Arkivens dag 2014: Orostider

Världskrigets åskor dåna genom Europa. Ekot däraf skakar äfven den svenska atmosfären, och svenska sinnen gripas af en underlig stämning. Kommer nu det vi läst om i historien, det vi ofta under senare år följt i tidningarna, men som ändå tills för några månader sedan synts oss så aflägset, så overkligt? Skall det nu komma äfven till oss efter en hundraårig fred, kriget som för med sig krigets alla fasor: Hat och hämndkänslor, hänsynslöshet och grymhet, lidande och död. Arbetslöshet och dyrtid har ju redan börjat.

Modigt vilja vi i så fall rusta oss att möta kriget, tacksamma att vi unnats varningens och förberedelsernas tid. Alla fosterlandsvänner äro ifriga att hjälpa till, en hvar frågar sig: hvad skall göras? Hvad kan jag göra? Och sjuksköterskan tänker med tillfredställelse: ”Jag behöfver ej fråga, min uppgift är gifven, jag är redo, jag står till förfogande”.

Ur: ”Sjuksköterskan i krigstid”, föredrag hållet vid Svensk Sjuksköterskeförenings samkväm 21 okt 1914, av sjuksköterskan Agda Meyerson (1866-1924).

Orostider är temat för årets Arkivens dag. Det fick oss att ivrigt undersöka vad vi har för handlingar från åren kring 1:a världskriget. Fynden vi gjorde var de spännande skildringarna från två sjuksköterskors liv i skuggan av kriget. Kerstin Nordendahl (1881-1958)  och Elisabet Lind (1881-1968) åkte båda två ned från det neutrala Sverige för att arbeta i de krigsdrabbade områdena i Grekland och Österrike. Vi hittade också material om krigsinvalidtransporterna genom Sverige under 1:a världskriget som väckte stor uppmärksamhet.

 

Elisabet Lind (i mitten längsbak) på reservlasarettet i Wien. Ur Elisabet Linds personarkiv.

Första bilden: Kerstin Nordendahl (andra från vänster) på plats i Grekland. Andra bilden: Elisabet Lind (i mitten längst bak) på Reservlasarettet i Wien.

Svenska Röda Korsets insats under Balkankrigen 

På Balkanhalvön pågick Balkankrigen mellan 1912-1913, ett av förspelen till första världskriget, där minst en halv miljon miste livet. Under det första Balkankriget (1912-1913) anföll Bulgarien, Grekland, Montenegro och Serbien (som tillsammans bildade Balkanförbundet) det Osmanska riket som föll. Men mellan de segrande makterna uppstod snabbt splittring och strider kring de erövrade områdena vilket 1913 ledde till andra Balkankriget där Bulgarien förklarade krig mot Serbien och Grekland.

Röda korset skickade ut s.k. ”ambulanser” som fungerade som ambulerande fältsjukhus till de krigsdrabbade länderna. För att visa på att man var neutrala skickades ambulanser till olika områden, bl.a. till Grekland, Konstantinopel och Serbien.

Sofiasyster med Greklandsambulansen

Sjuksköterskan Kerstin Nordendahl deltog i det ambulerande sjukhuset i Grekland 1913. Hon föddes i Borås där pappan var lärare och utbildade sig till sjuksköterska vid Sahlgrenska sjukhuset och på Sofiahemmet i början av 1900-talet. Hon lämnade Sofiahemmet efter några år då hon inte själv kunde välja tjänst och började istället på Serafimerlasarettet och så småningom arbetade hon även vid Jönköpings lasarett. Efter knappt tio år sökte hon sig utomlands och reste med expeditionen till Grekland. 

Reseäventyr i krigets skugga

Notisboken där Kerstin Nordendahl beskriver sin äventyrliga resa finns bevarad hos TAM-Arkiv. Färden gick genom Europa med ett stopp i Berlin. Efter tre dygn reste sällskapet över från Brindisi till Korfu. Där besöktes ett provisoriskt fästningssjukhus. Från tornet kunde de se den tyske kejsaren och den grekiske kungens villor. Kerstin beskriver uppspelt sina intryck: ”På kvällen kunde vi knappt gå och lägga oss, det var alldeles för vackert.” Sällskapet fortsatte sedan mot Athen där de fick ett storslaget mottagande. ”Tusentals soldater vankade omkring på gatorna, de skockades kring vagnarna och viftade med dukar och flaggor.” De bjöds t.o.m. på middag hos den grekiska drottningen.

I Saloniki fick de börja sin tjänstgöring med att göra gipsbindor i en smutsig villa som tillfälligt fick tjäna som sjukhus. I fyra veckor var ”det var ett evigt gipsande”. De förflyttas till ett nytt sjukhus som var lika smutsigt och hon förfasas över att operationer ibland sker utan narkos och på ett underligt sätt.

1. Albumet och notisblocket från Greklandsresan
1. Albumet och notisblocket från Greklandsresan
2. Fältsjukhus i park i Saloniki
2. Fältsjukhus i park i Saloniki
3. Stora tältet
3. Stora tältet
4. Den provisoriska operationssalen i villan
4. Den provisoriska operationssalen i villan
5. Pojke på gata i Saloniki
5. Pojke på gata i Saloniki
6. Kvinnor och barn i Saloniki
6. Kvinnor och barn i Saloniki
7. Man i Saloniki
7. Man i Saloniki

När hennes reskamrat efter någon månad efter ankomsten blir sjuk börjar de båda kamraterna tillbakaresan genom ett krigshärjat Balkan. Det hela utvecklar sig alltmer till ett reseäventyr.

I väntan på att kunna resa vidare roar de sig med att dricka kaffe på Olympos och plocka vindruvor. När båten på väg till Athen lägger ankar sover de på kommandobryggan ”och hade det alldeles ljuvligt fast månen tittade oss i ögonen hela tiden”. Resan går vidare mot Konstantinopel där dagboken slutar tvärt, då resten av sidorna är avklippta, precis när de båda sjuksköterskorna är på jakt efter någon som kan hjälpa dem att resa vidare. Genom bilder från Konstantinopel vet vi att de kommer vidare på sin färd.

 

1. Besök på Akropolis på hemvägen
1. Besök på Akropolis på hemvägen
2. ”Tempelsjuksköterskor”
2. ”Tempelsjuksköterskor”
3. Konstantinopel
3. Konstantinopel

Syster Elisabet med Wienambulansen

Under första världskriget fortsatte svenska Röda Korset att skicka ”ambulanser” till b.l.a. Polen och Österrike. 1915 åkte den så kallade Wienambulansen iväg och en av sjuksköterskorna som åkte med på expeditionen var Elisabet Lind. Hon hade växt upp i en lantbrukarfamilj i Roma på Gotland och utbildade sig till sjuksköterska vid Sabbatsbergs sjuksköterskeskola i Stockholm. Hon skaffade sig efter utbildningen erfarenhet som sjuksköterska i privat tjänst. Senare arbetade hon som fabrikssköterska (nutida företagshälsovård) vid L M Ericsson.

Elisabet arbetade på reservlasarettet ”Reservespital nr 15” i Wien under knappt ett år mellan 1915-1916. Hon reste även runt till flera sjukhus i Österrike och i och utanför Berlin. 

1. Intyg på krigsdekoration/silvermedalj från Röda Korset till Elisabet Lind efter bara två månaders tjänst. Bilder från sjukhuset. Elisabet Lind i mitten av båda.
1. Intyg på krigsdekoration/silvermedalj från Röda Korset till Elisabet Lind efter bara två månaders tjänst. Bilder från sjukhuset. Elisabet Lind i mitten av båda.
2. Reseintyg som krävdes för att resa i krigets Österrike
2. Reseintyg som krävdes för att resa i krigets Österrike

I hennes personarkiv finns noggranna redogörelser av hennes upplevelser från denna tid i form av anteckningar, brev och resedagböcker. Hon skrev även artiklar för Svensk sjukskötersketidning om sina erfarenheter av arbetet med krigets offer.

Det svenska ambulerande reservlasarettet

Wien led brist på sjukvårdsplatser under kriget. Flera platser tillkom successivt. Vid krigsutbrottet fanns 8000 sängar, i november 1915 fanns 40 000. Förutom de sjukhus som stod till buds etablerades också s.k. reservlasarett. 1915 fanns 56 reservlasarett i Wien.

Alla disponibla byggnader togs i anspråk: skolor, slott, fabriker, gymnastiksalar. Många av de provisoriska lokalerna saknade rinnande vatten, avlopp eller elektriskt ljus. Det var inte bara ont om sjukvårdsplatser, det saknades också utbildade sjuksköterskor i landet och yrket hade inte hög status.

Sjuksköterskor och läkare från andra länder, däribland Sverige, reste ned till Wien för att hjälpa till i vården av krigets offer. Den svenska Röda Korsexpeditionen var inrymt i ett skolhus.

1. Det första brevet och postkort till Bertha Wellin. Ur Elisabet Linds personarkiv.
1. Det första brevet och postkort till Bertha Wellin. Ur Elisabet Linds personarkiv.
2. Sjukhussal från Reservespital nr 15. Ur Elisabet Linds personarkiv.
2. Sjukhussal från Reservespital nr 15. Ur Elisabet Linds personarkiv.

”Vid ankomsten mottas soldaterna, först till badafdelningen, här aflämnas deras kläder (som alltid undgå desinfektion) och själva blifva de, så vidt det låter göra, badade och rakade, hvarefter de föras till jourhafvande läkaren för nödig behandling, förbandsväxling o.s.v.. Först härefter taga afdelningssystrarna hand om dem, och man förstår, att det för dessa är en stor tillfredställelse att se de stackars patienterna hvila i sina goda sänger efter allt, hvad dessa stackars människor haft att utstå sista tiden och i synnerhet, sedan de blifvit sårade.”

I flera bevarade brev beskriver hon situationen för Bertha Wellin, ordförande för Svenska sjuksköterskeföreningen: Det ambulerande sjukhuset består av fyra våningar där svenskarna förfogar över tre, medan den översta är en österrikisk avdelning. Förutom sjuksalar finns två operationssalar, ett röntgenrum, en kyrksal och ett rum för den katolska prästen. Tillströmningen av skadade soldater är till en början mindre än väntad p.g.a. de långa transporterna. De flesta kommer från Karpaterna och sägs vara ”mycket eländiga och medtagna vid ankomsten till sjukhuset.”

Missnöje och tacksamhet

Till en början är sammanhållningen mellan personalen god. Det enda dåliga är kosten som är bristfällig till en början. Den första dagen består lunchen av en kopp kaffe och ett stycke grovt rågbröd, middagsmålet av ”någon konstig kötträtt” för att avslutas med kvällsmålet som enbart bestod av kokt ris. Sjuksköterskorna fick krigsranson av bröd på 280 gr per dag. Maten förbättras så småningom genom bland annat bidrag från den svenska konsuln som t.o.m. sänder en sockerkaka till kaffet.

1. Ransoneringskuponger. Ur Elisabet Linds personarkiv.
1. Ransoneringskuponger. Ur Elisabet Linds personarkiv.
2. Patienter och sköterskor. Elisabet Lind i mitten.
2. Patienter och sköterskor. Elisabet Lind i mitten.
3. Småtryck som rör vård i krig och ett romantiskt vykort.
3. Småtryck som rör vård i krig och ett romantiskt vykort.

Elisabet beskriver den stora tillfredställelsen i att få göra nytta och på det fina och tacksamma bemötandet från patienterna. ”Det värmer när man ser den glädje som strålar ut från dessa [soldater] vid den minsta hjälp”.

Patienter och personal kan ofta inte kommunicera med varandra verbalt då de talar skilda språk. Hon skildrar också hur rädda många av patienterna är för sprutor då de inte kan ”behärska sig” sig utan börjar skrika rakt ut när personalen närmar sig med smärtstillande sprutor. Ganska snart förbyts den goda stämningen bland personalen ”beroende på trötthet men nog mest på skilda uppfattningar av sjuksköterskekallet”.

Vardag och fest

Elisabet funderar på att resa vidare och göra nytta någon annanstans men då hennes reskamrat och vän som är föreståndare för sjuksköterskorna stannar, väljer hon att göra detsamma. Stämningen förbättras, midsommar och jul firas på sjukhuset. Hon beskriver hur hon får möjlighet att arbeta mycket självständigt då läkarna ofta är för upptagna då de alltmer börjar få de lite svårare fallen med komplicerade ben, lung-och huvudskador på sjukhuset.

Ibland är hon så trött att hon inte orkar skriva några långa brev men ”arbetet är knogigt men ack så roligt det är”. Mycket tack vare patienterna ”Du kan inte ana hur rara alla gubbarna äro. Gubbar kan man säga ty nog ha kriget satt sin stämpel på deras ansikten.” Hon stiger upp kl. 5 och arbetar till 8-9 på kvällen då transporterna med nya sårade ofta kommer kvällstid.

Mot slutet av vistelsen, i februari 1916, uttrycker hon sin stora tacksamhet över att ha fått detta år i Wien som ”man som sjuksköterska ej skulle vilja ha ogjort, trots att man […] kanske skulle kunnat uträttta en stor del mera arbete men det är ju att finna sig i som det är”.  

1. "Weinachtsstimmung" på Reservespital nr 15. Tomte, julbonad och riktig (?) hund önskar God Jul! Elisabet andra från höger. Ur Elisabet Linds personarkiv.
1. "Weinachtsstimmung" på Reservespital nr 15. Tomte, julbonad och riktig (?) hund önskar God Jul! Elisabet andra från höger. Ur Elisabet Linds personarkiv.
2. Julförberedelser. Tomtebyxor och luva är snart klara. Ur Elisabet Linds personarkiv.
2. Julförberedelser. Tomtebyxor och luva är snart klara. Ur Elisabet Linds personarkiv.
3. "Ordnung" och reda i linneförrådet.
3. "Ordnung" och reda i linneförrådet.

Bristfälligt utbildad vårdpersonal

Utbildad vårdpersonal, och sjukvården i sig, var i början på förra seklet bristfällig. I Österrike, liksom i många andra katolska länder, arbetade ofta klostersystrar utan större medicinsk kunskap på sjukhusen. ”Begreppet hygien ingår för öfrigt ej i deras uppfattning, hvilket tillräckligt bevisas af att de vid uträttandet af allt arbete bland de sjuka äro klädda i långa, tjocka ylleklädningar med långa vida ärmar. Den stränga religiositeten ställer äfven på dem sina kraf framför de sjukas, så att för handen varande arbete ofta måste afbrytas af bön- eller biktstunder eller besök i mässan.” (Ur: ”En blick på nuvarande sjukvårdsförhållanden i Österrike och Tyskland” föredrag hållet av Elisabet Lind)

Sjuksköterskor och hjälpsystrar

Behovet av sjuksköterskor under första världskriget var enormt mycket större än vad som fanns att få tag på. Röda Korset ville därför snabbutbilda sjuksköterskor, så kallade hjälpsystrar, för att hjälpen skulle utökas. Svensk Sjuksköterskeföreningen (SSF) ställde sig starkt emot detta med motiveringen att de inte skulle ha tillräcklig kompetens.

1. Sjuksköterskor och hjälpsystrar under arbete. Ur Elisabet Linds personarkiv.
1. Sjuksköterskor och hjälpsystrar under arbete. Ur Elisabet Linds personarkiv.
2. Personalen från Sverige med 12 systrar och fyra läkare.
2. Personalen från Sverige med 12 systrar och fyra läkare.
3. Gruppbild med sjuksköterskor, läkare och hjälpsystrar.
3. Gruppbild med sjuksköterskor, läkare och hjälpsystrar.

Elisabet ställde sig på samma sida som SSF när det gällde hjälpsystrarna:

”Med ett par exempel skulle jag äfven vilja presentera några af de så kallade fristående sjuksköterskorna, d.v.s. de icke organiserade, som voro anställda på den österrikiska afdelningen vid det sjukhus, där jag arbetade i Wien. Oftast när man hade något ärende till deras afdelning, fann man dem cigarettrökande eller drickande vin eller öl tillsammans med patienter, ofta i sköterskerummet och därtill sysselsatta med kortspel. /…/ Det förekommer äfven ganska ofta att denna kategori af sjuksköterskor äro gifta, med man och flere barn bosatta utom sjukhuset. Detta ingår därnere så i den allmänna uppfattningen af en sjuksköterskas tillvaro, att det på det högsta förvånade många, då de fingo höra, att vi svenska systrar ej voro gifta, och att det endast i sällsynta undantagsfall förekom hos oss, att man som gift fortsatte i sjukvård.” (Ur: ”En blick på nuvarande sjukvårdsförhållanden i Österrike och Tyskland” föredrag hållet av Elisabet Lind)

En tysk sjuksköterska som skriver i Svensk Sjukskötersketidning nämner dock att hjälpinsatserna från hjälpsystrarna, som många gånger var arbetslösa arbetarkvinnor och flyktingar, kunde förbättras om de blev satta på specialuppdrag som de hade tränats för. Sensationslystnaden som varit starka drivkrafter kunde då omvandlas till yrkesstolthet. En sjuksköterska med 20-40 kvalificerade hjälpsystrar beräknades då kunna ta hand om 250 till 500 sjuka.

Invalidtransporter och fångutväxling i gränslandet 

Svenska Röda Korset lyckades få till stånd en utväxling av krigsinvalider under 1:a världskrigets andra sommar 1915 som transporterades genom Sverige. Invalidtågen, som de kallades, väckte stor uppmärksamhet. Ryska invalider som varit krigsfångar i Tyskland transporterades med båt mellan Sassnitz och Trelleborg upp till Haparanda och Torneå för transport hem. Tyska och österrikiska soldater som varit fångar i Ryssland färdades samma väg fast tvärtom.

Mellan 1915-1922 transporterades omkring 63 000 krigsskadade genom landet. Resultatet av krigets fasor kom nära även den svenska befolkningen och pressen rapporterade flitigt om transporterna. 

Fotografier och uppslag från Svensk Sjukskötersketidning om invalidtransporterna.

Krigshjälte eller offer?

I svensk press skildrades soldaterna inte som några krigshjältar, som i hemländerna, utan som lidande och oskyldiga offer i ett oönskat och obegripligt krig.  Veckotidningen Idun skrev ”Krigets eget vaggande, linkande, stympade skräckkabinett haltade plötsligt in i den svenska idyllen, passerade, och var borta igen.”

Familjetidningen Allers beskrev situationen som ”Alla föreställningar man gjort sig här hemma om krigets ohyggliga gruvlighet bleknade vid åsynen av de stackars krigsinvaliderna […] – i många fall ömkliga människovrak utan armar och ben och med ögats ljus för alltid släckt.”

Transporterna och mötet med de sårade blev en påminnelse om krigets fasor och en möjlighet för det neutrala Sverige att ge sitt bidrag till offren i det krig som krävde 8-10 miljoner döda, minst dubbelt så många sårade och invalidiserade. Här fick allmänheten se baksidan av industrialiseringen och den nya vapenteknikens konsekvenser.

1. Troligen färja mellan Sassnitz och Trelleborg med invalidtransporter. Ur Kerstin Nordendahls personarkiv.
1. Troligen färja mellan Sassnitz och Trelleborg med invalidtransporter. Ur Kerstin Nordendahls personarkiv.
2. Torneå brygga.
2. Torneå brygga.
3. Ankomst i Torneå.
3. Ankomst i Torneå.
4. Transport mellan Torneå och Haparanda
4. Transport mellan Torneå och Haparanda
5. Uppvaktning med blommor.
5. Uppvaktning med blommor.
6. Dekorerade frigivna krigsfångar.
6. Dekorerade frigivna krigsfångar.

Svensk sjukskötersketidnings ansvarige utgivare Bertha Wellin pekar på den mer heroiska sidan av de lemlästade soldaternas insatser i novembernumret 1915. Hon betonar förmågan att se bortom den skadade kroppen och medömkan utan att ” i dem hälsa män som gifvit allt de kunnat ge, i kamp för sitt fosterland” och fortsätter med en förhoppning om att genom ”kristligt tålamod” ska kunna bära sina bördor och sin tunga framtid till mötes.

”Hemtrefvlig liten vrå” och hurrarrop

Tempen tas i sjukhusvagn.

Tempen tas i sjukhusvagn.

Till artikelserien i Svensk sjukskötersketidning hör en ögonvittnesskildring inifrån en av transporterna. Även här hölls på rangordningen där 1:a klass vagnen var avsedd för officersinvalider medan 3:e klass vagnarna var för övriga meniga. I den utförliga beskrivningen av hur vagnarna var inredda ges information om att en av vagnarna var inredd med en ”hemtrefvlig liten vrå” för samspråk, cigarettrökning, tidningsläsning, kortspel och grammofonlyssning. Det som väcker stor glädje är när choklad och cigaretter utdelas.

 

Invaliderna är också förvånade och tacksamma över den rikliga och goda mattilldelningen och den goda vården. När läkare passerar genom vagnarna med ryska krigsfångar utbryter hurrarrop. Detsamma gäller när transporterna nått över till den ryska sidan. Artikelskribenten avslutar med att frambringa en önskan till invaliderna om allt det goda som livet ännu kan ge dem. Hon beskriver också den stora tacksamhet från dem som fått delta i arbetet med invaliderna över att ”för lifvet kvarstå minnet af dessa många präktiga män och af den tacksamhet de synbart kände och visade.”

1. Tredjeklassvagnar. Ur Kerstin Nordendahls arkiv.
1. Tredjeklassvagnar. Ur Kerstin Nordendahls arkiv.
2. Glada och dekorerade soldater på väg hem.
2. Glada och dekorerade soldater på väg hem.
3. Inifrån en av sjuktransporterna.
3. Inifrån en av sjuktransporterna.
4. Soldater stämmer upp i hyllningskör.
4. Soldater stämmer upp i hyllningskör.
5. Kvinnan till vänster är förmodligen Kerstin Nordendahl. Ryskortodox präst till höger.
5. Kvinnan till vänster är förmodligen Kerstin Nordendahl. Ryskortodox präst till höger.
6. Det österrikiska albumet för krigsminnen.
6. Det österrikiska albumet för krigsminnen.

I sjuksköterskan och yrkesinspektören, Kerstin Nordendahls arkiv, finns en mängd bilder bevarade från transporterna och ett litet fint album. Det framgår inte av någon skriftlig källa om hon deltog i transporterna men på flera av bilderna tror vi med stor sannolik att det är Kerstin på bilderna. Även här verkar det alltså som hon gjorde en insats för krigets offer.   

 

Epilog

Elisabet Lind var en av initiativtagarna till bildandet av Svensk Sjuksköterskeförening (som bildades 1910), där hon sedan livet ut kom att vara mycket aktiv och även ordförande mellan 1933-1945. Under hennes ordförandeskap kom föreningen att även ta upp fackliga frågor, något som tidigare inte funnits med på dagordningen. Den största delen av sin fritid arbetade hon aktivt med frågor rörande sjukvård och sjuksköterskeyrket och hon var ordförande inom flera olika kommittéer.



Elisabet Lind i äldre tappning

Sjuksköterskorna hade ofta otrygga ekonomiska villkor. Hon bildade 1923 Sjuksköterskornas understödsfond som hjälpte sjuksköterskor vid sjukdom. De flesta sjuksköterskor bodde på sjukhusen de arbetade på, och då de gick i pension hade de ingen bostad. Elisabet samlade in pengar för att Hemtuna-stiftelsen, sjuksköterskornas ålderdomshem, kunde bildas 1931.

 

Hon hade även ett enormt internationellt engagemang, dels genom att vara aktiv inom internationella samarbetsorganisationer och att praktiskt organisera hjälpinsatser under andra världskriget, finska vinterkriget och fortsättningskriget. För de sistnämnda fick hon ta emot ”Finlands Vita Ros Orden”.

 

 



Glad Kerstin Nordendahl till höger

Efter nästan 20 år i yrket började Kerstin Nordendahl arbeta som yrkesinspektris, ett yrke hon själv var initiativtagare till och var verksam som det under resten av sitt yrkesverksamma liv. Genom kontakter med Svensk Sjuksköterskeförening bidrog hon bland annat till att pensioner infördes och att undervisningen av sjuksköterskor så småningom blev statligt reglerad. Parallellt med sitt uppdrag som yrkesinspektris var hon också ansvarig för distriktsköterskeutbildningen. Hon fick på grund av sin stora arbetsbelastning en administratör till hjälp. Hen vittnade om att Kerstin var mycket förtegen om sitt privatliv. Enda gången Kerstin nämnde något personligt var det minnen från hennes Greklandsresa. 

Av: Karin Sandberg och Melissa Rydquist, TAM-Arkiv