Anneli Johansson var en profilstark chef för TAM-Arkiv med ett levande intresse för att lyfta fram människorna bakom strukturerna. I samband med Annelis bortgång 2007 skrev TAMs nuvarande chef Lars-Erik Hansen ett minnesord över hennes gärning.
”Tjänstemannarörelsen Arkiv och Museum, TAM, inrättades i januari 1985. Institutionen bestod då av 22 organisationer, som tillsammans representerade 1.300.000 medlemmar. Museet var relativt nytt och syftet med det var att sprida kunskap om tjänstemännens yrken och fackliga historia. Annelie Johansson var en av de första som fick en heltidstjänst som amanuens den 29 oktober inom TAM.
Annelie Johansson fick redan från början av sin tjänstgöring ta tag i många av TAM:s frågor. De första tre åren var ett uppbyggnadsskede för museiverksamheten. TAM satsade på den utåtriktade verksamheten för att marknadsföra museet hos medlemsförbunden, inom den övriga musei- och forskarvärlden och hos allmänheten. I arbetet hade hon användning av sina goda gymnasiebetyg från Ekelidens skola i Nacka och deras treåriga samhällsvetenskapliga linje. Dessutom hade hon med sig både historiska och etnologiska studier inom ramen för kulturvetarlinjen vid Stockholms universitet (1979-1983). Praktisk erfarenhet hade hon fått som amanuens i kulturnämnden i Nacka kommun, inom hembygdsföreningen i Saltsjöbaden och inom Jönköpings Läns Museum (1984-1985).
TAM producerade utställningar i samarbetet med medlemsorganisationernas informationsavdelningar eller med forskare. Annelie Johanssons första egna produktion var ”Sveriges enda bankfack – Svenska Bankmannaförbundet 100 år”. Utställningen visades på Grand Hotel under förbundets kongress och senare på SE-bankens huvudkontor vid Sergels torg. Under tiden maj 1987 till mars 1988 visades den i TAM:s egna lokaler. Utställningen placerades senare även på Nordiska museet i anslutning till utställningen ”Modell Sverige”. Hon producerade också fyra vandringsversioner av utställningen. Dessa turnerade i landet under hösten 1987.
Inför Forskningsnämndens ”Populärvetenskapens vecka” framställde TAM i samarbete med fyra forskare affischutställningen ”Tjänstemännen i forskningen”. Utställningen visades på 24 platser runt om i landet.
Ett museums existens avgörs av dess möjligheter att nåt potentiella besöksgrupper. För TAM:s del gällde det såväl medlemsgrupper som allmänhet. Det ena ledet i denna process var den masskommunikativa verksamheten i form av informationsbroschyrer, utställningskataloger, pressreleaser, kontakt med massmedia, artiklar, annonser m.m. Det andra ledet var den information och undervisning som skedde till de besökande. Museet besöktes av ett stort antal grupper med olika bakgrund och intressen. Som exempel kan nämnas gymnasiestuderande, handelsskoleelever, grupper från AMU, AMI, KOMVUX, fackliga grupper – m.fl. Varje visning anpassades till gruppens önskemål.
Annelie Johansson hade uppgiften att arbeta med innehåll och utformning av hela denna verksamhet inom TAM. Hon ansvarade för presskontakter och genomförde gruppvisningar. Hon ansvarade också för föreläsningsserier som museet arrangerade. Hon hade en stor förmåga att uttrycka sig i skrift och väcka intresse för det ämne hon behandlade. För att förbättra sin förmåga ytterligare genomförde hon en IHR-utbildning inom kommunikationsområdet med mycket lyckat resultat.
Annelie hade ett levande intresse för att lyfta fram människorna bakom strukturerna. Hon publicerade ett flertal böcker innehållande olika yrkesgruppers egna berättelser – deras yrkesminnen. Där fick yrkesgrupper som exempelvis kuratorer, socialarbetare och tullare själva komma till tals. Hennes intervjuer ger oss insikter i hur människor ser på sitt eget arbete och vad det är som driver dem. Även om ”utbrändhet” är vanligt inom det sociala arbetet stannar många kvar i yrket. Vad är deras drivkraft? ”Ibland kan man bidra till att en människa får det bättre. Då känns det fint” säger en socialarbetare i en av hennes böcker. Kanske kan denna humanistiska känsla vara ett svar? Hela TAM-Arkivs personal och alla de som haft kontakt med henne inom TCO och Sacos fackförbund saknar Anneli som arbetskamrat och som människa. ”
Av: Lars-Erik Hansen (Ur TAM-Revy, 2008, nr 1).