Från kamratklubb till facklig organisation

Under 1800-talet växte och utvecklades Sveriges ekonomi i takt med att industrialiseringen av landet och handeln utvecklades. Ett system av affärsbanker och sparbanker byggdes ut och antalet bankanställda ökade snabbt.

Finansförbundet var en stockholmsbaserad intresseförening och kamratklubb de första åren men utvecklades under 1900-talets första hälft till en nationell fackförening för bankanställda.

År 1911 antog föreningen ett nytt program med filialföreningar och en tidskrift men man behöll sin prägel av sällskapsförening och undvek att driva frågor om till exempel löner gentemot arbetsgivarna.

Under 1900-talets första decennier ökade arbetsdelning och specialisering samtidigt som tjänstesektorn växte. Arbetsförhållandena på många kontor kom mer att påminna om industriarbetarnas och den begynnande rationaliseringen av kontoren gjorde banksektorn berövades delar av sin unika status och blev mer lik andra arbetsplatser.

Efter första världskriget med inflation och sjunkande reallöner som följd ökade trycket på att föreningen skulle agera mer kraftfullt i frågor om anställningsvillkor och löner och föreningen ombildades igen år 1919. Förbundets första ombudsman Viktor von Zeipel tillsattes. Därmed började man också driva uttalade fackliga frågor.

Under 1920-talet var Svenska Bankmannaföreningen dessutom en av de främsta förkämparna för att privatanställda tjänstemän skulle få förenings- och förhandlingsrätten lagfäst. Viktor von Zeipel var också en av dem som tog initiativet till ett övergripande samarbete mellan privatanställda tjänstemannaföreningar som år 1936 ledde till att De anställdas centralorganisation, Daco, bildades.

 


Dessa sidor är publicerade av TAM-Arkiv i syfte att tillgängliggöra de arkiv vi förvaltar för våra medlemmar och relaterade arkivdeponenter inom tjänstemanna- och akademikergrupperna och att bilda kunskap om deras historia och samhällsbetydelse.