Lotsarna har genom historien haft en avgörande del i det svenska sjöfartssystemet. Lotsarnas uppgift har alltid varit att vägleda fartyg säkert genom svåra farvatten in till hamn.
Då Lotsförbundets arkiv finns här på TAM-Arkiv tänkte jag titta närmare på hur det var för lotsarna under första världskriget. Lotsförbundet bildades för över 100 år sedan, närmare bestämt 1904. Handlingar från den tiden och fram till 1980-talet finns bevarade här på TAM-Arkiv. Från början inkluderades fyrpersonal i föreningen som vid bildandet 1904 hette Sveriges Lots- och Fyrpersonals förening. Enligt de första stadgarna hade föreningen till ändamål att ”söka åstadkomma enhet och god anda inom kåren, verka för dess höjande i moraliskt, intellektuellt och ekonomiskt hänseende samt att inom fullt lojala gränser söka att till högsta vederbörande frambära personalens önskningar, för såvida de anses gagna kåren.” Medlem i föreningen kunde all lots- och fyrpersonal bli om de antog stadgarna och betalade årsavgiften.
Lotsväsendet har en lång historia i Sverige. Det var redan på 1500-talet som det började växa fram, när kungamakten insåg behovet av säkra farleder för handel och flottan. Under 1600- och 1700-talen organiserades verksamheten statligt och fartyg var skyldiga att anlita lots i de svenska farlederna. Den ökande sjöfarten under 1800-talet ledde till att lotsväsendet expanderade snabbt. Fler lotsstationer byggdes utmed kusten och fler arbetade inom lotsväsendet.
Lotsyrket var ett hårt och slitsamt arbete i ur och skur under dygnets alla timmar, med andras liv och egendom som ansvar. Vid föreningens bildande var det inte ovanligt med skeppsbrott och hjältemodiga lotsbragder ute till sjöss. Under första världskriget förekom det mer sällan då båtarna var mer sjövärdiga. Men trots utvecklingen var lotslivet både tungt och farofyllt. Under 1910- och 1930-talen började segel- och roddlotsbåtar ersättas av motorbåtar, vilket gjorde lotsningen snabbare och mindre beroende av väder. Den båt som var mest känd innan motoriseringen var Lotskuttrar som var en kombinerad segel- och roddbåt. Under första världskriget förekom det både segel-, rodd-, och motorbåtar.
1914, innan första världskrigets utbrott, godkändes lotsverkets lönereglering av riksdagen. Det innebar en garanterad fast lön i stället för den huvudsakliga rörliga inkomsten i form av lotspengar. Lotspengarna var avgifter per lotsning. Reformen 1914 införde fasta, statliga löner, vilket gjorde inkomsterna stabila och förutsägbara. Samma år firade föreningen 10 år vilket gav anledning att fira lite extra på årsmötet i juli, utöver de sedvanliga punkterna på dagordningen. Sedan kom krigsutbrottet och lotspersonal mobiliserades från lotsverket till bland annat flottans kustsignalväsende. Men eftersom arbetet inom lotsväsendet som civil funktion var militärt viktigt, blev inte alla inkallade. Det fanns en nära koppling mellan lotsväsendet och marinen som en del av totalförsvaret.
Skärgårdsbor och lots- och fyrpersonal levde farligt då det vid starka vindar kunde hända att minor flöt in från Östersjön mot land. År 1915, utanför Hufvudskär i Stockholms skärgård, vaknade invånarna vid lots- och tullstationen till ett väldigt dån som skakade husen. Ingen människa kom till skada vid händelsen. Lotsarna gav sig ut med båt för att undersöka händelsen och kom fram till att det var en mina som troligtvis stött ihop med en kobbe.
Kringflytande minor utefter kusterna blev en del av lotsarnas vardag. Kriget rasade och bristen på varor blev större ju längre tiden led och då särskilt livsmedel. Ransonering av livsmedel gällde och även fler och fler andra varor. Hindren för import var stora trots att både fartyg och deras besättningar trotsade minor och tyska ubåtar. Lotsarna hade svåra tider. Det var brist på lotsar, många lotsar låg inkallade. Lotskåren var baserad på fredsförhållanden och kunde inte räcka till för den fullständiga kustsjöfart som utvecklats under kriget.
I mars 1916 gjordes en lista över hur många svenska fartyg som sänkts av krigförande makter under kriget. 1914 var det nio stycken, 1915 var det 28 stycken och fram till mars 1916 var det fyra stycken. Sammanlagt omkom 128 man. I början av kriget var fartygen illa rustade för minor och torpederingar. 1917 satte tyskarna i gång med så kallade oinskränkta u-båtskrig som skördade fler offer. Det beskrevs som ett krig där de sista resterna av humanitär krigföring kastats överbord. Utan hänsyn till nationalitet mördades nu alla på sjön som kom inom skotthåll för tyska torpeder eller kanoner. Ju längre kriget höll på desto mer avstängt blev Sverige från omvärlden och livsmedelsbristen var stor.
Det var inte bara kriget som härjade. Det gjorde även epidemin Spanska sjukan som skördade många unga lotsar. Det var mest unga människor som drabbades och i lotsarnas egen tidning porträtterades unga lotsar och lärlingar som gått bort i sjukdomen under sista halvåret av 1918.
Men kriget nådde sitt slut i november 1918 och lotsarna kunde andas ut efter flera års krigslotsning och lämna de primitiva signalstationerna där de tillbringat flera år, många gånger utan avlösning. 1918 hölls ett årsmöte som diskuterade att lotsar och fyrmän skulle delas upp i två skilda föreningar. Detta blev en smärtfri skilsmässa i början av 1919.
Källor:
Lotsförbundet, Svenska Lots- och Fyrtidning 1914 – 1918.
Lotsförbundet, Jubileumsbok 1904 – 1954.