Mot facklig verksamhet

Marie Lexius

År 1918 inkom en motion till Svenska Banktjänstemannaföreningens styrelse från Skaraborgs läns representanter som föreslog att föreningen skulle inrätta en skiljenämnd. Till skiljenämnden skull föreningens medlemmar kunna vända sig i tvistefrågor med arbetsgivaren. Motionen behandlades på följande representantskap och utlöste en första diskussion som satt avtryck i föreningens protokoller om föreningen skulle ha en mer facklig inriktning eller inte.

Röster som höjdes mot motionen menade att det ”hittills varit en principsak att ej blanda sig i bankernas angelägenheter, samt att föreningen måste helt omläggas om den skallbli en fackförening”. Det framkom också att föreningen fungerade som en kamratklubb främst för medlemmarna i Stockholm men att det fanns en allmän önskan bland medlemmarna i landsorten om förändring så att föreningen bättre skulle kunna tillvarata deras intressen gentemot arbetsgivarna. Motionen avslogs med motiveringen att en skiljenämnd inte var rätta formen. Man skulle dock införa en artikel i ämnet i sin tidskrift och representantskapet uppmanade styrelsen att i enlighet med paragraf 1 i stadgarna och ”efter måttet av sina krafter” bevaka medlemmarnas intresse.

Missnöjet med lönerna och den sjunkande levnadsstandarden bland bankanställda fortsatte och i mars påföljande år hölls ett allmänt möte, ett ”dyrtidsmöte” (ett offentligt opinionsmöte), i Östermalms högre allmänna läroverk i Stockholm. Omkring 1 200 bankanställda infann sig.  Viktor von Zeipel var mötets ordförande, och en resolution riktad till landets bankledningar sammanställdes i vilken man krävde kompensation från bankerna för dyrtiden.  Bankernas besked om att de avböjde överläggningar med Bankmannaföreningen gjorde att krav på förhandlingsrätt öppet framfördes för första gången.  

Vid Svenska Bankmannaföreningens representantskap år 1919 tillsattes en ny styrelse och till föreningens första ombudsman valdes von Zeipel. I den nya styrelsen ingick flera av dem som varit initiativtagare till dyrtidsmötet och också några representanter från filialföreningarna. Verkningarna av nyordningen visade sig snart: under år 1919 mer än fördubblades medlemsantalet från att ha varit knappt 2 000 till 5 000 medlemmar.

Under tiden från att första ombudsmannen tillsattes tills föreningen fick förhandlingsrätt år 1936 bedrev föreningen fackligt präglad verksamhet i och med att ombudsmannen på olika sätt företrädde enskilda medlemmar och ibland hela personalgrupper i bland annat löneförhandlingar, förhandlingar om arbetsvillkor och i tvister med arbetsgivarna. 

Källor

TAM-Arkiv, Finansförbundet:

  • Kongressprotokoll (A1:1) 1918 § 10
  • Förhandlingar med banker (F2b)

Litteratur:

  • Bergstrand, Finn. 2003: Daco 1931-1937. En svensk tjänstemannarörelse växer fram. Tjänstemän och historia. Skrifter utgivna av TAM-Arkivs forskningsråd nr 2.
  • Palmqvist, Gunnar. 1962: Segrande samverkan. Historik till Svenska Bankmannaförbundets 75-årsjubileum. Falköping.
  • Sköld, Lars 2004: Kamratförening eller facklig organisation? Kontoriströrelsen och Bankmannaföreningen – två strategier under 1920- och början av 1930-talen. Uppsats för magisterkurs, Historiska institutionen, Stockholms Universitet, höstterminen. Stencil.

 


Dessa sidor är publicerade av TAM-Arkiv i syfte att tillgängliggöra de arkiv vi förvaltar för våra medlemmar och relaterade arkivdeponenter inom tjänstemanna- och akademikergrupperna och att bilda kunskap om deras historia och samhällsbetydelse.