Ingenjörshuset och fusionen mellan CF och STF

Från intresseorganisation till facklig sammanslutning

1960-talet var en period av stark förändring, av ekonomisk tillväxt men också av ny syn på både yrkesföreningar och fackföreningar.

Svenska Teknologföreningen var en renodlad yrkesförening – trots att organisationen i många frågor försökte driva ingenjörernas intressen fungerade den inte som ett fackförbund i egentlig mening. Det fanns ett motstånd inom STF om att akademiskt utbildade tekniker skulle behöva ett fackförbund, och själva ville STF inte driva sådan verksamhet. År 1954 bildades istället CF, Civilingenjörsförbundet, vars första uppgift blev att löneförhandlingar.[1] Tidigare hade föreningar för separata ingenjörskategorier, de så kallade primärorganisationerna (Svenska Elektroingenjörers Riksförbund o.s.v.) skött vissa förhandlingar; nu fanns det för första gången en central organisation som kunde samordna dessa. CF anslöts till SACO 1957.

CF och STF samarbetade i många frågor, och samordning fanns också i medlemskapet så att de allra flesta ingenjörer dubbelanslöts; medlemskap i STF var obligatoriskt, men i CF frivilligt. Under 1960-talet påbörjades diskussioner om sammanslagning. Teknologföreningen skickade enligt Harry Rågvik en inbjudan om samgående till CF 1962.[2] Hur allvarligt menat detta var är något oklart. Carl Hagson, ledamot av STF:s organisationsutredning 1963, sa i ett anförande 1972 att STF i början 1v 1960-talet ”inte ville acceptera fusionstanken, som förvisso var aktuell redan för 10 år sedan”.[3]

Samgående var alltså inte aktuellt vid 1960-talets början – en mängd ting behövde falla på plats först. Under tiden var det relevant att föreningarna hölls åtskilda. Teknologföreningen sammanfattade läget i ett dokument: [4] [Läs dokumentet]

”Kriterier på att STF:s och CF:s verksamheter de facto är skilda” 

För STF präglades också 1960-talet av ett annat projekt: byggandet av ett nytt ”Ingenjörshus”. Klubbhusen var under 1900-talet en viktig del av verksamheten för de flesta yrkesföreningar; som ”ett andra hem” för föreningens medlemmar, som lokal för informella möten, som högsäte för administration men även som inkomstkälla genom uthyrning av kommersiella lokaler etc. Husen kunde också vara en del av organisationernas profilering genom att utgöra deras ansikte utåt – det var således viktigt att huset var representativt och ståndsmässigt.

Sedan 1922 hade Teknologföreningen huserat i föreningslokaler vid Brunkebergstorg. Dessa var nu betänkligt små, och rivningsprojekten i Stockholm påverkade föreningens möjligheter att stanna kvar. Man såg sig om efter nya möjligheter.

Kvar står emellertid frågan: »Vart ska’ vi ta’ vägen?», som genom Stockholms stads expropriation av nuvarande föreningshemmet vid Brunkebergstorg för sin lösning endast medges en knapp tidsmarginal. Anskaffandet av ett nytt Ingenjörernas Hus kommer därför att under 1963 kräva stora insatser[5]

Under 1964 nådde man en uppgörelse med Stockholms Stad som resulterade i att STF fick förbindelse på tomträtt i kvarteret Hammaren vid Malmskillnadsgatan alldeles söder om Kungstornen. Entusiastiskt beskrivs det hela som ”en nära nog idealisk tomt med mycket centralt läge” i verksamhetsberättelsen.[6] Byggstarten försenades flera gånger på grund av byggstopp och nya avgifter som STF fann omöjliga. Den 1 juni 1967 startade bygget.

Ingenjörshuset, bilder från STF:s broschyr från 1970, montage TAM-Arkiv.

År 1969 stod huset äntligen klart; det invigdes den 20 oktober 1969 av kungen och industriminister Krister Wickman. I verksamhetsberättelsen rapporterar STF:s ordförande:

1969 går till föreningens hävder som det år då det nya Ingenjörshuset invigdes. Därmed avslutades en lång tid av intensiva ansträngningar för att skaffa STF nya ändamålsenliga lokaler. Det gamla huset var sedan länge för litet, men det var omdaningen av Stockholms city, med hot om expropriation, som tvingade fram ett beslut om att bygga nytt. Det var inget lätt beslut. Att bygga ett nytt kontorshus i centrala Stockholm innebär en mycket stor belastning, såväl finansiellt som personellt, för en förening av STF:s karaktär. Det är därför med glädje jag idag konstaterar att det nya huset uppfyller våra föväntningar. Det fungerar väl och det ger möjligheter att växa.[7]

Redan under byggtiden fanns det flera problem med huset, och det visade sig snart att driftskalkylerna inte gick ihop. Lokalerna var svåruthyrda och nya avgifter tillkom. STF fann att de nya ekonomiska åtagandena krävde en omorganisation av föreningen:

Genom de ökade aktiviteter som ovan nämnts och genom tillkomsten av det nya Ingenjörshuset kommer anspråken på STF:s förvaltning att väsentligen öka. När nya huset kommit i full drift kommer den totala omsättningen på STF:s aktiviteter att röra sig om 15 Mkr. Det är glädjande att föreningens verksamheter och service ökar, men det innebär också ett ökat ekonomiskt risktagande. Det är av väsentlig betydelse för föreningen att den i framtiden garanteras bästa tänkbara förvaltning. Med anledning härav har STF:s styrelse beslutat sammanföra allt förvaltningsarbete inom STF till en avdelning under chefskap av en administrativ direktör.[8]

Problemen med låga hyresintäkter berodde delvis på att stadsplanen inte färdigställts, menade senare CF-STF i en skrivelse till Stockholms fastighetskontor. Huset, när det var färdigställt, låg i en byggarbetsplats med begränsade parkeringsmöjligheter vilket gjorde lokalerna svåruthyrda.[9]

Uthyrningskampanj för ingenjörshuset. Bild ur broschyr.[10] [Läs dokumentet]

Kanske var det också helt enkelt i otakt med tiden att lansera ett nytt stort klubbhus i slutet av 1960-talet:

Huset kom också till i något av en brytningstid. Den äldre generationen i STF, som inte varit ansluten till CF och gärna ätit rejäla middagar och hållit debatter nere på Brunkebergstorg, började försvinna.[11]

Merparten av STF:s förmögenhet hade placerats i det nya huset.[12] I revisionsberättelsen för 1969 konstaterade revisorerna att de upplupna kostnaderna för huset översteg vad som redovisats i balansräkningen, och byggledningen fick i uppgift att inkomma med kompletterande redovisning till nästa stämma.[13]

I verksamhetsberättelsen 1970 beskrev ordförande Henrik Sörensson en verksamhet som växte: ”Kursverksamheten växer, förlagsverksamheten växer och nya ingenjörshuset har tillkommit med en rad nya aktiviteter”.[14] Ett sätt att hantera denna problematik, menade Sörensson, var att öka samverkan med andra ingenjörsorganisationer. Han berättade att diskussioner hade förts med Svenska Ingenjörssamfundet, ISF.  Resultatet blev en överrenskommelse om samverkan, men, ” Jag vill understryka att denna samverkan sker med bibehållande av att vardera organisationen är en fristående enhet med egen profil”, tillade ordföranden.[15] ISF skulle bland annat ta på sig att ge ut förbundets tidningar. De ekonomiska bekymren var tydliga, och kopplade till Ingenjörshuset:

Vid höststämman kunde totalkostnaderna inklusive inredning, svagströms- och teleinstallationer samt inventarier för kansli, kontorshotell och restaurang Oxen anges till ca 26,5 Mkr . Detta innebär en väsentlig kostnadsökning gentemot tidigare beräkningar, och finansieringen under det hårda kreditåret 1970 har givetvis inneburit många problem att lösa.[16]

Situationen var allvarlig, framhöll Henrik Sörensson:

På grund av växtproblemen och de därmed sammanhörande ekonomiska svårigheterna måste föreningen räkna med att leva under knapphetens kalla stjärna några år framöver.[17]

Även året efter, i 1971 års verksamhetsberättelse var tongångarna dova från ordföranden:

Jag finner det djupt beklagligt att vi under det gångna året måst ägna så stor del av föreningsledningens krafter åt akuta ekonomiska och administrativa problem i stället för åt det som är vår förenings huvuduppgift: den ideella verksamheten. (…)Det är min varma förhoppning, att de nyss nämnda problemen skall kunna lösa sig relativt snart, så att vi framöver skall få möjlighet att på bredare bas gripa oss an med de många uppslag till nya aktiviteter som vi hittills inte haft kapacitet för.[18]

Situationen stod även klar för medlemmarna. ”Även om inte hela sanningen yppades under stämman i går framkom tillräckligt mycket för att t.o.m. en enskild stämmodelegat kan inse att STF står på ruinens brant” skrev SMR:s (Svenska Mekanisters Riksförening) stämmodelegat Jan von Axelson, som menade att föreningen borde söka företagssponsring.[19] Primärorganisationerna knotade och talade om ”ekonomisk misär”.[20]

Men intimare samarbete CF-STF började också bli ett realistiskt alternativ. I september 1970 hade de två organisationerna ett heldagsmöte tillsammans, där bland annat SACO:s synpunkter på ingenjörernas organisering diskuterades. Alfred Nettelbrandt, CF:s frontfigur, skrev i en PM att en saklig prövning av arbetsfördelningen inom CF-STF var påkallad: ”Mot denna bakgrund synes skäl finnas för en översyn av organisationsbilden inom ingenjörssamfälligheten”.[21] SACO:s åsikt var att ideella och fackliga frågor skulle skötas av samma förbund.[22]

Men det fanns också ekonomiska aspekter med i bilden. Ett samarbetsavtal med CF ingicks 12.11.1971, och i samband med detta beviljade CF också ett lån på 500 000 kr till STF.[23] Enligt ett utkast förband sig CF att efter förmåga bidra till slutfinansiering av ingenjörshuset, vilket så småningom skulle föras över till ett bolag som ägdes till lika del av de båda föreningarna.[24] I vad som förefaller vara det slutgiltiga avtalet är formuleringarna försiktigare – STF:S stämma ville inte i alltför hög grad koppla lånet och samarbetet – men det gemensamma ägandet av Ingenjörshuset kvarstår.[25] Vi kan alltså konstatera att de två föreningarna redan här fick täta ekonomiska kontakter.

På stämman 24 maj 1972 förbereddes också stadgeändringar som skulle underlätta samarbetsavtalet.[26]I övrigt beredde den ekonomiska redovisningen ”ingen orsak till glädje”, konstaterade ordföranden lakoniskt. [27]

STF och CF tillsatte gemensamt en organisationskommitté (OK 71) 1971, för att utreda ett eventuellt samgående. Sammansättningen rapporterades till STF:s styrelse från presidiet 15 november 1971.[28] Organisationskommitté arbetade under framförallt under 1972. Tillsättningen av organisationkommittén verkar alltså ha varit synkron med CF:s lån till Ingenjörshuset – det är inte orimligt att dessa två händelser är kopplade. I ett presidieprotokoll från 1972 står: ”Tidigare avtal om samverkan mellan STF och CF genomgicks och konstaterades att vad däri avtalts var det som nu ligger till grund för diskussionerna inom CF-STF Organisationskommitté”.[29] Även här kopplas alltså de två händelserna ihop.

OK 71 arbetade snabbt och presenterade också ett förslag på stadgar för det sammanslagna förbundet. De nya stadgarna gick på remiss till STF:s primärorganisationer som i princip tillstyrkte.[30]

På STF:s höststämma samma år fördes en längre diskussion om för- och nackdelar med ett samgående, och det framkommer att meningarna inom förbundet var delade. En facklig organisation riskerade att skrämma bort alla företagsledare inom förbundet, och STF riskerade bli ”uppätet” av CF, menade vissa. Det fanns dock också förståelse för att en ny organisation var behövd.[31]

Men det förelåg, förstås, även ett intresse från CF för sammanslagningen. I en intern PM framhåller CF flera skäl till en organisationsförändring: ett pågående reformarbete inom SACO, större befogenhet i förhandlingar samt att ett större förbund skulle vara ”slagkraftigare”.[32] En annan promemoria framhåller möjligheten till ökad politisk inriktning i löneförhandlingar och förbättrad medlemsrekrytering.[33]

För år 1972 var verksamhetsberättelsen kortfattad, och avhandlade både de ekonomiska bekymren såväl som sammanslagningstankar:

Föreningen har allvarliga ekonomiska svårigheter. Dessa är i allt väsentligt kopplade till det nya huset, som är ett bra hus i ett utmärkt läge, men som blev färdigt samtidigt med att kontorshyresmarknaden kollapsade och lågkonjunkturen satte in. (…)

 Föreningens framtida organisation ställdes under intensifierad debatt redan 1971. En grupp STF-ledamöter studerade de krav på ändringar som framfördes från olika håll. Parallellt härmed arbetade en grupp inom C F med samma problem. Det var uppenbart att ett förslag till ändrad organisation måste bygga på en helhetssyn, som omfattar högskoleingenjörernas såväl professionella som sociala och ekonomiska intressen. C F och STF beslöt därför bilda en gemensam organisationskommitté.(…)

Det är min personliga övertygelse att tiden nu är mogen för denna fusion av högskoleingenjörernas två föreningar. Fördelarna är uppenbara. Men det finns också nackdelar, t ex risk för att den nya organisationen inte framstår lika obunden av särintressen som nuvarande STF. Denna risk bottnar i den gamla motsättningen mellan s k “fackligt” och “ideellt”. Jag anser att alla civilingenjörer, oberoende av anställnings- och arbetsförhållanden, borde ha fördel av att civilingenjörernas intressen tillgodoses på ett balanserat och sakligt sätt, under hänsynstagande till såväl arbetsmarknads- som ideella/professionella frågor.[34]

Lagom till vårstämman 1973 hade den ekonomiska situationen eskalerat. I maj 1973 beskrev ordförande som att en akut kris förelåg. För att föreningen skulle kunna överleva var det nödvändigt att vidta åtgärder som var betydligt radikalare än man hittills gjort.[35] VD rubricerade resultatet för 1972 som ”mycket otillfredställande”.[36] Underskottet var över 700 000, mot ett budgeterat underskott på 200 000. ”De aktuella problemen koncentreras till Ingenjörshuset, där uthyrningen varit under budget för 1972 och där även utvecklingen under våren 1973 ligger under prognoserade värden”.[37] Styrelsen gick ut med begäran om lån från medlemmar, och diskuterade och planerade därutöver ”extraordinära åtgärder”.[38] En likvidation ansågs kunna skada hela civilingenjörskårens anseende. Styrelsen bad till och med om fullmakt av stämman att få sälja Ingenjörshuset vid behov – detta beviljades på villkor att det kunde ske till pris som möjliggjorde att föreningen överlevde.  

Formerna för ett eventuellt sammangående med CF diskuterades också i samband med att ett organisationsförslag presenterades på vårstämman 1973. I december 1972 hade organisationskommittén lyckats enas om förslag till både stadgar och ramavtal.[39] Organisationskommitténs förslag behandlades på ett gemensamt styrelsesammanträde för STF och CF den 30 januari 1973. De båda styrelserna beslöt att utan reservation godkänna förslagen, och framlägga dem för respektive stämmor.[40]

Sammanslagningsförslaget trycktes i ett litet häfte som spriddes till medlemmarna. I detta redogjordes för bakgrunden:

Den lösning av organisationsfrågan, som nu presenteras, är baserad på en bedömning av medlemsmajoritetens aktuella inställning och behov. Samma idéer diskuterades visserligen redan för tio är sedan men opinionen ansågs då icke mogen för en så radikal förändring av det traditionella mönstret. Den av C F och STF tillsatta organisationskomitté[sic] (OK), som utarbetat bilagda förslag, har funnit att en genomgripande omorganisation nu ej längre kan skjutas på framtiden.[41]

Vidare framhölls de möjliga synergieffekterna:

Man kan inte längre dra någon skiljelinje mellan ekonomiska och andra fackliga intressen, och alla civilingenjörer oberoende av anställnings- och arbetsförhållanden borde ha fördel av att civilingenjörernas intressen tillgodoses på ett balanserat och sakligt sätt under hänsynstagande till hela det fackliga området, omfattande såväl arbetsmarknads- som ideella frågor.[42]

En mindre omfattande omorganisering förkastades:

Erfarenheten — bl a från förhållandena under 1950-talet — talar för att i vart fall STF varken ekonomiskt eller ideologiskt har råd med ett sådant “äventyr”.[43]

Var STF:s ekonomiska bekymmer, vållade av Ingenjörshusprojektet, orsaken till sammanslagningen? Flera aktörer uppger att detta var en viktig grund. Enligt intervju med Hans Wilborg i Rågviks historik var det i ljuset av den ekonomiska krisen som ett sammangående med det ekonomiskt starka Civilingenjörsförbundet ansågs fördelaktigt.[44] Man kan också konstatera att kontrakt om samverkan med CF, det delade ägandet i Ingenjörshuset och stadgeändringarna i samband med det skedde i anknytning till ett lån från CF på en halv miljon, ett lån som STF förtvivlat behövde. Men man kan också argumentera för att starkare fackliga organisationer – såväl som ökad facklig verksamhet även från akademiker – låg i tiden. Sakskälet att skilja på en ideell och en facklig organisation hade försvagats. STF hade tidigare särskilt vinnlagt sig om sin verksamhet som remissinstans, men fackförbunden hade vid det här laget etablerat sig som viktiga remissinstanser även de. Sannolikt kan man emellertid säga att sammanslagningen påskyndades av Teknologföreningens ekonomiska trångmål.

Beslut om sammanslagning togs på CF:s fullmäktige respektive Svenska teknologföreningens stämma under hösten 1973, och den nya organisationen etablerades årsskiftet 73/74. Vid STF:s stämma 1973 konstaterades det att föreningens ekonomi ännu inte var sanerad. CF:s revisorer hade understrukit att ett uppskjutande av sammangåendet skulle äventyra den ekonomiska saneringen.[45] En längre debatt fördes vid stämman om fusionen, och enighet fanns om att ”förvaltningen av förbundets ekonomiska aktiviteter blir en ytterst viktig angelägenhet för CF-STF”.[46]

Ett motförslag, som yrkade på separering av organisationerna, hade lagts av Tekn lic Åke Perssson. Persson argumenterade för att en sammanslagning skulle äventyra debatten om ingenjörskonsten i samhället om STF var beroende av en organisation med ”gruppegoistiskt innehåll”. I stället borde Ingenjörshuset avvecklas, menade motionären.[47] Men motionen avslogs och sammanslagningen var ett faktum.

Som avslutning på stämman antogs uttalandet:

Vid sin sista stämma inför övergången till en förändrad organisation uttalar Svenska Teknologföreningen som sin uppfattning att föreningens organisation och verksamhet ständigt måste anpassas till ingenjörskårens aktuella intressen och att den förändrade organisationen är ett naturligt och riktigt steg i denna riktning. Stämman vill emellertid samtidigt betona att det materiella och ideella arvet från tidigare ingenjörsorganisationer förpliktigar det nya förbundet att känna ett starkt ansvar så att erforderliga resurser satsas för de verksamheter och de intresseinriktningar, som Svenska Teknologföreningen hittills representerat.[48]