Förra året publicerades kulturjournalisten Petter Larssons bok ”Riggat: hur tron på meritokratin minskar chansen till en klassresa”. Författaren tar upp varför klassresor ännu är ovanliga. Boken ger både viktiga och jobbiga tankeställare om vilka faktorer som oftast påverkar befattningar och inkomster.

En sådan är hur trögrörliga förflyttningar inom socialklasser fortfarande är. Nog vill man gärna tro att det i dagens Sverige är hårt arbete och begåvning som är det som ska leda till ledande befattningar? Och nog har de flesta av oss någon gång fascinerats av berättelser om personer som växte upp under enkla förhållanden och genom hårt arbete och skicklighet tagit sig upp  till samhällstoppen. I boken räknar Larsson till och med upp några sådana exempel. Men det han framför allt gör är att belysa att sannolikheten för att ta sig till toppositioner utan ”draghjälp” av föräldrar och släkt som direkt och indirekt hjälpt till, är mycket ovanligt.

Författaren fick bokidén från kulturbarnsdebatten

När jag talar med Petter Larsson berättar han att han fick fröet att djupdyka i ämnet meritokrati och skriva boken när han för några år sedan följde debatten i svenska massmedier om ”kulturbarnen”. Debatten handlade om det faktum att många av de personer i kulturlivet som får störst genomslag: allt från journalister till skådespelare, ofta har föräldrar som varit välkända kulturarbetare. Från kulturbarnsdebatten minns Petter Larsson att det under debatten fanns en utbredd irritation över  nepotismen och gräddfilen som det innebär att många som tar sig fram till attraktiva positioner i kulturlivet ofta har draghjälp av välkända föräldrar inom kulturlivet.

-Då försvarade sig många av kulturbarnen med att de också är begåvade och arbetar hårt. Att många av dem inte såg att de haft fördelar som gynnat dem tycker jag var oerhört insiktslöst, minns Petter Larsson.

I arbetet med boken har Larsson tittat på klassresor och meritokrati. Han argumenterar för att det finns sådant som gör att klassresorna kan verka vanligare än de faktiskt är. Han tar upp fenomenet att allt fler människor skaffat sig en högre utbildning, jämfört med för hur det var för några årtionden sedan.

-Det betyder att inte särskilt många har gjort en klassresa, säger han.

I boken tar han upp exempel som visar den gigantiskt mycket större sannolikheten att barnet som har en ingenjör  som förälder blir ingenjör, jämfört med den som inte har en sådan förälder. Flera exempel på liknande mönster inom några olika yrkesområden beskrivs. 

I ett av kapitlen beskrivs hur familjer i Storbritannien med normandiska namn under flera hundra år har haft fördelar socialt och ekonomiskt. Ju mer research Petter Larsson gjorde för boken när han läste på om social rörlighet, desto tydligare blev det för honom att det blir fel att enbart titta på en generation.

-Ojämlikheter i föräldragenerationen vad gäller utbildning, yrke och förmögenhet ger barn olika start.

Han konstaterar att verkliga klassresor är ovanliga undantag.

Ser möjlig förändring i framtiden

Trots att Larsson pekar på problem på arbetsmarknaden och tröghet i den sociala rörligheten, ser han ändå möjligheter till att det skulle kunna ske förändringar framöver.

Något han nämner är att mycket talar för ökad arbetskraftsbrist över västvärlden, vilket han menar borde kunna ge goda lönehöjningar även till personer med låg utbildning.

-Under Coronapandemin fick allt fler upp ögonen för betydelsen av alla som arbetar på lager, med transporter, i vården och håller igång samhället.

Han nämner också att ”de fattiga” länge har pekats ut som de som orsakar samhällsproblemen. På senare år har han sett allt fler exempel där det istället är de som äger och konsumerar mycket som pekas ut som det stora samhällsproblemet. Larsson nämner böcker som lyfter fram utmaningar kopplade till detta och som fått mycket uppmärksamhet; ”Girig-Sverige” av Andreas Cervenka och Thomas Pikettys bok ”Kapitalet i tjugoförsta århundrandet”.

-Men också World Economic Forum har tagit upp att förmögenhetskoncentrationen är ett problem för social rörlighet och tillväxt.

Om jag ska jag lyfta fram något jag önskar skulle kunnat ha varit annorlunda i bokens upplägg, så är det att den kunnat vara mer fokuserad. Som det är nu belyser boken med stor tydlighet hur ovanligt det är med klassresor och att samhällssystemet i Sverige och många andra utvecklade länder, inte alls har gjort att klassresorna ökat med tiden. Utvecklingen har planat ut och kanske börjat gå i motsatt riktning. Larsson kommer därefter in på många andra områden och det blir väl mycket att täcka in i en enda bok. Vissa delar blir politiskt argumenterande vilket gör boken spretig. Men boken är i högsta grad läsvärd och lyfter fram hur meritokratin av idag till stora delar blivit ett luftslott. Nog behövs det en debatt om hur social rörlighet kan öka.

Text: Lars Carlén