Röster från PTK:s tillkomst

Under den här rubriken har vi samlat några intervjuer med människor som var med när PTK kom till. Det är Harry Rågvik som har gjort intervjuerna och sammanställt texterna. Här följer Rågviks egen text om bildandet av PTK:

Fackligt nytänkande på 70-talet

Under perioden 1955-65 dominerade Landsorganisationen (LO) och Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) helt arbets- och lönemarknaden. Såväl de privatanställdas som de offentliganställda tjänstemännens löner styrdes i praktiken av LO-SAF uppgörelserna. Industriarbetaren var riktkarlen och på den privata sektorn fick Svenska Industritjänstemannaförbundet (SIF) och Sveriges Arbetsledareförbund (SALF) snällt ställa in sig i ledet efter LO och SACO-förbunden i sin tur efter SIF.

Men under 1960-talets andra hälft blåste nya vindar. Efter många år av kamp erhöll de offentliganställda förhandlings- och strejkrätt 1966 och därigenom blev antalet parter på arbetsmarknaden fler än tidigare. SACO tillgrep konflikt på lärarområdet samma år. Den blev framgångsrik vilket ledde till ett starkt missnöje från LO:s sida och krav på totalsamordning av löneförhandlingarna. LO hade nämligen ett löpande avtal på betydligt lägre nivå från 1966 till hösten 1968 och den interna turbulensen blev stor. Även om kritiken naturligtvis främst riktades mot SACO omfattade kravet på totalsamordning även andra tjänstemannagrupper trots att dessa inte på något sätt varit inblandade i lärarkonflikten. LO:s traditionella misstänksamhet mot tjänstemännen hade fått nytt bränsle. LO:s ordförande Arne Geijer framhöll i alla sammanhang att vad tjänstemännen erhöll i procent skulle arbetarna ha i kronor och ören. Den solidariska lönepolitiken hade fått en helt ny innebörd.

Samhällsekonomiska aspekter

När Curt Steffan Giesecke tillträdde som ny VD för SAF 1967 hade han utarbetat ett förslag till förhandlingsform som var synnerligen centralstyrt och i princip omfattade hela arbetsmarknaden. Skissen var inte direkt sanktionerad inom SAF och mer att betrakta som en utgångspunkt för diskussioner men den ledde till separata överläggningar med LO respektive TCO. Det förekom också överläggningar mellan TCO och LO men dessa ledde aldrig till några konkreta resultat. Sannolikt var Arne Geijer klart skeptisk till TCO:s möjligheter att kunna samordna organisationens förbund. SIF var i detta läge säkert ingen anhängare av en totalsamordning, tvärtom. De lönepolitiska värderingar som fanns hos TCO:s förbund på den offentliga sektorn delades inte av SIF.

Det fanns dock ett intressant inslag i de överläggningar som fördes mellan SAF och LO respektive SAF och TCO. Starkare än någonsin tidigare betonade arbetsgivarna de samhällsekonomiska aspekterna på lönepolitiken och framhöll att lönehöjningarna måste hålla sig inom en strikt begränsad samhällsekonomisk ram och att avdrag skulle göras om den överskreds. Resonemanget skulle några år senare slå igenom i det unika femårsavtalet.

Ur fas

Det fanns en klar nervositet, inte minst hos SIF, om vad som skulle kunna inträffa inför 1969 års förhandlingar, när LO:s avtal upphört och vägen låg helt öppen för olika möjligheter. Ett huvudintresse för SIF var givetvis att undvika LO:s inflytande men om detta skulle kunna lyckas måste tjänstemännen på den privata sektorn kunna uppvisa en enad front. De frågor som SIF bestämde sig för att ta upp i överläggningar med SAF berörde indirekt även SALF och Civilingenjörsförbundet (CF), som därigenom skulle ha intresse av att acceptera samma avtal. Vad som kom att påverka SIF:s fortsatta agerande var LO:s krav i december 1968 att den uppgörelse som skulle träffas mellan SAF och LO även skulle styra tjänstemännen. Som ett första steg träffade SIF och SAF i mitten av januari 1969 ett ettårsavtal, som snabbt följdes upp med liknande uppgörelser för SALF och CF. Därmed var den privata tjänstemannasektorn ur fas med LO. Det är möjligt att LO uppfattade tjänstemannaavtalen som en krigsförklaring men de gav industritjänstemän, arbetsledare och civilingenjörer ökad prestige.

SALF och TCO

Om vi ser tillbaka på de organisationspolitiska förhållandena vid denna tidpunkt så var de både intressanta och svårbemästrade. Som det överlägset största förbundet på industrins område drev SIF industriförbundsprincipen, d.v.s. att ett förbund skulle företräda samtliga tjänstemän på arbetsplatsen. Verkligheten var dock en annan. Även om det fanns motsättningar med SALF så respekterade de båda förbunden varandra. De ingick ju också som tunga förbund i den stora TCO-familjen. Det fanns dock hos SALF en rädsla för att förlora förhandlingsrätten.

Den 1 januari 1967 hade SALF lämnat TCO. I första hand gällde tvisten förhandlingsrätten på den statliga sektorn. Förbundet vägrade acceptera att TCO-S skulle företräda SALF. Som SALF såg det innebar det ett allvarligt ingrepp i förbundets suveränitet. SALF begärde att få ett eget huvudavtal och därmed rätt att förhandla på egen hand med Statens Avtalsverk (SAV). Med hänvisning till gällande huvudavtal och stadgar för TCO-S avslog SAV denna begäran. Men tvisten hade också en organisationspolitisk karaktär eftersom den även omfattade frågan om SALF:s organisationsrätt och gränsdragningsfrågor. SALF hade en gammal uppgörelse från 50-talet om vilka grupper av arbetsledare inom stat och kommun förbundet skulle organisera. Den sade SALF upp 1964 för att kunna utvidga sitt rekryteringsområde.

Tillbaka igen

För Ingvar Seregard och SIF var det synnerligen angeläget att få SALF att återgå till TCO, inte minst med tanke på den förhandlingsstrategi som SIF bestämt sig för. 1 april 1969 träffade SIF därför ett samarbetsavtal med SALF där det bl.a. stod att förbunden var ense om att arbeta för en återgång av SALF till TCO. SIF skulle ta initiativ till nya förhandlingar mellan TCO och SALF. Samarbetsavtalet löste upp många knutar mellan de två förbunden. En viktig punkt var att med SAF eller på branschområden där båda förbunden var representerade, skulle förhandlingarna samordnas.

Ingvar Seregard fungerade som observatör för de två delegationer som tillsattes för överläggningarna TCO-SALF. Så småningom nåddes enighet om det förslag som delegationerna lagt fram till TCO:s styrelse som i sin tur överlämnade den verkställda utredningen som eget förslag till kongressen med hemställan om godkännande. Vad som i ett senare perspektiv blev intressant var att SALF visserligen deltog i TCO kongressen 1970 men att ledamöterna enligt stadgarna saknade rösträtt. Denna omständighet kom att spela roll för utgången av valet till ny TCO-ordförande, när ny TCO-ordförande skulle väljas.

CF:s ambitioner

Civilingenjörsförbundet (CF) var från början en stark konkurrent till SIF. Självklart ville SIF som anhängare av industriförbundsprincipen organisera även alla civilingenjörer. Men trots att SIF under en längre tid lyckades hindra CF från att få eget avtal med SAF, så stärkte civilingenjörerna ändå sina positioner. Så sent som 1966 lät SIF arbetsgivarna förstå att om SAF träffade avtal med CF skulle detta uppfattas som en ovänlig handling mot SIF. Det gick så långt att SIF hotade med att vägra träffa avtal med SAF och t.o.m. tänkte tillgripa konfliktåtgärder om CF släpptes fram till förhandlingsbordet. Skrämseltaktiken lyckades och CF fick nöja sig med ett förhandlingsprotokoll som innebar att den uppgörelse som tecknades mellan SIF och SAF även skulle tillämpas för CF och andra berörda SACO-förbund. Samtidigt utkämpade CF en intern strid på hemmaplan eftersom SACO centralt ville in på den privata sektorn. Detta stred av förklarliga skäl helt mot CF:s intressen vars ambition var att företräda alla SACO-förbund på den privata sektorn. Med SIF:s förhandlingschef Ingvar Seregard hade det ändå kommit in mera realism i umgänget mellan SIF och CF. Ett bevis på att positiva förändringar skett var det avtal för konsultbranschen som träffades i mars 1969. Konsultavtalet ledde till bättre relationer med SIF men samtidigt fick CF:s förbundsdirektör Alfred Nettelbrandt informellt en varningssignal från en av direktörerna på Svenska Arkitekters Riksförbund (SAR)[1] och Arbetsgivareföreningen var ju klart irriterad över att konsultavtalet kommit till. Det kunde upplevas som något av ett förtäckt hot när man från SAF:s sida antydde att det kunde bli svårigheter att hålla undan för SIF. Det var ett sätt att markera missnöje med att CF träffat uppgörelsen med Konsultföreningen. Men det väsentliga för CF var att man fått skriva på avtalet tillsammans med SIF. Det var ett viktigt organisationspolitiskt steg.

Nytt samverkansorgan

Ingvar Seregard kunde konsten att se runt hörnet, vilket gjorde det svårt att överraska honom. Som läget var kunde SIF tvingas att föra ett tvåfrontskrig: mot LO, mot CF och kanske också mot SALF som ju då stod utanför TCO. Det kom därför som något av en chock för omvärlden när SIF och CF den 26 november 1969 träffade en samarbetsöverenskommelse om central och lokal förhandlingssamverkan på industrins område. SALF anslöt sig till uppgörelsen dagen därpå. Ingvar Seregard hade sett möjligheterna till en trepartskonstellation som skulle representera alla industrins tjänstemän oavsett facklig tillhörighet. Ett sådant samverkansorgan skulle få en mycket stark ställning på arbetsmarknaden och utgöra en motvikt till LO:s krav på hegemoni. Samtidigt hade positionerna flyttats fram gentemot SAR. Sekretessen hade varit i det närmaste total. Det märkliga är att inga läckor uppstod under resans gång. Förrädare, var SACOs omdöme om samarbetsavtalet och uteslutning var på tal. Men SACO fick acceptera vad som inträffat. CF:s ställning inom SACO var så stark och dessutom ekonomiskt betydelsefull att hotet närmast kunde betraktas som spel för galleriet. Och nästa överraskning var inte långt borta. Dagen före Lucia träffade SIF/SALF/CF ett femårsavtal för 1970-74 som byggde på tankegångar i EFO-rapporten. Borta var med ett veritabelt alexanderhugg LO:s förväntningar och krav på totalsamordning.

Kartelldiskussioner

Industritjänstemännen hade lyckats med att förena organisationspolitisk framsynthet och hänsyn till samhällsekonomin. Med femårsavtalets tillkomst skapade vi en inkomstpolitik i landet som byggde på ett realistiskt underlag, framhåller Alfred Nettelbrandt. Avtalets innehåll var målmedvetet styrt av tjänstemännen själva. Att avtalet dessutom syftade till att främja näringslivets lönsamhet och begränsa kostnadsinflationen i Sverige förringade ingalunda dess värde.

De tre förbunden skapade nu ett nytt forum för samverkan: ISAM (industrins samverkande tjänstemannaförbund). Inom ISAM kunde varje förbund vart och ett för sig fatta suveräna beslut. Förbundsledningarna kunde t.o.m. genom veto förhindra att ISAM rekommenderade vissa åtgärder. Detta berodde naturligtvis på att den ömsesidiga misstron mellan förbunden inte försvunnit över en natt. Efterhand normaliserades relationerna och kraven på extrem förbundssuveränitet dämpades ner. Förutsättningarna för en fastare samverkan förbättrades och någon form av förhandlingskartell började diskuteras.

Fel ordförande?

Många har spekulerat kring betydelsen av ordförandevalet på TCO:s kongress för PTK:s bildande. Hösten 1969 hade ordföranden Otto Nordenskiöld meddelat att han skulle lämna centralorganisationen för att bli chef för Sveriges Radio. Redan under överläggningarna TCO-SALF hade principiella diskussioner förts om TCO:s framtid. Det hade framförts att det skulle innebära en fördel om TCO förändrades till att även ägna sig åt förhandlingsfrågor. SIF hade framhållit att detta förutsatte en ordförande med förhandlingsvana men även att man införde ett regelverk som allmänt kunde accepteras inom olika sektorer. Med den utgångspunkten var Lennart Bodström diskvalificerad.

Inför kongressen hade SIF bestämt sig för att satsa på John Östlund. Situationen blev komplicerad när denne förklarade att han tänkte avgå vid 60 års ålder (1973) och därför inte ville komma i fråga. Det blev många turer. SIF lanserade sin förbundsdirektör Arne H Nilstein och konkurrenten var TCO:s biträdande direktör Lennart Bodström. Det rådde ingen tvekan om att Nilsteins fackliga erfarenhet var betydligt större men han lyckades inte få tillräcklig uppslutning från andra förbund. Och som tidigare nämnts: SALF:s ledamöter saknade rösträtt. Efter en uppslitande diskussion valdes Lennart Bodström. Följden blev att SIF sedan inte stödde TCO:s verksamhet. Frågan i efterhand är om SIF verkligen skulle accepterat att ge TCO förhandlingsuppdrag. TCO hade ju tidigare misslyckats rejält i den rollen. Det verkar dock inte särskilt sannolikt att planerna på PTK dök upp som ett resultat av händelseförloppet på TCO-kongressen. Snarare var ISAM en definitiv anledning att utöka samarbetet för att få en enhetlig samverkan på den privata sektorn.

Presidieöverenskommelsen

Senhösten 1971 talades det om en facklig islossning, även om årstiden var fel. Den 15 november offentliggjordes ett uttalande av TCO:s och SACO:s presidier, som syftade till ett långtgående samarbete mellan centralorganisationerna. Förslaget till samverkan innebar att det inom den offentliga sektorn och servicesektorn skulle skapas en motsvarande eller likartad förhandlingssamverkan som inom industrin, d.v.s. ISAM. Men uttalandet gick betydligt längre än så. Samarbetet skulle utsträckas att omfatta facklig verksamhet i vidaste bemärkelse, d.v.s. ställningstaganden till frågor som avsåg samhällsekonomi, arbetsmarknadspolitik, arbetsmiljö, utbildning etc. Intressant i just detta sammanhang är intentionerna om att målet var “att från respektive organisationer överföra förhandlingsrätten till gemensamma samverkansorgan, som därefter vidareutvecklar och fullföljer samverkan”. Detta skulle ske sektorsvis. Bildandet av PTK kan ses som ett naturligt steg efter deklarationerna i presidieöverenskommelsen.

Resultatet av presidieförslaget blev synnerligen blygsamt. Mellan SACO och TCO-S hölls några protokollsförda sammanträden men någon förhandlingssamverkan värd namnet blev det aldrig. TCO-S hade större intresse av att samarbeta med Statsanställdas Förbund. På den kommunala sidan kände inte SACO-förbunden för att uppträda gemensamt med TCO-K. Möjligen kan man hävda att den gemensamma presidieöverenskommelsen innebar att TCO nu i praktiken erkände SACO och insåg att konfrontation inte ledde till några realistiska resultat.

Gemensamt förhandlingsorgan

Inom TCO fanns vid denna tidpunkt TCO:s privattjänstemannakommitté (TCO-P), som närmast var att betrakta som ett informationsorgan. I motsats till TCO-S och TCO-K saknade TCO-P förhandlingsuppgifter. 1971 blev Ingvar Seregard ordförande och TCO-P tillsatte för första gången en förhandlingsdelegation med uppdrag att förhandla med SAF om rätt till ledighet för studier. Året därpå gjorde man en förhandlingsframställan till SAF om representation för de anställda i bolagsstyrelserna, vilket SAF omedelbart avvisade. Mera intressant är att TCO-P våren 1972 genomförde en undersökning om förbundens inställning i organisations- och samarbetsfrågor. Enkäten fick till följd att Ingvar Seregard fick i uppdrag att utarbeta ett förslag till framtida organisation och arbetsuppgifter och att undersöka förutsättningarna för att upprätta ett för förbunden gemensamt förhandlingsorgan.

Den tanke som säkert föresvävade många var att det handlade om att skapa en motsvarighet till TCO-S och TCO-K. Så långt var också TCO:s ordförande Lennart Bodström nöjd med utvecklingen. När förslaget till det nya samverkansorganet, Privattjänstemannakartellen (PTK), lades fram hade det en helt annan struktur. Inte bara TCO-förbund utan även en del förbund inom SACO skulle omfattas. Skillnaden var att TCO-förbunden skulle ha skyldighet att vara med medan SACO-förbunden skulle beviljas inträde efter särskild prövning. Det handlade helt enkelt om ett utvidgat ISAM. Alla TCO-förbund uppskattade inte den nya ställning SACO-förbunden skulle få, eftersom de konkurrerade om medlemmar med dem. De ansåg att SACO-förbunden genom PTK skulle få en helt annan legitimitet än tidigare.

Frivillig anslutning

Möjligheterna att hindra bildandet av PTK var dock starkt begränsade eftersom SIF, SALF och HTF redan godkänt Ingvar Seregards förslag. Sett ur ett TCO-perspektiv hade PTK en alldeles för löslig anknytning till centralorganisationen som uppläggningen var. PTK:s stadgar skulle bara anmälas till TCO och anledningen till detta var naturligtvis att SACO-förbunden knappast ville vara med i en organisationsövergripande kartell, vars stadgar måste godkännas av den ena centralorganisationen.

TCO:s ordförande Lennart Bodström arbetade hela tiden för att kartellen skulle verka inom TCO:s ram och han kunde inte heller acceptera att förbund, som var tveksamma till PTK, ändå måste ansluta sig. Under TCO-kongressen 1973 ventilerades olika kompromissförslag och resultatet av de stadgar som kongressen antog blev att TCO-förbunden skulle vara anslutna till PTK med antalet medlemmar i enskild tjänst. Det fanns dock en ventil. De förbund som före den 1 oktober 1973 anmälde att de önskade stå utanför kartellen fick rätt att göra detta. Under följande år anslöt sig dock alltfler TCO-förbund till kartellen. Undantag är framför allt dåvarande Bankmannaförbundet och Försäkringstjänstemannaförbundet. Deras ställningstagande var egentligen ganska naturligt. Deras motparter tillhörde inte SAF och själva dominerade de sina avtalsområden. SACO-förbunden spelade vid denna tid blygsamma roller.

Bildandet

PTK:s konstituerande stämma ägde rum den 16 juni 1973. Ingvar Seregard framhöll i sitt tal bl.a att kartellen “ligger i linje med våra ideella målsättningar att försöka få en enhetlig tjänstemannarörelse. Vi har den övertygelsen att det här inte sker genom tvång men att det sker genom en blandning av fasthet, konsekvens och öppenhet för nya lösningar.” Stämmans ombud representerade SIF, SALF, HTF och CF. Inträdesansökningar förelåg från sex SACO-förbund, som enhälligt beviljades inträde. Och det som ingen under decennier trodde skulle bli verklighet skedde till slut - bildandet av ett samverkansorgan över organisationsgränserna.

 


[1] SAR upphörde den första juli 2002 och går då upp i den nya organisationen Sveriges Arkitekter.


Dessa sidor är publicerade av TAM-Arkiv i syfte att tillgängliggöra de arkiv vi förvaltar för våra medlemmar och relaterade arkivdeponenter inom tjänstemanna- och akademikergrupperna och att bilda kunskap om deras historia och samhällsbetydelse.