Uno Westerlund var under flera decennier en tongivande gestalt inom TCO. Under 1970- och 80-talen arbetade han inom TCO med utbildningsfrågor och under 1990-talet fram till 2002 med internationella frågor. I hans memoarer Från periferin till centrum speglas hans omväxlande liv.
För mig är Uno Westerlund en ganska ny bekantskap. På TAM-Arkiv mötte vi honom först när han arbetade med boken om TCO:s historia En glansfull framtid, som gavs ut 2010. Han besökte då vid flera tillfällen vårt arkiv för att leta efter historiskt källmaterial och tog del av våra många originaldokument. Då kände jag inte till hela hans livshistoria – men nu har han skrivit sina memoarer.
I boken Från periferin till centrum – där jag var med berättar han om sitt innehållsrika liv. Uno kom att spela en central roll i det fackliga arbetet under lång tid, men han växte upp under enkla förhållanden i Manjärv i Norrbotten. Föräldrarna var laestadianer, vilket gjorde att familjen stack ut i hembygden. Sådant som bio och dans sågs som syndigt, och för mycket kontakt med utomstående ”otrogna” accepterades inte.
Den unge Uno visade sig dock ha gott läshuvud. Han fick slutligen gå på Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk i Sigtuna som frielev, antagen med kvoten ”mindre bemedlade med utmärkt studiebegåvning”. Det måste ha varit lite av en kulturchock att plötsligt umgås med ”grevar och baroner”, som han själv skriver. Självaste kronprinsen började vid läroverket efter hans första år där.
Efter gymnasiet följde studier vid Uppsala universitet i nordiska språk, pedagogik och framför allt historia. Utbildningen ledde till en anställning som byrådirektör och studievägledare vid universitetsförvaltningen i Umeå 1971. Två år senare disputerade han på en avhandling i historia.
Hans erfarenhet av utbildningsfrågor ledde till att han 1973 fick en tjänst på TCO som ansvarig för utbildningsfrågor. Vid denna tid var utbildningsfrågorna TCO:s främsta varumärke i samhällsdebatten. Det handlade om att skapa ett nytt utbildningssystem där man kunde gå ”ut och in” under sitt yrkesverksamma liv – det vi idag kallar ”det livslånga lärandet”. TCO stödde på den tiden olika förslag för att öppna högskolan för vuxna.
1988 erbjöds han en tjänst som arbetsmarknadsråd vid den svenska ambassaden i Bonn. Där upplevde han bland annat de dramatiska händelserna vid murens fall, vilket han målande beskriver i sina memoarer.
År 1993 blev han, på grund av sina nya erfarenheter från utlandet, erbjuden en tjänst som ansvarig för internationella frågor på TCO.
I kapitlet om denna tid märks särskilt hans engagemang för EU-frågorna. Unos sociala engagemang lyser klart igenom. Han skrev boken Den sociala dimensionen i EU och ville verka för fortsatt fackligt inflytande i en tid då nyliberalismen fick allt större genomslag. I en annan skrift, Europa är en del av världen (1999), konstaterade han att konkurrenstrycket i ekonomierna drev fram avregleringar i snabb takt. Fackliga och politiska krafter som försökte värna trygghet i förändringen förlorade alltmer mark. Så här skriver han på ett ställe:
”På många håll bekämpas rätten för löntagarna att organisera sig och träffa kollektivavtal, både av regeringar och företag. Avreglering har också i vårt land på ett oroande sätt börjat bli synonymt med frihet från kollektivavtal.”
Förutom det fackliga engagemanget kan man kanske ana ett eko av hans egen bakgrund. I det allra sista kapitlet återvänder han nämligen till sitt barndoms Norrbotten. I ett känslosamt avsnitt berättar han om sin bror Stures död i en gruvolycka på 1960-talet. När han efter pensioneringen börjar forska i dokumenten kring broderns död framgår det att han sprängdes till döds. Enligt Westerlund kan orsaken ytterst kopplas till ackordslönerna – det som då kallades ”ackordshetsen”. Sådana missförhållanden var sedermera en av orsakerna till den stora gruvstrejken i slutet av 1960-talet, menar han. Hans engagemang för fackliga frågor har alltså också en personlig prägel.
Uno Westerlunds memoarer ger viktiga inblickar i den fackliga verksamheten: de frågor som drevs, de personer som spelade roll och de historiska händelser som förändrade utvecklingen. Han rör sig mellan högt och lågt – från avgörande vändpunkter till personliga minnen, från barndomens Norrbotten till storpolitiska skeenden. Händelseförloppen sätts in i ett större sammanhang och visar också hur TCO utvecklats under en lång period. För den som – i likhet med oss på TAM-Arkiv – tycker att den fackliga och politiska historien är värd att studera och lyfta fram är Unos hågkomster ett ovärderligt material.
Av: Leif Jacobsson