Som det såg ut då kunde jag i stunder önska att jag fungerade som en robot eller att jag hade haft en till hjälp där jag uppfattade att jag inte räckte till. Inga känslor, bara pragmatiskt agerande i att metodiskt närma mig en uppgift utan stress. Något som jag just då inbillade mig skulle lyckas bättre än jag själv. Det är ju ändå slutresultatet som värderas i dessa dagar.

Naturligtvis tror jag inte att jag skulle ha mått bättre av förlusten av känslomässig reflektion och respons, jag ville bara få hjälp att hantera allt och kunna känna mig tillfreds.

Det känns inte heller långt borta nu, att robotar tar över även mitt tidigare jobb inom barnomsorgen. De kanske är de enda som orkar i en förlängning. Funktioner fylls redan i äldrevården genom husdjursrobotar och det tycks ha landat bra.

Alltmer i vår värld är på väg att digitaliseras. Men vi är inte robotar och det tär på en del av oss. Frågan är vad som ska anpassas till vad. När/om mänskligheten inte längre behövs eller inte klarar att anpassa sig till allt det nya runtomkring, vad händer? Hur långt kommer avhumaniseringen att sträcka sig och hur kommer vi att må?

Som tur är har det på senare tid förutom artificiell intelligens (AI) och IQ också börjat talas om EQ, emotionell intelligens. I det mänskliga mötet lagras intryck, kunskap och minnen mer känslomässigt. Här känner jag igen mig och jag får väl helt enkelt finna mig i det faktum att mitt hjärta tycks större än min hjärna ibland och se hur långt det tar mig.

Lite obalans i livet har vi väl alla då och då.