet skrivit kort, berättar Hampus. Boken har redigerats hårt för att bli mer tillgängligt. Fokus ligger på det operativa. Det är en utmaning att stryka och att skriva kort, avslutar Hampus.