När jag läser i de efterlämnade handlingarna från Svenska Hotell Portier Föreningen slås jag av portierernas yrkesstolthet. De var en yrkeskår som tog sitt arbete på stort allvar och de var en sorts allkonstnärer när de gjorde allt i sin makt för att tillfredsställa gästernas behov. Allt med ett lugnt och förtroendeingivande bemötande. Man kan nästan ana en viss likhet med Anthony Hopkins rollprestation i filmen ”Återstoden av dagen”. I filmen gestaltar Hopkins en engelsk butler som var stolt, lojal och hängiven sitt yrke vilket även portiererna var. I likhet med den engelske butlern var portierens yrkesroll ett ensamt arbete i den meningen att de innehade en överordnad ställning bland övriga personalen. Svenska Hotell Portier Föreningen bildades 1926 med syftet att skapa sammanhållning för alla portierer som arbetade på hotell utspridda över hela landet. Föreningen organiserade sig enligt konstens alla regler med styrelse och stadgar. Medlemskapet vara exklusivt för yrkesverksamma portierer och ur dokumenten kan man skönja en kamratförening med god gemenskap. Portiererna fick nu möjlighet att träffa likasinnade och ventilera sina erfarenheter av yrket under de årliga årsmötenas festliga sammankomster och via deras tidskrift ”Portieren”.
Precis som Hopkins butler var portiererna lojala mot sina arbetsgivare och att nå samförstånd med arbetsgivarna var en röd tråd genom föreningens historia. De ville uppnå ett gott arbetsförhållande mellan portiererna och deras arbetsgivare genom att varje medlem gjorde sitt bästa för att tillvarata sina chefers intressen och skulle då vinna aktning och förståelse hos dem. Det visar portierernas agerande under lockouten 1938 efter att avtalsförhandlingarna mellan arbetsgivareföreningarna och Sveriges Hotell- och Restaurangpersonals Förbund strandat. Portiererna blev kvar vid sina poster i den mån det var möjligt. Föreningen uppmanade sina medlemmar att vara kvar på sina platser och fullgöra sina plikter och lugnt avvakta situationens utveckling.
Men det var lite mer tåga i portiererna än Hopkins butler och lojaliteten till andra portierer trumfade arbetsgivarna vid vissa tillfällen. Redan 1928 skrev man ett tillägg i stadgarna att föreningen skulle träda in och hjälpa en medlem som blivit orättvist behandlad av arbetsgivaren. Detta fick intern kritik då man inte ville att föreningen skulle vara en ”kamporganisation”. Trots kritiken fick tillägget vara kvar.
Svenska Hotell Portier Föreningen fick vid flera tillfällen inviter av DACO, De anställdas centralorganisation, att ansluta sig till deras organisation. DACO var en av föregångarna till TCO och samlade fackliga organisationer för privatanställda. Men portiererna tackade nej och motiverade sina beslut med att de ansåg att ett gott samarbete med arbetsgivarna på det goda samförståndets grundval var att föredra. Dessutom ansåg portiererna att det var varje yrkeskårs ensak vilken förhandlingstaktik man valde. De välkomnade lagen om förenings- och förhandlingsrätt som trädde i kraft 1 januari 1937. Med den skulle lagen bli ett ovärderligt stöd då de som förening fick förhandlingsrätt. De tänkte begagna sig av denna rätt när det krävdes men poängterar även att de bästa resultaten för dess yrkeskår nås via samförståndets väg.
Föreningen utnyttjade sin förhandlingsrätt genom att förhandla fram ett normalkontrakt med arbetsgivareorganisationerna som var klart 1942. Normalkontraktet var en individuell överenskommelse mellan portieren och dess arbetsgivare som bland annat bestämde lön och arbetstider. 1951 upphörde normalkontraktet att gälla och föreningen hade då förhandlat fram ett avtal med arbetsgivareorganisationerna som kom att gälla alla medlemmar i föreningen.
Svenska Hotell Portier Föreningens första decennier visar på en stark inbördes lojalitet då de strävade mot bättre arbetsvillkor för sina medlemmar. De ville göra detta ensamma utan att ansluta sig till en facklig centralorganisation, vilket visar på lojalitet mot arbetsgivarna. Anthony Hopkins skulle passa utmärkt i rollen som portier.
Text: Anette Hagström