Lars-Erik Hansen, Leif Jacobsson

I Industrialismens spår, som ett resultat av motsättningen mellan arbete och kapital, växte den svenska fackföreningsrörelsen fram i slutet av 1800-talet. På apoteksområdet rådde fram till denna tid bruksliknande och patriarkaliska förhållanden. Men 1900-talet kom att betyda stora förändringar inom apotekssektorn. Den kemiska industrin var stadd i snabb utveckling, tekniken utvecklades. Under det nya seklet växte det också fram tre olika förbund för apoteksanställda. Den här artikeln tar avstamp i 1800-talets apoteksmiljöer och beskriver utvecklingen inom apoteksbranschen utifrån ett fackligt perspektiv. Vilka har varit de huvudsakliga frågorna för branschen? Apotekens personal hade länge haft varierande bakgrund och utbildningsnivå, skulle de då ingå i samma förbund?

Apoteken förändras

Långt in på 1800-talet var arbetstiden oreglerad i Sverige. För apoteken innebar det ofta långa öppettider tillika arbetsdagar för de anställda. Apoteken var vid den här tiden präglade av bruksliknande strukturer, i likhet med många andra sektorer på arbetsmarknaden. Ägaren av de större apoteken bar ofta titeln assessor och hade en patriarkalisk relation till sina anställda. Ända in på 1900-talet var det vanligt att apotekspersonalen bodde i närheten av apoteket, ibland till och med i samma lokaler som dess ägare, och åt gemensamma måltider.

Apoteken var under lång tid en mansdominerad arbetsplats. 1890 ansökte tre flickor om rätt att antas som apotekselever. Den 19 juni 1891 kom svaret i en kunglig kungörelse: ”qvinna må lika med yngling kunna antas till elev på apotek samt efter fullgjord farmaceutisk tjenstgöring och afläggande af de för apotekare stadgade kunskapsprof erhålla enahanda rättigheter, som tillkomma manlig farmaceut”. Men beslutet hade inte fattats utan betänkligheter. En invändning var att kvinnans kroppskrafter var alltför svaga för det tunga apoteksarbetet, en annan att samarbetet med unga män kunde utgöra en fara för flickorna, särskilt vid tjänstgöring nattetid. När kvinnorna väl fått tillträde till apoteken blev de trots farhågor snabbt en eftersökt arbetskraft.

Många apotek var vid denna tid ekonomiskt utsatta. Farmaceuterna på apoteken, särskilt de äldre, var lågt avlönade. Även inkomsten för den apotekare som förestod ett mindre apotek kunde vara anmärkningsvärt låg. Under senare hälften av 1800-talet blev det allt vanligare att apoteken anställde personal utan farmaceutisk utbildning. På så vis kunde apoteken hålla kostnaderna nere samt upprätthålla sin personalstyrka även i perioder då det var svårt att rekrytera farmaceuter i tillräckligt antal, som till exempel var fallet efter spanska sjukan.

År 1823 begär några i Stockholm verksamma farmaceuter hos överståthållarämbetet rätt att få hålla sammankomster angående bland annat en planerad fond för att stödja gamla och fattiga farmaceuter. Men den bistra ekonomiska situationen påverkade givetvis också den yrkesverksamma apotekspersonalen. Som arbetsplats hade apoteken haft en särställning i och med att de låg mellan en helstatlig och privat företagsamhet. Apoteken och dess innehavare hade en aktad ställning i samhället, men för övrig personal var situationen mer problematisk med relativt låga löner och allmänna villkor.

Det tjugonde århundradet innebar stora förändringar inom apoteksverksamheten. Den kemiska industrin var stadd i snabb utveckling och höll på att ta över mycket av apotekens produktion av olika medicinska beredningar. Den gamla tidens patriarkaliska synsätt och värderingar började så småningom ersättas av en modernare tids krav på reglering av anställnings- och tjänstgöringsförhållanden.

Sveriges farmaceuter organiserar sig

Intresset för en facklig sammanslutning för farmaceuter kan spåras tidigt, men det var först 1861 som arbetet för att skapa ett farmaceutiskt sällskap kröntes med framgång då Farmaceutiska föreningen bildades. I denna fick såväl obefordrade som befordrade farmaceuter delta. Föreningen riktade sig ursprungligen i huvudsak till farmaceuter verksamma i Stockholm, men snart bildades liknande föreningar runt om i landet. Efter en tid började ett flertal obefordrade farmaceuter framföra önskemål om att farmaceutkårens medlemmar skulle bilda en gemensam förening. En skrivelse till landets farmaceutklubbar 1902 resulterade således i bildandet av en centralstyrelse för Sveriges farmaceutklubbar. Den 12 april 1903 samlades representanter för klubbarna för att grunda Centralstyrelsen för Sveriges farmaceutförbund (SFF).

SFF:s första årsmöte hölls i juli 1903. Några av de första frågorna behandlade de tekniska biträdenas arbetsfält, samt ett förslag om en förändring av medikamentförråd och filialapotek till självständiga apotek. Under sina första decennier verkade SFF för att accepteras som remissorgan i frågor som rörde farmaci. De arbetade också för att få medinflytande på apoteksväsendets administration. Tidigare hade Apotekarsocieteten, som var en förening för arbetsgivarna, de som ägde apoteken, varit den enda remissinstansen. Administrativt sett stod apoteken under ledning av medicinalstyrelsen. Styrelsen var vid denna tid uteslutande sammansatt av läkare vilka även utförde apoteksinspektioner. SFF menade att det var nödvändigt med farmaceuter som representanter i medicinalstyrelsen samt att de kunde verka som inspektörer.

Arbetstiderna på apoteken var fortfarande långa. I en skrivelse till Apotekarsocieteten 1901 föreslog Stockholms farmaceutklubb att apoteken skulle stänga klockan åtta istället för klockan nio på kvällen, men det avslogs. Den stora reformen på nattjänstgöringens område, införandet av nattapotek, lät vänta på sig till 1948.

Redan hösten 1946 hade det inom SFF förekommit diskussioner om en eventuell anslutning till TCO. Men om tveksamheten inom förbundet ledning varit stor inför tanken på att delvis uppge sin självständiga ställning som facklig organisation, så blev den inte mindre sedan en ny centralorganisation, Saco, visat intresse för förbundet. Vid fullmäktigesammanträdet 1947 sade sig dock en majoritet vara positivt inställda till en anslutning till Saco, och så skedde också.

Farmacianställda bildar eget

Den tekniska personalen inom apoteken var inte nöjda med sin arbetssituation och upplevde att de hamnade vid sidan om inom SFF. Den 15 augusti 1931 träffades därför en grupp apoteksanställda i Kvinnliga kontoristföreningens lokaler i Norrköping till en första kongress under namnet Sveriges Tekniska Apotekspersonals Förbund (STAF). En tydlig strävan hos initiativtagarna var att hålla samman medlemmarna som en yrkesgrupp. Det handlade alltså inte enbart om att tillgodose de ekonomiska intressena i form av lön, pension och anställningsvillkor. Av den anledningen avvisade förbundet från början förslag från Landsorganisationen (LO), De anställdas centralorganisation (Daco) och senare Tjänstemännens centralorganisation (TCO) om att organisera den tekniska personalen inom den redan befintliga organisationen Sveriges farmaceutförbund.  

En viktig fråga på den första kongressen var förhållandet till SFF. Det tillsattes en kommitté som fick till uppgift att söka ett samarbete med SFF för att få en lösning på pensions- och avtalsfrågorna. Apotekare och farmaceuter hade sin pensionsfråga löst sedan 1929, men för den tekniska personalen och det nya förbundet blev denna fråga en följetong. Redan på den tiden fanns en tydlig skiljelinje i inställningen hos arbetsgivarna inom Apotekareförbundet till ”farmaceutisk” respektive ”icke-farmaceutisk” personal. Det var först på sommaren 1936 som ansträngningarna i pensionsfrågan kröntes med viss framgång. Det materiella innehållet var visserligen inte i nivå med STAF:s mål, men ledningen kunde ändå inregistrera en facklig framgång. Pensionsfrågan inom apoteksväsendet fortsatte att vara en central fråga och skapade vid flera tillfällen omfattande diskussioner inom SSF och STAF.

I början av 1950-talet bytte STAF namn till Apoteksteknikerförbundet (ATF). Observera att apoteksteknikerna och apoteksstäderskorna vid denna tid tillhörde samma förbund. År 1954 beviljades förbundet efter livliga diskussioner inträde i TCO. Villkoret var att förbundet skulle bli ett renodlat tjänstemannaförbund, vilket fick konsekvensen att städerskorna var tvungna att lämna förbundet. Detta vållade irritation i medlemsleden. Emellertid förband sig ATF att på alla sätt hjälpa apoteksstäderskorna att bilda en egen organisation. I denna veva (1954) bildades Apoteksstäderskeförbundet som en separat organisation. Apoteksstäderskeförbundet ​bytte år1984 namn till Apoteksanställdas förbund. Det var aldrig anslutet till någon facklig centralorganisation. I tidskriften ”Apotekstjänstemannen” från 1984 står det om namnbytet från Apoteksstäderskeförbundet till Apoteksanställdas förbund. Det skedde vid en kongress i Visby den 17-18 september 1984. En viktig orsak var att ett 100-tal medlemmar vid produktionen i Göteborg, Malmö, Stockholm och Umeå som inte hade städarbete velat få till stånd en förändring av namnet. Även städerskorna hade andra arbetsuppgifter parallellt med städningen. Men förbundet var litet och när apoteken flyttade ut lokalvåden utanför sin verksamhet tvingades man år 2005 efter 50 år lägga ned Apoteksanställdas förbund.

ATF bytte så småningom åter namn till Apotekstjänstemannaförbundet, men kunde behålla samma förkortning. På 1990-talet togs ordet ”tjänsteman” bort. 1991 antog förbundet namnet Farmaciförbundet ATF för att 1993 enbart benämna sig som Farmaciförbundet. Namnbytena speglar hur förbundet övergår från att vara ett renodlat teknikerförbund till att vilja vara ett fackförbund för alla yrkesgrupper på apoteken.

Strider om utbildning

En fråga som tidigt dominerade den tekniska personalens fackförbund inom STAF (senare ATF) var utbildningen. Situationen på 1930-talet innebar att all yrkesutbildning för den tekniska personalen skedde på apoteken under ledning av erfarna arbetskamrater. Nivån av utbildning var mycket varierande bland den personal som började sin anställning på apotek. Pojkarna började ofta arbeta som springpojkar direkt efter folkskolan och blev så småningom laboratoriebiträden. Flickorna hade däremot ofta realexamen när de började arbeta åt apoteken. Det var vanligt att de slutade arbeta på apoteket efter giftermål eller att de helt enkelt såg apoteksarbetet som en genomgång till andra typer av arbeten. Arbetsuppgifterna för den tekniska personalen varierade. Medan vissa arbetade som kontorister eller kassörskor, arbetade andra med tillverkning av läkemedel, expediering av kunder eller utskrivning av etiketter, det sistnämnda under överinseende av en farmaceut.

Diskussionen om utbildningsbehovet som fördes inom STAF syftade både till att tillgodose medlemmarnas önskan om förkovring och om att skapa bättre löneförhandlingsmöjligheter gentemot arbetsgivarna. Från början intog arbetsgivarna en sval eller avvisande hållning till STAF:s önskemål. STAF tog då saken i egna händer och träffade avtal med Hermods om en korrespondenskurs för utbildning till apotekstekniker. De första kurserna anordnades på 1940-talet och intresset var stort bland medlemmarna. Många kom också att få sina studier genom Tjänstemännens bildningsverksamhet (TBV) som STAF anslöt sig till 1944. Då kurserna genomfördes kvällstid ledde de ofta till studieavbrott, vilket bidrog till att det på 1960-talet inrättades en tvåårig apoteksteknikerlinje på dagtid vid ett antal yrkesskolor. Under nästföljande decennium inkorporerades yrkesskolorna som linjer på gymnasieskolan, så även apoteksteknikerutbildningen.

År 1978 initierade det statliga Apoteksbolaget en utredning om de olika yrkesutbildningarna. Bolaget föreslog att en ny, gemensam grundutbildning på 80 högskolepoäng skulle ersätta apotekstekniker- och receptarieutbildningarna. Fyra år senare beslöt regeringen att den nya receptarieutbildningen skulle sjösättas 1983. Beslutet resulterade i en intensiv och långlivad debatt mellan de fackliga parterna och Apoteksbolaget. Sveriges Farmaceutförbund (SFF) krävde anställningsstopp för apotekstekniker, vilket Apotekstjänstemannaförbunden (ATF) menade var ett uttryck för egoism.  SFF menade vidare att SFF var en naturlig hemvist för de nyutbildade receptarierna, medan ATF ansåg att all apotekspersonal borde tillhöra deras organisation som enligt dem hade en tydligare löntagarprofil. ATF var hela tiden av uppfattningen att det skulle vara bättre med ett gemensamt förbund, men från SFF:s sida fanns inget intresse för en sammanslagning.

Apotekstekniker Brita Öjesson som i ett föredrag som hölls i TAM-Arkivs lokaler i mitten av 1980-talet berättade om sina erfarenheter betonade betydelsen av fackliga rättigheter och utbildning:

”Jag har arbetat fackligt under den senare delen av min aktiva tid. Jag har suttit i gruppråd, miljöråd och varit ledamot i kretsstyrelsen. ATF har haft ett stort utbud av fackliga studier och jag har deltagit i många kurser under årens lopp. Och det är en rättighet jag tycker att man ska ta vara på.”

Sveriges farmaceutförbund arbetade vid denna tid för längre utbildningstider för yrkesgrupper inom apoteken. Den treåriga receptarieutbildningen var i det stora hela förbundets verk. SFF deltog även i arbetet med att driva fram en längre apotekarutbildning vilket resulterade i dagens femåriga utbildning. Ytterligare en fråga som SFF drev igenom under 1990-talet var ett återinförande av legitimationen. För att få arbeta som farmaceut med receptexpedition på svenska apotek krävs sedan dess förutom yrkesexamen även legitimation från Socialstyrelsen.

Apoteken förstatligas

År 1970 förstatligades apoteken och Apoteksbolaget AB bildades. Beslutet hade föregåtts av en enmansutredning gjord av apotekare Rune Lönngren. SSF gjorde en egen vitbok som i stort sammanföll med utredningens förslag. Övertagandet innebar en stor omställningsprocess. Speciellt stor var omställningen för de cirka 300 apoteksinnehavarna. Alla dessa – utom tre – gick frivilligt med i SSF som bildade en egen sektion för dem vid namn Apoteksinnehavarsektionen. Även ATF gav sitt stöd till förslaget om förstatligande.

Förhandla rätt

Lönefrågan har under lång tid varit central inom de förbund som organiserade apotekspersonalen. Under fackförbundens tidigare år hände det vid flera tillfällen att arbetsgivarparten föreslog lägre lön för kvinnliga yrkesutövare. Denna fråga aktualiserades särskilt vid tider av arbetskraftsbrist. Att vid denna tid kräva högre lön för män än kvinnor var inget unikt för farmaceuterna. Inom folkskolan fick de manliga folkskolelärarna igenom ett krav på högre lön, varvid de kvinnorna valde att bryta sig ur sitt fackförbund och bilda ett eget förbund. Farmaceutförbundet har emellertid aldrig träffat avtal som ger principiellt skilda regler för män och kvinnor, men förbundet har heller aldrig tagit hänsyn till hur anställningsvillkoren i realiteten påverkat kvinnor. Som exempel kan nämnas xxx års reform om deltidstjänstgöringen. Det är tänkbart att reformen möjliggjorde familjebildning, men samtidigt fick negativa konsekvenser för kvinnornas lön, befordran och pension.

Apotekstjänstemannaförbundet gjorde i mitten av 1970-talet ett riktigt klipp. Lönehöjningarna låg under detta decennium på totalt nästan 40 procent. Men vid förhandlingar under 1980-talets första hälft var motståndet mot lönekraven från förbundets motpart Statsföretagens förhandlingsorganisation (SFO) starkt. Nu gällde det för ATF att sätta kraft bakom orden för att motparten skulle förstå allvaret i förbundets krav och för att medlemmarna skulle ha fortsatt tilltro till sitt förbund. Mot denna bakgrund gick ATF ut i sin första strejk. Även om utfallet inte blev vad förbundet önskat bidrog konflikten till att stärka förbundet. Nästa genombrott kom 1984 när det första avtalet som sprängde den traditionella organisationsstrukturen på apoteken undertecknades. Genom avtalet fick ATF fullvärdig förhandlingsrätt för apotekstekniker och receptarier. Förbunden betraktade detta som ett viktigt steg mot den långsiktiga målsättningen om ett samlat förbund för alla apoteksanställda.

En omfattande förändring som hade inletts i början av 1980-talet var övergången från ett centralt tarifflönesystem till lokala förhandlingar och individuell lönesättning. Den utlösande faktorn för förändringen var det historiska receptarieavtalet den 21 september 1984. Från och med 1985 skulle ATF teckna avtal både för apotekstekniker som gick på bundna tarifflöner och för receptarier som hade en friare lönesättning. Förhandlingsledningen ansåg det otympligt med två lönesystem inom förbundet, men klargjorde att medlemmarna skulle avgöra denna laddade fråga. Från början var en klar övervikt negativa till en friare lönesättning, men sedan svängde opinionen och på kongressen våren 1987 kom hade förslaget klar majoritet vilket bidrog till att förbundet började tillämpa individuell lönesättning från och med 1988. SSF hade då sedan länge, liksom övriga Saco-förbund, haft individuell lönesättning.

Vid slutet av 1990-talet och under 2000-talet förvärrades arbetsmiljöproblemen på apoteken vilket gjorde arbetsmiljö till en av de högst prioriterade frågorna i förbunden. Det var tydligt att de ökade prestations- och vinstkraven påverkade arbetsmiljön. ATF, som numera gick under namnet Farmaciförbundet, krävde att Apoteket AB skulle ta itu med både de akuta och de långsiktiga arbetsmiljöfrågorna vilket bidrog till att man 1999 tillsatte en arbetsmiljögrupp.

Avreglering eller omreglering?

År 1984 kom Läkemedelsutredningen med en utvärdering av hur det statliga monopolföretaget Apoteksbolaget AB hade klarat av sina uppgifter under sin inledande period. Utvärderingen gav det nya systemet gott betyg. Personalorganisationerna hade också varit positiva till att få en ny arbetsgivare. Men i samband med regimskiftet i Sverige 1991 och närmandet till EU tog debatten om apoteksmonopolet fart. Den borgerliga regeringen tillsatte en utredning i frågan. I delbetänkandet ”Läkemedel och Kompetens” föreslogs det en indelning av läkemedel i olika försäljningsklasser och att nya kompetensregler skulle införas. Förslaget innebar bland annat att vissa receptfria läkemedel skulle kunna börja säljas i dagligvaruhandeln utan krav på farmaceutisk kompetens bland personalen. Farmaciförbundets remissvar – som var grundat på bred medlemsdebatt – utmynnade i ett nej till denna del av förslaget. Efter att den borgerliga regeringen förlorat valet 1994 hamnade tankarna på en privatisering av apoteken tillfälligt i malpåse. 1999 menade den dåvarande socialdemokratiske socialministern Lars Engqvist att det svenska apotekssystemet fungerade bra. Apoteket AB skulle även i fortsättningen ha ensamrätt på detaljhandel med läkemedel.

Men den borgerliga regering som tillträdde 2006 hade en annan syn på apoteksväsendet. Den tillsatte den en utredning om avreglering av apoteksmarknaden. 1 Juli 2009 upphörde det statliga apoteksmonopolet. Sveriges Farmaceuter var positiva till förslaget eftersom detta innebar fler arbetstillfällen för farmaceuter. Farmaciförbundet svängde i frågan, från att ha varit mot en privatisering av apoteken till att inta samma positiva inställning som Sveriges Farmaceuter.

Epilog

År 2005 fanns fyra fackliga organisationer för apoteksanställda. Farmaciförbundet, Sveriges Farmaceutförbund (SFF), de anställda på huvudkontoret tillhörde Handelstjänstemannaförbundet (HTF) och städpersonalens fackliga hemvist var ofta Apoteksanställdas förbund.

Antalet förbund inom Apoteksområdet har emellertid på senare år minskat. År 2012 bytte SSF namn från ”Sveriges Farmaeutförbund” till ”Sveriges Farmaceuter”. Förbundet organiserar receptarier och apotekare. HTF och Sveriges industritjänstemannaförbund slogs ihop till Unionen den 1 januari år 2008 och den 1 januari 2014 upphörde Farmaciförbundet som eget förbund genom en sammanslagning med Unionen.

Är fusionen början på en segdragen kamp om medlemmarna inom Apoteksområdet?

I ett reportage om sammanslagningen i första numret av Unionens tidskrift ”Kollega” meddelar Unionens fackliga ombud på huvudkontoret inom Apoteket AB att ”det… finnas en jättestor värvningspotential. Vi ska vara det självklara valet för alla som jobbar inom branschen farmaci och hälsa.”

Sveriges Farmaceuters förbundsdirektör Kristina Niemi tar emellertid budskapet om fusionen och konkurrens om medlemmar med ro: ”Vi ser det inte som ett hot, tvärtom. Att det finns starka fackliga parter vinner alla på. Men vi och Farmaciförbundet har funnits sida vid sida på den här arenan under många år. Spontant är det synd att de inte finns kvar, men de går ju inte upp i rök utan finns i en annan typ av organisation som är en större part i många sammanhang. Det blir en förändrad spelplan, säger hon.

LITTERATUR

Svensk Farmaci under 1900-talet

Alexandersson, Olle, Pallin, Elisabet (red.), Yrket i fokus. 1983. Uppsala 1983.

Ellebring, Nils, Apotekstjänstemannaförbundet ATF 50 år. En rapsodi i text och bild kring dåtid, nutid och framtid, Stockholm 1981.

Molin, Karl, Den modern patriarken: Om arbetsledarna och samhällsomvandlingen 1905–1935, Stockholm 1998.

Rolfer, Bengt, Farmaciförbundet 75 år 1931-2006. Farmaciförbundet, Stockholm 2006.

Schiratzki, Malin (red.), Jubileumsskrift av Farmaceutisk Revy. Sveriges Farmaceutförbund 100 årsjubileum 1903-2003. Oskarshamn 2004.

Sparrlöf, Göran, ”Vi manliga lärare”: Folkskolans lärare och lärarinnor i kamp om löner och arbetsområden 1920-1963, Umeå 2007.

Sveriges Farmaceutförbund 50 år: 1903-1953, Stockholm 1954.

Sveriges Farmaceutförbund 75 år, I ett jubileumsnummer av Farmacevtisk Revy, Stockholm 1978.