TCO

Ruben Wagnsson föddes den 8:e september 1891 i Örebro. Han far hette Gustaf Wagnsson och var metodistpastor. Fadern hade växt upp under fattiga omständigheter i en arbetarfamilj. Hans mor hette Adéle Ruben. Hon kom från ett välbärgat hem – hennes far var godsägare och hennes mor född friherrinna.

Uppväxtåren

När Ruben var två år flyttade familjen från Örebro till Stockholm. I sina memoarer beskriver han hur familjen bodde i en stor våning: de hade två hembiträden och ett par rum uthyrda. Familjen flyttade sedan vidare till andra orter, allteftersom fadern fick nya tjänster. När familjen flyttat till Uppsala 1898 började Wagnsson sin skolgång i de förberedande klasserna i en flickskola.  I hemmet fanns en stor mängd litteratur, också profan och samhällskritisk sådan. Den unge Wagnsson slukade dessa böcker med stor aptit. Politisk kan fadern karakteriseras som vänsterliberal, men han visade också stor förståelse för socialdemokratin. När Wagnssons kom upp i tonåren växte hans politiska intresse. Han kom att ansluta sig den socialdemokratiska ungdomsrörelsen. Han deltog flitigt i politiska möten – inte minst under sin tid i läroverket som inföll under socialdemokratins kampår. I sina memoarer berättar han hur den samtida skolan (och andra statliga myndigheter) under denna tid ofta motarbetade den socialdemokratiska sidan i politiken. Han kom också tidigt i kontakt med nykterhetsrörelsen. Dessa tidiga engagemang blev bestående: han kom att verka för nykterhets- och arbetarrörelsen hela sitt återstående liv. Han tog sin studentexamen i Kalmar 1912.

Universitetsutbildning

Hösten 1912 skrev Ruben Wagnsson in sig vid Lunds universitet. Där studerade han litteraturhistoria, filosofi och pedagogik och nordiska språk. Läsåret 1915-16 tillbringade han vid Växjö folkskoleseminarium. Han tog en fil. kand-examen på försommaren 1916.

Tidigt arbetsliv

Efter sin examen 1916 arbetade han som folkskollärare i Slättna, Hässelby kommun i Jönköpings län. Han valde medvetet att bli lärare på landsorten eftersom det rådde livsmedelsbrist under första världskriget. Han beskriver i sina memoarer hur lärartiden i Slättna gestaltade sig. Som lärare på landsorten hade han – vid tiden för första världskriget – en mycket låg lön och måste dryga ut inkomsterna med bland annat egen potatisodling. Till en början var det halvtidsläsning som gällde för skolans elever . Wagnsson tog dock initiativ som ledde till att heltidsläsning infördes. År 1919 anställdes han som folkskollärare i Oskarshamn. Under sin tid som folkskollärare var han också aktiv på andra områden: bland annat skrev han artiklar på frilansbasis i olika tidningar och blev så småningom redaktör för Oskarhamns-Posten.

Den legendariske skolmannen Värner Rydén sammanförde honom med centralstyrelsen för SAF (Sveriges Allmänna Folkskollärarförening). Han valdes 1926 till organisationens pressombudsman. År 1927 valdes han in i SAF:s centralstyrelse. Han blev från 1930 redaktör för SAF:s organ – Svensk Lärartidning. Wagnsson valdes 1933 till ordförande för SAF. I denna egenskap blev han ordförande i Folkskollärarkårens skriftspråkskommitté som syftade till att utreda rättskrivningsfrågan. År 1935 blev han också utsedd till undervisningsråd av Skolöverstyrelsen.

Han invaldes 1922 – vid endast 30 års ålder – till ledamot av riksdagens andra kammare för socialdemokratiska arbetarepartiet. Efter två mandatperioder invaldes han 1928 till första kammaren. Han blev då kammarens yngste ledamot. I riksdagen gjorde han insatser för bl.a. nykterhetsfrågan, arbetslöshetsfrågan och för undervisningsfrågor (han arbetade bl.a. för lärarnas lönefråga och för en konfessionsfri undervisning). Han var också ordförande för svenska IOGT mellan 1929 och 1942. Han skaffade sig alltså tidigt meriter för en framtida ordförandepost inom TCO.

T.C.O. och Ruben Wagnssons ordförandeskap

År 1931 sammanslöt sig de privatanställda tjänstemannaorganisationerna och bildade Daco (De anställdas centralorganisation). År 1935 bildade sedan medlemsförbund inom Daco ”Tjänstemännens Bildningsförbund” (TBV). Även om Dacos stadgar gav utrymme för att också ansluta förbund med anställda i offentlig tjänst så breddades inte organisationen i den riktningen. Men Dacos eldsjäl – Bankmannaförbundets Victor von Zeipel – åkte runt och hade kontakter med stats- och kommunalanställda för att verka för en organisationsbildning också där.

Diskussionerna kom så småningom också igång bland de stats- och kommunalanställda tjänstemännens riksorganisationer. På hösten 1933 samlades ett 30-tal ombud från ett antal riksorganisationer för att diskutera en framtida gemensam organisationsbildning. Det tillsattes ett arbetsutskott under ledning av SAF:s ordförande Ruben Wagnsson. I detta utskott fanns det representanter för de olika förbunden. Tillsammans skulle de utarbeta en organisationsplan och förslag till stadgar. Hösten 1934 låg förslaget färdigt. Den organisation som de planerade föreslogs heta T.C.O. T.C.O. skulle omfatta riksorganisationerna för alla i allmän tjänst anställda tjänstemän. Dessutom föreslog man att organisationen skulle vara partipolitiskt neutral och att den skulle samarbeta med Daco och LO. 

År 1936 förelåg så ett kongressbeslut om anslutning från ett flertal av de vidtalade tjänstemannaorganisationerna och en konstituerande kongress utlystes. Men eftersom vissa av de ansluta förbunden hade kongress endast vartannat år, dröjde det ända tills nyåret 1937, innan den nya organisationen kunde starta. Ruben Wagnsson valdes som ordförande för det T.C.O. Wagnsson ansågs väl meriterad för detta uppdrag: förutom att han var ordförande för SAF var han också undervisningsråd och ledamot av Sveriges Riksdag. Andra prominenta styrelsemedlemmar i T.C.O. var bl.a. Otto Wagnsson, Filip Anger, Hildur Nygren (som sedermera en kort tid blev ecklesiastikminister) samt C.W. Curtman (sedermera direktör för Sveriges Lantbruksförbund). Organisationen kom att omfatta 8 organisationer med ca 40 000 medlemmar. Åren mellan 1937-1944 anslöt sig successivt allt fler tjänstemannaförbund till den nya centralorganisationen.

Både Daco och T.C.O. skulle visa sig vara värdefulla för sina respektive medlemsgrupper. Redan våren 1937 beslöt de båda centralorganisationerna att utse en samarbetskommitté, bestående av organisationernas arbetsutskott för att bl.a. undersöka möjligheten av och formen för en fastare samverkan mellan Daco och T.C.O. År 1943 ansågs tiden mogen för en sammanslagning av de två organisationerna för tjänstemän. På Dacos initiativ tillsattes en kommitté för att utreda frågan om formerna för en fastare samverkan. Redan i december var kommittén färdig med sitt arbete. Den 30 januari 1944 godkändes kommittéförslaget med stadgar för den nya centralorganisationen av representantskapen för Daco och T.C.O.

TCO inledande år 1944-47 under ledning av Ruben Wagnsson

Den nya sammanslagna organisationen skulle heta TCO (Tjänstemännens centralorganisation). Den gamla beteckningen ”anställda” (Angestellten på tyska) som hade ingått i Dacos namn hade ny bytts ut mot ordet ”tjänsteman”. Tjänstemannabegreppet blev nu alltså gemensamt för de privat- och offentliganställda medlemsgruppernas organisation.  Den formella konstitueringen av det nya TCO ägde rum den 11 juni 1944. På kongressen var Victor von Zeipel från Daco hedersordförande. Han spådde att organisationen skulle få ”en glansfull framtid”. Ruben Wagnsson från T.C.O. valdes till ordförande för det nya TCO.

I en intervju i DN menade Ruben Wagnsson att det var lyckligt att samgåendet hade skett 1944 då ett slut på det pågående världskriget kunde anas. Nu gällde det att ta igen förlorade år och först och främst återställa 1939 års reallöner. Tjänstemännen hade burit sin del av ansvaret för pris- och lönestoppet under tiden efter 1942, men de hade rätt att fordra att bördorna skulle lättas för dem samtidigt som de lättades för andra löntagargrupper. Tjänstemännen kvävde också delaktighet i den höjning av välståndet, som en ökad produktion kunde skapa. Han gjorde också en poäng av att Daco och T.C.O. när det förhandlade om en sammanslagning valt att träffas på Grand Hotell i Saltsjöbaden där samförståndsandan grundats då LO och SAF slöt sitt avtal 1938.

I ett radiotal den 23 oktober 1944 sa Wagnsson om relationen till LO att: ”Ett samarbete mellan arbetare och tjänstemän i gemensamma frågor måste eftersträvas. Båda grupperna är löntagare och tvister mellan dem kan vålla skada för dem båda.” I sitt radiotal berörde Wagnsson även tjänstemännens organisering internationellt:”Till sist må framhållas, att bildandet av en gemensam centralorganisation för alla tjänstemän också ur internationell synpunkt är något enastående. Visserligen har man i Finland en viss motsvarighet härtill genom det i våras bildade Centralförbundet för intellektuellt arbete. Men eljest är tjänstemannarörelsen i ett flertal länder starkt splittrad.”

Till direktör för TCO föreslog Wagnsson Dacos sekreterare Otto Nordenskiöld men Daco-representanterna tyckte att han var alltför ung. Istället valdes LO-ombudsmannen Valter Åman. Man menade att en före detta LO-ombudsman skulle ha lättare att klara upp förbindelserna (gränsdragningsfrågor och dylikt) med LO än någon annan kunde göra.

Det slogs fast att TCO skulle vara partipolitiskt neutral såsom tidigare både Daco och T.C.O. hade varit. I en programförklaring underströks det dock att den nya centralorganisationen skulle stödja de demokratiska krafterna i samhället. Den partipolitiska neutraliteten innebar att TCO inte fick understödja något politiskt parti. Däremot borde organisationen, vid behandling inom regering och riksdag av tjänstemannafrågor, upprätthålla kontakt med olika politiska partier och försöka intressera dessa för de synpunkter som omfattades inom tjänstemannakretsar.

I en inledande ”allmän motivering” till TCO:s bildande – en inledning till stadgarna – står det att ”Dessa sammanslutningssträvanden ha sin grund i en allmän känsla hos de anställda att i det nutida samhället vissa tendenser framträda, som dels syfta att uppmjuka hittillsvarande bestämmelser rörande de anställdas rättsliga ställning och dels avse nedskärande av tjänstemännens förmåner och sänkande av deras allmänna levnadsstandard.” Det var alltså bl.a. ett missnöje med tjänstemännens ställning i samhället som var motiv till den gemensamma organisationsbildningen.

Ett inledande mål var först och främst att öka organisationsgraden bland tjänstemännen. Vid sitt bildande hade medlemsförbunden 175 000 medlemmar. Men man hade ambitionen att öka med tiden: att ansluta också de många tjänstemän som stod utanför den organiserade tjänstemannarörelsen.

Det fanns tidigt en ambition att rationalisera TCO:s verksamhet genom att förmå de mindre förbunden att gå upp i större. Ett exempel är att man efter 1946 års kongress bedömde att det var möjligt att redan 1947 skapa ett enhetligt statstjänstemannaförbund genom att slå ihop Civila Statsförvaltningens Tjänstemannaförbund (CST) och Försvarets Civila Tjänstemannaförbund. Men det var inte lika lätt att få de två kvinnoförbunden – Föreningen Kvinnor i Statens Tjänst och Kvinnliga Telefontjänstemannaföreningen – att uppge sin självständighet och bli en del av CST. Frågan debatterades inom TCO. Vid 1946 års TCO-kongress sa Valter Åman att organisationen inte behövde några speciella fackliga organisationer för kvinnor. Han lovade dock att överväga att skapa ett organ inom TCO för kvinnor och deras intressefrågor.

År 1947 – Wagnssons sista år som ordförande – blev det tydligt att yngreföreningarna inom akademikerkåren var på väg att bilda en organisation som skulle bli Sveriges Akademikers Centralorganisation (Saco). Den nya akademikerrörelsen skulle komma att bli en konkurrent om medlemmar och TCO motsatte sig från början bildandet av Saco (ordförande Wagnsson själv pläderade dock internt inom TCO för en sammanslagning av organisationerna utan att få gehör för sina synpunkter). I slutet av augusti 1947 utfärdade TCO en kommuniké där man beklagade ”det steg som vissa akademiskt utbildade tjänstemän synes vara beredda att ta och icke dela ansvaret för den isolering i förhållandet till den samlade tjänstemannarörelsen, som dessa tjänstemannagrupper därmed utsätta sig för”.

Under TCO:s första år fram till 1947 (Ruben Wagnssons ordförandetid) hade centralorganisationen växt i betydelse och medlemsantal. Vid årsskiftet 1947/48 hade medlemsantalet i TCO-förbunden stigit till 238 700, en ökning med 32 procent på tre och ett halvt år. TCO:s ambition att bli en erkänd löntagarrepresentant i samhällsorgan på samma sätt som LO började mycket bra när organisationen fick representation i såväl Länsarbetsarbetsnämnden som Arbetsdomstolen. TCO kom också att bli representerat i Centralkommittén för Folk och Försvar – en organisation i vilken redan Daco hade varit representerat.

Den nya rörelsen behövde också en egen tidskrift. Under 1947 började TCO ge ut en egen månadstidskrift som kom att heta ”Tjänstemannarörelsen”.

Runt om i Sverige hade det också bildats TCO-kommittéer som samlingsplats för tjänstemän från förbundens lokalavdelningar. I årsberättelsen för 1947 redovisas 33 kommittéer. Bildande av dessa skedde på lokala initiativ. På en del håll hade man kunnat bygga vidare på motsvarande organ inom Daco.

I slutet av 1947 utnämndes Wagnsson till landshövding i Kalmar län. Han avsade sig då ordförandeskapet inom TCO och sin plats i Sveriges Riksdag (han följde dock även fortsättningsvis med stort intresse utvecklingen inom TCO och deltog på varje TCO-kongress). Han efterträddes som TCO-ordförande av Harald Adamsson.

Karriär efter TCO-tiden.

Ruben Wagnsson blev alltså landshövding i Kalmar län 1947 och stannade på denna post fram till sin pensionering 1958. Han var också IOGT-rörelsens internationelle chef mellan åren 1947-1966. Under sin verksamhet som IOGT-ledare företog han många resor och träffade statschefer världen över. År 1969 gav han ut en memoarbok med den betecknande titeln: ”Många järn i elden” där han beskriver sitt händelserika liv. Ruben Wagnsson dog den 15:e februari 1978 i Katrineholm.

Filip Anger föddes den 1:a september 1898 i Angered, Älsborgs län.

Studier och tidigt arbetsliv

Filip Anger började sina högre studier vid Sociala Institutet i Stockholm. Han avlade en fil.kand-examen 1923. År 1940 blev han anställd som amanuens vid Stockholms stads statistiska kontor.  Parallellt med sitt fackliga engagemang fortsatte han sitt yrkesarbete vid Stockholms stads statistiska kontor fram till 1963. Efter hand befordrades han till högre befattningar. Först blev han förste aktuarie och till slut ställföreträdande chef.

Facklig karriär

Han fick tidigt ledande uppdrag i Stockholms tjänstemannaföreningar och var en drivande kraft i det komplicerade föreberedelsearbete som ledde till att Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund (SKTF) – numera omdöpt till Vision – bildades i juni 1936. Han utsågs vid SKTF:s grundande till den nybildade organisationens sekreterare och verkställande ledamot i det förbundets styrelse och arbetsutskott. Han valdes sedan till förbundsordförande vid en ordinarie kongress 1948. Han omvaldes sedan som föreningens ordförande tre gånger och kvarstod fram till år 1961 då förtroendeuppdraget som ordförande ändrades till en heltidssyssla.

Filip Anger blev styrelsemedlem redan när T.C.O. (de stats- och kommunalanställda tjänstemännens organisation) bildades 1937.  Han medverkade mycket aktivt när T.C.O. och Daco slogs samman till en ny gemensam tjänstemannaorganisation – dagens TCO. 

Ordförande inom TCO

När TCO bildades 1944 blev han vice ordförande tills första juli 1960 då han utsågs till TCO:s ordförande efter Harald Adamssons avgång. Han var ordförande i nästan ett år – tills den 28 maj 1961 då en ny ordinarie kongress hölls. Angers ordförandetid blev alltså ett kortvarigt mellanspel även om han en period fanns med i diskussionerna kring vem som skulle bli ny ordinarie ordförande. Vid 1961 års kongress efterträddes han emellertid av Otto Nordenskiöld som hade förordats av en enhällig valberedning.  I sitt installationstal tackade Nordenskiöld Filip Anger för hans insatser som ordförande fram till kongressen och för hans 30-åriga engagemang för tjänstemannarörelsen och SKTF. I sitt tal påminde Nordenskiöld också om Filip Angers medlande insatser i samband med schismen TCO-SIF.

Övrigt engagemang

Anger tog flera initiativ till en mångsidigt internationellt fackligt samarbete. Han var bl.a. i generalsekreterare inom det internordiska sekretariatet för kommunaltjänstemän mellan 1962-1964

Han satt också med i många styrelser och utredningar, exempelvis var han styrelseledamot vid Socialinstitutet i Stockholm 1951-1963

I olika artiklar från hans frånfälle 1984 beskrivs han som en färgstark, initiativkraftig man med en förmåga att alltid urskilja det positiva i tillvaron.

Efter TCO-tiden

Åren 1964 till 1972 var han tjänsteman vid Salénrederierna. År 1964 blev han av den engelska motsvarigheten till SKTF utsedd till hedersledamot – den förste utlänning som fick den äran. Filip Anger avled den 6:e april 1984, varpå ett personarkiv upprättades.

Sten Sture Vilhelm Nordh, föddes den 3:e juni 1952 i Ragvaldsträsk, en by utanför Skellefteå.

Tidigt arbetsliv och facklig aktivitet

Sture Nordh blev tidigt föreningsaktiv. Redan i skolåren var han verksam inom Sveriges Elevers Centralorganisation (Seco) och i Socialdemokratiska Ungdomsförbundet (SSU). Han var ledamot i Seco:s centralstyrelse och deltog där i olika debatter om skolpolitik. Under denna tid påverkades diskussionerna inom Seco starkt av 1960-talets vänstervåg.

När han sedan började studera till förvaltningsekonom vid socialhögskolan i Umeå blev han aktiv inom den Socialdemokratiska Studentföreningen. Han var under sin studenttid också med och grundade tidskriftsföreningen Offensiv 1973. Vid sitt grundande betecknades sig tidningen som ”en marxistisk tidning inom arbetarerörelsen”.  Offensiv – som var inspirerad av brittiska förebilden ”The Militant” – var (under den tid Nordh var verksam där) en socialdemokratisk vänstertidning.

Sture Nordh blev färdig förvaltningssocionom 1975. Efter några korta anställningar i Skellefteå kommun fick Nordh sin första fasta anställning på Sveriges kommunaltjänstemannaförbunds (SKTF:s) distriktsexpedition i Umeå 1975. Han gjorde sig snabb känd som en duglig medarbetare inom organisationen och blev sedan SKTF:s förbundssekreterare 1977. I egenskap av förbundssekreterare blev han Björn Rosengrens närmaste medarbetare. Den 1:a oktober 1976 avancerade han till chef för sekretariatet och ställföreträdande förbundsdirektör. Han var nu en etablerad kraft inom kommunaltjänstemannaförbundet.

Ordförande i SKTF

År 1982 blev SKTF:s dåvarande ordförande Björn Rosengren ordförande för TCO. Nordh ställdes då inför möjligheten att bli organisationens nye ordförande. Han hade ett starkt stöd i förbundet även om det fanns medlemmar som istället förordade förhandlingschefen Jarl Karlsson. Vid en extrainkallad förbundsstämma den 12 januari 1983 blev Nordh enhälligt vald till  SKTF:s ordförande – endast 30 år gammal.

I en artikel i SKTF-tidningen när han valts till ny ordförande betonade han medlemmarnas trygghet på arbetet och förbättring av anställningsvillkoren som de två viktigaste fackliga frågorna. En annan viktig fråga var medlemsinflytandet. Han arbetade själv med en utredning inom förbundet som handlade om detta. Han varnade även för en ökad avgiftsfinansiering av offentliga tjänster. Under hans första år som ordförande fördes en debatt i media om servicen i den offentliga sektorn.  SKTF inledde en kampanj som handlade om att skapa kunskap om de initiativ som fanns bland medlemmarna för förbättrad service och effektivitet i kommunerna.

Jämställdhetsarbetet tog stora kliv framåt under Nordhs ordförandetid. SKTF:s första renodlade jämställdhetsrapport fick titeln ”Med jämna steg”. Förbundsstämman 1986 fick denna rapport på sitt bord. Ett av förslagen var att informera och skapa debatt kring en ny mansroll som en del av jämställdhetsarbetet. En rapport inför kongressen 1992 konstaterade att många initiativ tagits på jämställdhetsområdet, bl.a. nådde kvinnorepresentativiteten inom förbundet målet 50 % under 1991. 

Under Nordhs ordförandetid blev SKTF också en viktig aktör i det internationella fackliga samarbetet. Detta samarbete skedde dels i internationalen för de offentliganställdas organisationer, Iska, dels i Epsu, det europeiska offentligfackliga samarbetet. Ett stark och förtroendefullt samarbete med Kommunal och andra organisationer för offentliganställda i Sverige och i de övriga nordiska länderna möjliggjorde att SKTF spelade roll i internationella sammanhang. Nordh hade flera gånger möjlighet att göra en internationell facklig karriär  men hade valde att stanna kvar i Sverige på posten som ordförande för SKTF.

Sture Nordhs tid som ordförande i SKTF kom i stor utsträckning att handla om försvaret av medlemmarnas intressen mot angreppen på den offentliga sektorn under 1980-talet. Under 1990-talets ekonomiska kris kom det att handla om att argumentera mot nedskärningarna i de offentliga utgifterna. De första viktiga stegen bort från den centralstyrda lönebildningen i riktning mot ett decentraliserat lönesystem togs under hans ordförandetid.

Nordh gjorde sig känd som kunnig, klok och analytisk – egenskaper som var till stor nytta i kontakter med medier, politiker och företrädare för andra organisationer. Sture Nordh gjorde sig tidigt känd som en skicklig talare. Många har vittnat om hans stora retoriska förmåga. 

1990-talets ekonomiska kris ledde till att det genomfördes omfattande besparingar i de sociala systemen. Sture Nordh engagerade sig i försvaret av de svenska välfärdssystemen och den svenska modellen. Ett av exemplen på detta var när han och dåvarande socialministern och folkpartiledaren Bengt Westerberg 1993 tillsammans gav ut skriften ”Välfärdsstatens vägval och villkor”. I boken försvaras den svenska välfärdsstaten i ett föränderligt samhälle. Nordh var dock självkritisk när det gällde de fackliga organisationernas krav på höjda ersättningsnivåer i de offentliga försäkringssystemen på 1980-talet. Kraven ledde till höjda ersättningar framför allt i sjukförsäkringen. Detta var något som Nordh – i efterhand – argumenterade för att facket borde ha avstått från. När det gällde hoten mot välfärden menade han att historielösheten var ett av problemen: man borde dra sig till minnes varför försäkringarna en gång infördes och på vilka grunder som välfärdsstaten byggdes upp.

Även på andra plan arbetade SKTF med opinionsbildning i samband med den ekonomiska krisen. Nedskärningarnas effekter belystes genom rapporter och det arrangerades även manifestationer – bl.a. en stor manifestation på Mynttorget i Stockholm.

Enligt Nordh ledde SKTF:s opinionsarbete i samband med krisen till att de aldrig blev så stora nedskärningar i den offentliga sektorn eller stora skattesänkningar som blev fallet i andra länder. Den nyliberala vågen dämpades och kommunaltjänstemannarörelsen spelade stor roll för att behålla jobben och säkra välfärden i Sverige.

Sture Nordh förblev SKTF:s ordförande tills dess den dåvarande socialdemokratiske statsministern Göran Persson 1996 erbjöd honom att bli statssekreterare

Ett mellanspel i yrkeslivet

Under några års mellanspel lämnade Sture Nordh den fackliga värld där han tillbringat nästan hela sitt yrkesverksamma liv för andra arbeten. Han var statssekreterare i Arbetsmarknadsdepartementet från 1996. Han blev också utnämnd till utvecklingsdirektör på Arbetslivsinstitutet en kort tid innan han återvände till den fackliga världen – denna gång som TCO:s ordförande. 

Ordförande i TCO

Sture Nordh valdes enhälligt vid TCO-kongressen 1999 till ny ordförande efter Inger Ohlsson. Många medlemmar uttryckte tillfredställelse över att han nu återbördades till sitt ursprung.

Med Sture Nordh som ordförande hade TCO fått en erfaren fackföreningsman som sin ledare. En man som suttit i TCO:s styrelse under mycket lång tid. Han hade börjat redan under Lennart Bodströms tid. Sedan hade han fortsatt som ledamot i styrelsen under den period då hans efterträdare Björn Rosengren ledde centralorganisationen. Många såg det som en garanti för en stabilitet inom TCO.

I Nordh såg man en viljestark och lugn person som stod för en facklig förnyelse. Han hade redan tidigare fått uppdrag som handlade om att speja in i den fackliga framtiden. Bland annat var det Nordh som ledde TCO:s stora översynsutredning 1994. Redan tidigt under sitt ordförandeskap menade han för att den stora förändringen var att den fackliga framtiden skulle innebära starkare krav på mer individuella lösningar. Det såg han som en kärnfråga i det fackliga arbetet – att förena det gemensamma inom ramen för välfärdssystemen och kollektivavtalen med mycket större makt åt den enskilde anställde. I botten ska det finnas en stark arbetsrätt. Denna ska vi sedan bygga på med individuella lösningar, menade han.

Sture Nordh blev ordförande i en tid då TCO och den fackliga världen varit i kris under en längre tid. Under 1990-talet hade den höga arbetslösheten  – även bland tjänstemän och akademiskt utbildade – pressat tillbaka löntagarnas krav och utrymmet för reformer initierade av facket minskade.  En annan sida av arbetslivets förändring var att stressen ökade inom många yrkesområden. Utbrändhet blev ett fenomen som diskuterades allt mer i media och inom den fackliga rörelsen. Visserligen hade Sverige fortsatt haft en internationellt sett hög facklig organisationsgrad. Men medlemsaktiviteten hade sjunkit och det blev allt tystare ute på arbetsplatserna.

I en intervju ett år efter sitt tillträde menade Nordh att det han mest var belåten med var att stressen i arbetslivet hamnat i fokus. TCO hade bidragit till att väcka frågan om ett hälsosamt arbetsliv i det offentliga samtalet. Men den största framgången för TCO menade han var den jämställdhetslag som riksdagen klubbade år 2000. Han menade att lagen skulle stärka det lokala fackliga arbetet och vara ett verktyg för att radera ut lönediskriminering av kvinnor.

Under Sture Nordhs tid fortsatte neddragningarna på TCO:s kansli. Olika servicebolag började köpas in istället för att skötas av organisationens egen personal. Informationsverksamheten utvecklades under namn av ”kommunikation och undersökningar”.

År 2001 återinfördes fyraåriga kongressperioder, men representantskapet återinfördes inte. Istället inrättades ett förtroenderåd som mellan kongresserna i vissa frågor blev det högsta beslutande organet.

År 2010 bestod TCO-kansliet av cirka 45 tjänster och organisationen förändrades för att bättre svara upp mot styrelsens krav. Arbetet i projektform underlättades genom att kansliets operativa del sammanfördes på två våningsplan med direkt samband. En föryngring av kansliet skedde också.

Från och med 2007 har statsbidragen till TCO liksom till andra fackliga organisationer successivt upphört nästan helt. Detta har lett till fusioner av medlemsorganisationer som tvingats rationalisera. Unionen – de sammanslagna SIF och HTF  – är överlägset största förbund inom TCO.

Under Nordhs tid som ordförande kom den svenska modellen att utsättas för press genom globaliseringen och EU:s inre marknad. Genom den s.k. Vaxholmskonflikten 2004-2005 sattes saken på sin spets. Konflikten som utspelade sig mellan ett lettiskt byggföretag och fackförbundet Byggnads där EU-domstolen krävde att den svenska arbetslagstiftningen skulle ändras ledde slutligen fram till ”Lavaldomen”. Domen ledde till att regeringen i mars 2008 tillsatte en utredning av vilka förändringar som behövde vidtas. I september 2009 presenterade regeringen sitt förslag till lagändring.

Samarbetet mellan TCO och Saco respektive LO var fortsatt gott under Sture Nordhs ordförandetid. Stötestenen i relationen med LO var dess knytning till socialdemokratin. Sture Nordh sökte också ett närmare samarbete med Saco. De intellektuellt arbetande borde  gå samman och bilda en ny och starkare organisation. Saco och TCO borde lämna ”organisationsegoismen” för att få större kraft, menade han. Men Saco:s dåvarande ordförande Anna Ekström menade att skillnaderna mellan de två centralorganisationerna fortfarande ännu så länge var för stora för ett närmare samarbete eller en fusion.

En nedgång i facklig organisationsgrad kunde noteras i många europeiska länder sedan decennier tillbaka. Länge föreföll man nästan ha trott att det fanns en ”nordisk gen” som garanterade en hög facklig anslutning. Men TCO-förbunden drabbades också av denna trend av minskande organisationsgrad. Från och med 2007 fanns ett samband med försämringar i arbetslöshetsförsäkringen.

Under 2000-talet har förbunden i allt högre grad velat få till stånd ett gemensamt utvecklingsarbete med TCO som sammanhållande kraft. Det väsentligaste projektet startade 2007 med extra finansiering från medlemsförbunden. Det bar namnet ”Medlemskapets värde” Sedan drevs det under namnet ”FacketFörändras.nu”. Meningen är att det ska fortsätta ytterligare ett antal år. Projektets syfte är att lyfta fram värdet med att vara med i facket. Den viktigaste målgruppen för ”FacketFörändras.nu” är akademiker, för breddning av rekryteringsbasen nya i arbetslivet i åldern 20-35 år och studerande.

De unga och välutbildade är annars en grupp som i högre grad än tidigare tenderar att inte gå med i facket. De unga har blivit mer kritiskt prövande till det fackliga medlemskapet än tidigare. Den individuella nyttan av medlemskapet tillmäts större betydelse än förr. I viss mån har förändringen berott på att de unga sökt sig till de nya IT- och medieföretagen där fackliga traditioner saknas. Men med satsningar som ”facket förändras nu” ökade den fackliga organisationsgraden, något Sture Nordh anser är grundläggande för de svenska modell han menar har gjort Sverige så framgångsrikt internationellt sett.                                                                                                                                                                                                                                                 

Nordh lägger också stor vikt vid kunskap om facklig historia som en grund för det fackliga arbetet. Under hans tid satsade TCO på att belysa organisationens historia bl.a. genom att ge TCO-medarbetaren och historikern Uno Westerlund i uppdrag att skriva TCO:s historia. Projektet ledde till boken: ”En glansfull framtid: Ur TCO:s historia 1944-2010. En översikt där TAM-Arkivs handlingar och litteratur kom till flitig användning.

Björn Folke Rosengren, föddes i Sofia församling i Stockholm den 14:e april 1942.

Uppväxtåren

Björn Rosengren växte upp på Södermalm och flyttade senare till Sköndal söder om Stockholm. Hans mor – Naima – var hattmodist. Han far – Folke – var skräddare och egen företagare. Modern och fadern diskuterade ofta politik och litteratur, något som ledde till att Rosengren tidigt fick intresse för samhällsfrågor och böcker.

Utbildning och tidigt arbetsliv

Efter folkskola och yrkesskola började Björn Rosengren att arbeta som bilmekaniker och senare kundmottagare vid Ostermans i Stockholm. Parallellt med arbetet studerade han och avancerade så småningom till garantichef och planeringschef.

Efter studier vid kvällsgymnasium tog han maskiningenjörsexamen och utbildade sig även i arbetsstudieteknik. Rosengren blev rationaliseringsman vid BMC:s Svenska AB. Han anställdes därefter vid Vägverket, där han under tre år arbetade som rationaliserare.

Karriär inom SKTF

År 1969 anställdes Rosengren av SKTF (Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund) som förhandlande ombudsman. Vid denna tid hade han redan tio års erfarenhet från arbetslivet, inom privat och statlig verksamhet. Däremot hade han inte varit verksam som kommunaltjänsteman.

Inom SKTF gjorde Rosengren en snabb karriär. År 1971 utsågs han till förbundets informationschef och ingick året därpå som personalrepresentant i SKTF:s styrelse. År 1975 utsågs han till förhandlingschef och 1976 valdes han till SKTF:s förbundsordförande. I sitt tal i egenskap av nyvald ordförande berörde han flera fackliga frågor. Han talade positivt om den nya arbetsmiljölagen och han menade att facket i framtiden skulle kunna flytta fram sina positioner. Arbetsmiljöbegreppet borde breddas menade han. ”Lite drastiskt”, sa han i talet, ”kan man säga att en för låg lön för en arbetsuppgift också är en dålig arbetsmiljö”. Arbetsmiljön såg han som en viktig del i komplexet lönepolitik-/personalpolitikmedbestämmande. Han ville också verka för ökad samverkan mellan fackliga organisationer som arbetar på det kommunala området. Dessutom ville han förbättra de kommunalt anställda kvinnornas situation, lönemässigt och inom fackligt arbete.

Under 1960- och 1970-talen hade SKTF – i och med den kraftiga utbyggnaden av kommun- och landstingssektorn under denna period – ryckt fram till positionen som näst största förbund inom TCO efter Sif. Det var alltså ett viktigt förbund inom TCO som han blivit ordförande för.  Rosengren var drivande vid tillblivelsen av Kommunaltjänstemannakartellen (KTK) 1976 och blev den nya kartellens ordförande. Som ordförande ledde han de kommunalt anställda tjänstemännens förhandlingar. Han gjorde sig tidigt känd som en skicklig förhandlare.

Han var också ledamot i ett flertal andra styrelser under sin tid inom SKTF. Han var bland annat ledamot i TBV:s centralstyrelse, Uppfinnarkommittén och Ingenjörssamfundet. Dessa uppdrag ingick som en del av hans olika arbetsuppgifter som anställd inom SKTF. Vid sidan av dessa uppgifter hade han några få uppdrag: framför allt vice ordförande i Riksradions styrelse, ledamot i styrelsen för Arbetarskyddsfonden samt ersättare i Arbetsdomstolen.

Karriär inom TCO

Under Rosengrens tid inom SKTF innehade han uppdrag också inom TCO centralt. År 1976 valdes han in som ledamot av TCO:s styrelse. Han var också bland annat ledamot i utredningen om TCO i samhället samt ordförande i TCO:s demokratiutredning. Sommaren 1982 valdes han till TCO:s vice ordförande 

När Lennart Bodström avgick som TCO:s ordförande för att bli utrikesminister i den socialdemokratiska regeringen blev Rosengren en av kandidaterna till ordförandeposten. På TCO:s extra kongress i december 1982 valdes Björn Rosengren till TCO:s ordförande. Han vann med 168 röster mot hans motkandidat Bertil Axelssons 36 och 11 blanka röster. Han valdes alltså till ordförande med en mycket stor majoritet av TCO-kongressens ombud bakom sig. I sitt tacktal talade han om vikten av att slå vakt om sysselsättningen och få till stånd en förnyelse och expansion av industrin som en förutsättning för andra fackliga målsättningar. I sitt tal framhöll han också medlemsrådslag  (ett förslag hämtat från den demokratiutredning i vilken han själv suttit som ordförande) som ett sätt att vitalisera demokratin inom TCO. Kärnfrågan när det gällde att stärka demokratin var dock – enligt Rosengren – att få till stånd ett fungerande samspel mellan TCO och dess medlemsförbund. Det var förbunden som skulle avgöra när och i vilka former TCO skulle agera.

Rosengren hade – som kvällsstuderad institutingenjör – en genuin ”tjänstemannabakgrund”, typisk för TCO:s medlemmar vid denna tid. Att läsa på kvällstid till gymnasieingenjör hade varit ett sätt för många människor att gå från arbetaryrken till att bli tjänsteman.

Under Rosengrens tid växte medlemsantalet inom TCO. När han tillträdde var 20 förbund anslutna till TCO och de hade knappt en miljon aktiva medlemmar. Under Rosengrens tolv år som ordförande ökade sedan medlemsantalet till drygt 1.1 miljoner eller med 15 procent. I takt med att högskolan byggdes ut och allt fler utbildningar blev ”akademiska” växte antalet högskoleutbildade i TCO:s medlemsled. Av TCO:s medlemmar 1994 kunde ungefär 350 000 räknas som akademiker.

Under sin tid som ordförande hade han en rad förtroendeuppdrag i statliga myndigheter, verk och intresseorganisationer bl.a. blev han 1983 ordförande i ”Folk och Försvar”.

TCO:s frågor under åren 1982 till 1994

Under Rosengrens tid skedde många förändringar och omprövningar inom TCO. De ekonomiska förutsättningarna förändrades. Statens stora subventioner till fackliga utbildningar drogs tillbaka och på 1990-talet inträffade en ekonomisk kris. Sverige påverkades av Östeuropas fall och de nyliberala vindarna i omvärlden. Rosengren var ofta drivande genom att initiera förändringar och omprövningar av det fackliga arbetet. Han införde till exempel reklam som en del av det fackliga opinionsarbetet och anlitade konsulter i vissa frågor. Han gjorde sig också tidigt känd som en skicklig kommunikatör – inte minst i kontakten med massmedia.

Kort efter hans tillträde som ordförande initierade han flera omorganisationer inom TCO-kansliet. Alla verksamheter som kunde räknas till området samhällsbevakning samlades nu i en enda stor samhällspolitisk avdelning. Rosengren anställde många kvalificerade akademiker som kunde bidra med sin kunskap. De tidigare utrednings- och utbildningsavdelningarna upphörde att existera. Syftet med förändringen var att samla resurser och koncentrera dem för att kunna bevaka de fackliga huvudfrågorna och systematiskt arbeta med information och opinionsbildning. Ett speciellt samarbetsprojekt för ”uthållig opinionsbildning” startade 1985. En långsiktig inriktning var att en mindre andel än tidigare av de totala resurserna skulle bindas i fast personal. Istället skulle utrymme ges för särskilda insatser i prioriterade frågor.

Den svenska staten hade skjutit till stora utbildningsresurser på 1970-talet inte minst till följd av MBL-reformen. Men på 1980-talet ströps bidragen. Rosengren strävade då efter att skapa intäkter till den fackliga verksamheten från andra källor än medlemsavgifter och statsbidrag. År 1988 gav försäljning av trycksaker, kursavgifter m.m. inkomster motsvarande 15 procent av medlemsavgifterna. En inkomstkälla under åren 1987 och 1988 var det samarbete som etablerades genom Sollentunamässan med utställningar på temat personalutbildning. Det andra året samarbetade TCO med SAF om programmets innehåll. Detta fick en uppföljning i och med att TCO köpte in sig i utbildningsföretaget MGruppen med rötter i SAF. Genom ägande i TBV och dess dotterbolag Educatus var siktet – enligt 1992 års verksamhetsberättelse – inställt på att skapa ett av de stora utbildningsföretagen i Sverige. TCO:s utbildningsföretag skulle ta upp konkurrensen med statliga AMU.

En bestående inkomstkälla för TCO från Rosengrens tid blev den s.k. ”bildskärmsprovaren”. Från början var det ett testbatteri för människor som jobbade vid bildskärmar. De – under denna tid – helt nya bildskärmarna var ett nytt och oroande inslag i arbetsmiljön. Det var även ett hot mot miljön när produkten väl tjänat ut. Bakom projektet med ”bildskärmsprovaren” stod TCO-ombudsmannen Per Erik Boivie. Idén fick så småningom ett stort genomslag och har lett till att bildskärmstillverkare runt om i hela världen gärna betalar för ett TCO-intyg på att deras produkter uppfyller provarens kvalitetskrav. Idag är hälften av alla bildskärmar som säljs TCO-märkta.

Genom att 1982 ta in jämställdheten som en portalparagraf i TCO:s stadgar underströk organisationen sin långa tradition och sina framtida ambitioner på detta område. Under 1980-talet kom jämställdhetsdebatten i ökad utsträckning att handla om att jämställdheten är både en kvinno- och en mansfråga. Männens ansvar för att förverkliga ett jämställt samhälle lyftes fram. Problemet med sexuella trakasserier på arbetsplatserna uppmärksammades. År 1993 beslutade TCO om ”mainstreaming”, en term som innebär att jämställdhetsfrågor ska ingå som en självklar del i alla politikområden.

En ny institution med ansvar för att förvara TCO:s arkivhandlingar och belysa tjänstemannarörelsens historia såg dagens ljus under 1980-talet. Man hade länge varit missbelåten med de trånga utrymmena för TCO:s arkiv som då var inrymd vid organisationens kursgård Bergendal. År 1983 tillsattes en arbetsgrupp för att belysa förbundens behov av arkivverksamhet. Arbetsgruppen sammanställde en rapport: ”Tjänstemännens Arkiv och Museum” och den behandlades av TCO-styrelsen 1984. Förslaget ledde fram till att TAM (Tjänstemannarörelsens Arkiv och Museum) startades den 1:a januari 1985. Bildandet av TAM ledde till ett uppsving för intresset för de svenska tjänstemännen och deras historiska betydelse. TCO:s arkiv kombinerades med ett kontorsmuseum som tidigare drivits i Sifs regi. Under 80-talet och början av 90-talet utvecklades institutionen. En rad utställningar om olika tjänstemannayrken genomfördes i TAM:s regi och forskningen om tjänstemannarörelsen och om olika tjänstemannayrken blommade ut tack vare tillkomsten av TAM.

Skattefrågorna var fortsatt centrala för TCO och en sänkning av marginalskatterna var ett centralt krav. Under 1989 satsade TCO på en intensiv debatt och skattefrågan blev en huvudpunkt vid det årets kongress. Kongressen stödde de reformer med sänkta marginalskatter som då planerades av den sittande socialdemokratiska regeringen i samförstånd med folkpartiet. Men kongressen protesterade samtidigt mot att avtalspensionerna skulle belastas med 30 procents skatt. Björn Rosengren lyckades då – enligt dåvarande finansministern Kjell Olof Feldt – att förmå folkpartiet och socialdemokraterna att göra eftergifter. Dessa eftergifter innebar att avtalsförsäkringarna skulle beskattas med tio procent och enskilda försäkringar med femton procent. För att motverka att delar av reformprojektet skulle gå i stöpet tog Björn Rosengren initiativ till en gemensam presskonferens med folkpartiledaren i september där TCO och Folkpartiet uttalade sitt gemensamma stöd för de bärande principerna i skattereformen.

Sveriges förhållande till EG (Europeiska Gemenskapen) som senare kom att omvandlas till EU (Europeiska Unionen) förändrades under Rosengrens ordförandetid. Vid TCO:s kongress i juni 1989 tog TCO – liksom regeringen vid denna tid – avstånd från ett svenskt medlemskap i dåvarande EG: ” Enligt en bred majoritet i Riksdagen bör inte svenskt medlemskap i EG vara ett mål för de diskussioner som för närvarande förs med EG. TCO delar denna uppfattning”. Den svenska neutralitetspolitiken var huvudargumentet för att inte gå med. Men efter murens och de östeuropeiska regeringarna fall förändrades situationen. Sommaren 1991 ansökte regeringen om ett svenskt medlemskap i EG. En folkomröstning skulle slutligt få avgöra frågan. TCO tog aktivt del i diskussionen och ställde upp krav gentemot regeringens förhandlare och följde hela tiden förhandlingarna. Styrelsen utvärderade resultatet och en studiekampanj nådde 100 000 personer. Inför folkomröstningen rekommenderade TCO varken ja eller nej. Ordförande Rosengren menade att frågan låg utanför TCO:s mandat: ”Ett ja eller nej i folkomröstningen är kort sagt ett ställningstagande om Sveriges framtid som var och en har att göra i egenskap av medborgare.”

En specialist på SAF:s (Svenska Arbetsgivarföreningens) historia har betecknat åren 1991-1994 som organisationens politiska skördetid. Ett exempel var genomslaget för det ensidiga beslutet att lämna verkstyrelser. En dominerande falang inom SAF menade att arbetsgivarna genom representation i olika myndigheter legitimerade partsrepresentationen utan att få önskat utbyte i form av inflytande. Detta ledde till en förändring av den tidigare korporatismen. SAF satsade istället på indirekt inflytande på den svenska regeringens beslut genom lobbying.

År 1994 avslöjades det att Rosengren i september 1991 besökt strippklubben Tabu i Stockholm. Han avgick i september 1994 på egen begäran som ordförande för TCO på grund av den stora medieuppmärksamheten och debatten kring händelsen. Han kvarstod dock som styrelseordförande i TBV och Competentia för att utreda frågor kring ägande och affärsstrategier. Han var också ordförande i MGruppen. Men det stora planerna på att skapa ett utbildningsföretag som kunde ta upp konkurrensen med statliga AMU var kontroversiella och avfördes sedan Rosengren avgått som TCO:s ordförande.

Rosengrens karriär efter tiden på TCO

År 1995 – ett år efter att han avgått som ordförande i TCO – utsågs Rosengren till landshövding i Norrbottens län. Han var landshövding i Norrbotten till 1998.

År 1998 – under Göran Persson regering – utsågs Rosengren till tillförordnad arbetsmarknadsminister, kommunikationsminister, näringsminister och utrikeshandelsminister. År 1998 slogs kommunikationsdepartementet och arbetsmarknadsdepartementet slogs ihop med näringsdepartementet och Rosengren blev då chef över det nya superdepartementet. Som näringsminister var han fram till 2002 ansvarig för arbetsmarknads-, kommunikations-, närings-, energi-, regionalpolitiska och IT-frågor.

Efter perioden som näringsminister i den socialdemokratiska regeringen blev han rådgivare åt Stenbeckssfären (Kinnevik). Rosengren har alltså arbetat på toppnivå inom både fackföreningsrörelsen, politiken, statsförvaltningen och näringslivet.

Inger Ohlsson Örtendahl, född Ohlsson den 7:e november 1949 i Sundsvall. Hennes far Erik var egen företagare och hennes mor Gerda var hemarbetande.

Utbildning och tidigt arbetsliv

Inger Ohlsson utbildade sig till legitimerad barnsjuksköterska. När hon sedan började arbeta  engagerade hon sig fackligt inom SHSTF ( idag är det namnändrat och heter Vårdförbundet) och innan dess i förbundets föregångare SSF (Svensk Sjuksköterskeförening). Inom dess organisationer fick hon med tiden fick alltmer betydelsefulla förtroendeuppdrag.

Hon blev ledamot i SSEF:s (Sveriges sjuksköterskeelevers förbunds) styrelse där hon var verksam åren1971-1972. Därefter blev hon Vice ordförande i sektion 2 inom SSF:s lokalavdelning i Stockholm. År 1974 blev hon föreningens ordförande. Sedan var hon vice ordförande i SHSTF:s länsavdelning för Stockholm mellan åren 1981-1983. Efter detta fick hon arbete som ombudsman vid SHSTF:s centrala kansli och var verksam där mellan 1983-1986. Inger Ohlssons engagemang för den fackliga rörelsen ökade och hon närmade sig SHSTF:s ordförandepost.

Ordförande i SHSTF

Inför SHSTF:s kongress 1986 hade spekulationerna – inte minst i massmedia – varit intensiva. Inger Ohlsson som enhälligt nominerats till ny ordförande för SHSTF efter Marianne Lundqvist som skulle gå i pension hade utsatts för kritik från vissa av förbundets länsavdelningar. Orsaken var hennes uttalanden i massmedia angående det årets avtalsrörelse. Men på kongressen uttalade de kritiska avdelningarnas representanter ändå sitt stöd för hennes kandidatur. Inger Ohlsson valdes därför enhälligt till ny ordförande i SHSTF.

I sitt tacktal till kongressen lyfte hon bl.a. fram kvinnors löner och villkor. Hon betonade hur viktiga vårdförbundets medlemsgrupper är för landets hälso- och sjukvård. Det är därför värda en högre lön, betonade hon. Förbundet skulle inte acceptera den traditionella synen på kvinnors och kvinnors arbete som tar sig uttryck i lönediskriminering. Istället gällde det att bekämpa djupt rotade orättvisor.

Inger Ohlsson valdes alltså till ny ordförande men det var inte klart med det årets förhandlingarna om medlemmarnas lönevillkor. Styrelsen för Kommunaltjänstemannakartellen (KTK) hade föreslagit en lösning som innebar ett – enligt ett upprört avtalsfullmäktige som kallats in under pågående kongress– mycket dåligt löneutfall för SHSTF:s medlemmar. Röster hördes för att SHSTF skulle lämna kartellen. Kongressens beslut blev att förbundet skulle snabbutreda medlemskapet och att en extra kongress skulle inkallas i april 1987 för att ta ställning till om förbundet skulle vara kvar i KTK eller inte.

Kontroversen inom KTK slutade med att arbetsgivarsidan såg svårigheter att få en överenskommelse med alla förbunden inom kartellen. Nya förhandlingar startade med hjälp av medlare. Resultatet blev att SHSTF:s andel av löneutrymmet ökade, bl.a. fick förbundet 115 av de 150 miljonerna i vårdpotten.

Utredningen om SHSTF:s fortsatta medlemskap i KTK handlade om hur SHSTF kunde driva sina förhandlingsfrågor för att nå bästa resultat. Frågan var om vad som skulle hända om förbundet skulle lämnade KTK – och därmed TCO. Alternativen att antingen ansluta sig till LO eller till Saco ansågs vara sämre. Styrelsens majoritetsuppfattning var därför att det bästa sättet att åstadkomma resultat var att stanna kvar i kartellsamverkan. För att vara kvar i KTK ställdes dock vissa krav. Ett var att en för KTK-förbunden gemensam lönepolitisk strategi skulle utformas och att SHSTF skulle ha ökade möjligheter att i direkta förhandlingar med arbetsgivaren förändra allmänna bestämmelser i för förbundet viktiga frågor. Så blev SHSTF-styrelsens förslag till kommande kongress.

På kongressen 1987 tog Inger Ohlsson tydligt ställning genom sitt uttalande att:
”Den enda diskussionen som är av intresse är hur vi ska bli starkare för att kunna driva de förbundsspecifika frågorna!”

Att gå ur KTK såg hon inte som någon lösning. När SALF lämnade TCO gick nästan all kraft åt till att föra krig med den organisatoriska omvärlden, påpekade hon. På kongressen vann styrelsens förslag – SHSTF blev kvar i KTK.

Inger Ohlsson satt – under sin tid som ordförande för SHSTF – även suppleant i TCO:s styrelse under perioderna 1987-1990 och 1993-1994. Ohlsson arbetade med arbetsmiljöfrågor för TCO. Hon var SHSTF:s ordförande fram till 1994 då hon blev TCO:s ordförande.

Ordförande i TCO

Inger Ohlsson valdes till TCO:s ordförande den 16:e september 1994 av en enhällig kongress. Hon blev då TCO:s förste kvinnlige ordförande. Kvinnorna hade redan i 18 år varit i majoritet inom organisationen och många medlemmar tyckte att det var hög tid att äntligen välja en kvinnlig ledare för centralorganisationen. År 1994 tog hon över en organisation som hamnat i akut kris. Bakgrunden var Björn Rosengrens avgång och debatten som följde efter avslöjandet om hans besök på strippklubben Tabu.  Många var upprörda efter händelsen och Inger Ohlsson blev den som skulle återställa förtroendet för TCO.

Hennes tid som ordförande präglades till en början av den ekonomiska krisen och den arbetslöshet som följde i dess spår. Även Sveriges medlemskap i EU förändrade förutsättningarna. Det fördes intensiva debatter i TCO-tidningen om EU:s planer på en monetär union. Det förändrade ekonomisk/politiska klimatet satte sin prägel på hennes tid som ledare.

I sitt installationstal som TCO-ordförande betonade hon att arbetslösheten var en viktig fråga för TCO. Hon presenterade ett tiopunktsprogram mot arbetslösheten. En satsning på informationsteknologin inom hela utbildningssystemet var ett av många förslag – ”ett barn, en PC”. Genom Inger Ohlssons val till ny ordförande bestod nu TCO:s presidium av enbart kvinnor. Vice ordförande var statstjänstemannaförbundets Lisbeth Eklund och SIF:s Lilian Ringsand.

Till att börja med fortsatte debatten kring Rosengren och kritik riktades även mot styrelsens stöd för honom (även om den tog avstånd från hans Tabu-besök). Även andra mediadebatter uppkom under hennes första tid som ordförande. I en intervju i TCO-tidningen åtta månader efter sitt tillträde betecknades hennes start som ordförande som stormig.

Redan vid 1993 års kongress hade beslut fattats om förändringar inom TCO. Sture Nordh hade fått ansvaret för en översynsutredning. Dess huvuduppgift var att lägga förslag på hur kostnaderna för TCO skulle kunna sänkas.

Då utredningen sedan lades fram hade Inger Ohlsson valts till ordförande. Vid 1995 års extra kongress beslutades det om betydande stadgeförändringar utifrån översynsutredningens förslag. Antalet kongressledamöter minskade från 200 till 125. Det årliga representantskapsmötet avskaffades, istället infördes kongress vartannat år. Den vidgade motionsrätt som införts 1976 avskaffades helt. Regionkontoren lades ned och ersattes av frivilliga TCO-råd.

Utredningen markerade vikten av samverkan inom TCO-familjen. Kärnfrågan när det gällde att utveckla TCO som offensiv påverkansorganisation ansågs vara samspel med förbunden. Detta underströks också på kongressen.

Inger Ohlsson lyckades – under sin tid som ordförande – skapa sig en egen profil som en kraftfull internationell röst och som förkämpe för en enad tjänstemannarörelse. Hon vann snabbt stor respekt på den internationella arenan. Hennes arbete inom den europeiska fackliga samarbetsorganisationen EFS gav TCO ett gott rykte. I Bryssel talade man med stor uppskattning om den svenska tjänstemannarörelsen.

Inger Ohlsson arbetade också för ett närmare samarbete mellan TCO och Saco. De båda organisationerna hade flera decennier av motsättningar bakom sig då hon tillträdde som ordförande. Då Saco skapades hade TCO sett Saco som en konkurrent om medlemmar och en splittrare av den fackliga rörelsen i Sverige. Men allteftersom tiden gick hade motsättningarna mellan de två centralorganisationerna successivt minskat. Under Ohlssons ordförandeskap förbättrades relationerna. Detta måste till stor del tillskrivas hennes ledarskap.

Kongressen 1995 gav styrelsen i uppdrag att ”initiera en framåtsyftande diskussion kring en samlad tjänstemannarörelse.” Detta ledde i september 1996 till ett samarbetsavtal med Saco.

För Saco var önskan om att fogas in i det reguljära europeiska fackliga samarbetet en viktig drivkraft för att få till stånd bättre relationer till TCO. Frågan hade fått ökad prioritet sedan Sverige blivit medlem i EU från den 1 januari 1995. Saco inträdde nu i de nordiska (NFS), europeiska (EFS) och världsvida (FFI) fackliga samarbetsorganen. I dessa organisationer var TCO sedan länge en etablerad organisation. Saco blev nu även delägare i LO:s och TCO:s Brysselkontor.

En annan orsak till närmandet var att TCO-OF (som hade ersatt TCO-S och KTK) hade ombildats och blivit Offentliganställdas Förhandlingsråd (OFR). Detta råd hade öppnats för Saco-förbund. Via ORF inleddes ett förhandlingssamarbete mellan TCO:s och Saco:s lärarförbund samt mellan SKTF (numera omdöpt till ”Vision”) och Akademikerförbundet SSR. Officersförbundet ingick i förhandlingssamarbetet och senare anslöt sig Läkarförbundet.

Från denna tidpunkt har TCO och Saco varit angelägna om att finna gemensamma ståndpunkter i viktiga frågor (lönebildning, socialförsäkringar, studiemedel, kompetensutvecklingskonton och skattepolitik). Då Inger Ohlsson efter 1997 års kongress anställt Bengt Norby från Saco som kanslichef var detta ett led i ambitionerna att utveckla kontakterna mellan de två centralorganisationerna.

Relationen mellan Inger Ohlsson och Saco:s  Anders Milton var alltså god. Men även kontakterna med LO och dess dåvarande vice ordförande Vanja Lundby-Wedin och ordförande Bertil Jonsson var intensiva. Det argumenterades till och med från flera stora vertikala medlemsförbund för en stor sammanslagning av samtliga tre fackliga centralorganisationer, alltså LO, TCO och Saco. Inger Ohlsson menade dock att hon inte trodde på något samgående med vare sig Saco eller LO i det läget men väl på ett samarbete. När det gällde LO menade hon dock att TCO ursprungligen bildats för att tjänstemännen inte vill ha den nära koppling till socialdemokratin som LO hade. Om ett närmare samarbete mellan LO och TCO skulle kunna utvecklas måste LO bryta bindningen till socialdemokratin.

Välfärd och jämställdhet var fortsatt viktiga frågor och med Inger Ohlsson som ordförande intensifierades jämställdhetsarbetet inom TCO ytterligare. Hennes arbete och utspel i media gjorde att kvinnors löner och arbetsvillkor kom upp på dagordningen.

Skattefrågan var fortsatt ett debattämne där TCO och Inger Ohlsson argumenterade för sänkt skatt på arbete som en viktig faktor för att få igång en nödvändig tillväxt och ökning av sysselsättningen. Det förekom diskussioner inom TCO om skattefrågan. En del debattörer menade att den sociala välfärden hotades av skattesänkningskraven.

Frågan om en monetär-ekonomisk union inom EU kom upp under Inger Ohlssons ordförandetid. TCO-kongressen och Inger Ohlsson tyckte att EMU-debatten borde utvidgas i Sverige. Ett gemensamt analysarbete inleddes tillsammans med Saco och SAF för att åstadkomma bättre förberedelser när EMU skulle införas. LO hade också bjudits in till detta samarbete men tackade nej. EU:s sociala dimension sågs dock som den allra viktigaste frågan för de fackliga rörelserna.

Ett kontroversiellt beslut på 1997 års kongress var att utesluta Ledarna (tidigare SALF) från sitt medlemskap i TCO. Beslutet grundade sig på de gränstvister som länge hade pågått mellan Ledarna och andra TCO-förbund. Detta år hade Ledarna 77 400 medlemmar. Senare har Ledarna ändå kunnat hävda sig som förhandlingspart genom fortsatt medlemskap i OFR och PTK.

Inger Ohlsson avgick 1999 efter att ha blivit erbjuden posten som generaldirektör för Arbetslivsinstitutet. Hon efterträddes av Sture Nordh.

Tiden efter TCO

Inger Ohlsson var generaldirektör på Arbetslivsinstitutet 1999 till och med 2005.

Källor

Westerlund, Uno. En glansfull framtid: Ur TCO:s historia 1944-2012. Premiss förlag. 2011.
Birgitta Bygren. SHSTF – 25 dramatiska år. 1995
TCO-tidningen, nr 15, 1995. Artikel: ”Konflikten om vapenexporten har gett mig positiv energi”
TCO-tidningen, nr 9, 1999. Artikel: ”Orädd TCO-ledare väljer ny arena”.
Vårdfacket nr 21 1986. Artikel: ”Inger Ohlssons tacktal till kongressen”.
Vårdfacket. Nr 16, 1999. Artikel: ”Inger enhälligt vald”.
 

Erik Otto Edvard Nordenskiöld föddes den 24 juli 1914 i Hausjärvi i Finland. Nordenskiöld tillhörde en gammal adelsläkt som utmärkt sig i såväl Sverige som Finland genom att ha frambringat många framstående militärer, geografer och forskningsresande. Exempelvis var han brorsonson till den berömde forskningsresanden Adolf Nordenskiöld som ombord på skeppet Vega fann Nordostpassagen. Otto Nordenskiölds far var zoolog och verksam vid Helsingfors universitet. År 1917 – under första världskriget – flyttade familjen Nordenskiöld till Sverige.

Utbildning

Otto Nordenskiöld tog sin studentexamen vi Sofi Almquists samskola i Stockholm den 21 maj 1932. Han skrevs in vid Stockholms högskola i oktober 1933 och blev fil.kand. 1936. Hans kandidatuppsats i historia handlade om planerna på att återinsätta Gustaf IV Adolf – eller hans son – på Sveriges tron. Han läste sedan juridik och tog en jur.kand. 1941.

Tiden på Daco

Otto Nordenskiöld anställdes som biträdande sekreterare i Daco (De anställdas centralorganisation) – de privatanställda tjänstemännens organisation som bildats 1931 –  den 1:a oktober 1941. Att han började arbeta inom tjänstemannarörelsen betecknade han själv som en tillfällighet. Han ville inte förlänga sina studier ännu mer genom att bli tingsmeriterad. Genom studentförmedlingen fick han information om att det fanns en ledig sekreterartjänst vid Daco. Han fick tjänsten i konkurrens med 200 andra sökande. Inom Daco hade det initialt inte varit självklart att man skulle välja en akademiker som Nordenskiöld till sekreterartjänsten. Vissa menade att man borde välja någon inifrån rörelsen. Frågan hade lett till en lång debatt och Nordenskiöld själv har sagt att det troligen var Gösta Malmgren inom Daco som ville ha en akademiker på posten som sin biträdande sekreterare. 

På den tiden hade Daco en liten administration. Det fanns endast två funktionärer och en kontorsanställd. Nordenskiöld ställdes snart  inför flera krävande uppgifter. Lagen om förenings- och förhandlingsrätt som Daco efter stora opinionsbildande insatser lyckades genomdriva 1936, skulle följas upp med förhandlingar och avtal. En av Nordenskiölds många uppgifter blev att bistå flera förbund med förhandlingshjälp. Under början av 40-talet – då Nordenskiöld rekryterades – hade förhandlingar redan börjat föras mellan Daco och de stats- och kommunalanställda tjänstemännens organisation T.C.O. (ej att förväxla med dagens TCO) om att bilda en gemensam organisation för alla tjänstemän. Ett av Nordenskiölds viktigaste uppdrag de första åren var följaktligen att fungera som sekreterare i det utredningsarbete som föregick hopslagningen. Vissa tvistefrågor förelåg mellan T.C.O. och Daco men till slut enades man om en sammanslagning.  Som sekreterare bar Nordenskiöld huvudansvaret för utformningen av det dokument som skulle utgöra grunden för den nya organisationen.

Sekreterare i TCO

När det nuvarande TCO sedan bildades 1944 blev Nordenskiöld snart en betydelsefull person inom organisationen. Ordföranden Ruben Wagnsson ville se honom som TCO-direktör men efter motstånd inom Daco – som tyckte Nordenskiöld var för ung för uppdraget – valdes Valter Åman. I maj 1945 utökades således kansliet med Valter Åman som direktör. Nordenskiöld utnämndes till förste sekreterare  i TCO 1947 och blev formellt direktörens ställföreträdare. Otto Nordenskiöld och Valter Åman var mycket olika som personer. Nordenskiöld var mer akademisk och analytiskt lagd medan Åman var entusiastisk och utan akademisk utbildning. Nordenskiöld var heller inte anslutet till något politiskt parti (även om han mot slutet sa att hans fackliga engagemang lett honom till en social radikalism som låg nära socialdemokratin). Åman däremot hade politiska uppdrag också som direktör för TCO (som  te.x. att han var ledamot av socialdemokraternas partistyrelse). Trots detta fungerade samarbetet dem emellan bra.

Nordenskiölds verksamhet som TCO-representant i olika styrelser och utredningar tilldrog sig ingen allmän uppmärksamhet förrän under striden om ATP. Nordenskiöld valde då att ta ställning för en obligatorisk försäkring och gick därmed emot den uppfattning som representerades av TCO:s och SIF:s ordförande Harald Adamsson. TCO:s representantskap följde Nordenskiöld så tillvida att det med knapp majoritet avslog ordförande Adamssons yrkande om ett uttalande mot ett obligatorium. I gengäld skulle TCO:s yttrande utformas utan ställningstagande i principfrågan men redovisa de skiljaktigheter som fanns. Nordenskiöld var konsekvent i sin uppfattning och gick in i den kommitté som inför folkomröstningen om ATP skulle propagera för linje 1 som var obligatorielinjen. Han blev vice ordförande i kommittén som leddes av LO-chefen Arne Geijer. Detta ställningstagande ledde till att han kom mer i rampljuset inom tjänstemannarörelsen eftersom han här visat att han var beredd att ta strid för sin övertygelse. Han lyckades också – till skillnad från Åman – bevara en god relation till Adamsson under hela den tid då de två arbetade tillsammans. Detta trots att de hamnat på kollisionskurs i ATP-frågan.

Direktör och Ordförande i TCO

När Valter Åman avgick som TCO-direktör 1960 var Otto Nordenskiöld den självklare efterträdaren på den posten. TCO:s ordförande Harald Adamsson hade mött allt större motstånd inom rörelsen. När 1961 års kongress närmade sig beslöt han sig för att avgå. Inför 1961 års kongress hade man först svårt att enas om vem som skulle efterträda Adamsson som ordförande.  Först fick Filip Anger överta ordförandeskapet. Men efter några turer utsåg kongressens valutskott (under ledning av Adamsson) Nordenskiöld till sin kandidat för ordförandeskapet. På kongressen blev valet av Nordenskiöld enhälligt men föregick av en stundom livlig debatt. Inom såväl Daco som ”gamla” och nya TCO hade ordföranden tidigare varit någon ledande person inom ett av medlemsförbunden. Trots detta valdes alltså Nordenskiöld.

Då Nordenskiöld förslogs ville han – efter mönster från LO-sidan – få mandat utan tidsbegränsning. Han lyckades dock inte att få med TCO på detta. Däremot fick han enligt sitt önskemål uttalanden på kongressen från de största förbunden – Industri-, Stats och Kommunaltjänstemannaförbunden samt Arbetsledarförbundet (SALF) – vilka gick ut på att de lovade att stödja utvecklingen av en stark centralorganisation. År 1967 blev den nya ordningen formaliserad när det beslutades att ordföranden skulle vara heltidsanställd och leda kansliet. På samma gång avskaffade man direktörsbefattningen.

Vid tiden för Nordenskiölds tillträde bestod TCO av 32 förbund med tillsammans 420 000 medlemmar och kansliet omfattade ca 35 anställda. Under Nordenskiölds nio år som TCO-ledare växte medlemsantalet till 660 000. Det verksamhetsområde som växte mest under inom TCO under 1960-talet var utbildnings- och yrkesfrågor.

Nordenskiölds ordförandeskap inföll under en period av tillsynes ständig tillväxt i ekonomin. Under efterkrigstiden ökade efterfrågan på olika slags arbetskraft. Inte minst var behovet av tekniker, ingenjörer och konstruktörer stort. Men även inom ekonomisk planering, marknadsföring, administration och service krävdes arbetskraft. Industritjänstemannakåren växte snabbt i antal. Den ekonomiska expansionen gav ökade vinster och utrymme för stigande reallöner. Allt fler konsumenter började efterfråga konsumtionsvaror som bilar och småhus. Under slutet av 1940- och i början av 1950-talet började de sociala välfärdsprogrammet byggas ut. Denna utveckling krävde fler anställda inom myndigheter och socialförvaltningar. Under 1960- och 1970-talet skedde de stora reformerna inom utbildningsväsendet: det skapade ökad efterfrågan på lärare.

Nordenskiöld hamnade sällan i rampljuset som ordförande och förblev relativt okänd för den stora allmänheten. Pressens omdömen betonade mer det solida än dynamiken och behovet att synas. Han beskrevs som lugn, säker i sin bedömning, i besittning av en stark vilja och fullständigt pålitlig. Däremot var han inte något stor retorisk talare. Enligt en veckdagbok i Vi förklarade han senare att han hade:

”På grund av läggning nästan för stort intresse för det historiska skeendet. En organisationsman måste alltid styrka över och gå vidare. Det som skall ske är viktigare än det som skett” (Vi, den 9:e november 1969)

I pressen syntes han mest då det handlade om löne- och avtalsfrågor. När det gäller samhällspolitiska frågor var han speciellt intresserad av konsumentområdet.

Men det hände ändå mycket inom TCO under 1960-talet – alltså Nordenskiölds ordförandetid. Kansliet byggdes ut från att ha knappt 40 medarbetare till att ha 100. I fast penningvärde kostade centralorganisationen år 1969 mer än dubbelt så mycket som 1960. Detta betyder att förbunden satsade på TCO i en utsträckning som motsvarade mycket mer än deras egen medlemsutveckling.

TCO synpunkter började höras i samhällsdebatten på ett annat sätt än tidigare: organisationen hade blivit en stark röst. Utbildningspolitik blev TCO:s varumärke i samhällsdebatten. Åke Isling anställdes som organisationens utbildningssekreterare. Med detta började en intensiv satsning på utbildningspolitik, något som medförde nyrekryteringar till TCO:s kansli. En av dem som rekryterades under denna tid var Lennart Bodström som anställdes 1964. Han rekryterades från Sveriges Förenade Studentkårer (SFS).

Jämställdheten var en viktig fråga. På 1950-talet fördes ofta debatter i tidningen ”Tjänstemannen” om kvinnors löner och hemarbete. Frågan betecknades då emellertid som en ”kvinnofråga” och männens roll diskuterades sällan. Den – under efterkrigstiden – ständigt ökade efterfrågan på arbetskraft gjorde att kvinnornas möjligheter till förvärvsarbete blev en allt viktigare fråga och genom detta blev även familjepolitiken och jämställdheten viktiga frågor.

Då Britt-Marie Bystedt anställdes på utredningsavdelningen 1957 var hon den förste kvinnliga handläggaren. Hon var en av författarna till en debattbok om jämställdhet: ”Kvinnors liv och arbete” som utkom hösten 1962.  Denna debattbok kom senare ut i flera upplagor och citerades mycket. I denna bok togs det avstånd från begrepp som ”kvinnofråga” och ”kvinnodebatt” när det gällde frågor kring kvinnors och mäns ställning och relationer i samhället. Kvinnans och mannens roller hänger intimt samman och även mannens roll måste förändras: det handlade om en ”könsrollsfråga” menade man i denna bok. En person som betydde mycket för att få fart på TCO:s jämställdhetsarbete var även Annika Baude. År 1966 fick Lennart Bodström henne att börja arbeta på TCO-kansliet. Genom denna rekrytering blev det mer fart på arbetet med jämställdhetsfrågor inom TCO.

Det hade startats en utredningsavdelning redan 1948  där det ingick att bygga upp ett system för lönestatistik. Statistikern Arne H Nilstein fick i uppgift att leda en första lönepolitisk utredning inom TCO. Den kartade situationen inom de olika förbundsområdena och den redovisades vid 1964 års kongress.

De offentligt anställda saknade formell förhandlingsrätt fram till 1966. Därmed saknade de också möjligheter att vidta stridsåtgärder. 1966 års reform gav kommunaltjänstemän med ämbetsansvar samma principiella jämställdhet med andra grupper som statstjänstemännen fått. Sedan 1954 hade övriga anställda hos kommuner, landsting och kyrkliga kommuner lagligen kunnat tas ut i konflikt. Även inom den kommunala sektorn hade förhandlingsverksamheten rationaliserats.

Relationerna mellan TCO och LO förbättrades påtagligt under Nordenskiölds tid i TCO-ledningen. Denna positiva relation hade flera orsaker varav TCO:s ökande medlemsantal kanske var den viktigaste. Under kampanjkommittén för linje 1 i ATP-omröstningen hade också Otto Nordenskiöld och LO-ordföranden Arne Geijer samarbetat vilken också bidrog till goda relationer. I sakfrågor tvekade dock Nordenskiöld inte att ibland kritisera LO:s ståndpunkter.

Under Nordenskiölds tid utreddes frågan om ett framtida arkiv för tjänstemannarörelsen. Vid TCO:s kongress 1964 sa Nordenskiöld att: ”för den framtida forskningen rörande arbetsmarknadens organisationer skulle det vara av synnerlig betydelse om man kunde bygga upp ett särskilt arkiv, där förbundens äldre handlingar kunde aktiveras och ställas till forskningens förfogande.” Samma år tillsattes en kommitté som skulle utreda frågan. Utredningen behandlades vid TCO-kongressen 1967. Kommittén föreslog att ett TCO-Arkiv skulle upprättas på TCO-skolan Bergendal. TCO-kongressen 1967 biföll styrelsens förslag.

Den största motgången för TCO och Nordenskiöld personligen under 1960-talet var SALF:s utträde ur organisationen 1967. Den direkta orsaken var att TCO avvisat förbundet krav på att få träffa ett eget avtal för offentliganställda arbetsledare. Redan inför TCO-kongressen i maj 1970 fanns dock en överenskommelse om återinträde.

Han var också medlem i många olika styrelser, te.x. var han ordförande i styrelsens för ”statens institut för konsumentfrågor” 1960-1966 och ordförande i ”folk och försvar” 1967-1970.

Nordenskiölds hustru Eira blev 1951 först ombudsman i Statstjänstemannaförbundet och var 1958 -1984 förbundssekreterare där. 

Otto Nordenskiöld avgick som TCO:s ordförande på kongressen 1970 efter att ha blivit erbjuden tjänsten som chef för Sveriges radio. När han avgick var TCO nästan hälften så stort som LO (43 procent) och mellan åtta och nio gånger så stort som Saco. Han efterträddes av Lennart Bodström.

Tiden efter TCO

Efter sin avgång som TCO:s ordförande var han VD för Sveriges Radio AB mellan 1970 till 1978. Otto Nordenskiöld dog den 10 november 1986 på Lidingö. Han är begraven på Norra begravningsplatsen i Stockholm.

Ture Lennart Bodström föddes i Göteborg den 20:e april 1928. Hans far hette Ture Bodström och var typograf. Hans mor hette Elsa Dunér och arbetade som servitris vid tiden för Lennarts födelse.

Uppväxtåren

Lennart Bodström föddes utom äktenskapet och tillbringade sina första elva månader på ett barnhem Göteborg. Han blev sedan omhändertagen av sin farfar och farmor – John och Emma Bodström i Strängnäs. John var 67 år och Emma 58 år då de fick vårdnaden om sitt barnbarn. En av deras döttrar bodde fortfarande kvar i föräldrarhemmet. I januari 1930 födde hon en dotter. Barnafadern gjorde sig oanträffbar. Det nya barnet kom också att bo hemma hos farföräldrarna. På så sätt växte familjen till att bestå av fem personer – de två farföräldrarna, deras dotter och två barnbarn. I sina memoarer ”Mitt i stormen” har Lennart Bodström beskrivit de knappa förhållanden under vilka han växte upp. Hans farföräldrar hade knappast någon pension och försörjde sig på tillfälliga kroppsarbeten. Bostaden var en s.k. jordvåning där golvet låg lägre än markytan. Den bestod av ett rum och kök. Jordvåningen saknade i hög utsträckning moderna bekvämligheter.

Skoltid i Strängnäs

Lennart Bodström var duktig i skolan och fick efter att han gått ut folkskolan en betald friplats och kunde därför fortsätta sina studier upp till läroverksnivå.  Familjens levnadsstandard förbättrades något sedan Bodströms farfar vid 79 års ålder fick arbete som portvakt. Tjänsten innebar att familjen fick en ganska liten men dock helt modern lägenhet. Den unge Bodström valde att läsa på reallinjen när han kom till läroverksnivån. Han tog studentexamen i Strängnäs 1948. Under sin gymnasietid började han också engagera sig politiskt – genom den socialdemokratiska ungdomsklubbens lokalavdelning.

Universitetsstudier

Hösten 1949 påbörjade Lennart Bodström sina högskolestudier. Han skrev in sig vid Göteborgs Högskola där han började läsa statskunskap. Han tog en pol.mag. med statskunskap som huvudämne vid Göteborgs Högskola 1953.  Utöver statskunskap omfattade studierna statistik och nationalekonomi. För att förankra studierna i verkligheten praktiserade han en sommar vid Socialstyrelsen, som då hade en statistisk byrå.

Under sin studietid vid Göteborg engagerade sig Lennart Bodström inom föreningslivet. Han blev medlem inom SFS (Sveriges Förenade Studentkårer). Han utsågs först till ”andre fanbärare” och valdes sedan till studiesekreterare inom SFS. Han var också aktiv i den socialdemokratiska studentföreningen och den utrikespolitiska studentklubben.

År 1953 fortsatte han sedan sina statsvetenskapliga studier vid Uppsala Universitet. Nästan direkt efter sin ankomst till Uppsala träffade han sin blivande hustru Vanja Rundgren som läste till lärare. De gifte sig sedan 1957. Vanja kom senare att bli verksam som adjunkt.

I Uppsala nappade han så småningom på ett erbjudande från studieförbundet ”Näringsliv och samhälle” om att utarbeta en skrift om näringslivets folk i riksdagen. Han åtog sig detta uppdrag och byggde sedan ut framställningen med en specialstudie av näringsidkarnas politiska attityder under 1920-talet.  Studien ledde till att han blev fil.lic vid Uppsala Universitet 1961. Under tiden i Uppsala blev han åter engagerad i studentkåren. År 1959 blev han ordförande för SFS. Han arbetade också som extra universitetslektor vid statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala Universitet mellan åren 1961 till 1963.

Hösten 1959 tillsatte regeringen en ny utredning om studiesociala åtgärder på den högre utbildningens område. I denna utredning – som kom att pågå i fyra år – ingick Lennart Bodström. Han kom då att inta andra ståndpunkter än Saco och dess representant i styrelsen – Bertil Östergren som då var direktör i Saco.

Lennart Bodströms karriär inom TCO

Genom sitt arbete i den studiesociala utredningen fick Lennart Bodström kontakt med TCO. I sina memoarer skriver han att det var på grund av sitt engagemang i denna utredning och hans ovilja att visa följsamhet gentemot Saco:s åsikter som han sedan rekryterades till TCO. Han blev utredningssekreterare inom TCO och arbetade som sådan mellan 1964 -1966.

Därefter gjorde Bodström en relativt snabb karriär inom organisationen. Han utnämndes till TCO:s biträdande direktör med uppgift att vara ställföreträdare för Otto Nordenskiöld som då var organisationens ordförande. Han var biträdande direktör i TCO mellan åren 1966 till 1970. När Otto Nordenskiöld avgick som ordförande för att tillträda som radiochef lanserades två kandidater till ny ordförande. TCO:s största förbund SIF lanserade Arne Nilstein som då var SIF:s direktör. Han hade lång erfarenhet av arbete inom TCO:s innersta krets. Den andre kandidaten var Lennart Bodström som hade fungerat som ersättare till ordförande Nordenskiöld. Genom detta arbete hade han blivit väl förtrogen med rollen som ordförande. På kongressen talade SIF:s drivande representant Ingvar Seregard med emfas för Nilstein kandidatur och mot Bodström. I en slutet omröstning vann dock Bodström med 123 röster mot Nilsteins 69.

Bodströms ordförandetid – 1970-1982 – var en händelserik tid i TCO:s och svensk fackföreningsrörelses historia. Medlemstalet i TCO-förbunden ökade under de tolv åren med drygt 50 procent till runt en miljon. På flera områden flyttade facket fram sina positioner i det svenska samhället. Det var också en tid då det uppkom flera debatter i vilka TCO och Lennart Bodström personligen blev involverad.

TCO-åren 1970-1982

På arbetsmarknadspolitikens område fördes debatter om hur man kunde öka löntagarnas inflytande. Flera betydelsefulla arbetsmarknadslagar drevs också igenom under denna tid. LAS (Lagen om anställningsskydd) tillkom 1974 för att förbättra löntagarnas situation på arbetsmarknaden. Den reglerar bl.a. uppsägningstider, tidsbegränsade anställningar, hur besked om uppsägning ska skötas och vilka typer av uppsägningar som är giltiga.
Medbestämmandelagen (förkortad MBL) skapades 1976. Den tillkom för att öka arbetstagarnas inflytande på arbetsplatsen. Den ger arbetstagarna rätt till information och förhandlingar innan viktiga beslut genomförs. 

I sina memoarer berättar Bodström om ett antal organisatoriska förhållanden som han värnade om för att stärka sammanhållningen inom tjänstemannarörelsen, utveckla den till mer av en folkrörelse, och ge den mer utrymme i samhällsdebatten. Ett exempel är att rätten att motionera till TCO:s kongress 1973 utsträcktes från att endast omfatta förbunden till att också gälla förbundens primärorganisationer, d.v.s. avdelningar och motsvarande. Detta ledde till att antalet motioner ökade från 129 stycken 1973 till 287 stycken vid 1982 års kongress. Ett annat exempel var att TCO:s styrelsemöten hölls oftare – en gång i veckan under Bodströms tid.

Under Bodströms tid som ordförande tog TCO olika initiativ i skattefrågan. Man arbetade bl.a. för att avskaffa sambeskattningen av äkta makars inkomster för att skapa jämställdhet mellan män och kvinnor. Tjänstemannarörelsen verkade också för en sänkning av marginalskatterna. I båda frågorna fick TCO så småningom gehör för sina synpunkter.

Även arbetsmarknadspolitiken var ett viktigt område under den berörda perioden. Ett av TCO:s förslag var att inrätta speciella distriktsarbetsnämnder. Man ville i anslutning till arbetsförmedlingens lokalkontor skapa en motsvarighet till det lekmannainflytande som på riksplanet och länsplanet fanns i form av Arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna.

Andra viktiga frågor som uppkom under denna tid var löntagarfonderna och kärnkraftsfrågan. I båda frågorna var medlemsopinionen alltför splittrad för att TCO som facklig centralorganisation skulle kunna ta ställning. Emellertid ledde båda frågorna till en intensiv debatt.

I löntagarfrågan beskriver Lennart Bodstöm i sina memoarer hur TCO:s ledning hade förhoppningen att det skulle gå att konstruera ett förslag som skulle kunna accepteras av såväl LO och TCO som Socialdemokraterna och Folkpartiet. Det var också på initiativ av Folkpartiet som den socialdemokratiska regeringen tillsatte en parlamentarisk utredning om löntagarfonder i januari 1975. Men frågan blev allt mer kontroversiell speciellt sedan folkpartiet efter 1979 års valförlust tog ställning mot löntagarfonder. Bodströms tidigare engagemang i frågan kom då att leda till att både TCO-ledningen och Bodström personligen ofta i samhällsdebatten beskylldes för att gå socialdemokratins ärenden. Motståndare till löntagarfonder kom i speciellt hög grad rikta sin kritik mot TCO. ”TCO:are för fondomröstning” och ”TCO-are mot fondsocialism” var två organisationer mot löntagarfonder.

Även kärnkraftsfrågan blev ett kontroversiellt ämne inom TCO. Frågan var partiskiljande. Tre linjer ställdes mot varandra i folkomröstningen den 23 mars 1980. Linje 3, som stöddes av Centern, VPK och KD föreslog en avveckling inom tio år av de sex reaktorer som då var i drift. Linje 1 och 2 ville nyttja de sex reaktorer som var i drift samt ta i drift de sex reaktorer som ännu inte var färdiga. Linje 1, som stöddes av Moderaterna var mer kärnkraftsvänlig än linje 2, som fick stöd av Socialdemokraterna och Folkpartiet. Vid kampanjstarten för linje 2 framträdde Lennart Bodström. Även om Bodström betonade att TCO inte tagit ställning i frågan tolkades det som ett stöd för linje 2 från TCO-ledningens sida. Sex ledamöter av TCO:s styrelse tillhörde också nationalkommittén för linje 2.  Detta väckte reaktioner eftersom många av TCO:s medlemmar stödde linje 3 i folkomröstningen. Kärnkraftmotståndet var speciellt starkt bland de offentligt anställda tjänstemännen. Det fanns en stor grupp inom TCO som engagerade sig mot kärnkraft och bildade ”TCO – are mot kärnkraft”.

Successivt ökade statsbidrag gjorde att TCO:s centrala kansli växte kraftigt under perioden.  TCO:s  kansli växte från cirka 100 till cirka 175 anställda, varav 45 fanns inom den regionala organisationen.

Organisationens utbildningsavdelning expanderade starkt. År 1970 fick TCO statsbidrag för central kursverksamhet.  Nya statsbidrag tillkom 1975 års för att facket skulle informera ute på arbetsplatserna om den stora vuxenutbildningsreformen och de nya möjligheter till utbildning som denna satsning medgav.

I samband med införandet av MBL (Medbestämmandelagen) 1976 ökade statsbidraget till utbildningsverksamheten markant. Till utbildningsavdelningen fördes detta år den växande fackliga utbildningen och 1982 utgjorde avdelningen en fjärdedel av TCO:s centrala kansli.

Från 1980 fick löntagarorganisationerna statsbidrag för att initiera forskning. TCO kom att förfoga över välutbildade experter och forskare inom allt fler samhällsområden. Genom att de kom att ingå i styrelser delta i statliga utredningar och i andra sammanhang stärktes deras expertis.

Detta var en trend i tiden. TCO och de andra parterna på arbetsmarknaden kom successivt att spela en allt större roll i statliga styrelser och andra organ som företrädare för allmänna samhällsintressen. Syftet var att tillföra olika myndigheter sakkunskap och för arbetsmarknadens parter gav representationen möjlighet att påverka angelägna samhällsområden. Bodström själv satt i många styrelser. Exempelvis var han ledamot i AMS mellan åren 1970 till 1982 och styrelseledamot i CSN mellan 1964 till 1970. Den allt mer omfattande fackliga närvaron i statliga utredningar och annat ledde vissa forskare till att bekymrat tala om en ”nykorporatism”.

För att kunna samordna förhandlingarna på den privata sidan hade man börjat arbeta för att skapa en förhandlingskartell för privattjänstemän. För att utreda frågan tillsatte man en arbetsgrupp 1971. Denna resulterade i att PTK (Privattjänstmannakartellen) bildades 1973. Kartellen grundades av TCO-förbunden SIF, SALF och HTF. Civilingenjörsförbundet (CF) som var ett förbund inom Saco beviljades omedelbart inträde. Så småningom skulle PTK omfatta 27 förbund varav 17 tillhörande Saco.

PTK:s styrelse skulle verka som en liten förhandlingsdelegation i förhandlingarna med arbetsgivarsidan. Det skulle samtidigt finnas en stor förhandlingsdelegation som slutgiltigt skulle ta ställning till frågorna.

Åren efter att PTK bildades präglades för Bodströms del av konflikter med PTK:s ordförande Ingvar Seregard som också var Sif:s förbundsdirektör. Det fanns en oro över att TCO:s förbund för offentliganställda skulle isoleras från förbunden med privatanställda, vilken kunde leda till en splittring inom TCO.

Tiden efter TCO

Efter socialdemokraternas valseger 1982 utsågs Lennart Bodström till utrikes- och handelsminister i den nya regeringen. Efter socialdemokraternas andra valseger 1985 utsågs han till utbildningsminister en post som han innehade till 1989. Han tillträdde då på posten som Sveriges ambassadör i Oslo, en befattning han innehade under åren 1989 till 1993. År 2001 gav han ut biografin ”Mitt i stormen”. I arbetet med denna hade han bl.a. hjälp av material från TAM-Arkiv som förfogar över hans omfattande personarkiv.

Harald Adamsson föddes den 11 november 1896 i Eskilstuna, Fors församling, i en arbetarfamilj med fyra barn, tre pojkar och en flicka. Pappa Ville var plåtslagare och mamma Ida var hemarbetande. Ida var kommunalpolitiskt aktiv. Efter folkskolan började han arbeta på Stålpressen i Eskilstuna.

Utdrag från Eskilstunas tekniska skola, läsåret 1913-1914, berättar att Adamsson arbetade som ritare på Eskilstunas Jernmanufaktur AB (Jernbolaget). På kvällarna studerade han på maskinfackskolan och blev färdig som institutingenjör 1914.

Flytten till Stockholm

År 1914 flyttade Adamsson till Stockholm för att arbeta på AB Formator, som han började på 1915. 1919 anställdes han som kanonkonstruktör på Kungl. Arméförvaltningens Artilleridepartement.

Sociala Institutet i Stockholm

1920 var Adamsson en av eleverna vid Sociala Institutet i Stockholms första kurs. Diplomering sker 1923. Den 16 juni samma år konstituerades skolans elevförening ”Föreningen diplomerade från Socialinstitutet”, förkortat D.S.I.. För D.S.I. höll han föredrag vid två tillfällen dels 1923 om ”Dawesplanen” och 1924 om ”Några problem på arbetsmarknaden”. Adamsson satt i styrelsen från1926 till 1927.

Partipolitiska uppdrag

Torsdagen den 20 januari 1922 startades Östermalms Socialdemokratiska förening. Adamsson blev medlem i Arbetarpartiet Socialdemokraternas, Stockholms Arbetarkommun, Stockholms partidistrikt femte kretsen någon gång under 1922 eller början av 1923. På föreningsmötet torsdagen den 24 januari 1924 nominerades han som kandidat till styrelsen. På årsmötet,måndagen den 18 februari, valdes han som reserv till styrelsen och samtidigt till agitationskommittén. Samma år på mötet onsdagen den 19 november valdes han till Taxeringsnämnden, distrikt 24.

Mötet den 23 februari 1928 konstituerade styrelsen med Adamsson som ordförande. Styrelsen kontaktar Per Albin för att be honom att vara årsmötestalare. Han accepterade inbjudan. 1931 valdes Adamsson in i Stockholms stadsfullmäktige och samtidigt till Byggnadsnämnden som han satt i till 1950.

Vid 1948 års riksdagsval till andrakammaren föreslår Valter Åman, som är ny ordförande för Stockholms Arbetarekommun, att även en tredje lista inför valet skall innehålla enbart tjänstemän, en tjänstemannalista. Tage Erlander sattes upp som första namn och Åman bad Erlander övertala Adamsson att ställa upp som andrenamn. Adamsson hade uttryckt tveksamhet att ställa upp när Valter frågade. Valter skriver i sina memoarer:

att tjänstemannalistan blev en stor besvikelse, dels p.g.a. dålig marknadsföring, dels beroende på oväntad störning orsakad av att en socialdemokratisk riksdagsman, tillika bankrevisor, avslöjade att ett annat parti fått ekonomiskt bidrag från finanshåll.

Det hela blev en bumerang mot oss, då det visade sig att avslöjandet vilade på felaktig grund och så förvandlades det hela till en attack mot socialdemokratiska partiet, där naturligtvis tjänstemannalistan blev starkt misskrediterad. En undersökning senare visade att ett bidrag hade utgått, men inte till det parti som bankrevisorn – helt i strid med sin sekretessplikt – namngivit.

Efter denna händelse blev ofta Valter Åman ifrågasatt av SIF och Adamsson om sitt uppdrag i den socialdemokratiska partistyrelsen. Valter tröttnar efter ett ”konfidentiellt” PM från SIF. Ett PM som skulle vara konfidentiellt, men som kom TCO till känna. PM:et behandlade relationen mellan SIF och TCO, där SIF klart uttryckt olämpligheten att både vara i ledningen inom TCO och samtidigt ingå i den socialdemokratiska partistyrelsen, eller i något annat partis ledning. Ytterligare en incident var TCO:s ställningstagande i frågan när SIF tecknade huvudavtalet med SAF och TCO inte hade konsulterats i frågan, menade TCO att SIF bröt mot beslutsordningen inom TCO. Efter ett moget övervägande tackar Valter ja till att bli landshövding för Örebro län 1961, som han upprätthåller till sin pensionering 1971. Händelseförloppet och med Adamssons stigande ålder lämnade han ordförandeuppdraget i TCO 1960..  

Början på facklig verksamhet

1929 skriver Helge Rydberg ombudsman för SVT (Sveriges Verkstäders Tjänstemannaförening) i Malmö till medlemmar i Stockholm som tillhör allmänna klubben. Helge skriver att Stockholms Teknikerförening, STEF planerar att starta en fackförening för tjänstemän. Helge anmodade SVT:s Stockholmsgrupp att återstarta SVT:s Stockholmsförening så fort som möjligt för att genskjuta STEF:s planer.

I SIF-tidningen 1972 nr. 10 skriver förbundsordförande Sten Risberg i nekrologen över Adamsson att:   

En vårdag 1931 kom tre män upp till Adamsson, som vid den tiden var anställd i försvaret som kanonkonstruktör. De sökte en ordförande till stockholmsföreningen inom Sveriges Verkstäders Tjänstemannaförening. Det skulle vara en man utanför verkstadsindustrin, för att han icke så lätt skulle kunna utsättas för repressalier från arbetsgivarna.

På ett möte den 9 februari 1931 blev Adamsson medlem i SVT lokalavdelning 6. En vecka senare, tisdagen den 17 februari 1931 valdes Adamsson som föreningens ordförande. Kort tid därefter anslöt sig STEF:s medlemmar till SVT:s lokalavdelning 6, och därmed upphörde STEF.

SIF – tid

1932 ändrar SVT namn till Svenska Industritjänstemannaförbundet, SIF, samtidigt flyttades förbundskontoret från Malmö till Nybrokajen 7 i Stockholm. Samma år väljs Adamsson in i SIF:s förbundsstyrelse. 1936 anställs han som ombudsman. 1938 blir han expeditionschef.

I slutet på trettiotalet driver förbundet med ordförande Elis Sandberg och övriga i styrelsen en uppmärksammad och uppslitande process, genom att avskeda Helge Rydberg, SVT:s först anställde ombudsman. Helge motsätter sig avskedet. Efter domstolsprövning genom samtliga domstolsinstanser får Helge Rydberg rätt mot SIF.

Fr.o.m. 1954 väljs Adamsson till förbundsordförande efter Elis Sandberg som lämnar ordförandeskapet vid sin pensionering. Adamsson innehar ordförandeskapet till sin pensionering 1962. Efter sin avgång erbjuds han ordförandeskapet för SIF Stockholm:s pensionärsförening, som han accepterade.

Daco – tid och den nya ”Lagen om förenings – och förhandlingsrätt”

De anställdas centralorganisation, Daco bildades 1931 genom att tjänstemännen inom det enskilda området samverkade för att arbeta gemensamt med pensionsfrågan och att erhålla rätten till förhandling med arbetsgivarna. Framträdande organisationer var Sveriges Bankmannaförening genom Victor von Zeipel, Sveriges Arbetsledareförbund genom Ernst Ahlberg och Helge Rydberg SVT. Gösta C Malmström anställdes som sekreterare. Daco lyckas med att påverka politiken och driva igenom ”Lagen om förenings – och förhandlingsrätt” 1936.

Landsorganisationen, LO förhöll sig neutral till detta, eftersom man ansåg sig ha uppnått förhandlingsrätt redan 1906 med arbetsgivarna, genom ”decemberkompromissen”.

De fackliga organisationerna kunde välja mellan kapitel två och tre i den nya förhandlingsrättslagen. Det var två alternativ att förhålla sig till gentemot arbetsgivarna. Kapitel tre som den ”så kallade” långa förhandlingsvägen, innebar att organisationen efter anmälan till Socialstyrelsen, accepterade att om förhandling med arbetsgivaren inte ledde till uppgörelse, utsåg socialstyrelsen en opartisk ordförande. Skedde ingen överenskommelse kunde socialstyrelsen efter framställan från parterna tillsätta en skiljenämnd. Om även detta inte ledde till överenskommelse kunde stridsåtgärder vidtagas. SIF valde kapitel två. Brukstjänstemannaföreningen, SALF och HTF valde kapitel tre.

Daco medverkade till att Handelstjänstemannaförbundet, HTF bildades 1937. Som vice ordförande i Daco biträdde Adamsson HTF i gränsfrågor som HTF hade med LO-förbundet Handelsanställdas förbund, HAF. Daco biträdde även vid samgåendet mellan SIF och Brukstjänstemannaföreningen (SBF) 1940. 

TCO – tid

1944 gick Daco och T.C.O., samman. Tiden efter andra världskriget var svår för fler av organisationerna och deras medlemmar och man såg stora fördelar med en samverka. Adamsson blev förste vice ordförande från starten. 1947 blev han ordförande och stannade på posten till 1960. En imponerande lång period i ett historiskt perspektiv.

Viktigt avtal inom TCO

Ett viktigt tjänstemannaavtal tecknades 1942 mellan SIF, största förbundet inom TCO, och Verkstadsföreningen, VF avtal om allmänna anställningsvillkor. Avtalet blev sedan vägledande för andra avtal inom övriga branschområden. Avtalet reglerade frågor som anställning, uppsägningstider, sjuklön, semester och arbetstid. 1946 kompletteras avtalet med regler för övertid. 1947 ingicks avtalet om företagsnämnder mellan SAF och TCO.

Första huvudavtalet på industritjänstemannaområdet

1957 tecknade SIF första huvudavtalet för tjänstemännen inom det enskilda området med Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF, vilket hade stor betydelse för andra TCO-förbund. Avtalet omfattade regler för partsförhållandet. Regler vid konflikt och parternas förhållningssätt rörande tredjemansförhållande. SIF:s handläggning kring avtalet medförde en ingående diskussion inom TCO.

TCO:s och SIF:s ATP – position

Det partipolitiska händelseförloppet kring den allmänna tilläggspensionen, ATP, medförde att SIF valde linje tre, frivilliglinjen. Linje ett, obligatoriet vann. TCO valde att vara neutral vid sitt remissvar. SIF ansåg sig vara väl tillgodosett eftersom de flesta medlemmarna omfattades av tjänstepension genom SPP. Viss splittring inom förbundet förelåg. Andra förbund inom TCO förordade däremot linje ett eftersom många av deras medlemmar hade dålig, eller inte hade någon tjänstepension alls.  

Framgången med organisering av industritjänstemän

Svensk industri rönte stora framgångar under 1950 – och 1960 talen med stor ökning av industrijobb. Industrins expansion kom samtidigt med det stora bostadsbyggnadsprogrammet ”miljonprogrammet”. Under 1960 – talet blev efterfrågan på arbetskraft så stor att det t.o.m. uppstod arbetskraftsbrist. SIF:s medlemsökning var mycket omfattande. Detta fick stor betydelse för TCO och tjänstemannaorganisering.

TCO och SIF:s stora betydelse för den ”Svenska modellen”

Alla stora och epokgörande händelser för industritjänstemän genomfördes under Harald Adamssons tid vid rodret. SIF och Adams strategi i förhandlingar gentemot arbetsgivarsidan var mycket framgångsrikt. Hans betydelse i Daco:s och TCO:s arbete för att påverka lagstiftaren får heller inte underskattas. Viktiga milstolpar:

• 1936 Lagen om förhandlings – och föreningsrätt
• 1942 Avtal om allmänna villkor, SIF – VF
• 1957 Huvudavtal, SIF – SAF
• 1960 ITP – avtalet

En viktig faktor för den svenska modellen och dess effektivitet på det enskilda området, var att parterna var väl organiserade. TCO:s största förbund SIF (sedan 2008 Unionen) har varit mycket framgångsrik vid organisering. SIF förordade vikten av att alla tjänstemän inom ett och samma företag skulle samverka och vara organiserade i en och samma organisation, oavsett befattning, utbildning och kön, en organisationsprincip som benämndes som ”den vertikala organisationsprincipen”. Den vertikala organisationsprincipen blev även vägledande för TCO:s tjänstemannaorganisationer på det offentliga området.

Eva Nordmark, tidigare Persson Sellin föddes 1971 i Luleå. Fadern arbetade som slöjdlärare. Modern var först hemarbetande och när barnen blev större började hon förvärvsarbeta – först som dagbarnvårdare och sedan som lokalvårdare vid Högskolan i Luleå (numera Luleå Tekniska Universitet).

Tidig levnadshistoria

När Eva föddes bodde familjen i en etta i Gammelstad – ett område utanför Luleå. Där bodde även hennes farfar och farmor (som var ett stort stöd under hennes barndom) i en villa lite längre bort. När sedan hennes syster föddes 1975 flyttade familjen till en villa på Porsöberget, en förort till Luleå. Hon har beskrivit sin familj som ”en typisk arbetarklassfamilj uppifrån Norrbotten”.

Ungdomstid

Hon valde samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet och gick på Hermelinskolan i Luleå. Under sin gymnasietid hade hon många bra lärare som hon tror har påverkat hennes levnadsbana. Hennes politiska intresse väcktes bl.a. genom hennes farfars och morfars politiska engagemang och av livliga diskussioner om samhällsfrågor inom släkten. Under denna tid – när hon var sexton år – gick hon med i SSU. Hon tog ett ledarskap i SSU-klubben och blev den förste kvinnliga ordföranden i SSU i Norrbotten mellan 1992-1995. Hon blev ledamot i Kommunstyrelsen i Luleå Kommun när hon var 19 år, 1991 och var verksam där till 1999. Hon var också ledamot i Kommunstyrelsen i Luleå Kommun mellan 1994-1999.

Efter gymnasietiden började hon arbeta som handläggare på Försäkringskassan i Norrbotten mellan 1990-1992. År 1992 började stora ekonomiska nedskärningar att genomföras i efterdyningarna av den ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Eva kunde kanske eventuellt ha kunnat vara kvar på något vikariat, men valde att gå vidare i livet och studera.

Hon påbörjade studier vid Luleå Tekniska Universitet där hon läste kurser i statskunskap och nationalekonomi mellan 1992-1994.

Ledamot i Sveriges Riksdag

Under tiden Nordmark studerade fortsatte hon sitt politiska engagemang. Hon ställde upp till valet till Sveriges Riksdag 1994 som ersättare på riksdagslistan. Hon stod på plats nio på listan och tänkte först att ”hon skulle stå på tillväxt”. Men valet det året gick bra för socialdemokraterna och partiet fick många riksdagsplatser. Sveriges medlemskap i EU 1995 ledde till att en kvinna på riksdagslistan åkte ned till Bryssel och Eva blev då invald i Sveriges Riksdag i egenskap av ersättare 1995.

En fråga som Nordmark engagerade sig i under sin riksdagsperiod var frågan om A-kassan. Under 90-talskrisen skulle ekonomiska besparingar genomföras. Anders Sundström var arbetsmarknadsminister och regeringen lade ett förslag om att A-kassa inte skulle ges till unga under 20 år utan man skulle ha en åldersgräns för när man skulle kunna få del av A-kassan. Nordmark var en av dem som i protesterade mot förslaget i Riksdagen. Det blev interna diskussioner och Eva fortsatte argumentera i frågan. Tillsammans med det yttre trycket – från SSU:are och andra – ledde detta till att åldersgränsen till sist togs bort från förslaget.

Nordmark arbetade också med frågor kring utbildning, speciellt högskolefrågor. Hon satt i Lagutskottet under en tid då Sverige gick med i EU och skulle införliva en hel del EU-direktiv.

Under tiden som riksdagsledamot fick Nordmark en son 1996 och hon kände att det skulle bli för tufft att vara borta hela veckorna och bli helgmamma så hon beslöt sig för att lämna riksdagsarbetet 1998.

Verksamhetschef på SKTF-centret i Luleå

Nordmark fick sitt andra barn i valrörelsen 1998 och var föräldraledig under ett år. Hon sökte sig till den lokala politiken i Norrbotten. Men det var stora konflikter inom socialdemokratin under denna period.

Nordmark bestämde sig då för att söka sig till något annat. Hon sökte jobb som ombudsman på SKTF (Sveriges kommunaltjänstemannaförbund). Förbundet skulle då göra en studerandesatsning och skulle anställa tre ombudsmän, som skulle arbeta med studentrekryteringen till SKTF. Nordmark tyckte arbetet passade eftersom hon redan då satt i Universitetsstyrelsen för Luleå Tekniska Universitet. Hon var nämligen ledamot av universitetsstyrelsen mellan 1995-2000. Hon hade även en allmänt positiv inställning till SKTF och dess arbete med välfärdsfrågor och jämställdhet.

Nordmark kom för en anställningsintervju till Stockholm 1999. Där träffade hon Bengt Lindman som bl.a. har skrivit SKTF:s (numera Visions) historia under de senaste decennierna: ”I ständig förändring: SKTF 1976-2011”. Bengt berättar själv om mötet i historieboken: ”Det blev en annorlunda intervju. Vi märkte snabbt att vi framför oss hade en sökande som var förberedd med genomtänkta, kloka svar på våra frågor. En ung tjej som lyste av vilja, engagemang och kraft” (sidan 25). Lindman såg hennes kapacitet men fann att hon var överkvalificerad till just denna tjänst. Som ordförande för SSU i Norrbotten hade hon ju lett en regional organisation med verksamhetsplan, budget och anställda. Därför erbjöds hon istället jobbet som verksamhetschef på SKTF-centret i Luleå. Hon sökte och fick denna tjänst. Sedan hon började arbeta för SKTF har hon inte varit medlem i något politiskt parti.

Hon fick snart ett viktigt uppdrag: att vara huvudsekreterare i det arbete som SKTF då arbetade med – Vision 2004. Det var en beredningsgrupp som skulle ta fram en ny vision och en ny ideologisk plattform för förbundet till förbundsmötet 2004. Beredningsgruppen skulle utforma SKTF:s vision och formulera sin värdegrund. Nordmark arbetade med hur det skulle komma till uttryck och var mycket ute i landet och talade.

Beredningsgruppen tog fram ett mötes- och diskussionsmaterial som utmanade frågeställningar som främst diskuterades bland SKTF:s förtroendevalda.  Arbetet som huvudsekreterare ledde till att hon fick ganska stor kunskap om de olika delarna av förbundet. Hon reste också mycket i hela landet och fick på det sättet mycket personliga kontakter.

Förbundsordförande för SKTF

När sedan SKTF:s ordförande Inger Efraimsson skulle sluta fick Eva frågan om hon inte ville ta över som SKTF:s ordförande. Först tvekade hon lite men sedan kände hon enligt sin egen minnesbild att: ”det här är ju en fantastisk möjlighet att bidra till allt det där som handlar om att skapa goda villkor för medlemmarna i förbundet. Att kunna bidra till att öka jämställdheten, att förhandla om löner. Allt det där som handlar om att nå resultat och göra skillnad”. Att förverkliga ett engagemang som hon burit med sig ända sedan hon var liten. Så hon tackade ja till att ställa upp som kandidat. Nordmark blev valberedningens huvudkandidat. Det blev en sluten omröstning på förbundsmötet 2004. Det var två motkandidater men Eva Nordmark vann omröstningen. Hon var då 33 år. När hon valdes till SKTF:s ordförande blev hon den yngsta ordföranden inom den svenska fackföreningsrörelsen.

Under 20 års tid tappade SKTF medlemmar. Efter 2006 genomfördes stora förändringar i a-kassesystemet . Det handlade om kraftiga avgiftshöjningar och försämringar av villkoren, något som riskerade att ytterligare minska den fackliga organisationsgraden. SKTF stod inför en allvarlig kris som krävde att hela organisationen mobiliserades.  Strategin blev att sätta fokus på medlemsnyttan: beskriva medlemskapets värde, visa att SKTF levererar stöd, nytta och möjlighet till inflytande. I december 2006 kallades de regionala samordningsgrupperna in för att diskutera hur organisationen tillsammans skulle mobilisera sin kraft för att förhindra ett stort medlemsras. Vid förbundsmötet 2008 beslutades om ett antal mål för förändringsarbetet. Men när styrelsen började titta på resultatet inför 2010 – halvtid inför 2012 års kongress – såg de att det inte räckte. Det var inte tillräckligt för att vända utvecklingen.

Inför förbundsmötet 2010 utformade SKTF ett niopunktsprogram. Nordmark tog mycket interna diskussioner. En sak som var väldigt utmanande handlade om att man inte längre skulle jobba heltidsfackligt. Man måste ha en fot kvar i sitt arbete för att det viktigt för den enskilde men också viktigt för att SKTF skulle kunna vara närvarande på arbetsplatsen. Det handlade om att återerövra fikaborden, alltså att fackens kraft kommer av samtalen med medlemmarna runt fikaborden.

Den andra frågan där hon utmanade var att hon menade att minst trettio procent av alla styrelser på alla nivåer ska utgöras av människor under 35 år. Det handlade om att åstadkomma en generationsväxling inom förbundet. Och det förändringsarbete Nordmark påbörjade gav resultat: idag ser vi att Vision växer.

En annan fråga som Nordmark själv är speciellt stolt över att ha varit med och genomfört är att Vision under hennes ordförandetid blev en ”Fair Union”. Detta uttryck handlar om att man lever som man lär. Det handlar om allt ifrån att välja rättvisemärkt producerat kaffe i förbundets kaffeautomater till att vara miljöcertifierad. Detta arbete som hon sedan fortsatt som förbundsordförande för TCO som nu är en miljöcertifierad organisation.

SKTF hade under en längre tid diskuterat om förbundet skulle byta namn. Förbundsstyrelsen hade redan 1995 insett att namnet inte längre speglade förbundets medlemssammansättning. Stora delar av förbundets medlemskår var då anställda utanför kommunerna. Majoriteten av medlemmarna var dessutom kvinnor. Men det var först inför förbundsmötet 2010 som förbundsstyrelsen hade bestämt sig för att sätta i gång en process för att hitta ett nytt namn. Det nya namnet – Vision – lanserades med början vid förbundets 75-årsjubileum 2011. Tanken var att komma bort från negativa uppfattningar om vad ett fackförbund står för som man funnit hos de specifika målgrupper som förbundet pekat ut i sina mål för 2012: akademiker, unga och nyanställda. Namnbytet blev ett resultat av den förändringsprocess som Eva Nordmark hade verkat för så enträgen under sin tid som ordförande.

Tiden som TCO:s ordförande

Hennes framgångsrika förändringsarbete inom SKTF ledde till att hon föreslogs som efterträdare till Sture Nordh då han skulle avgå efter tolv år som ordförande för TCO 2011. Initiativet till förändringsarbetet inom TCO hade i hög grad kommit från SKTF och HTF, inte från TCO centralt. Enligt Per Schlingmann i boken ”Stå aldrig still” var det Eva Nordmark och andra i förbunden de som drev på förändringsarbetet. Sture Nordh hade tagit vara på hennes (och andras) ambitioner i detta avseende. Det skapades en särskild avdelning inom TCO ”Facket förändras”. Det blev ett samarbete mellan TCO:s samtliga förbund för att utveckla verksamheten. SKTF har exempelvis bidragit till förändringsarbetet inom TCO centralt genom att dela med sig av erfarenheterna av sitt förändringsarbete, samtidigt som SKTF lärt av andra förbund av deras bästa exempel.
Målet var att vända den negativa medlemsutvecklingen.  TCO:s förändringsarbete utgick från att organisationens historiska handlade och det erbjudande de hade inte var tillräckligt och inte långsiktigt hållbart. TCO hade länge tappat medlemmar. Men efter förändringarna i a-kassesystemet efter 2006 lämnade extra många medlemmar facket. TCO hade ställts inför ett slags kris när det gällde medlemsutvecklingen, något som skyndade på förändringsarbetet.

Nordmark valdes till TCO-ordförande på kongressen 10-12 maj 2011. I sitt inledningstal argumenterade hon bl.a. för att utbildning och kompetens är nyckeln i en ny arbetslinje som börjar med att människor kan bli mer effektiva, produktiva och trygga i arbetslivet. Hon blev den tredje ordföranden sedan 1980-talet som rekryterats från SKTF, senare Vision (tidigare hade Sture Nordh och Björn Rosengren valts).

Under sina två år som TCO:s ordförande har hon fortsatt det förnyelsearbete som hon sett som viktigt under hela sin fackliga karriär. TCO-styrelsen bestämde i juni 2013 att TCO ska fokusera på ett antal områden där organisationen ska spela en stark roll. En fråga som Nordmark tycker är spännande är planerna på att skapa en ”Framtidsakademi”, något som för närvarande utreds. Det handlar om att verkligen sätta dagordningen för framtidsdebatten. Det handlar om att stärka och utveckla förtroendevalda. Det handlar också om att utveckla kontakter gentemot kommande beslutsfattare, alltså politiska ungdomsförbund och unga inom vissa utbildningar. Men det finns också en vision om att TCO ska bygga en egen tankesmedja.

Nordmark arbetar också för att höja taket i a-kassan, hon vill förbättra villkoren för tjänstemannagrupperna när det gäller trygghetssystemen. Det gäller även sjukförsäkringen. TCO försöker i denna fråga öka kunskapen hos allmänheten och skapa en opinion för förändring. Samtidigt har man fortlöpande kontakt med de politiska partierna och med den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. I TCO-tidningen nr 4, 2013 säger Nordmark att: ”Det allra bästa vore förstås om vi kunde hitta blocköverskridande lösningar. Det här måste kunna gälla över tid så att det inte blir skiften beroende på majoritet i riksdagen”. Engagemanget för A-kassan är något som hon haft med sig ända sedan sin riksdagstid på 1990-talet.

Enligt en intervju av Schlingmann (se Schlingmanns bok, sid 242) med Eva Nordmark handlade förändringsarbetet mycket om att förändra TCO:s kultur. Det handlade om att påverka paradigmet, den världsbild som är dominerande i organisationen. TCO måste förändra synen på de egna medlemmarna. Traditionellt har det handlat om att visa hur synd det är om medlemmarna, det är därför de borde få bättre betalt och bättre villkor. Det är detta synsätt som måste förändras, enligt TCO:s centrala strategi. En majoritet av TCO:s medlemmar trivs på jobbet och betraktar sig som framgångsrika. Då måste också facket förändras och visa hur framgångsrika medlemmar är, vilken nytta de tillför. De har ett stort värde för samhällsutvecklingen.

I skrivandes stund är det år 2013 och Eva Nordmark har nu varit TCO:s ordförande i två år. Sedan 2012 är hon åter ledamot i styrelsen för Luleå tekniska universitet där hennes mor en gång städat. Detta är exempel på en utbildnings- eller klassresa som många medlemmar i TCO gjort och fortfarande gör. Hon är också ledamot i Europafackets styrelse och har varit medlem i regeringen Reinfeldts Framtidskommission. Nordmark är en person av betydelse i dagens debatt om politik och samhälle.

Litteratur

• Tommy Nilsson: Från kamratföreningar till facklig rörelse. De svenska tjänstemännens organisationsutveckling 1900-1980 (Lund 1985).
• Per Sandberg: Tjänstemannarörelsen. Uppkomst och utveckling (Stockholm 1969).
• TCO 60 år. 1944-2004 (Stockholm 2004).

TCO har ett mycket omfattande bildarkiv om kanske minst 30.000 bilder som till största del ursprungligen kommer från TCO-tidningens redaktion. Det förvaltas av TAM-Arkiv och är för närvarande (2013) föremål för en större inventering.

Ordföranden i TCO

• Ruben Wagnsson – ordförande 1944-1947
• Harald Adamsson – ordförande 1947-1960
• Filip Anger – t.f. ordförande 1960-1961
• Otto Nordenskiöld – ordförande 1961-1970
• Lennart Bodström – ordförande 1970-1982
• Björn Rosengren – ordförande 1982-1994
• Inger Ohlsson – ordförande 1994-1999
• Sture Nordh – ordförande 1999-2011
• Eva Nordmark – ordförande 2011-2019
• Therese Svanström – ordförande 2019-

På tidslinjen nedan kan du läsa mer om de frågor som TCO varit engagerade i. Sedan starten har organisationen också genomgått både större och mindre omorganisationer och förändringar, vilka är markerade på vänster sida av tidslinjen. Du kan också läsa en sammanfattande historik om TCO:s historia, biografier för TCO:s ordföranden, och om TCO:s kärnfrågor.

						2012	Förslag om ny a-kassa Lägre räntor för tjänstemän
						2007	Facketförändras.nu
TCO-OF bildar kartellen OFR.	1995
						1994	Pensionsreformen
TCO-S och KTK bildar TCO-OF.	1991
						1982	Löntagarfonderna
						1981	Kärnkraftsfrågan
						1980	Marginalskatterna
						1976	Medbestämmandelagen (MBL)
PTK De stora förbunden inom det privata området bildar PTK. Bank- och försäkringstjänstemännen går inte med.	1973					1973	Lagen om anställningsskydd (LAS) Lagen om förtroendemans ställning (FML) Lagen om studieledighet Bolagsstyrelserepresentation
						1970	Förslag om särbeskattning
TCO-S bildar kartell med egen ekonomi. TCO-K bildar kartellen KTK.	1967
						1960	Lagen om allmän tilläggspension (ATP)
						1957	Centrala löneförhandlingar SAF-TCO
						1947	Företagsnämndsavtalet SAF-TCO
TCO “Gamla” TCO och Daco går samman och bildar TCO.	1944
Tre sektioner etableras: TCO-S, TCO-K, TCO-P						1942	Tjänstemannaavtalet
“Gamla” TCO Det “gamla” TCO bildas 1937.	1937					1936	Lagen om förenings – och förhandlingsrätt
Daco Daco bildas 1931	1931

När facklig historia skrivs har historiker och samhällsvetare ägnat liten uppmärksamhet åt tjänstemannarörelsen jämfört med den fackliga arbetarrörelsen. En glansfull framtid – Ur TCO:s historia 1944-2010 är skriven av tidigare TCO-medarbetaren Uno Westerlund, och analyserar TCO:s roll i samhället, i egenskap av centralorganisation för förbund av de anställda vilka beskrivits med ord som “tjänstemannaklassen, medelklassens löntagare, intellektuellt arbetande funktionärer.”

När nuvarande TCO bildades 1944 förutspådde dess hedersordförande Viktor von Zeipel organisationen ”en glansfull framtid”. Medlemsantalet har sedan dess växt från 240 000 till 1,2 miljoner vid bokens utgivning (2010). Medlemskåren brukar beskrivas som ett “tvärsnitt av Sverige”. Westerlunds bok analyserar TCO:s roll i samhället från 1944 fram till idag.

Bokens författare, Uno Westerlund, arbetade inom TCO; på 1970- och 80-talen med utbildnings- och forskningspolitik och från 1993 till sin pensionering 2002 med internationella frågor.

Läs boken som pdf

Ladda ner och läs boken, kapitel för kapitel:

Begreppet medelklass är besvärligt. Ännu A O Wallenberg, Enskilda Bankens grundare och Stockholms rikaste man, räknade sig till medelklassen. Ehuru biskopsson kunde han inte gärna kallas aristokrat, han måste arbeta för sin försörjning och han gifte sig med kvinnor av folket. Visserligen bör man väl med Sten Carlssons terminologi kunna karakterisera honom som en ofrälse ståndsperson; men för att kunna göra sig politiskt gällande på ståndsriksdagens tid måste han skaffa sig burskap och låta välja in sig i borgarståndet som redare ifrån Sundsvall (där han också grundade sin första bank).

Ändå är det klart att Wallenberg tillhörde samhällets absoluta elit. Han styrde kapitalströmmar, ägde tidningar och påverkade opinionsbildningen, var vice ordförande i Stockholms stadsfullmäktige (vid en tid när överståthållaren var ordförande i tjänsten), såg till att sönerna fick fina positioner och döttrarna vackra giftermål.

När Uno Westerlund kallar TCO för en medelklassens organisation, måste man ha för ögonen att dess ledande skikt alltid har tillhört en social och politisk elit. Denna elit har haft sina rötter i ett svenskt folkrörelselandskap och många av dess framträdande medlemmar har sugits upp av politiska partier, från höger till vänster. TCO och dess medlemsförbund har, som Westerlund flerstädes noterar i sin bok, varit starkt pådrivande i samhällsfrågor – inte minst inom utbildnings- och jämställdhetspolitiken – men de har samtidigt fungerat som ”samhällets stöttepelare” och varit måna om att inte ta ut svängarna i onödan.

Möjligen skulle man kunna säga att begreppet tjänsteman är minst lika besvärligt som begreppet medelklass. Typiskt nog utläses inte TCO numera, liksom inte heller förkortningen Saco, vilket nog beror på att både tjänsteman och akademiker har tömts på sina ursprungliga betydelser. Vilka var de då?

När en samlad akademikerrörelse började formeras, var akademiker i folkmun en beteckning på personer verksamma vid ett akademiskt lärosäte, antingen som lärare eller som studenter. Den fackliga organiseringen bidrog till att hela yrkesgrupper som fått sin utbildning vid ett universitet kunde betecknas som akademiska eller som akademiker.

Tjänstemannen har ett mera mångbottnat historiskt ursprung. Han har uppkommit dels i de moderna storföretagens kontors- och sedermera konstruktionsrum, vad man med Max Weber skulle kunna karakterisera som en alltmer rationellt arbetande byråkrati, dels i offentliga förvaltningar av olika slag, först och främst statliga (både civila och militära, även prästerliga), i tilltagande utsträckning primärkommunala, landstingskommunala och affärsdrivande. Förutom till de allra högsta civila och prästerliga ämbetsmannatjänsterna har akademisk utbildning inte varit något absolut kriterium; en inomverkskarriär har varit fullt möjlig även för den som saknat studentexamen. I än högre grad har långvägare kunnat slå sig fram inom det privata näringslivet där akademiska meriter inte började efterfrågas på allvar förrän in på 1970-talet och inom vissa branscher (som handeln) inte ens idag.

En nationell tjänstemannarörelse av den typ vi har i Sverige är internationellt sett relativt ovanlig. Den återfinns i länder som Danmark och Finland; i det senare landet startade redan i början av 1920-talet en facklig sammanslutning för intellektuellt arbetande (väl egentligen en översättning av engelskans ”white collar workers”). Annars är det vanliga att man har fristående yrkesorganisationer, som Storbritanniens mäktiga lärarförbund och Tysklands organisationer för ämbetsmän (Beamte) och privatanställda (Angestellte), eller att flertalet organiserade tjänstemän – och akademiker – har rymts inom fackliga centraler för samtliga löntagare, som i Norge. Med den svenska akademikerrörelsens rekrytering efter utbildning gick något sådant inte, eftersom många akademiskt utbildade länge kunde räknas som fria yrkesutövare (arkitekter, advokater, läkare med flera). Och även om TCO-förbunden i huvudsak har varit organiserade längs industri- och inte längs yrkesförbundsprincipen, har det funnits betydande ”ojämnheter” i organisationsstrukturen: arbetsledarna som två gånger utträtt och en gång uteslutits ur gemenskapen är det kanske tydligaste exemplet på detta. Att vissa yrkeskategorier (som socionomer) är delade på Saco och TCO gör knappast saken enklare men samarbete över gränserna desto angelägnare, en trend som för övrigt varit klart märkbar under de senaste två decennierna.

Sin bok startar Westerlund naturligt nog med det moderna TCO:s födelse, hösten 1944. Vad som då uppstod var en sammanslagning av Daco, De anställdas centralorganisation, som bildats i början av 1930-talet av ett antal förbund inom den enskilda sektorn, med Bankmannaförbundet under ledning av den dynamiske högermannen Victor von Zeipel som drivande motor, och Tjänstemännens Centralorganisation, som tillkom några år senare som en samlande kraft för statstjänstemän på lägre och mellannivå. Viktigaste frågan för alla var garanterad förhandlingsrätt (ännu inte full konflikträtt). Gamla TCO:s ordförande Ruben Wagnsson, socialdemokratisk riksdagsman och sedermera landshövding, blev också ordförande i det nya, fusionerade TCO. Det tycks från början ha varit en strävan från TCO-håll att inte stöta sig med den stora och inflytelserika Landsorganisationen – en av de viktigaste TCO-funktionärerna Valter Åman, direktör på 1950-talet, hämtades i själva verket från LO – men som Westerlund påpekar var personsambandet mellan TCO och folkpartiet under de första decennierna påfallande (Gerda Höijer i Sjuksköterskeföreningen, Folke Nihlfors i SIF var båda riksdagsmän för detta parti). En vice ordförande i dåvarande högerpartiet, Folk Kyling från Sveriges Folkskollärarförbund, sedermera borgarråd i Stockholm, var till och med om att bilda en facklig international vid 1950-talets början, visserligen i anti-kommunismens tecken – men något säger det ändå om bredden i anslaget.

Det lönar sig inte att referera Uno Westerlunds bok. Den är överflödande rik på faktauppgifter och insiktsfulla skildringar inte bara av den organisatoriska utan också av samhällsutvecklingen. TCO har aldrig varit en huvudorganisation av LO:s eller Saco:s typ och endast vid ett tillfälle (1956) spelat en roll i en lönerörelse, och då en misslyckad sådan. Att centralorganisationens förhandlingsråd har varit ”en naturlig arena för att diskutera lönepolitik och samhällsekonomiska förutsättningar (s. 98), låter som något av en förskönande omskrivning. Desto viktigare har ställningstaganden i andra för medlemmarna väsentliga frågor varit, såsom skatter (det har inte handlat om det totala skattetrycket utan om en önskvärd förskjutning från direkt till indirekt beskattning), pensioner, försäkringar (det ständiga betonandet av inkomstbortfallsprincipen som från 1990 mer och mer har kommit att undermineras, både i sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring). Eftersom TCO varit den kvinnligaste av de tre fackliga topporganisationerna är det inte märkligt att den kraftfullast drev kravet på sambeskattningens upphörande och på utbyggnad av barnomsorgen. Med en kvantitativ expansion av den högre utbildningen har tidigare låg- eller mellanutbildade TCO-medlemmar kunnat konkurrera om tjänster som de tidigare varit uteslutna från.

Författaren besitter en djup sakkunskap, som disputerad historiker men också som utredande tjänsteman och företrädare för den organisation han skriver om. Bokens kanske mest spännande kapitel, åtminstone för denna recensent, handlar om TCO:s internationella engagemang och om organisationens centrala betydelse för och inom Europafacket. Det blir totalt sett en fängslande berättelse om känt och okänt, en skicklig syntes av de organiserade intressenas period i svensk samhällsutveckling, på en lättillgänglig och behagfull prosa. Ett något kuriöst personregister ger ibland upphov till små leenden.

(Ur TAM-Revy nr 1 2011)

Dacos sista sammanträde med arbetsutskottet den 11 juni 1944 på Foresta, Lidingö, inför samgåendet med T.C.O. och bildandet av centralorganisationen TCO.

De fackliga organisationssträvandena bland tjänstemännen kom igång förhållandevis sent. Det existerade visserligen sammanslutningar bland tjänstemän redan under 1800-talet. Men dessa hade huvudsakligen karaktären av sällskapsföreningar. De ursprungligen patriarkaliska förhållandena i företagen ledde till personliga och nära relationer mellan företagare och tjänstemän. Med tjänstemannakårens ökning och företagens rationalisering försvann detta samförstånd. Åren kring första världskriget utgör en vändpunkt. Penningvärdet försämrades och motsvarades endast i ringa grad av löneökningar. Detta ledde till en försämring av förhållandet mellan företagsledningen och tjänstemännen.

En gemensam facklig centralorganisation

Under 20-talet började därför de olika organisationerna för privatanställda tjänstemän att diskutera en gemensam facklig centralorganisation, vilken i likhet med LO skulle tillvarata deras intressen gentemot arbetsgivarna. Banktjänstemännen och industritjänstemännens organisationer var drivande i denna process. Den 3 maj 1931 bildades den nya centralorganisationen som fick namnet ”De anställdas centralorganisation i Sverige” (Daco). Begreppet ”anställd” var en kompromiss. Tjänstemannabegreppet var det som användes mest i debatten och endast ett av de i Daco ingående förbundet hade ordet ”anställd” i sitt förbundsnamn. Däremot var begreppet vanligt i det fackliga föregångslandet Tyskland där man skilde mellan förbund för ”Arbeiter” och ”Angestellten”. Den nya centralorganisationen blev – till skillnad från LO – partipolitiskt obunden. Viktor von Zeipel från Bankmannaföreningen blev Dacos förste ordförande mellan åren 1931-1937. Han var utan tvekan den mest betydelsefulla personen i den tidiga tjänstemannarörelsen.

Lagstiftningsfrågor och Lagen om förhandlingsfrihet

Vid tiden för Dacos tillkomst och de närmast följande åren stod lagstiftningsfrågorna i centrum för Dacos intresse. Under de första åren fördes kampen för att tillförsäkra de privatanställda tjänstemännen lagstadgad förenings- och förhandlingsrätt. Det var på initiativ från Dacos föregångare – den s.k. Daco-kommittén – som staten började intressera sig för frågan om lagstadgad förenings- och förhandlingsrätt. Kommittén var färdig med sitt arbete 1935 och Daco var pådrivande för att inte syftet med lagstiftningen skulle förfuskas. Lagen om förhandlingsfrihet kom att gälla från och med 1 januari 1937. Händelsen var en väsentlig milstolpe i Dacos och hela tjänstemannarörelsens historia.

De offentliganställda tjänstemännen, och samarbete mellan Daco och T.C.O.

Daco var från början tänkt att endast omfatta privatanställda tjänstemän, men redan efter ett år öppnades organisationen även för de kommunal- och statsanställda tjänstemännen. Daco verkade sedan med stor energi för att de offentliganställda tjänstemännen skulle ansluta sig till Daco. Kommunaltjänstemännen visade till en början intresse för en sådan invit men då de övriga organisationerna för offentliganställda tjänstemän  inte ens önskade diskutera med Daco om en anslutning, slog kommunaltjänstemännen till reträtt. Istället bildade de stats- och kommunalanställda tjänstemännen en egen centralorganisation – Tjänstemännens Centralorganisation (T.C.O.). Diskussioner om ett samarbete mellan Daco och T.C.O. började sedan föras. På Dacos initiativ bildades 1943 en gemensam kommitté som skulle utreda formerna för en samverkan mellan tjänstemän i offentlig och enskild tjänst. Resultatet av kommitténs arbete blev en sammanslagning av de båda organisationerna. En gemensam organisation för privatanställda och offentliganställda tjänstemän – dagens TCO – konstituerades på Grand Hotel i Stockholm den 11 juni 1944.

Källa: Finn Bergstrand: Daco 1931-1937: En svensk tjänstemannarörelse växer fram. Tjänstemän & Historia. Skrifter utgivna av TAM-Arkivs forskningsråd.

Styrelsen för det “gamla” TCO vid bildandet 16-17 jan 1937 med ordförande Ruben Wagnsson.

Åren efter första världskriget med depressioner och ekonomisk kris bidrog till att tjänstemännens organisationssträvanden intensifierades. Det tidigare nära förhållandet med arbetsgivarna och motståndet mot facklig organisering bröts. Även de offentliganställda tjänstemännen drabbades. Som exempel kan nämnas att Stockholms stads tjänstemän under åren 1921-1933 fick vidkännas en sänkning av sina nominella löner med 32 procent.

En gemensam centralorganisation

De privatanställda tjänstemännen var först ute med att bilda en facklig centralorganisation – Daco – redan 1931. Diskussionerna kom så småningom igång också bland de stats- och kommunalställda tjänstemännens riksorganisationer. På hösten 1933 samlades ett 30-tal ombud från ett antal riksorganisationer för att diskutera en framtida gemensam centralorganisation. Det tillsattes ett arbetsutskott under ledning av SAF:s ordförande Ruben Wagnsson. I detta utskott ingick det representanter för de olika förbunden. Tillsammans skulle de utarbeta en organisationsplan och förslag till stadgar. Hösten 1934 låg förslaget färdigt. Den organisation som de planerade föreslogs heta T.C.O. T.C.O. skulle omfatta riksorganisationer för alla i allmän tjänst anställda tjänstemän. Dessutom skulle den nya centralorganisationen vara partipolitiskt neutral men den skulle ändå samarbeta med Daco och med LO.

År 1936 förelåg så ett kongressbeslut om anslutning från ett flertal av de vidtalade tjänstemannaorganisationerna och en konstituerande kongress utlystes. Men eftersom vissa av de anslutna förbunden hade kongress endast vartannat år, dröjde det ända till nyåret 1937, innan den nya organisationen kunde starta. Ruben Wagnsson från Sveriges Allmänna Folkskollärarförening (SAF) valdes till ordförande. Organisationen kom att omfatta 8 medlemsorganisationer med ca 40 000 medlemmar. Åren fram till 1944 kom successivt allt fler tjänstemannaförbund att ansluta sig.

Tjänstemannabegreppet

För grundarna av T.C.O. var tjänstemannabegreppet självklart. Det hade sitt ursprung i offentlig verksamhet och hade först omkring sekelskiftet 1900 börjat användas inom den privata tjänstemannasektorn. Inom stat och kommun hade tjänstemännen en särskild rättslig ställning, även om det inte var tal om någon förhandlingsrätt. Ordet tjänsteman förde länge tankarna till myndighetsutövning. Ett mål med organisationsbildningen var att försvara tjänstemännens rättsliga ställning. Det fanns – menade man inom organisationen – ”vissa tendenser” till att denna kunde försvagas, samtidigt som tjänstemännens levnadsstandard hotade att sänkas.

Sammanslagning med Daco

Både T.C.O. och Daco skulle visa sig vara värdefulla för sina respektive medlemsgrupper. Redan våren 1937 beslöt de båda centralorganisationerna att utse en samarbetskommitté, bestående av organisationernas arbetsutskott för att bl.a. undersöka möjligheten av och formen för en fastare samverkan mellan Daco och  T.C.O. År 1943 ansågs tiden mogen för en sammanslagning av de två organisationerna. På Dacos initiativ tillsattes en kommitté för att utreda frågan om formerna för en fastare samverkan. Redan i december var kommittén färdig med sitt arbete. Den 30 januari 1944 godkändes så kommittéförslaget med stadgar för den nya centralorganisationen av representantskapen för Daco och T.C.O. Det nya TCO:s konstituerande kongress ägde rum på Grand Hotel i Stockholm den 11 juni 1944.

Källa: Uno Westerlund: En glansfull framtid: Ur TCO:s historia 1944 – 2010. Premiss förlag.

Innan ATP hade tillkommit var svenska medborgare endast tillförsäkrade folkpension efter pensioneringen. Tjänstemännens fackförbund hade dock genom avtal kommit överens om tjänstepension. Eftersom andra grupper på arbetsmarknaden (t.ex. LO-grupper) saknade detta fick de därför ett inkomstbortfall vid pensioneringen.

Efter två tidigare utredningar som tillsatts 1947 och 1951, tillsatte regeringen ytterligare en pensionsberedning 1956. Utredningen bestod av representander både för riksdagspartierna och arbetsmarknadens parter. De lämnade sitt betänkande 1957 där de föreslog höjd folkpension, men kunde inte enas om ett förslag om tilläggspension utan presenterade tre lösningar.

Partierna i koalitionsregeringen var av helt motsatta åsikter och frågan blev svårlöst. Regeringens beslut blev att frågan om pensionssystemets utformning skulle behandlas i folkomröstning.

Folkomröstningen genomfördes den 13 oktober 1957, och väljarna hade tre alternativ:

• Linje 1 – allmän och obligatorisk tjänstepension som finansieras med arbetsgivaravgifter. Pensionen ska stå i relation till inkomsten under yrkeslivet och fondmedlen förvaltas av en styrelse tillsatt av staten och representanter för arbetsgivare och arbetstagare. Linje 1 stöddes av socialdemokraterna, SKP (idag vänsterpartiet), LO och TCO.
• Linje 2 – höjd folkpension med möjlighet till frivillig tilläggsförsäkring garanterad av staten. Centerpartiets förslag.
• Linje 3 – arbetsmarknadens parter sluter avtal om fonder som förvaltas av företagen. Linje 3 stöddes av Högerpartiet, Folkpartiet, SAF, Sveriges Hantverks- och småindustriorganisation samt SIF.

ATP-systemet trädde i kraft den 1 januari 1960 och de första pensionsutbetalningarna skedde 1963.

Läs mer

Läs mer om TCO:s roll i pensionsfrågor i kapitlet “Pension” i Uno Westerlunds bok “En glansfull framtid” – Ur TCO:s historia 1944-2010. Ladda ner pdf eller läs direkt på skärmen, genom att klicka på länken i listan i högerspalten. Du kan också läsa artiklar ur TCO-tidningen som handlar om ATP.

1994 fattade riksdagen beslut om en reformering av pensionssystemet eftersom man ansåg att det var för kostsamt med ett förmånsbaserat system. Vänsterpartiet var det enda partiet i riksdagen som motsatte sig förändringen. I det nya systemet grundar sig pensionen delvis på livsinkomsten och delvis på inbetalda premier.

Tilläggspension hette tidigare allmän tilläggspension (ATP), men bytte 2003 namn till enbart “tilläggspension”.

Läs mer

Läs mer om TCO:s roll i pensionsfrågor i kapitlet “Pension” i Uno Westerlunds bok “En glansfull framtid” – Ur TCO:s historia 1944-2010. Ladda ner pdf eller läs direkt på skärmen, genom att klicka på länken i listan i högerspalten.

Den första större omorganisationen av TCO:s kansli skedde 1953. Organisationsplanen fick då följande utseende:

1957 skiljdes direktörsbefattningen från sekretariatet, vars chef i stället blev en förste sekre-terare. Samma år slogs också press- och informationsavdelningarna samman till en gemensam enhet benämnd informationsavdelningen. 1958 anställdes en jurist, som organisatoriskt knöts till sekretariatet.

Under 1966-69 skedde flera mindre ändringar av organisationsplanen. 1967 blev TCO:s Statstjänstemannasektion (TCO-S) en egen organisation och berörd personal på stats- och kommunaltjänstemannaavdelningen övergick då till den nya organisationen. Därmed upp-hörde stats- och kommunaltjänstemannaavdelningen. 1968 inrättades en särskild arkivenhet på TCO-skolan Bergendal i Sollentuna och 1969 ersattes utredningsavdelningen med en utbildnings- och yrkesavdelning (elevkontakter, facklig utbildning, forskning, kulturpolitik, studiesociala frågor, utbildningspolitik och yrkesfrågor).

1975 skedde en större omorganisation. Flera av informationsavdelningens ansvarsområden fördes samman med sekretariatet till en administrativ avdelning (sekretariatet upphörde). Den administrativa avdelningen fick då hand om administration, bibliotek, arkiv, information, lokal och regional verksamhet, organisationsfrågor, TCO-skolan Bergendal och TCO-tidningen. Återstoden av informationsavdelningen ombildades till en allmän avdelning med ansvar för arbetsmiljö, arbetsrättsliga frågor, familjepolitik, företagsdemokrati och inter-nationella frågor. Redan 1979 delades emellertid den administrativa avdelningen i två. En ekonomiavdelning med ansvar för budget- och ekonomifrågor, kassa, intendentur och för-valtning och en statistikavdelning med ansvar för medlemsstatistik.

Denna organisation kom i allt väsentligt att bestå till 1983. Då omorganiserades kansliet enligt följande schema:

På den samhällspolitiska avdelningen organiserades särskilda arbetslag med olika ansvars-områden (SAMS, FRIDA, INFRA, A-LAGET, UFO och KOR).

1984 sammanfördes arkivet med SIF:s kontorsmuseum till föreningen Tjänstemannarörelsens Arkiv och Museum (TAM). Därmed upphörde arkivenheten och TCO:s arkivråd. Samma år knöts en särskild arbetsskadeenhet till sekretariatet och områdena kontakt och rekrytering överfördes från sekretariatet till informationsavdelningen. 1987-90 utgjorde de regionala fråg-orna en egen avdelning. Sistnämnda år överfördes de till den samhällspolitiska avdelningen.

Nästa större omorganisation skedde 1990/91. Förutom kansliet ändrades då även besluts- och beredningsorganens sammansättning. I stället för nämnder och råd bildades programberedningar. Avsikten var att skapa en mer decentraliserad beslutsstruktur med större flexibilitet genom att låta kansliorganisationen följa beredningsorganens organisation.

De nya programberedningarna respektive kansliorganisationen såg ut som följer:

Programberedning:
1. Inflytande och kompetens
2. Produktivitet och konkurrensförmåga
3. Välfärdssamhällets framtid
4. Organisations- och rekryteringsfrågor (upphörde 1992)
5. Jämställdhetsfrågor
6. Europafrågor
7. Rådet för samhällsekonomi och arbetsmarknad
8. Rådet för social- och välfärdspolitik
9. Rådet för arbetsliv och utbildning
Kansliorganisation:
1. Verksamhetsledning
2. Internationell enhet
3. Samhällspolitisk enhet
4. Arbetslivsenhet
5. EG-samordning
6. Regional verksamhet
7. Information och rekrytering
8. Facklig utbildning
9. TCO-tidningen
10. Administrativa avdelningen

Dessutom fanns följande fasta organ, varav en del fanns i föregående organisationen:
1. Jämställdhetsrådet
2. EG-rådet
3. Nämnden för kultur- och mediafrågor
4. Nämnden för internationella frågor
5. TCO:s fackliga utbildningsråd
6. TCO:s juristgrupp
7. Studeranderådet
8. Styrgruppen för arbetsskadeenheten
9. Styrgruppen för TCO:s samlade studerandeverksamhet

1992 överfördes större delen av kursverksamheten till det av TCO ägda Ledarinstitutet.

Redan 1993 fattades beslut om en ny större förändring av kansliorganisationen. Detta skedde i samband med en översynsutredning som bl.a. inbegrep TCO:s relationer till medlemsförbunden. I omorganisationen inbegreps också beredningsorganen. Resultatet blev att programberedningarna försvann och ersattes av mer eller mindre löst sammansatta arbetsgrupper 1995. Dessa inrättades vartefter olika projekt startades/upphörde. Den nya kansliorganisationen sjösattes 1995 och såg ut på följande sätt:

1996 avskiljdes pressinformationen som en särskild enhet inom informationsavdelningen.

Organisationerna anges med de namn som de hade vid anslutningen.

Facketförändras.nu lanserades i slutet av 2007 med åtta dokumentära filmer. Filmerna ställde öppna frågor om hur livet och arbetslivet ska se ut. Bakom facketförändras.nu står alla 15 fackförbund inom TCO. Man arbetar tillsammans för att utveckla och lyfta fram värdet av att vara med i facket.

http://www.facketforandras.nu/

På 1960-talet började löntagarorganisationerna allt hårdare driva kraven på arbetslivets demokratisering. År 1969 tillsattes TCO:s kommitté för samarbetsfrågor på arbetsplatsen (SAMKO). I både TCO- och LO-rapporter under de första åren på 1970-talet gavs frågan om medbestämmandet större utrymme och en ny dimension.

Som ett resultat av 1960- och 1970-talets debatt om arbetslivets demokratisering infördes Lagen om medbestämmande (MBL) 1976. Lagen reglerar fackets rätt till information, parternas bestämmanderätt vid tvist om tolkning av avtal, den fackliga vetorätten samt fredsplikten. Den stora nyheten var 11§, där arbetsgivaren blev tvungen till att primärt förhandla. 

Illustration av Folke Nordlinder. Ur TCO-tidningen nr 10 1982.

Den 1 januari 1991 skedde en sammanslagning mellan två förhandlingskarteller inom den offentliga sektorn: Kommunaltjänstemannakartellen (KTK) och TCO-S för statligt anställda. Den nya kartellen fick namnet TCO-OF, men bytte namn redan år 1995 till Offentliganställdas Förhandlingsråd (OFR).

Fackförbund med medlemmar inom stat, landsting och kommun anslöt sig. Inom OFR har arbetet med planering och uppföljning av avtal mellan parterna på den offentliga arbetsmarknaden varit i fokus. Dessutom har de samordnat vissa förhandlingar och en annan uppgift har alltid varit att utvärdera reslutat i förhandlingsarbetet. OFR har alltid levererat rapporter om löner, pension och allmänna villkor.

PTK (tidigare förkortning för Privattjänstemannakartellen) är en samverkansorganisation för TCO- och Saco-förbund inom den privata sektorn.

PTK konstituerade stämma ägde rum den 16 juni 1973. Stämmans ombud representerade då Sveriges industritjänstemannaförbund (Sif), Handelstjänstemannaförbundet (HTF), som idag efter en sammanslagning heter Unionen. Ombud kom också från Sveriges arbetsledarförbund (SALF), som idag heter Ledarna och Civilingenjörsförbundet (CF), som idag efter en sammanslagning med ingenjörsförbundet har namnet Sveriges Ingenjörer. Inträdesansökningar förelåg också från sex SACO-förbund som enhälligt beviljades inträde.

Bildandet av PTK hade föregåtts av en lång och tidvis smärtsam process. Det som ingen under decennier trodde skulle bli verklighet skedde till slut – bildandet av ett samverkansorgan över organisationsgränserna. Till förste ordförande valdes Ingvar Seregard, som från början var yrkesverksam ingenjör och fackligt aktiv vid Volvo-Köpingverken och senare heltidsanställd förhandlingsdirektör inom Sif. Han var en drivande kraft i PTK:s inledningsskede och var kartellens ordförande fram till 1985.

PTK skapades för att man insåg att om förbunden förenade sina krafter skulle det ge en bättre förhandlingsstyrka och därmed stärka avtalen för de förbund som tog del av PTK-områdets möjligheter. PTK var en viktig plattform för tjänstemannaförbunden för att erhålla en större tyngd i löneförhandlingar gentemot arbetsgivarna, eftersom SAF och LO strävade efter att deras löneuppgörelser skulle vara norm för övriga.

Under 1970- och 1980-talen – och fram till den borgerliga valsegern 1991 – var löntagarfondsfrågan en livligt diskuterad fråga i det svenska samhället och inom TCO. Det handlade om att öka det fackliga inflytandet över näringslivet genom andel i ägandet.

Under Lennart Bodströms ordförandetid hade TCO vissa förhoppningar om att det skulle gå att konstruera ett löntagarfondssystem som kunde accepteras av LO och TCO samt Socialdemokraterna och Folkpartiet – alltså i brett fackligt och politiskt samförstånd.

Men med tiden blev frågan allt mer kontroversiell inom TCO och under Björn Rosengrens ordförandetid ledde Sif:s ställningstagande till att TCO ställde sig neutral i frågan. 

Illustration till ledare om löntagarfonderna i TCO-tidningen nr 6 1981. Illustratör: Folke Nordlinder.

Läs mer

Uno Westerlund tar upp frågan om löntagarfonderna på s. 192-194 i kapitlet “Partipolitiskt obunden” i boken En glansfull framtid. I högerspalten hittar kapitlet längst ner i listan med länkar. I listan finns även ett antal artiklar ur TCO-tidningen, där löntagarfonderna debatteras.

Inför folkomröstningen om kärnkraft 1980 blev kärnkraften en svårhanterlig fråga inom TCO eftersom debatten var livlig och mångfascetterad i det svenska samhället.

Tre linjer ställdes upp: linje 3 som föreslog avveckling av kärnkraften på tio års sikt, samt linje 1 och 2 som var för att bygga färdigt de tolv kärnkraftsreaktorer som då var planerade (linje 1 var mer kärnkraftsvänlig än linje 2).

När Lennart Bodström vid kampanjstarten för linje 2 uppträdde i TV tillsammans med LO, Folkpartiet och Socialdemokraterna uppfattades det som att TCO stödde denna linje även om han förklarade att TCO inte tagit ställning i frågan.

Flera av TCO:s stora medlemsförbund och ledamöter i TCO:s styrelse hade engagerat sig för linje 2 medan en annan stor medlemsgrupp bildade ”TCO-are mot kärnkraft”.

“Välj linje 2 – löntagaralternativet”. Helsidesannons publicerad i TCO-tidningen (nr 6 1980).

Läs mer

Uno Westerlund tar upp frågan om kärnkraften på s. 195 i kapitlet “Partipolitiskt obunden” i boken En glansfull framtid. Du finner kapitlet längst ner i listan med länkar, i högerspalten på denna sida. I listan finns även ett antal artiklar ur TCO-tidningen, där kärnkraftsfrågan debatteras.

TAM:s (Tjänstemännens arkiv och museum) första konstituerande stämma hölls den 1 oktober 1984 på Cardellgatan 1 i Stockholm. Arkivet var en fusion av TCO:s tidigare arkivdepå i Bergendahl och fackförbundet Sif:s kontorsmuseum.

Den centrala enheten blev förlagd till Cardellgatan medan arkivdepån till att börja med blev kvar på Bergendal (med tiden flyttades också arkivdepån till TAM). Ett viktigt syfte var att främja kunskapen om tjänstemannarörelsens och dess yrkesgruppers historia och lyfta fram deras betydelse för samhället.

TAM flyttade därefter till andra platser i Stockholm och bytte namn till TAM-Arkiv när museidelen lades ner. År 2006 flyttade TAM-Arkiv till sina nuvarande lokaler på Grindstuvägen 48-50 i Bromma utanför Stockholm. TAM-Arkiv inkluderar numera även Saco och dess medlemsförbund. Arkivet har förblivit en viktig mötesplats för forskning och kunskap om tjänstemanna- och akademikergruppernas historia. Numera arbetar man bl.a. med digitala hemsidor (hittills med Lärarnas och Ingenjörernas historia) samt ger ut tidskriften TAM-Revy.

Tjänstemännens Bildningsverksamhet (TBV) konstituerades den 4 juli 1935 som ett studieförbund bildat av De anställdas Centralorganisation (Daco), en föregångare till TCO. Grundandet skedde efter ett års förberedelser och diskussioner.

Föreningskunskap blev ett huvudämne för att medlemmar och förtroendevalda i de fackliga tjänstemannaorganisationerna skulle få fördjupad insikt om organisationsverksamhetens förutsättningar och mål. Förutom detta organiserade man också studieverksamhet i kommunalkunskap och om sociala och ekonomiska frågor.

När Daco och ”gamla TCO” slogs samman och bildade dagens TCO 1944  blev TBV centralorganisationens studieförbund. Med tiden växte TBV till att bli en viktig del av den svenska folkbildningen. Den 4 oktober 2004 gick TBV samman med Sensus under namnet Sensus studieförbund. 

Sänkta marginalskatter har varit en viktig fråga för TCO.

Exempelvis hävdade TCO i ett yttrande 1964 att höga marginalskatter (skatten på inkomstökning) var negativt för samhället: ”Den arbets- och utbildningsstimulerande effekten av lönediffentiering reduceras i dag i stor utsträckning genom den med stigande inkomst ökande marginalskatten.”. TCO har sedan varit drivande vid flera stora marginalskattereformer under 1980- och 1990-talen.

Läs mer

Uno Westerlund skriver om TCO och skattefrågor i boken En glansfull framtid. Kapitlet “Skattefrågor” finns att läsa/ladda ner som pdf, du finner länken i högerspalten. 

De snabba strukturförändringarna på arbetsmarknaden som blev allt tydligare under 1960-talet, ledde till krav på större anställningstrygghet.

I december 1969 tillsatte den svenska regeringen en utredning  – den s.k. Åmanska utredningen (under ledning av TCO:s f.d. förbundsdirektör Valter Åman) – som i januari 1973 avlämnade förslag  till två lagar, dels en lag om anställningsskydd, dels en om anställningsbefrämjande åtgärder. Lagen om anställningsskydd (LAS) är i Sverige den lag om skyddar arbetstagare vid uppsägningar och avskedanden. 

Diskussionen om företagsdemokrati startade redan i början av 1920-talet då den dåvarande socialdemokratiska regeringen tillsatte en kommitté för att utreda frågan om ”industriell demokrati”. Men det skulle dröja ända till mitten av 1940-talet innan det togs ett första steg på vägen mot inrättande av företagsnämnder.

Mellan 1945 och 1950 träffades det inom olika sektorer av arbetsmarknaden avtal om inrättande av företagsnämnder. Förutom att dessa skulle ge de anställda delaktighet i företagets verksamhet och utveckling. 

Samrådet skulle ske innan viktigare förändringar genomfördes, speciellt om dessa skulle leda till uppsägningar och permitteringar. Genom förslagsverksamhet skulle arbetstagarna också uppmuntras att komma med förslag till förbättringar. Ett avtal i frågan träffades mellan SAF och LO 1946 och samma år kompletterades det med ett ”hängavtal” mellan SAF och TCO. Detta blev det s.k. Företagsnämndsavtalet SAF-TCO.
 

I beskattningsfrågor hade TCO fram till 1959 förordat sambeskattning av makar som mest rättvist. Från 1964 pläderade man för särbeskattning, främst med argumentet att sambeskattning motverkade att kvinnor utan barn förvärvsarbetade. På grund av progressionen ledde den ökade familjeinkomsten till att nettot i de flesta fall blev litet när en kvinna istället började förvärvsarbeta. 

Läs mer

Läs mer om särbeskattning på s. 126 i kapitlet “Jämställdhet” i Uno Westerlunds bok “En glansfull framtid” – Ur TCO:s historia 1944-2010. Ladda ner pdf eller läs direkt på skärmen, genom att klicka på länken i listan i högerspalten.

TCO-S var TCO:s statstjänstemannasektion och verkade med egen konstitution, på den svenska avtalsmarknaden i nästan ett kvarts sekel. Mellan åren 1967-1990 var TCO-S den största och mest inflytelserika huvudorganisationen på det statliga avtalsområdet.

TCO-S grundades året efter att de stats- och kommunalanställda tjänstemännen hade fått lagstadgad förhandlings- och föreningsrätt. Detta kom att styra utformningen av TCO-S konstitution. När kartellen bildades var förhandlingsverksamheten centralstyrd och förhandlingskartellen var överordnad medlemsförbunden. Men i slutet av 1980-talet hade situationen förändrats. Det var istället behovet av starka lokala organisationer som dominerade inom den statliga sektorn. Lönebildningen var på väg att individualiseras och decentraliseras.

Dessa förändringar inom den offentliga sektorn ledde till förändrades förhandlingsformer. Det var dags att pröva om det gick att bilda en kartell för alla offentliganställda inom TCO. Den 4 december 1990 höll TCO-S extra kongress, den sista i kartellens historia. På kongressen beslöt man att ombilda TCO-S till TCO-OF (TCO:s förhandlingsråd för offentliganställda) och gå samman med Kommunaltjänstemannakartellen (KTK).

De TCO-förbund som organiserade de kommunalanställda tjänstemännen bildade år 1976 Kommunaltjänstemannakartellen (KTK). Initiativet togs – av allt att döma – av SKTF:s Sven Ahlgren.

Kartellens förste ordförande blev SKTF:s dåvarande ordförande Björn Rosengren som också var aktiv vid organisationens tillblivelse. Han efterträddes 1983 av Sture Nordh – också han ordförande i SKTF – fram till 1990.

Kartellens främsta uppgift var att tillvarata kommunaltjänstemännens fackliga intressen och stärka samarbetet mellan de anslutna förbunden i frågor som låg inom kartellens verksamhetsområde. I förhandlingsverksamheten skulle KTK fatta beslut i frågor som var gemensamma och av mer övergripande karaktär. Under verksamhetsperioden tecknades avtal på flera områden, Lagen om medbestämmande (1976) föranledde kartellen att påbörja en utbildning på området samtidigt som nya förhandlingar inleddes.

Under hela sin historia medverkade KTK till att bredda och fördjupa samarbetet mellan de fackliga sammanslutningarna på kommun- och landstingsområdet. Förutom att KTK redan inledningsvis sökte samarbete med Svenska Kommunalarbetarförbundet utvecklades också samarbetet med TCO-S. I slutet av 1980-talet hade samarbetet med TCO-S utvecklats så mycket att planerna för en ny gemensam kartellbildning började ta form. Vid en extra kongress den 4 december1990 fattades formellt ett beslut att upplösa KTK från och med årsskiftet 1990/1991.

Vid samma tidpunkt upplöstes TCO-S. När de båda förhandlingskartellerna upphört att existera övertogs de två kartellernas förhandlingsverksamhet av den då nybildade kartellen TCO-OF.

TCO-OF bildades den 1 januari 1991, då förhandlingskartellerna KTK och TCO-S ombildades till TCO-OF. Sammanslagningen var en följd av de förändringar i omvärlden som inträffade i slutet av 1980-talet. Den offentliga sektorn minskade i omfattning, statlig verksamhet fördes över till kommunerna och makten i förhandlingsverksamheten flyttades från de centrala arbetsgivarorganisationerna till kommuner, landsting och myndigheter.

TCO-OF skulle stärka samarbetet mellan medlemsförbunden, både inom och mellan den kommunala respektive statliga sektorn. Samtidigt gjordes förbundens roller som företrädare för de egna medlemmarna tydligare. Genom TCO-OF uppnåddes en bättre kostnadseffektivitet. Med tiden började diskussioner att föras med Saco om en gemensam kartellbildning. Samtal som ledde till att OFR bildades. 

Under 2012 presenterade TCO ett nytt förslag till arbetslöshetsförsäkring.

Huvudpunkterna till TCO:s förslag en ny allmän arbetslöshetsförsäkring var:

1. Höj inkomsttaket till ca 27 000 kronor i månaden.
2. Sänk a-kasseavgiften till högst 150 kronor i månaden.
3. Dela försäkringen i en allmän och en frivillig del. Låt samtliga arbetslösa som trätt in på arbetsmarknaden få rätt till grundersättning i arbetslöshetsförsäkringen, inför ett studerandevillkor och ha en fortsatt frivillig anslutning till a-kassa för alla som vill försäkra mer av sin inkomst. 

TCO kommer att erbjuda billiga bostadslån. Det ska träda i kraft i början av mars 2013 för de förbund som väljer att teckna avtal med SEB. För medlemmar i TCO-förbund innebär det en möjlighet att teckna förmånliga bostadslån i SEB och därmed få pengar över till annnat.

TCO har ett starkt samhällspolitiskt engagemang som går ut på att bevaka och värna TCO-gruppernas intressen.

TCO arbetar med t.ex. arbetsrätt, utbildningspolitik, ekonomi, välfärd, jämställdhet och internationella frågor. Det kan till exempel handla om att bevaka medlemmarnas rätt till tjänstepension, se till så att medlemmarna inte missgynnas i skatte- och trygghetssystemen, eller se till så att villkoren på arbetsmarknaden utvecklas. 

Kärnfrågorna

Rubrikerna till länkarna nedan bygger på de kapitel i Uno Westerlunds bok som finns i avsnittet om TCO:s kärnfrågor.

• Förhandlingsrätt och kollektivavtal
• Lönepolitik
• Pension
• Jämställdhet
• Skattefrågor
• Välfärd
• Utbildningspolitik
• Internationell samverkan

Folkpension som begrepp för lagstiftat stöd går tillbaka till 1913. Nivån var då låg och pensionen främst till för arbetare. 1948 års allmänna folkpension bygger på denna. 1960 infördes allmän tilläggspension, ATP.

Från 1999 har allmänna pensionssystemet ersatt folkpensionen och ATP. Det allmänna lagstiftade pensionssystemet ger en bas, medan tjänstepensionen som kommer av kollektivavtal är en påbyggnad som kommer flertalet löntagare till del.

Läs mer

Läs om TCO:s roll i pensionsfrågor i kapitlet “Pension” i Uno Westerlunds bok “En glansfull framtid” – Ur TCO:s historia 1944-2010. Ladda ner pdf eller läs direkt på skärmen, genom att klicka på länken i listan i högerspalten.

• Förhandlingsrätt och kollektivavtal
• Lönepolitik
• Pension
• Jämställdhet
• Skattefrågor
• Välfärd
• Utbildningspolitik
• Internationell samverkan

Jämställdhetsfrågorna – eller som de först kallades, “kvinnofrågorna” – var redan från början en del av TCO, som alltid har haft en stor andel kvinnor i medlemskåren.

Lika lön och familjepolitik blev tidigt centrala begrepp. Den första titeln i “TCO:s skriftserie” 1949 hette Lika arbete – lika lön, och hade utarbetats av en “likalönskommitte” med kvinnlig majoritet. Likalönefrågornas behandling i TCO (under tidsperioden1944-1974) har studerats av historikern Irma Irlinger i avhandlingen TCO och kvinnorna. 

1960 tillsatte TCO en särskild grupp för att ta itu med de förvärvsarbetande kvinnornas situation. TCO bytte åsikt i flera kvinnofrågor vid den här tiden. 1964 hävdade man till exempel att ansvaret för barntillsynd borde delas mellan båda föräldrarna. Fram till 1959 hade TCO förordat sambeskattning av makar som mest rättvist, men från 1964 pläderade man för särbeskattning. Argumentet var att sambeskattning motverkade att kvinnor utan barn förvärvsarbetade.

I den jämställdhetsdelegation som tillsattes 1972 av statsminister Olof Palme, ingick från TCO:s kansli May-Britt Carlsson. Inom politiken forstatte fokuseringen på jämställdhet när en borgerlig regering tillträdde 1976. 1979 kom lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet. Lagen innebar att en arbetsgivare inte fick missgynna en arbetstagare eller arbetssökande på grund av kön. En Jämställdhetsombudsman tillsattes som skulle övervaka att lagen efterlevdes. TCO (liksom LO och SAF) motsatte sig dock denna lagstiftning då de ansåg att den innebar intrång i den fria förhandlingsrätten, och att olika jämställdhetsavtal börjat tecknas.

Idag är tre områden centrala för TCO när det gäller jämställdhetsarbetet: Lönefrågan, arbetsvillkoren och det s.k. livspusslet, svårigheter att få livets bitar att gå ihop.

Läs mer

Läs mer i kapitlet “Jämställdhet” i Uno Westerlunds bok “En glansfull framtid” – Ur TCO:s historia 1944-2010. Ladda ner pdf eller läs direkt på skärmen, genom att klicka på länken i listan i högerspalten. Till höger finns även ett antal artiklar ur TCO-tidningen, där jämställdhetsfrågan diskuteras.

• Förhandlingsrätt och kollektivavtal
• Lönepolitik
• Pension
• Jämställdhet
• Skattefrågor
• Välfärd
• Utbildningspolitik
• Internationell samverkan

 TCO betonar att skattesystemet ska gynna tillväxt i ekonomin, och att man därför bör eftersträva lägre skatt på arbete och kompetens. Det måste löna sig att utbilda sig och att ta på sig mer ansvarsfulla uppgifter.

1964 lämnade TCO ett yttrande över Allmänna skatteberedningens betänkande Nytt skattesystem. TCO:s yttrande innehöll bland annat ståndpunkter om sänkning av marginalskatterna och indexreglering av skatteskalorna. TCO ville även ha särbeskattning, samt omfördelning av skatteuttaget från direkt till indirekt skatt i form av socialavgifter och mervärdesskatt. Dessa förändringar ansåg TCO borde ingå i en översyn av skattesystemet. TCO gick dock inte in i diskussioner om skattetrycket, en hållning som verkar ha varit en konsekvent linje från början för TCO. 

I slutet av 1980-talet engagerade sig TCO i en intensiv debatt om skattefrågan. Vid den här tiden hade kritiken mot skattesystemet blivit mer utbredd. Planer och arbete för en skattereform påbörjades, vilket TCO uppfattade som positivt. Skattefrågan var en huvudpunkt på 1989 års kongress. Kongressen stödde reformplanerna i stort. Genomförandet av skattereformen påbörjades 1990 under socialdemokratisk ledning och fullföljdes efter valet 1991 av den nya borgerliga regeringen.

I TCO:s skatteprogram från 2006 fokuserar man på förvärvsinkomster, då TCO främst företräder sina medlemmar i deras egenskap av löntagare. Man vill också hålla fast vid grunddragen i skattereformen från 1990/91. För att stärka incitamenten till kompetensutveckling, rörlighet och ansvarstagande i arbetslivet föreslår TCO att högst 25 procent av de heltidsarbetande ska betala statlig skatt, samt att värnskatten slopas.

Läs mer

Läs mer om TCO:s ställning i skattefrågor i kapitlet “Skattefrågor” i Uno Westerlunds bok “En glansfull framtid” – Ur TCO:s historia 1944-2010. Ladda ner pdf eller läs direkt på skärmen, genom att klicka på länken i listan i högerspalten.

• Förhandlingsrätt och kollektivavtal
• Lönepolitik
• Pension
• Jämställdhet
• Skattefrågor
• Välfärd
• Utbildningspolitik
• Internationell samverkan

TCO vill utveckla och förbättra den välfärdsmodell som finns i Sverige, eftersom man anser att en välfärd som människor känner sig trygg i ger tillväxt i samhället.

Människor ska uppleva att det är värt att betala skatt till välfärden, och välfärdssystemet ska finnas för att skapa ekonomisk trygghet då en person inte kan försörja sig genom arbete: då man är arbetslös, sjuk, föräldraledig, arbetsskadad eller då man är gammal.

Läs mer

Läs mer om TCO:s ställningstagande i olika välfärdsfrågor i kapitlet “Generell välfärd” i Uno Westerlunds bok “En glansfull framtid” – Ur TCO:s historia 1944-2010. Ladda ner pdf eller läs direkt på skärmen, genom att klicka på länken i listan i högerspalten.

• Förhandlingsrätt och kollektivavtal
• Lönepolitik
• Pension
• Jämställdhet
• Skattefrågor
• Välfärd
• Utbildningspolitik
• Internationell samverkan

TCO står för tanken att ett samhälle med många välutbildade har bättre förutsättningar att vara ett samhälle med god tillväxt  och konkurrensförmåga. Även att integrationen av utlandsfödda och den sociala rörligheten gynnas av att ambitionsnivån är hög. 

När TCO bildades var den en sammanslutning av förbund där arbetstagarna hade gemensamt att de antingen hade realskola eller flickskola som grund för en yrkesutbildning eller att de arbetat sig upp från arbetaryrken. Få hade studentexamen, och knappast någon hade gått raka spåret genom ett högre allmänt läroverk. Tjänstemännen blev påminda om sin brist på utbildning då högre positioner gick via studenten och högre studier.

Upplevelsen var att det formella utbildningssystemet inte ställde upp för individen och att det konserverade hierarkier. Detta utgjorde en grund för krav på stora förändringar inom utbildningssystemet, då man på allvar tog tag i utbildningsfrågorna. TCO tog till sig idén om att utbildning är nyckeln till utveckling, individuellt och för samhället. Utbildningsreformer skulle demokratisera arbetslivet och skapa möjligheter till utveckling för människor.

Läs mer

Läs mer i kapitlet “Utbildningspolitik” i Uno Westerlunds bok “En glansfull framtid” – Ur TCO:s historia 1944-2010. Ladda ner pdf eller läs direkt på skärmen, genom att klicka på länken i listan i högerspalten. Till höger finns även ett antal artiklar ur TCO-tidningen, där utbildningsfrågor diskuteras.

• Förhandlingsrätt och kollektivavtal
• Lönepolitik
• Pension
• Jämställdhet
• Skattefrågor
• Välfärd
• Utbildningspolitik
• Internationell samverkan

Den internationella verksamheten hör till de områden som TCO prioriterar högst. På grund av ekonomins ökande internationalisering, har även behovet av internationell facklig samverkan blivit större. Man samarbetar över gränserna med andra fackliga och internationella organisaioner.

Idag tas beslut i utlande som påverkar svenska arbetstagare, till exempel inom EU eller förtagsledningar i multinationella bolag. Därför sker en omfattande facklig intressebevakning Brysselnivå, då Sverige är medlem i EU och de fackliga organisationerna måste verka på den nivå där besluten fattas. I Bryssel finns ett samarbete mellan LO, TCO och Saco. TCO och LO:s samarbete i dessa frågor har en lång tradition, och att man i internationella sammanhang oftast bortser från nationella motsättningar. TCO arbetar inom FN-systemet, främst med fackorganet för arbetslivsfrågor – ILO, OECD:s fackliga råd TUAC, och med världsfacket IFS. 

Läs mer

Läs mer om TCO:s internationella samverkan och om t.ex. ILO, OECD och IFS, i kapitlet “Internationell samverkan i Uno Westerlunds bok “En glansfull framtid” – Ur TCO:s historia 1944-2010. Ladda ner pdf eller läs direkt på skärmen, genom att klicka på länken i listan i högerspalten. Till höger finns även ett antal artiklar ur TCO-tidningen, som rör internationella frågor.

• Förhandlingsrätt och kollektivavtal
• Lönepolitik
• Pension
• Jämställdhet
• Skattefrågor
• Välfärd
• Utbildningspolitik
• Internationell samverkan

TCO arbetar med lagstiftning som rör förhållandet arbetssökande, arbetstagare och arbetsgivare. Man bevakar också löntagares rättigheter utifrån grundlägande fackliga rättigheter såsom rätten att organisera sig, förhandla och träffa kollektivavtal.

Frågor som rör förhandlingsrätt var mycket viktiga frågor redan för Daco och gamla TCO, de två organisationer som kom att bilda nuvarande TCO.

Läs mer

Läs mer om kollektivavtal och förhandlingsrätt, beskrivet ur ett historiskt perspektiv i kapitlet “Förhandlingsrätt och kollektivavtal” i Uno Westerlunds bok “En glansfull framtid” – Ur TCO:s historia 1944-2010. Ladda ner pdf eller läs direkt på skärmen, genom att klicka på länken i listan i högerspalten.

• Förhandlingsrätt och kollektivavtal
• Lönepolitik
• Pension
• Jämställdhet
• Skattefrågor
• Välfärd
• Utbildningspolitik
• Internationell samverkan

TCO har ingen direkt partsroll i löneförhandlingar. TCO-S tillkom för att förhandla med den statliga arbetsgivaren. TCO-K (senare KTK) samordnade förbunden inom den kommunala sektorn. Numera heter samverkansorganet för alla offentliganställda OFR. På den privata sidan tillkom PTK som motpart till SAF.

Trots sina olika förutsättningar har förbunden haft intresse av att ha gemensamma principer för lönepolitik inom TCO. Gemensamma TCO-principer har gett styrka gentemot arbetsgivare och de lönepolitiska principer som framförts av LO.

Exempel på olika punkter i TCO:s lönepolitik är differentierad lönesättning, nej till statlig inkomstpolitik och målet att utjämna löneskillnader mellan män och kvinnor.

Läs mer

Läs mer om TCO:s lönepolitik i kapitlet “Lönepolitik” i Uno Westerlunds bok “En glansfull framtid” – Ur TCO:s historia 1944-2010. Ladda ner pdf eller läs direkt på skärmen, genom att klicka på länken i listan i högerspalten.

• Förhandlingsrätt och kollektivavtal
• Lönepolitik
• Pension
• Jämställdhet
• Skattefrågor
• Välfärd
• Utbildningspolitik
• Internationell samverkan

TCO utgav från 1947 tidskriften Tjänstemannarörelsen, som 1955 bytte namn till TCO-tidningen.

Tecknare i TCO-tidningen

Artiklar

Vi har digitaliserat ett urval av artiklar ur TCO-tidningen och lagt upp på webben. Artiklarna berör till exempel de frågor som har varit centrala för TCO, eller tar upp händelser ur TCO:s historia. Alla artiklar som ligger utlagda på vår TCO-webb, hittar du samlade här nedan.

På tidslinjen nedan kan du läsa mer om de frågor som TCO varit engagerade i. Sedan starten har organisationen också genomgått både större och mindre omorganisationer och förändringar, vilka är markerade på vänster sida av tidslinjen. Du kan också läsa en sammanfattande historik om TCO:s historia, biografier för TCO:s ordföranden, och om TCO:s kärnfrågor.

Node tco_tidslinje

Tjänstemännens Centralorganisation, T.C.O., bildades 1937 och omfattade fackföreningar på det offentliga området. År 1944 betraktas som starten för dagens TCO, vilket var året då Daco och T.C.O. gick samman. Offentligt och privat anställda tjänstemän blev då för första gången samlade i en gemensam centralorganisation.

TCO har spelat en betydande roll inom många politikområden. Viktiga områden som TCO har påverkat är utbildnings-, skatte- eller socialpolitik. Tjänstemannarörelsen har befunnit sig i framkanten för generella välfärdsreformer. TCO och dess medlemsförbund har haft stor påverkan på utformning av pensioner, socialförsäkringar och villkor inom arbetslivet.

Dessa webbsidor – “Med källorna till TCO:s historia” – har TAM-Arkiv producerat för att återge organisationen TCO och dess roll ur ett historiskt perspektiv, genom att belysa olika frågor och skeenden. TCO:s arkiv på TAM-Arkiv är utgångskällan, där arkivmaterialet har använts till att berätta om bakgrunden till TCO, illustrera händelser i TCO:s utveckling, belysa TCO:s roll i samhället. Uno Westerlunds bok “En glansfull framtid”: Ur TCO:s historia 1944-2010 har varit en annan central utgångspunkt för innehållet på dessa sidor, liksom intervjuer med nyckelpersoner inom TCO.

TCO:s historia och utveckling

Läs mer om bakgrunden till TCO och TCO:s föregångare: Daco och T.C.O. Du kan också läsa om viktiga händelser i TCO:s utveckling, och om TCO:s roll i samhället. Vi har även sammanställt biografier över TCO:s ordföranden.

Utställning

Ur TCO:s omfattande arkiv har vi valt ut historiska dokument och bilder till en digital utställning, som illustrerar TCO:s historia.

Vid 1989 års TCO-kongress tillsattes en utredning med uppgift att göra en översyn av TCOs organisationsplan. Ett av utredningens första beslut var att initiera en historisk studie av arbetet med organisationsfrågorna inom TCO och dess föregångare. Thord Wallén analyserar i sin bok några viktiga skeenden och ger nya perspektiv på tjänstemannarörelsens utveckling. Genom sitt omfattande empiriska material kan boken tjäna även som uppslagsverk.

Slutet på 1960-talet och början av 1970-talet var en tid för stora förändringar på arbetsmarknaden och i de fackliga organisationsmönstren. Thord Wallén var själv aktiv i tillkomsten av Kommunaltjänstemannakartellen (KTK) 1976. Några år tidigare, 1973, bildades Privattjänstemannakartellen (PTK). Angivna tid var också en period då tjänstemannarörelsen på allvar etablerade sig som en central aktör på arbetsmarknaden. Denna bok ger en unik inblick i hur ledande företrädare inom och utom tjänstemannaorganisationerna såg på de vägval man då stod inför och vilka överväganden som låg till grund för de organisations- och lönepolitiska ställningstagandena. / Boken finns som referenslitteratur på TAM-Arkiv.

(Ur Abstract:) The central point of this study concerns the question to what degree the principle of equal wages for women and men met with sympathy in the salaried employees movement. /—/ In the trade union debate it is clear that equal wages for equal work was considered to be established in limited areas during the period 1944-1974. /—/ The general hiring policies within the public sector were less discriminating than those within the private area. Within neither the public nor the private sector did women succeed in reaching equality with men in regard to the possibility to enter various posts and especially qualified ones. Some of the explanations for this discrimination might be that women were not treated equally with men in the wage agreements, and that the inequality was institutionalized in the negotiation system. On the political level the “Swedish Model” was used as an excuse for not acting. Discrimination was sometimes openly expressed in the trade union representatives’ speeches and in their referrals to the government on questions of social policy. Another sub-explanation is the women’s weak representation in the white-collar trade union boards on different levels. In this regard the present study is a contribution to earlier institutional research showing that women can be more strongly representated in the beginning of an organization’s life. Thereafter a process begins whereby women’s voice on the governing board is weakened. This is what took place on most of the boards within TCO. This process was especially visible when changes in the organization’s structure took place, i.e. by decreasing or increasing the members of the board. The womens share of the TCO increased considerably during the period 1944-1974, but their representation within the organization remained weak.

Hjelm, Johnny, “Klämda mellan sköldarna. Sveriges arbetsledare under 1930- och 1940-talen”, Nr 1 i TAM-Arkivs skriftserie “Tjänstemän & historia”. Stockholm 2002.

Mot 1920-talets slut ifrågasattes de svenska arbetsledarnas förmåga att klara av det moderna arbetslivets krav, en kritik som även framfördes under de nästföljande decennierna. Rationaliseringsexperter kritiserade dem för att inte förstå vikten av vetenskapligt utförda arbetsstudier och fackföreningsrörelsen menade att auktoritära och godtyckliga arbetsledare skapade dålig anda på arbetsplatserna som i sämsta fall kunde leda till arbetsmarknadskonflikter. I denna bok visas hur arbetsledarna och deras intresseorganisation, Sveriges Arbetsledareförbund (SALF), bemötte kritiken och hur de tog initiativ som skulle stärka arbetsledarnas och SALF:s ställning. / Boken finns som referenslitteratur samt kan beställas från TAM-Arkiv.

Beställ boken 130 kr

Svensk tjänstemannarörelses historia har uppmärksammats mycket litet, trots att den sträcker sig över ett halvt århundrade. Ett mål med denna skrift är att belysa att tjänstemannarörelsen omfattar en på löntagarrollen grundad ideologi och att skildra vissa händelser och ställningstaganden under främst de första årtiondena. Avsikten är att ge bakgrund till några av dagens förhållanden, att belysa hur tidigt krav och mal formulerades, hur sent många av dem förverkligades och hur många av dem som ännu inte är uppfyllda. Sambandet mellan arbete och samhälle belyses genom ett antal fallstudier från dagens arbetsplatser. / Boken finns som referenslitteratur på TAM-Arkiv.

Eriksson, Arne H, (red. Helena Bergman och Lars-Erik Hansen), “Tjänstemannafrågan. Social formering, politik och organisering under 1900-talets början”, Nr 3 i TAM-Arkivs skriftserie “Tjänstemän & historia”. Stockholm 2003.
Denna samlingsutgåva med Arne H. Erikssons tidigare opublicerade texter om de svenska tjänstemännens historia har tillkommit på initiativ av TAM-Arkivs forskningsråd. Syftet är att sprida Arne H. Erikssons forskningsresultat till en bredare publik. Den är samtidigt en minnesbok över TAM-Arkivs förre chef. / Boken finns som referenslitteratur samt kan beställas från TAM-Arkiv.

Beställ boken 80 kr

Ur förordet (förkortat): Alltför sällan skildras tjänstemännen och tjänstemannarörelsen ur ett historiskt perspektiv. Med denna skrift har vi därför velat exemplifiera hur tjänstemännens förhållanden idag har sina rötter i det förgångna. En målsättning är att belysa händelser och ställningstaganden under dess historia. Vi har även velat peka på sambanden mellan de arbetsplatsnära och de samhällspolitiska frågorna. Boken är inte skriven för specialister inom olika ämnesområden. Avsikten är istället att stimulera till fortsatta och fördjupade studier på områden som genom åren blivit sparsamt eller inte alls belysta. Den ganska omfattande käll- och litteraturförteckningen avser att vara ett stöd för sådana studier. / Boken finns som referenslitteratur på TAM-Arkiv.

“Bakom dokumenten” av Thord Wallén, studierektor och utredare inom TCO och TAM-Arkivs första chef, gavs ut 1985. Boken omfattar ett antal intervjuer med tidigare ledande personer inom den svenska tjänstemannarörelsen. Intervjuerna centreras kring tre frågor som varit och är såväl fackligt som samhällspolitiskt betydelsefulla: förhandlingsrätten, anställningstryggheten och pensionsvillkoren. Utöver dessa händelser har Thord Wallén även intervjuat om fackligt centrala frågor som lönepolitik och löneförhandlingar, organisationspolitik, skattepolitik, yrkesutbildningsfrågor och löntagarfonder. / Boken finns som referenslitteratur samt kan beställas från TAM-Arkiv.

Den vetenskapliga litteraturen om organisationsutvecklingen inom tjänstemanna- och akademikergrupperna är sparsam. Det är bakgrunden till att den här skriften nu ges ut av trycket. Ursprungligen är det en (otryckt) licentiatavhandling i statskunskap från 1960 och som sådan mycket svårtillgänglig för intresserade forskare och andra. Sin ålder till trots representerar den i flera avseenden kunskapsläget inom området. / Boken finns som referenslitteratur samt kan beställas från TAM-Arkiv.

TCO-delegationen uppvaktar statsminister Tage Erlander, 1959. Fr.v. ombudsman Sven Hallnäs, ordförande i privattjänstemannakommittén, direktör Valter Åman, ordförande Harald Adamsson samt föreståndaren för utredningsavdelningen Arne H. Nilstein. Foto: Hernried, TCO:s bildarkiv, TAM-Arkiv.