Om svensk arbetsmarknadsmoral i värdeförskjutningens tidevarv
TAM-Arkiv har en ny årsbok på gång. Den handlar om hur tjänstemännen blir en del av den svenska modellen, hur de under större delen av efterkrigstiden formar och vidmakthåller en nomenklatur som ger de insyn och kontroll över löntagarna inom det som kallas tjänstemannaområdet. Under arbetet med boken stötte vi på två begrepp som fick stor betydelse: hoppjerka och stann-Anders.
”Vi sitter alla i samma båt”, basunerade Ekonomisk Information ut i november 1949. En kampanj i samarbete med SAF, LO, TCO och Staten (med stort S!) såg dagens ljus och målade upp en ny samhällsfiende: Hopp-Jerka. Han var den rastlöse, den ständigt kringströvande industriarbetaren som aldrig stannade länge nog för att lära sig maskinen, laget eller lunchrutinerna. Han saboterade produktivitet, lojalitet och hela folkhemmets rytm.
I annonserna framställdes han som en tragisk figur. ”Värre och värre för Hopp-Jerka – han kan för lite”, lät det i en affisch. Ett annat löd: ”Svik inte laget!” En film kompletterade bilden: Var finns händerna? Två bröder, en plikttrogen, en flaxande. Vi vet alla vem som var Hopp-Jerka.
Men alla skrev inte under. Tidningen Arbetaren publicerade Sven Sjöbergs nästan existentialistiska kortnovell Hopp-Jerka och ångesten: ”Jag är industriens 40-talist […] en rädd vilsekommen maskinslav.” Kommunister, syndikalister och kåsörer tog figuren till hjärtat, omändrade honom till samhällskritiker, ibland till poet. Metallarbetaren påpekade till och med att arbetsgivarna själva bar skuld till hoppjerkeriet.
Åren gick. Industrin tog till sig trivselpedagogik, ASEA introducerade nyanställda för att hålla dem kvar. Begreppet ”överrörlighet” fick politisk sprängkraft, det talades om att bromsa upp livsvillkoren. Men sommaren 1950 kom tecknen på avmattning. Några år senare var det nästan tyst.
Men så: Stann-Anders.
När 1960-talet grytt och tillväxtens maskineri gått på högvarv, dök en ny skepnad upp vid horisonten. I Ekonomisk Revy 1960 skrev Curt-Steffan Giesecke, blivande SAF-vd: det var inte längre Hopp-Jerka som oroade direktörskollektivet. Nu var det Stann-Anders. Han som aldrig rör på sig, som sitter fast som en gjutform i företagets struktur. Han som får ”för mycket betalt” i förhållande till vad marknaden kräver, som står i vägen för nödvändig förnyelse.
”Vi måste psykologiskt bädda för den rörlighet som är full sysselsättnings komplement”, skrev Giesecke. 1940-talets mål – att få folk att stanna – hade blivit 1960-talets problem. ”Vi har haft en lång period där en tillräckligt hög sysselsättning skapat stelhet snarare än smidighet i arbetsmarknadens funktionssätt.”
Kurt Salomonsson i Dagens Nyheter ironiserade: ”Nu är Hopp-Jerka död utan ära, och Stann-Anders tar hans plats. Men medan Jerka fördömdes, ses Anders med ett visst förtjust vemod.”
Till och med socialdemokratin, en gång lagspelarnas försvarare, fick se sin idealbild ifrågasatt. Var det verkligen stabilitet vi ville ha? Eller var det utveckling, rationalisering, rörlighet?
Vad hände?
1940-talet var ett decennium då kunskap sågs som något som ”växte i skiftgång”, i lagarbete och på plats. Hopp-Jerka var en outsider i förhållande till denna industriella moral, en skugga. Men när 60-talet kom, var det inte längre arbetsplatslojalitet som efterfrågades, utan flexibilitet. Produktivitetsutvecklingens krav går inte ihop med livstidsanställningens trygghet. Den rationelle arbetsgivaren såg hellre arbetskraften som en rörlig resurs.
Det är i det ljuset vi måste läsa Gieseckes återkomst 1968. Boken Stann-Anders och likheten bar visserligen folkhemsdoft i titeln, men den varnade för att just denna likhet blivit ett hinder för förnyelse. I pressen var reaktionerna blandade. Aftonbladet fnös: ”En demokrat, som bara inte råkade acceptera demokrati innanför fabriksportarna.” Samtidigt såg Margareta af Ugglas i Svenska Dagbladet något djupt oroande i att arbetsmarknaden stelnat.
Post scriptum: 2025
Idag? Hopp-Jerka går på LinkedIn. Stann-Anders har kanske blivit systemvägrare. På Expressens ledarsida puffas för att byta jobb ofta. Vem vet, kanske står vi inför en ny kampanj: ”Bättra på CV:t!” Kanske finns en ny figur att skapa: Surr-Malla, den digitala nomaden som aldrig är på kontoret men alltid i närheten av Wi-Fi. Eller kanske återvänder Hopp-Jerka, denna gång som entreprenör med tre startups i bagaget.
Historien går i cirklar. Men figurerna lever kvar – i affischer, krönikor, och kanske i oss alla. Vem är du? Jerka eller Anders?
I yngre år finns det många som är något av en Hopp-Jerka som vill testa sina vingar och vinna erfarenheter. På äldre dagar har många blivit en Stann-Anders, ibland för att man är nödd och tvungen. Det är inte alltid lätt att navigera i arbetslivet. Problemen för en löntagare är knappast begrepp som Stann-Anders, Hopp-Jerka eller Surr-Malla. Det är att bli en varaktig löntagare.
Lars-Erik Hansen och Dag Björklund