Förhandlingsrätten, Svenska Bankmannaföreningen och Daco

Marie Lexius

Arbetarnas förhandlingsrätt blev formellt erkänd av Svenska arbetsgivareföreningen år 1905. Motsvarande krav på förhandlingsrätt framfördes också av Allmänna Verkmästereförbundet och av Statstjänstemännen under åren 1919-1920, men Svenska Bankmannaföreningen intog en särställning på grund av sina initiativ och aktivitet både för att driva kravet på förhandlingsrätt och för att främja tjänstemannaintressena.

Eftersom Svenska Bankmannaföreningen inte hade förhandlingsrätt och bankerna vägrade förhandla om ersättning för dyrtiden, sökte man sig till andra tjänstemannaorganisationer för att tillsammans framföra kravet på förhandlingsrätt gentemot arbetsgivarna. I början av 1920–talet gjordes några försök att intressera andra tjänstemannaorganisationer för samarbete. Föreningen hade till en början ingen framgång men deras ombudsman Viktor von Zeipel höll liv i frågan genom skrivelser och motioner till regeringen om att få förenings- och förhandlingsrätten för privata tjänstemän lagfäst.

Först år 1925 gick man samman med fem andra organisationer för privatanställda och samarbetade om pensionsfrågan. Två år senare bildades Tjänstemannasammanslutningarnas Pensionskommitté (TPK), med Viktor Von Zeipel som ordföranden. Von Zeipel var också en av drivkrafterna bakom att Tjänstemannaorganisationernas Arbetslöshetskommittés (TAK) bildades år 1926.

Våren 1928 bjöd bankmannaföreningen in till ett möte rörande en samorganisation av mer permanent karaktär mellan olika tjänstemannaorganisationer. Sex förbund deltog från privatanställda samt dessutom Riksförbundet av kommunaltjänstemän i svenska städer. Meningarna bland organisationerna om ett samarbete gick isär och frågan blev vilande. Ett år senare på hösten togs ett nytt initiativ från Banktjänstemannaföreningen och Svenska Järnvägars Kontorspersonalförbund som bjöd in flera tjänstemannaorganisationer för privatanställda till en konferens i samma fråga. Ett arbetsutskott med fem representanter, där bland andra von Zeipel ingick, bildades för att utarbeta stadgar.   

Stadgarna blev klara i juni 1930 och De anställdas centralorganisation, Daco, konstituerades den 3 maj 1931. Sammanlagt fick Daco 20 000 medlemmar. Daco gick år 1944 samman med Tco, som då var en sammanslutning av tjänstemannaförbund på den offentliga sidan och därmed bildades det moderna TCO, Tjänstemännens centralorganisation.

Källor

TAM-Arkiv: Finansförbundet:

  • Tidskriften Finansvärlden, 1920-talet, diverse artiklar och ledare. B3:3-7

Litteratur:

  • Bergstrand, Finn. 2003: Daco 1931-1937. En svensk tjänstemannarörelse växer fram. Tjänstemän och historia. Skrifter utgivna av TAM-Arkivs forskningsråd nr 2.
  • Edvardsson, Ingmar. 1994. Historien om bankfacket. Svenska Bankmannaförbundet 1887-1993. Stockholm (eget förlag)
  • Palmqvist, Gunnar. 1962: Segrande samverkan. Historik till Svenska Bankmannaförbundets 75-årsjubileum. Falköping.
  • Sköld, Lars 2004: Kamratförening eller facklig organisation? Kontoriströrelsen och Bankmannaföreningen – två strategier under 1920- och början av 1930-talen. Uppsats för magisterkurs, Historiska institutionen, Stockholms Universitet, höstterminen. Stencil.

Dessa sidor är publicerade av TAM-Arkiv i syfte att tillgängliggöra de arkiv vi förvaltar för våra medlemmar och relaterade arkivdeponenter inom tjänstemanna- och akademikergrupperna och att bilda kunskap om deras historia och samhällsbetydelse.