Henrik Björcks Vetenskapshistorisk hattparad I och Jan Messels Profesjon og kunnskap är två ambitiösa, vetenskapligt förankrade och tematiskt närliggande verk som båda fördjupar sig i den historiska utvecklingen av praktiskt orienterade högre utbildningar – och deras kamp för erkännande i den akademiska världen. När jag fick Messels bok i min hand och började läsa den kunde jag inte annat än att känna respekt och Björcks bok som jag har i en pdf ger samma känsla – de båda har gjort avgörande insatser för att förstå vördnad inför arbetet Trots likheterna finns det viktiga skillnader i perspektiv, omfång och analytiskt djup, där Björck i mina ögon tar ett litet men avgörande steg längre.
Likartade teman – olika angreppssätt
Båda böckerna undersöker hur yrkesutbildningar med stark praktikförankring – från lärar- och vårdutbildningar till tekniska och agrara fält – gradvis har vetenskapliggjorts, institutionaliserats och till slut integrerats i det akademiska systemet. Båda författarna visar hur professioner har kämpat för att definiera och hävda sin kunskapsdomän, ofta i ett spänningsfält mellan samhällsnytta och akademisk legitimitet.
Jan Messel fokuserar på den norska kontexten, särskilt utvecklingen av de många små höyskolene som 1994 slogs samman till Høgskolen i Oslo och Høgskolen i Akershus, senare till OsloMet – ett universitet med en klart professionsinriktad profil. Messel lyfter fram hur dessa utbildningar – lärarutbildning, sjuksköterskeutbildning, socialt arbete m.m. – inte bara bidragit till kunskapsutveckling, utan också varit centrala för kvinnors tillgång till högre utbildning och därmed till jämställdhetsprojektet i Norge. Det är ett rikt empiriskt verk som lyckas synliggöra det arbete och den kunskapsproduktion som skett i skymundan av den traditionella universitetsforskningen – ofta utan större politisk uppmärksamhet, trots deras avgörande betydelse för välfärdsstatens arbetskraftsförsörjning.
Henrik Björcks arbete är i sin tur ett systematiskt, teoretiskt ambitiöst och samtidigt empirinära verk som tar ett större grepp på en längre tidslinje. Med utgångspunkt i disputationsrättens historia i Sverige – från införandet av filosofie doktorsgraden 1870 till konstnärlig doktorsexamen 2009 – skriver han en institutionell, begreppshistorisk och professionssociologisk analys av högre utbildnings utveckling. Hans systemperspektiv, där han infogar professionsutbildningar som agronomer, kirurger och ekonomer i det svenska högskolesystemets helhet, utmanar den universitetscentrerade historieskrivning som länge dominerat.
Bredd, djup och teoretisk precision – varför Björck tar täten
Messels bok har ett starkt narrativt driv och betydande pedagogisk klarhet. Den ger liv åt utbildningar som ofta varit i skuggan av de traditionella universiteten. Den är empiriskt rik och utgör ett viktigt bidrag till norsk utbildningshistoria. Men den är också mer beskrivande än teoretiskt problematiserande.
Det är här Björck särskiljer sig. Hans verk är inte bara en historieskrivning – det är en historiografisk intervention. Han kombinerar teorier från vetenskapsstudier, professionssociologi och nyinstitutionalism och använder dem för att belysa konflikter, maktrelationer och gränsdragningar. Få historieskrivare lyckas som han med att analysera språkbruk, aktörers strategier och institutioners tröghet utan att tappa bort de konkreta exemplen. Språket är elegant och reflekterande, ibland med glimten i ögat, men alltid förankrat i materialet.
Björcks kapitel om teknikerna, veterinärerna och ekonomerna – för att inte tala om det analytiska avsnittet om ”forskarutbildningen som akademins solar plexus” – är exempel på när historieskrivning blir både djupt bildande och systemtransformerande. Hans mångdimensionella analysmodell, där fem perspektiv (system-, institutionellt, professionssociologiskt, marginalistiskt och språkbrukshistoriskt) sammanfogas, är ett verktyg av stort värde även för framtida forskning.
Sammanfattning
Både Vetenskapshistorisk hattparad och Profesjon og kunnskap är lysande exempel på hur utbildningshistoria kan skrivas så att den lyfter bortom interna akademiska debatter och får samtida relevans. Messel gör ett viktigt arbete med att synliggöra marginaliserade utbildningsvägar i norsk kontext, särskilt deras roll i jämställdhetsarbetet och välfärdsutvecklingen. Men Björck tar ut svängarna teoretiskt och historiografiskt på ett sätt som gör hans bok till ett referensverk inom nordisk utbildningshistoria – och möjligen också till ett framtida standardverk i genren.
Lars-Erik Hansen