I lördags, den 8 november, var det Arkivens Dag 2025, och årets tema var ”Natur och friluftsliv”. Med anledning av det har vi varit och grävt lite i Skogsakademikernas arkiv här på TAM, och valt ut några intressanta handlingar att dela med oss av, tillsammans med en sammanfattning av förbundets historik. Skogsakademikerna grundades 1942 som Sveriges Jägmästares och Forstmästares Riksförbund, så det är med jägmästarna vi börjar denna berättelse.

Jägmästarnas historik

För att förklara begreppet jägmästare får vi bege oss långt bak i tiden; sedan medeltiden hade kungamakten den översta ägande- och bestämmanderätten över de svenska skogarna. Exempelvis hade staten ensamrätt på att fälla ekar, för att kunna använda som virke till flottan. Även jakten av vissa djur var endast förunnat kungamakten. Vissa skogar blev särskilda kungliga jaktparker, och det är här jägmästaren kommer in i bilden. Ordet härstammar från tyskans jägermeister, jaktmästare, och finns belagt i Sverige sedan 1580-talet. Begreppet kom att innebära inte bara ansvar för jakten utan även bevakning och förvaltning av skogen. Allt eftersom teknologin utvecklades, vilket gav bättre transportmöjligheter av träden, och samhället förändrades, vilket öppnade upp för flera aktörer inom skogsbruk, växte Sveriges skogsindustri och behovet av kunniga jägmästare som kunde planera och förvalta skogarna långsiktigt hållbart- det behövdes skogsakademiker. Därför infördes 1828 krav på utbildning för tjänst som jägmästare och Kungliga Skogsinstitutet grundades samma år.

De flesta som examinerades från Skogsinstitutet arbetade fortfarande för staten, men under 1800-talets gång växte den privata sektorn inom skogsbruket och därmed även behovet av personal. För att möta behovet infördes 1894 en kortare utbildning, forstmästarexamen, på Skogsinstitutet. Även order ”forst” kommer från tyskan, i betydelsen en skog som brukas och sköts om. De organiserade sig 1903 i Svenska Forstmästareförbundet.  Under första halvan av 1900-talet bildades ett flertal föreningar för jägmästare, med olika inriktningar; Länsjägmästareföreningen bildades 1913. Efter sekelskiftet var dock mängden examinerade jägmästare större än arbetsmöjligheterna inom den statliga sektorn och även de började söka sig till den enskilda sektorn; Föreningen Jägmästare i Enskild Tjänst bildades 1924. Stiftsjägmästareföreningen bildades 1933 och Statsjägmästarnas förening 1938.

Föreningarna går samman

Sveriges jägmästare var alltså uppdelade på fem olika, specialiserade föreningar.

”Då kåren i och för sig är liten, kommer till följd av denna splittring var och en av dessa föreningar att omfatta ett mycket ringa antal medlemmar, vilket får till följd, att föreningarna ej kunna göra sig gällande i samma utsträckning, som andra betydligt större yrkesorganisationer”

Detta skrev Bo Flodman och Carl-Gustaf Sundberg från Föreningen Jägmästare i Enskild tjänst i ett PM 1941. Det var Länsjägmästareföreningen som först tog initiativet att kontakta Föreningen Jägmästare i Enskild tjänst angående frågan om att bilda ett gemensamt förbund. Ett första sammanträde på ämnet hölls 27 september 1941, men det fanns mycket att överlägga och många spridda åsikter om exakt hur samarbetet skulle se ut och om de nuvarande föreningarna skulle finnas kvar som självständiga organisationer eller införlivas som delsektioner i det nya förbundet. Till slut kom de dock överens om det första alternativet och centralorganet Sveriges Jägmästares och Forstmästares Riksförbund bildades officiellt 11 mars 1942. De anslöt sig 1950 till SACO och 1954 ändrades stadgarna så att SJFR i stället för att vara centralorganisation för föreningarna blev ett fackförbund med förhandlingsrätt, där enskilda personer var medlemmar direkt, men delföreningarna fanns kvar och fick utse en styrelseledamot var. De som kunde bli medlemmar vid denna tidpunkt var den som avlagt jäg- eller forstmästarexamen eller i vissa fall hade motsvarande utbildning eller befattning som normalt kräver sådan examen.

SJFR definierade sig som både facklig och ideell organisation och verkade för att värna jägmästarnas intressen som arbetstagare i löne- och anställningsfrågor, och att främja utbildningen och vetenskapens kvalitet och utveckling. Vid denna tid hade Skogsinstitutet blivit Skogshögskolan och den lägre forstmästarutbildningen hade lagts ner 1938. 1962 antogs den första kvinnan till jägmästarutbildningen, Cecilia Löwgren. Hon kunde antas först efter att ha ansökt om dispens från kravet att ha genomgått värnplikt, vilket tidigare praktiskt taget helt exkluderat kvinnor från möjligheten att bli jägmästare; värnpliktskravet avskaffades helt 1969.

1977 slogs Skogshögskolan ihop med bland annat Lantbrukshögskolan och Veterinärhögskolan i det nybildade Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, och platsen för utbildningen flyttades 1978 från Stockholm till Umeå. SJFR hade god kontakt med Skogshögskolans Studentkår, ”Skogis”. En ledamotsplats i SJFR:s styrelse utnämnes av kåren, och SJFR stöttade kårens idrottsarrangemang genom att de bland annat delade ut ”Skogismärket” för de studenter som deltagit i tre ”skogistävlingar” under ett år.

Från SJFR till Skogsakademikerna

Nästa stora förändring inom organisationen kom på 90-talet. Forstmästarexamen hade inte funnits på länge, och de ännu levande forstmästarna började bli så få att man övervägde att stryka ordet ur förbundets namn. Jägmästarexamen hade dock fortsatt vara relativt enhetlig över hela landet, men 1995 kom nyheten att utbildningen skulle ersättas med en fyraårig ”skoglig magister”, med ungefär 140 studenter om året. Av dessa kunde 25 läsa vidare ett extra år, vilket kallades jägmästaråret. Men att endast uppta dessa 25 skulle leda till att förbundet inom kort tynade bort. Förbundet behövde förändras, och besluta hur de skulle förhålla sig till dessa nya skogliga magistrar. Även andra förändringar hade skett på det akademiska planet. Yrkesinriktade tekniker- och skogsmästarutbildningar ersattes av det mer akademiskt präglade programmet Skogsingenjör. Skogsvetarutbildningen blev alltmer inriktad på forskningen. SJFR beslutade sig för att byta namn till Skogsakademikerna, med syfte att samla alla dessa grupper, under de slagkraftiga orden ”det är skogen som förenar”.

Det tog dock inte lång tid innan jägmästarexamen återinfördes; sedan 2002 utfärdas titeln av SLU efter en femårig utbildning. År 2005 gick Skogsakademikerna samman med Naturvetareförbundet och blev Delförbundet Skogsakademikerna. 2009 gick Naturvetareförbundet och Agrifack ihop och bildade Naturvetarna, där Delförbundet Skogsakademikerna än idag värnar om jägmästarnas, och alla andra skogliga akademikers intressen.

Skogsakademikerna, Naturvetarna och Agrifacks arkiv finns alla att ta del av här på TAM-arkiv.

Källor

Skogsakademikernas arkiv, volymer F2:1-3, B1d:1-3, F11:2, K1:1-2, TAM-Arkiv.

Bruszt, Gabor (1980) ”Jägmästaryrket – en professionell episod?”, i Carl Adelsköld m.fl. (red.), Skogshögskolans studentkår 75 år, Umeå.

Björck, Henrik (2025). Vetenskapshistorisk hattparad: forskarutbildningarna i det svenska högskolesystemets historia II. Göteborg: Makadam

”Jägmästarnas och den högre skogsutbildningens historia”, Jägmästarnas Förening 2012 [https://jagmastarnasforening.se/foreningens-historia/jagmastarnas-och-den-hogre-skogsutbildningens-historia/] 

Wickman, K., Dolling, A., Lidestav, G., & Rönnberg, J. (2013) ”Genusintegrering och jämställdhetsarbete vid fakulteten för skogsvetenskap, Sveriges lantbruksuniversitet”. SLU Repro, Umeå.