I artikeln Den som arbetar måste också dinera skildrar historikern Anders Björnsson en festmåltid bland posttjänstemän i det oskarianska Sverige – en till synes lättsam tilldragelse som samtidigt öppnar ett fönster mot tidens tjänstemannakultur. Med utgångspunkt i Svenska Posttjänstemannaföreningens middag i Djursholm 1894 tecknas en levande bild av en exklusiv, manligt dominerad och statligt anställd medelklass, där kamratförening, representation och måltidens ritualer spelade en central roll. Texten visar hur tidiga tjänstemannaorganisationer fungerade före den moderna fackföreningsrörelsens genombrott: utan förhandlingsrätt, men med social sammanhållning, petitionering och välregisserade sammankomster som viktiga uttryck för identitet och status. Festmåltiden blir här ett historiskt källmaterial i sig – ett sätt att förstå arbetsliv, hierarkier och borgerliga ideal i ett Sverige under omvandling. Artikeln bygger på unika handlingar bevarade hos TAM-Arkiv och ger ett rikt exempel på hur arkivmaterial kan belysa vardagsliv, organisationskultur och social rörlighet inom tjänstemannavärlden vid sekelskiftet 1900.
Björnssons artikel ingår i Gastronomisk Kalender 2026 (utgiven av Gastronomiska Akademien, på Carlsson Bokförlag), med temat ”Kalas på lokal”.
DEN SOM ARBETAR MÅSTE OCKSÅ DINERA
Om en festmåltid bland posttjänstemän i det oskarianska Sverige
År 1890 slog Djursholms Restaurant upp sina dörrar. Den nya villastaden, Henrik Palmes skapelse för en framstegsvänlig bourgeoisie, hade fått ett utvärdshus. Samma år förlängdes Roslagsbanan från Djursholms Ösby till det som idag är Djursholms torg. Sluthållplatsen fick namnet Restauranten. Det behöll den till 1968, även om värdshusverksamheten flera år tidigare hade upphört och byggnaden 1963 eldades upp av brandkåren. År 1976 lade Storstockholms Lokaltrafik ned Djursholmsbanan.
Restauranten var således redan under den oskarianska erans höjdpunkt relativt lätt att nå från huvudstadens flottare kvarter. Enligt legenden hade August Strindberg planer på att sätta upp en försöksteater i Stora matsalen, men den unge källarmästaren Wilhelm Strandberg, med erfarenhet från Berns salonger, motsatte sig detta.¹
Hans hotell- och pensionatsgäster kanske inte skulle ha uppskattat fridsstörarens andliga närvaro. Strindberg hade förvisso själv gycklat med det florerande bankettraseriet i Det nya riket (1882). Flera år senare grundade han sin kortlivade Intima Teater vid Norra Bantorget.
På höstkanten 1894 avhölls i den Djursholmska Restauranten det andra Svenska Posttjänstemannamötets middag, enligt en meny som vi strax ska återkomma till. Men dessförinnan måste något sägas om arrangören, Svenska Posttjänstemannaföreningen. Föreningen hade instiftats tre år tidigare, 1891, i samband med det första konstituerande mötet, som ägde rum på Hotell Continental vid Vasagatan i Stockholm, med åtföljande supé å restaurang Hasselbacken på Djurgården.
Vilka voro då posttjänstemännen? Vid instiftandet räknades 151 medlemmar, och dessa var enligt matrikeln nästan uteslutande män, blott tre kvinnor (Tegnér, Charlier, Hofman-Bang). Fyra år senare hade kadern tillvuxit i måttligt tempo, till 219 stycken. Det talar för att vi här har att göra med en tämligen exklusiv skara.
Enligt stadgarna kunde ”i postverkets tjänst antagen eller extra tjänsteman” söka inträde i föreningen. Detta uteslöt brevbärare, postiljoner, kassörer, postassistenter. Av grundarmedlemmarna var 79 postmästare, en betryggande majoritet med andra ord. Där fanns också ordinarie och extraordinarie postexpeditörer, en postdirektör (i Göteborg), en postinspektör (i Sundsvall), några kontrollörer, en amanuens som blev notarie i Kungl. Generalpoststyrelsen, en t.f. notarie som skulle bli byråchef där. Fem adelsklingande namn fladdrar förbi: Krabbe, Ulfsparre, von Hauswolff, av [sic] Klercker, Sodenstjerna (med j!). De kom från alla landsdelar: från Piteå i norr till Malmö i söder.²
De bör ha tillhört en medelklass, några burgna, andra mindre burgna, som hade tid och råd att besöka en respektabel lokal. Alla statligt anställda, med en modest grundlön jämte ålderstillägg, men med provision från statsverket (för uppbörd och frimärken) och sportler från allmänheten (för lösväskbefordran, fack, bokföring med mera) att stoppa i egen ficka. Den flitige kunde komma upp till två à tre gånger lönen.³ Högst betald inom detta övre postmannaskikt år 1895 var en byråchef med 7.000 kronor om året i fast lön⁴, en postmästare avlönades i spannet 4.000–2.600 kronor och en (manlig) postexpeditör tjänade mellan 2.600 och 1.600 kronor. I likhet med annat befäl inom kommunikationsverken (tull, järnväg, telegraf och telefoni) fordrades av postmästare och neråt ingen akademisk utbildning för tjänst; ett antal bar säkert studentmössa. Sedermera skalden Bo Bergman gick, efter att ha avlagt juridisk preliminärexamen, ”prillan”, vid Uppsala universitet, in vid postverket och befordrades just året 1894 till extraordinarie postexpeditör (”eo px”).⁵ En mer eller mindre gedigen inomverksutbildning kunde de alla påräkna. Generalpostdirektören Edvard von Krusenstjerna, förutvarande och sedermera återigen civilminister, utsågs 1894 till föreningens förste hedersledamot.
Det här var inte vad vi idag skulle kalla en fackförening, snarare kamratförening. Man sände petitioner till överordnade, gjorde uppvaktningar, gav ut en tidning (Svenskt Postarkiv). Förhandlingar var det inte tal om. Det gällde att hålla sig väl med dem som bestämde. Någon rätt att tillgripa konfliktåtgärder fanns ej.
Till festmåltiden i Djursholm hade föreningens ordförande, den skäggprydde
kontrollören J. L. Tilander, förberett sig väl. Förutom matsedeln ingick även en bordsvisa i inbjudan. Ingen kuvertavgift anges. Man skulle träffas en sen fredag eftermiddag, sedan förhandlingarna ajournerats, för ett smörgåsbord och därefter en fyrarätters middag. På detta kaffe och avec. Hur överdådigt var detta?
Själva inbjudan är onekligen överdådig, eventuellt överlastad, med tydlig krusidullornamentik. Den tidens borgarklass tyckte om att inreda sina hem med möbler och prylar i täta formationer, konstverk, växter, mattor, lampor, till bristningsgränsen. Tomma ytor kändes som en fasa, ett socialt obehag. Mångfald
var i detta sammanhang en statusmarkör, en trygghetsfaktor som för all del kunde visa sig illusorisk när konkursen randades. I finare sällskap kunde kraschanerna tas på. Fast högtidsdräkt ingick nog inte i klädkoden vid detta speciella tillfälle.
Big is beautiful kan man väl ändå säga.
Den solenna måltiden inleddes alltså med smörgårdsbord. Vad kan det ha tänkts bestå av? Måltidshistorikern Richard Tellström har beskrivit en utveckling mot allt fler smårätter under 1800-talet: från ett framdukat bord med tre sorters brännvin (varav en bäsk), ost, några sorters sill, saltkött, spicken korv, fårfiol, allt kallskuret, till en mer diversifierad uppdukning där även småvarmt som omeletter, bruna bönor och stekt prinskorv förekom.⁶ Det rör sig i allt väsentligt om förrätter. Öl och snaps skulle stimulera aptiten. Innan man tog sig för av huvudrätterna, fick det lov att gå en timme eller två. Under mellankrigstiden tycks man ha övergått till sandwiches av olika slag innan man satte sig till bords, men även i mitten av förra århundradet rekommenderades som entré till finare herrluncher smörgåsbricka, bestående av exempelvis smör och flera sorters bröd, inlagd sill, löjrom eller sardiner, rökt gåsbröst, ägg med majonnäs samt löklåda som småvarmt.⁷
Av postmannamenyn som, tillsammans med bordsvisan, är inramad och sitter bakom glas i entrén till TAM-Arkiv, tjänstemanna- och akademikerorganisationernas gemensamma arkivinstitution i Ulvsunda, framgår vidare att de varma rätterna var soppa, fisk och kött, därtill kom frukt och glass som dessert och avslutningsvis kaffe, allt serverat tillsammans med diverse ädla drycker. Man studsar kanske: vitt vin följer på rött, dessutom champagne till ospecificerad kötträtt och kokta grönsaker, but champagne is always right, som det heter.⁸ Följde sedan bar och nattamat? Ovisst. Dagen därpå, en lördag, återupptogs postmannamötets överläggningar, och sedan skulle de som inte bodde och tjänstgjorde i Stockholmstrakten förmodligen resa tillbaka till sina hemorter. Nog får man en stark känsla av att ätandet, som visan prisar, inte bara var avkoppling utan en krävande aktivitet i sig. Postföreningens devis, Viritus Unibis (”Med gemensamma krafter”), torde även här ha haft fog för sig.
Appendix
När blir konferens- och kongressfestivitas en tradition i vårt land? Det vore ett ämne för utforskning och för jämförande studier. En hypotes är att det rör sig om ett övertagande från sedvänjor i aristokratiska och högborgerliga miljöer – och ett tecken på en uppåtstigande social rörlighet, i takt med samhällets demokratisering. Här nedan ett exempel från en generation längre fram i tiden:
Då Sveriges farmacevtförbund firade sitt 25-års-jubileum 1928, slogs det också på trumman. Upplägget var i stort sett detsamma som när postmännen hade sitt andra möte, inramningen något vräkigare. Till middagen på Hotell Strand i Stockholm, en fyrarätters med smörgåsbordet reducerat till smörgås, sjöngs en bordsvisa, men det framfördes även seriösare musik av kända nordiska tonsättare (Grieg, Sibelius, Söderman, Sinding, Lumby med flera). Därtill kom ett spex av det mera studentikosa slaget, vilket kan ha sin bakgrund i att farmacevter som profession redan under 1800-talet fick sin utbildning på högskolenivå. Spexet tar oss till Bagdad, där kalifen satt. Som storvesir figurerar Sveriges nyss (för första gången) avgångne statsminister C. G. Ekman, frisinnad (och helnykterist), och i kalifens uppvaktning eller vaktstyrka ingår tungviktsboxaren Harry Persson. (Denne blev efter sin boxarkarriär ordningsvakt på Nalen.) Det kvinnliga inslaget bör ha varit betydande, eftersom dans förekom. Vickning gavs till särskild kostnad.
Alla här återgivna handlingar förvaras hos TAM-Arkiv.
Om författaren
Anders Björnsson har en bakgrund som historiker och
vetenskapsjournalist. Han har utgivit arbeten i företags-, professions- och
organisationshistoria. Artikeln om posttjänstemännens och farmacevternas
kalasande är veterligen hans första bidrag till kännedomen om svensk matkultur.
¹ Posttjänstemännens Förening 1891–1916. Minnesblad till 25-årsjubileet. Stockholm: A.B. Fahlcrantz’ Boktryckeri 1916, s. 6ff.
² Gunnar Brandell, Strindberg – ett författarliv. Andra delen. Borta och hemma 1883–1894. Stockholm: Alba 1985, s. 271.
³ Bertil Larsson, Med förenade krafter. Posttjänstemännens Förening 1891–1983. Uddevalla: Bohuslänningens tryckeri 1984, s. 18.
⁴ Motsvarar ungefär 567.000 kronor år 2025, mätt med konsumentprisindex. Man får betänka att den direkta beskattningen av löneinkomster vid denna tid var försumbar.
⁵ Skaldens fader Pehr Bergman (d. 1882) hade haft en hög position inom postväsendet, som postinspektör för det så kallade Centrala distriktet, med en sidoackreditering som postmästare i Helsingborg. (https://www.postmuseum.se/bocker/1994/1994_6-61-72_Jonsson.pdf)
⁶ Richard Tellström, Varje tugga är en tanke. Svensk matkultur under 800 år. Stockholm: Natur och Kultur 2024, s. 125ff. (Svenska Humanistiska Förbundets skriftserie 148)
⁷ Stora kokboken. Hushållets uppslagsbok i alla matfrågor. Edith Jonsson-Ekegårdh & Britta Hallman-Haggren (red.). Göteborg: Esseltes Göteborgsindustrier AB 1947 (Trettonde upplagan. 160.000–180.000 ex.), s. 113 ff, s. 577.
⁸ Enligt den luttrade författaren Gustaf Hellström är champagne en dryck som påstås ”skänka framåtanda, tilltagsenhet och obesvärat uppträdande” (Kärlek och politik, 1942). En riktig postmannadryck alltså!