Hur borde en rättvis semesterlag se ut? Borde olika löntagargrupper tilldelas skilja semesterförmåner? Sådana frågor diskuterades då Sverige år 1938 fick sin första semesterlag.

Idag tillmäts det intellektuella arbetet generellt högre status än det manuella. Så har det inte alltid varit i alla tider och på alla platser.  Även Kung Salomo – eller vem som än var som författade Predikaren i Gamla Testamentet – lägger in en brasklapp i slutet av sin betraktelse:

”För övrigt, min son, ta varning: det myckna bokskrivandet tar aldrig slut och flitiga studier gör kroppen trött.”

Men 1938 – vid tiden för Sveriges första semesterlag – hade tjänstemännen, och de fåtaliga akademiker som då fanns tillskansat sig bättre löne- och anställningsförmåner. Det intellektuella uppgifterna värderades oftast högre än de manuella. Det kom att påverka diskussionerna. I Svenska Industritjänstemannaförbundets tidskrift ”Industritjänstemannen” kan vi följa förbundets och hela tjänstemannarörelsen åsikter i frågan om en ny, allmän, semesterlag på 12 dagar. Det är en intressant period från ett socialt perspektiv, eftersom tjänstemän och arbetare tidigare hade haft olika semestervillkor, tjänstemännen hade semester inskrivet i sitt tjänsteavtal, medan arbetarna inte hade någon laglig semester. Arbetarnas ledighet överskred i vilket fall endast i undantagsfall 4–6 dagar.

Tjänstemannarörelsens representant, Helge Rydberg, var medlem i den kommitté – ”1936 års Semestersakkunniga” – som hade till uppgift att utreda frågan. Rydberg välkomnar förslaget om en lagstadgad semester, såsom en naturlig del i den social utvecklingen. Även Arbetsbyrån i Genéve hade för övrigt utfärdat en rekommendation i semesterfrågan, noterar han.

Samtidigt som Rydberg alltså är positiv till semesterlagen vill han självfallet bevaka tjänstemännens rättigheter. Han är mån om att lagstiftningen om semesterns dels inte skulle försämra deras nuvarande villkor, dels att inga hinder skulle resas för deras strävan att genom sina organisationer själva bevaka sina intressen i semesterfrågan.

Han resonerar kring det förslag till arbetsavtal som hade lagts fram av 1935 års ”kommitté angående privatanställda”. Även om den kommittén skulle reglera tjänstemännens anställningsförhållanden berörde den även bestämmelser för arbetarna. För det praktiska genomförandet föreslog den att arbetstagarna borde delas upp i tre kategorier: högre och lägre tjänstemän samt arbetare. Men tilltaget att dela upp arbetstagarna utifrån sådana klasslinjer hade utsatts för nedgörande kritik och den då socialdemokratiskt ledda regeringen genomförde naturligtvis heller inte förslaget. Trots det ser Rydberg en parallell till de frågor den sittande semesterkommittén hade att ta ställning till: vissa sysselsättningar medför större påfrestningar än andra. Ett föreskrivande av längre semester för somliga skulle visserligen innebära en kategoriklyvning, men situationen är liknande – alla löntagare sitter inte i samma båt.

När det gäller arbetarna nämner han speciellt arbete under jord, såsom gruvarbete, som en grupp där de ohälsosamma arbetsförhållandena kräver länge vila och rekreation. Men i detta sammanhang nämner han också kontorsarbetet där man – enligt Rydberg – vanligen anser att: ”kontorsarbetes utföres under så goda hygieniska förhållanden och med vanligen kortare arbetstid än för kroppsarbetarna, nämligen 42 timmar per vecka, att detta arbete tillhör de minst ansträngande:”

Han konstaterar att det därför blir begripligt att många såg deras relativt gynnade ställning som just ett privilegium och inte som något som följer på arbetets karaktär. Rydberg polemiserar mot denna – enligt honom – vitt spridda uppfattning. Även om det Rydberg kallar ”uttröttningen vid intellektuellt arbete” inte underkastats vetenskaplig undersökning hävdar han att ”…psykisk uttröttning fordrar längre vila än kroppslig”. Det stillasittande arbetet är i sig ohälsosamt.

Som ett slags bevis för sitt synsätt nämner han en uppgift från Svenska PersonalPensionskassan över förhållandet mellan dödligheten för män med intellektuell sysselsättning jämförd med allmän befolkningsdödlighet. Där hade det framgått det att dödligheten för gruppen högre statstjänstemän befunnits ligga 43% över det normala. Han nämner också den längre semester på tre veckor som ett LO-yrke – tidningstypografer – redan uppnått vid den här tidpunkten. Han menar att behovet av semester tydligen gjort sig starkare känt inom ett yrke som påminner om kontorsyrkena. Som en garanti för att tjänstemannagrupperna ska få behålla sina i avtal inskrivna pensionsförmåner som kunde överstiga den lagstadgade föreslog han att den i lagen skulle införas en bestämmelse för ”bättre sedvänja”.

En annan spännande del i Rydbergs resonemang är att han menar att det för samhället är av största vikt att livstidsprestationen blir så hög som möjligt. Parallellt med ansträngningarna som läggs ned på folkhälsans höjande och på en ökande medellivslängd, måste samhället också sträva efter att öka antalet arbetsår eller – med ett annat ord – den effektiva livsarbetstiden.

I ett längre livsperspektiv är det uppenbart att en alltför hög och långvarig arbetsbelastning och för kort återhämtning i långa loppet försämrar den prestationsförmågan. Vissa åldrar tål mindre arbetsbelastning. Därför borde kommittén överväga om ungdomar upp till 20 år samt äldre arbetstagare skulle ha längre semester. Längre sammanhållen ledighet leder till att individen kan vara yrkesverksam längre.

I sitt slutliga förslag accepterade semesterkommittén principen om ”sedvänja”. Däremot fick förslaget inte ha karaktären av klasslag, som en kategoriklyvning mellan olika arbetstagare skulle innebära:

” Genom vad de sakkunniga anfört till belysning av frågan av kategoriklyvning och den ställning som myndigheter och organisationer i de avgivna yttrandena intagit, synes tanken på en lagstiftningsvis genomförd uppdelning av medborgarna i olika klasser med större och mindre materiella förmåner allt efter deras ställning i samhället kunna anses avförd från dagordningen.”

Däremot har han inte samma invändningar mot olika semesterförmåner för olika yrkesgrupper – kanske inte heller skilda åldersgrupper. Här invänder han i stället att en undersökning om vilka skillnader i semesterbehov som kan finnas mellan olika kategorier skulle ta många år. En semesterlagstiftning kan inte vänta så länge. I stället inkluderades alltså Rydbergs och tjänstemannarörelsens förslag om skydd för sedvänja.

Slutsats

Hur borde vi resonera kring ledighet för olika grupper i samhället såsom arbetare och tjänstemän? År 1938 var socialdemokratin och arbetarrörelsen dominerande krafter i den svenska samhällsdebatten. Att förespråka en klyvning av medborgarna i olika kategorier i lagtexten föll inte väl ut. Samtidigt påtalar Rydberg något intressant som då ännu inte var utforskat – den psykiska ohälsan bland kontorsarbetare. Idag är psykisk ohälsa och utbrändhet begrepp som förekommer flitigt i debatten. I dagens arbetsliv ökar de psykiska diagnoserna, varav de flesta är stressrelaterade. Det är ett fenomen som – inte minst – drabbar tjänstemanna- och akademikeryrken. När exempelvis fackförbundet Unionen frågade arbetsmiljöombuden på arbetsplatserna fick den psykiskosociala arbetsmiljön sämre betyg än den fysiska. Trots att den psykosociala problematiken är så uppenbar på många arbetsplatser ges frågan inte tillräckligt utrymme. Den fysiska arbetsmiljön är lättare att mäta.

Hursomhelst reser diskussionerna om semesterlagen frågan om vad som kan sägas vara en ”rättvis” ledighet från lönearbetet. Bör vissa yrkesgrupper få längre semester än andra? Bör vissa åldersgrupper – de yngsta och de äldsta tilldelas längre ledighet? Och borde inte de som är sjuka under semestertiden kunna ta ut sin beskärda del vid ett senare tillfälle? Historien ställer många frågor som fortfarande är aktuella.

Leif Jacobsson