De arbetslösas röster hörs sällan. Men i en intervjubok utgiven av TAM 1993 berättar arbetslösa tjänstemän om sin vardag. Idag när arbetslösheten åter stiger kan det vara intressant att reflektera över de arbetslösas erfarenheter i en tid då Sverige övergav målet om full sysselsättning – den s.k. ”arbetslinjen”.

Boken ”Jag vill jobba: arbetslösa tjänstemän berättar” sammanställdes av tjänstemannen Pia Juhlin som själv blev arbetslös i samband med 1990-talskrisen. Förutom intervjumaterialet innehåller boken ett inledande kapitel om ”Människan och arbetet”. Kapitlet fokuserar på arbetslöshet och dess konsekvenser. Men ”För att kunna bli arbetslös måste man först ha haft ett arbete”, konstateras det i kapitlets inledning. Därför handlar skriften också om arbetet och arbetsmarknadspolitiken.

Bokens beskrivning av arbetslöshetsproblematiken börjar tidigt: i 1500-talets Europa. Till följd av svåra missväxter, folkomflyttningar och en ökande specialisering inom hantverket i slutet av 1500-talet hade antalet fattiga i Europa ökat så mycket att det uppstod en internationell rörelse för sociala reformer. Det utfärdades också särskilda förordningar för att kontrollera de fattiga.

Efterhand infördes tvångsarbete som ett sätt att hantera problemet. Speciella ”arbetshus” dök upp runt om i Europa. Tanken var att tiggare, lösdrivare, föräldralösa, åldringar och svaga skulle samlas ihop och ges sysselsättning. I den engelska hantverksstadgan från 1563 slogs det fast att alla medborgare hade skyldighet att arbeta. I Sverige var alla som inte hade egen jord tvungna att ta arbete hos andra. Det handlade då inte om rätten till ett meningsfullt arbete utan det som betonades var istället att det var en skyldighet att ta de arbeten som erbjöds. En sådan arbetsmoral levde kvar långt in i modern tid, konstateras det i boken.  Först 1982 försvann den paragraf i ”lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet” där det poängterades att den som ”för ett sådant asocialt liv att uppenbar fara föreligger…” skulle placeras på arbetsanstalt.

Till TAMs projekt ”Jag vill jobba! Arbetslösa tjänstemän berättar” hade knutits en referensgrupp med representanter för TAMs medlemsorganisationer samt arbetsförmedlingen i Stockholm. I slutet av boken gjorde referensgruppen några principiella uttalanden. Under rubriken ”Det är inte sant att den som vill kan få ett arbete!” kommenterade gruppen de som gruppen ansåg hade fördomsfulla uppfattningar om de arbetslösas moral och arbetsvilja. Den dåvarande regeringen ville se över arbetslöshetsförsäkringens villkor. Regeringens utredare hade antytt att lägre ersättningsnivåer och en förkortad ersättningsperiod skulle göra de arbetslösa mer motiverade att skaffa sig ett arbete. Även i finansplanen 1993/1994 förslogs det kraftiga försämringar i systemet beträffande ersättningsnivån. TAMs referensgrupp höll inte med på denna punkt. I boken skriver de: ”Det är referensgruppens bestämda mening att den enskildes intresse av att hitta ett nytt arbete inte påverkas vid sämre ersättningsnivåer. Det är kränkande för alla dem som desperat söker efter jobb och vill ha ett arbete att bedömas på detta sätt.” TAMs referensgrupp menade att människor vill ha ett arbete. Intervjuerna visade också att de arbetslösa i många fall kände skam över arbetslösheten och klandrade sig själva. Istället för försämringar för de arbetslösa föreslog gruppen fem strategier för att bryta utvecklingen mot permanent arbetslöshet. Referensgruppens förslag stod också i samklang med de förslag för att få igång investeringar och tillväxt som TCO pekade på i sin skrift ”Rusta för framtiden” nämligen:

1. Tidigarelägg viktiga investeringar i infrastrukturen.
2. Stimulera tillväxten i de små och medelstora företagen.
3. Satsa på utbildning och kompetensutveckling.
4. Upprätthåll den offentliga verksamheten.
5. Klara den finansiella sektorn.

När intervjuboken kom till i början av 1990-talet hade arbetslösheten återigen blivit ett stort problem. Liksom i övriga EU (det hette vid denna tid EG) ökade arbetslösheten vid konjunkturnedgångar medan den däremot sällan minskade på samma sätt när konjunkturen åter var på väg upp (s.k. ”jobless growth”). I TAM-Arkivs bok berättar alltså nitton tjänstemän inom olika yrken och från olika delar av Sverige om hur det är att vara arbetslös. Berättelserna speglar deras arbetssökande, men det handlar också om deras drömmar och planer, vänskap och ensamhet. Intervjupersonerna berättar om sina tankar om framtiden. Människorna bakom statistiken framträder här… Det är intressant att se de olika reaktionerna på arbetslösheten. Naturligtvis varierar det beroende på ålder och individens allmänna situation. I vissa fall har människor i början av sin arbetslöshet blivit mer aktiva när det gäller fysisk träning etc. för att sedan tappa gnistan en del. Andra – (de flesta) – känner av de ekonomiska problemen till följd av arbetslösheten. Vissa kan också få svårt att strukturera dagen; andra känna oro inför framtiden… Humöret kan variera – gå upp och ned.  I slutet av sitt förord skriver författaren Pia Juhlin:

”Det är min förhoppning att boken ”Jag vill jobba!” kan bidra till debatten om arbetslösheten och dess konsekvenser samt ge underlag för diskussioner kring tänkbara åtgärder för att mildra dess effekter”.

En intressant skrift alltså! Det är alltid viktigt att se bakåt för att se hur diskussionerna gått under tidigare kriser och försöka dra lärdomar.