Forskning och litteratur om PTK
Madeleine Wänseth: Privattjänstemannakartellens tillkomst – samt – förslag till två forskningsprojekt. Stockholm. 1984. Förstudie.
PTK:s historia
Privattjänstemannakartellen - PTK bildades på TCO:s (Tjänstemännens centralorganisation) kongress 1973. Tanken bakom PTK var att kunna samordna förhandlingar genom en förhandlingskartell som representerade en enad tjänstemannarörelse. Detta innebar att man skulle samarbeta över gränserna mellan TCO och Sveriges akademikers centralorganisation (Saco). Ordförande för PTK blev Sif:s förhandlingsdirektör Ingvar Seregard, som även varit en drivande kraft bakom bildandet av PTK. 2005 byttes namnet, men man behöll förkortningen PTK. Det nuvarande namnet är Förhandlings- och samverkansrådet PTK
Läs mer »I PTK:s arkiv
Bilder från PTK:s historia
Nedan finns ett bildspel med ett tiotal bilder från historien.
Rådgivaren
1982 lät PTK göra en 25 minuter lång informationsvideo, ”Rådgivaren”, om försäkringar. I rollerna fanns stora delar av den svenska skådespelareliten, med namn som Lars Amble och Ewa Fröling. Här ser du filmaffischen som skulle sättas upp på arbetsplatsen för att locka till den filmvisning som anordnades. På baksidan finns utförliga instruktioner till den som arbetar med försäkringsinformation till tjänstemän, om hur filmen kan ges så mycket uppmärksamhet som möjligt: ”placera Tv:en på någon strategiskt bra plats där många passerar och kan stanna ett tag. T ex kaffehörnan, receptionen eller matsalen”. Det ingick även en folder som kunde delas ut i samband med visningen.
Nedan ser du den dramatiska finalen i den 25 minuter långa filmen. Rådgivaren (Lars Amble) är färdig med sin föreläsning och ska bara tacka för sig och lämna lokalen…
Kampanjmaterial
PTK har också drivit verksamhet för att bilda opinion i viktiga frågor. Bilderna nedan är annonser som riktar sig mot allmänheten och politiker och syftar till att visa på skeva förhållanden när det gäller pensioner och löner.
Händelser i PTK-historien
1975
Den första kraftmätningen med Arbetsgivareföreningen (SAF). En storkonflikt är hotande nära när parterna till sist accepterar medlingskommissionens slutbud. För PTK är uppgörelsen av stor betydelse. Genom ett löneutvecklingsavtal får PTK ett principiellt genombrott för en ideologiskt central fråga.
1976
Konflikt bryter ut rörande en för de privata tjänstemännen ytterst väsentlig fråga: pensionen. Förhandlingarna strandar och de åtgärder som tillgrips är blockad mot övertid och nyanställning samt förbud mot resor utanför ordinarie arbetstid. Detta drabbar omkring 425 företag med 180 000 tjänstemän och även dessa begränsade konfliktåtgärder slår hårt mot företagen.
1976
Arbetsmiljöavtalet träffas mellan SAF, LO och PTK. Där finns regler som syftar till att stärka samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare för att uppnå en tillfredsställande arbetsmiljö. Det rör även skyddsombuds rätt till information och arbetsgivares skyldighet att aktivt verka för att skaffa fram sådan och ställa den till förfogande, rätt för skyddsombud att medverka vid planering och genomförande av undersökningar på arbetsmiljöområdet m.m.
1983
PTK och LO träffar avtal med SAF om åtgärder för jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet (jämställdhetsavtalet). Avtalet anger mål för jämställdhetsarbetet inom olika områden och utgör riktlinjer för vad som lokalt ska eftersträvas.
1991
Bertil Rehnberg, före detta generaldirektör i AMS och medlare i avtalskonflikter, utses under våren till regeringens förhandlare utan att PTK var tillfrågat eller representerat till skillnad från bland annat SAF och LO. Rehnbergs uppdrag är att genomdriva statlig inkomstpolitik. Med kraft gör PTK klart att kartellen är emot statlig inkomstpolitik och för den fria förhandlingsrätten.
2000-talet
Styrelsen i PTK tar under denna period tag i frågan om vilken roll PTK ska ha, bestämmer vilka frågor som ska vara PTKs och anpassar organisationen därefter. Arbetsmiljö, omställningsavtal, pensioner och försäkringar, samt inflytandefrågor är vad PTK ska ägna sig åt. Förändringsarbetet är inte lätt men organisationen anpassas till verkligheten.
2006
Efter tolv års förhandlande träffar PTK och Svenskt Näringsliv ett nytt pensionsavtal. Ett avtal som anses långsiktigt bra för medlemmarna. Förhandlingarna svänger och uppfattningar ändras hos såväl motparter som internt inom PTK-familjen. Förhandlingschefsgruppens arbete gör det möjligt för uppgörelsen att komma till stånd. Detta betraktas som ett stort genombrott för PTK.
Röster från PTK:s tillkomst
Under den här rubriken har vi samlat några intervjuer med människor som var med när PTK kom till. Det är Harry Rågvik som har gjort intervjuerna och sammanställt texterna. Här följer Rågviks egen text om bildandet av PTK:
Fackligt nytänkande på 70-talet
Under perioden 1955-65 dominerade Landsorganisationen (LO) och Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) helt arbets- och lönemarknaden. Såväl de privatanställdas som de offentliganställda tjänstemännens löner styrdes i praktiken av LO-SAF uppgörelserna. Industriarbetaren var riktkarlen och på den privata sektorn fick Svenska Industritjänstemannaförbundet (SIF) och Sveriges Arbetsledareförbund (SALF) snällt ställa in sig i ledet efter LO och SACO-förbunden i sin tur efter SIF.
Men under 1960-talets andra hälft blåste nya vindar. Efter många år av kamp erhöll de offentliganställda förhandlings- och strejkrätt 1966 och därigenom blev antalet parter på arbetsmarknaden fler än tidigare. SACO tillgrep konflikt på lärarområdet samma år. Den blev framgångsrik vilket ledde till ett starkt missnöje från LO:s sida och krav på totalsamordning av löneförhandlingarna. LO hade nämligen ett löpande avtal på betydligt lägre nivå från 1966 till hösten 1968 och den interna turbulensen blev stor. Även om kritiken naturligtvis främst riktades mot SACO omfattade kravet på totalsamordning även andra tjänstemannagrupper trots att dessa inte på något sätt varit inblandade i lärarkonflikten. LO:s traditionella misstänksamhet mot tjänstemännen hade fått nytt bränsle. LO:s ordförande Arne Geijer framhöll i alla sammanhang att vad tjänstemännen erhöll i procent skulle arbetarna ha i kronor och ören. Den solidariska lönepolitiken hade fått en helt ny innebörd.
Samhällsekonomiska aspekter
När Curt Steffan Giesecke tillträdde som ny VD för SAF 1967 hade han utarbetat ett förslag till förhandlingsform som var synnerligen centralstyrt och i princip omfattade hela arbetsmarknaden. Skissen var inte direkt sanktionerad inom SAF och mer att betrakta som en utgångspunkt för diskussioner men den ledde till separata överläggningar med LO respektive TCO. Det förekom också överläggningar mellan TCO och LO men dessa ledde aldrig till några konkreta resultat. Sannolikt var Arne Geijer klart skeptisk till TCO:s möjligheter att kunna samordna organisationens förbund. SIF var i detta läge säkert ingen anhängare av en totalsamordning, tvärtom. De lönepolitiska värderingar som fanns hos TCO:s förbund på den offentliga sektorn delades inte av SIF.
Det fanns dock ett intressant inslag i de överläggningar som fördes mellan SAF och LO respektive SAF och TCO. Starkare än någonsin tidigare betonade arbetsgivarna de samhällsekonomiska aspekterna på lönepolitiken och framhöll att lönehöjningarna måste hålla sig inom en strikt begränsad samhällsekonomisk ram och att avdrag skulle göras om den överskreds. Resonemanget skulle några år senare slå igenom i det unika femårsavtalet.
Ur fas
Det fanns en klar nervositet, inte minst hos SIF, om vad som skulle kunna inträffa inför 1969 års förhandlingar, när LO:s avtal upphört och vägen låg helt öppen för olika möjligheter. Ett huvudintresse för SIF var givetvis att undvika LO:s inflytande men om detta skulle kunna lyckas måste tjänstemännen på den privata sektorn kunna uppvisa en enad front. De frågor som SIF bestämde sig för att ta upp i överläggningar med SAF berörde indirekt även SALF och Civilingenjörsförbundet (CF), som därigenom skulle ha intresse av att acceptera samma avtal. Vad som kom att påverka SIF:s fortsatta agerande var LO:s krav i december 1968 att den uppgörelse som skulle träffas mellan SAF och LO även skulle styra tjänstemännen. Som ett första steg träffade SIF och SAF i mitten av januari 1969 ett ettårsavtal, som snabbt följdes upp med liknande uppgörelser för SALF och CF. Därmed var den privata tjänstemannasektorn ur fas med LO. Det är möjligt att LO uppfattade tjänstemannaavtalen som en krigsförklaring men de gav industritjänstemän, arbetsledare och civilingenjörer ökad prestige.
SALF och TCO
Om vi ser tillbaka på de organisationspolitiska förhållandena vid denna tidpunkt så var de både intressanta och svårbemästrade. Som det överlägset största förbundet på industrins område drev SIF industriförbundsprincipen, d.v.s. att ett förbund skulle företräda samtliga tjänstemän på arbetsplatsen. Verkligheten var dock en annan. Även om det fanns motsättningar med SALF så respekterade de båda förbunden varandra. De ingick ju också som tunga förbund i den stora TCO-familjen. Det fanns dock hos SALF en rädsla för att förlora förhandlingsrätten.
Den 1 januari 1967 hade SALF lämnat TCO. I första hand gällde tvisten förhandlingsrätten på den statliga sektorn. Förbundet vägrade acceptera att TCO-S skulle företräda SALF. Som SALF såg det innebar det ett allvarligt ingrepp i förbundets suveränitet. SALF begärde att få ett eget huvudavtal och därmed rätt att förhandla på egen hand med Statens Avtalsverk (SAV). Med hänvisning till gällande huvudavtal och stadgar för TCO-S avslog SAV denna begäran. Men tvisten hade också en organisationspolitisk karaktär eftersom den även omfattade frågan om SALF:s organisationsrätt och gränsdragningsfrågor. SALF hade en gammal uppgörelse från 50-talet om vilka grupper av arbetsledare inom stat och kommun förbundet skulle organisera. Den sade SALF upp 1964 för att kunna utvidga sitt rekryteringsområde.
Tillbaka igen
För Ingvar Seregard och SIF var det synnerligen angeläget att få SALF att återgå till TCO, inte minst med tanke på den förhandlingsstrategi som SIF bestämt sig för. 1 april 1969 träffade SIF därför ett samarbetsavtal med SALF där det bl.a. stod att förbunden var ense om att arbeta för en återgång av SALF till TCO. SIF skulle ta initiativ till nya förhandlingar mellan TCO och SALF. Samarbetsavtalet löste upp många knutar mellan de två förbunden. En viktig punkt var att med SAF eller på branschområden där båda förbunden var representerade, skulle förhandlingarna samordnas.
Ingvar Seregard fungerade som observatör för de två delegationer som tillsattes för överläggningarna TCO-SALF. Så småningom nåddes enighet om det förslag som delegationerna lagt fram till TCO:s styrelse som i sin tur överlämnade den verkställda utredningen som eget förslag till kongressen med hemställan om godkännande. Vad som i ett senare perspektiv blev intressant var att SALF visserligen deltog i TCO kongressen 1970 men att ledamöterna enligt stadgarna saknade rösträtt. Denna omständighet kom att spela roll för utgången av valet till ny TCO-ordförande, när ny TCO-ordförande skulle väljas.
CF:s ambitioner
Civilingenjörsförbundet (CF) var från början en stark konkurrent till SIF. Självklart ville SIF som anhängare av industriförbundsprincipen organisera även alla civilingenjörer. Men trots att SIF under en längre tid lyckades hindra CF från att få eget avtal med SAF, så stärkte civilingenjörerna ändå sina positioner. Så sent som 1966 lät SIF arbetsgivarna förstå att om SAF träffade avtal med CF skulle detta uppfattas som en ovänlig handling mot SIF. Det gick så långt att SIF hotade med att vägra träffa avtal med SAF och t.o.m. tänkte tillgripa konfliktåtgärder om CF släpptes fram till förhandlingsbordet. Skrämseltaktiken lyckades och CF fick nöja sig med ett förhandlingsprotokoll som innebar att den uppgörelse som tecknades mellan SIF och SAF även skulle tillämpas för CF och andra berörda SACO-förbund. Samtidigt utkämpade CF en intern strid på hemmaplan eftersom SACO centralt ville in på den privata sektorn. Detta stred av förklarliga skäl helt mot CF:s intressen vars ambition var att företräda alla SACO-förbund på den privata sektorn. Med SIF:s förhandlingschef Ingvar Seregard hade det ändå kommit in mera realism i umgänget mellan SIF och CF. Ett bevis på att positiva förändringar skett var det avtal för konsultbranschen som träffades i mars 1969. Konsultavtalet ledde till bättre relationer med SIF men samtidigt fick CF:s förbundsdirektör Alfred Nettelbrandt informellt en varningssignal från en av direktörerna på Svenska Arkitekters Riksförbund (SAR)[1] och Arbetsgivareföreningen var ju klart irriterad över att konsultavtalet kommit till. Det kunde upplevas som något av ett förtäckt hot när man från SAF:s sida antydde att det kunde bli svårigheter att hålla undan för SIF. Det var ett sätt att markera missnöje med att CF träffat uppgörelsen med Konsultföreningen. Men det väsentliga för CF var att man fått skriva på avtalet tillsammans med SIF. Det var ett viktigt organisationspolitiskt steg.
Nytt samverkansorgan
Ingvar Seregard kunde konsten att se runt hörnet, vilket gjorde det svårt att överraska honom. Som läget var kunde SIF tvingas att föra ett tvåfrontskrig: mot LO, mot CF och kanske också mot SALF som ju då stod utanför TCO. Det kom därför som något av en chock för omvärlden när SIF och CF den 26 november 1969 träffade en samarbetsöverenskommelse om central och lokal förhandlingssamverkan på industrins område. SALF anslöt sig till uppgörelsen dagen därpå. Ingvar Seregard hade sett möjligheterna till en trepartskonstellation som skulle representera alla industrins tjänstemän oavsett facklig tillhörighet. Ett sådant samverkansorgan skulle få en mycket stark ställning på arbetsmarknaden och utgöra en motvikt till LO:s krav på hegemoni. Samtidigt hade positionerna flyttats fram gentemot SAR. Sekretessen hade varit i det närmaste total. Det märkliga är att inga läckor uppstod under resans gång. Förrädare, var SACOs omdöme om samarbetsavtalet och uteslutning var på tal. Men SACO fick acceptera vad som inträffat. CF:s ställning inom SACO var så stark och dessutom ekonomiskt betydelsefull att hotet närmast kunde betraktas som spel för galleriet. Och nästa överraskning var inte långt borta. Dagen före Lucia träffade SIF/SALF/CF ett femårsavtal för 1970-74 som byggde på tankegångar i EFO-rapporten. Borta var med ett veritabelt alexanderhugg LO:s förväntningar och krav på totalsamordning.
Kartelldiskussioner
Industritjänstemännen hade lyckats med att förena organisationspolitisk framsynthet och hänsyn till samhällsekonomin. Med femårsavtalets tillkomst skapade vi en inkomstpolitik i landet som byggde på ett realistiskt underlag, framhåller Alfred Nettelbrandt. Avtalets innehåll var målmedvetet styrt av tjänstemännen själva. Att avtalet dessutom syftade till att främja näringslivets lönsamhet och begränsa kostnadsinflationen i Sverige förringade ingalunda dess värde.
De tre förbunden skapade nu ett nytt forum för samverkan: ISAM (industrins samverkande tjänstemannaförbund). Inom ISAM kunde varje förbund vart och ett för sig fatta suveräna beslut. Förbundsledningarna kunde t.o.m. genom veto förhindra att ISAM rekommenderade vissa åtgärder. Detta berodde naturligtvis på att den ömsesidiga misstron mellan förbunden inte försvunnit över en natt. Efterhand normaliserades relationerna och kraven på extrem förbundssuveränitet dämpades ner. Förutsättningarna för en fastare samverkan förbättrades och någon form av förhandlingskartell började diskuteras.
Fel ordförande?
Många har spekulerat kring betydelsen av ordförandevalet på TCO:s kongress för PTK:s bildande. Hösten 1969 hade ordföranden Otto Nordenskiöld meddelat att han skulle lämna centralorganisationen för att bli chef för Sveriges Radio. Redan under överläggningarna TCO-SALF hade principiella diskussioner förts om TCO:s framtid. Det hade framförts att det skulle innebära en fördel om TCO förändrades till att även ägna sig åt förhandlingsfrågor. SIF hade framhållit att detta förutsatte en ordförande med förhandlingsvana men även att man införde ett regelverk som allmänt kunde accepteras inom olika sektorer. Med den utgångspunkten var Lennart Bodström diskvalificerad.
Inför kongressen hade SIF bestämt sig för att satsa på John Östlund. Situationen blev komplicerad när denne förklarade att han tänkte avgå vid 60 års ålder (1973) och därför inte ville komma i fråga. Det blev många turer. SIF lanserade sin förbundsdirektör Arne H Nilstein och konkurrenten var TCO:s biträdande direktör Lennart Bodström. Det rådde ingen tvekan om att Nilsteins fackliga erfarenhet var betydligt större men han lyckades inte få tillräcklig uppslutning från andra förbund. Och som tidigare nämnts: SALF:s ledamöter saknade rösträtt. Efter en uppslitande diskussion valdes Lennart Bodström. Följden blev att SIF sedan inte stödde TCO:s verksamhet. Frågan i efterhand är om SIF verkligen skulle accepterat att ge TCO förhandlingsuppdrag. TCO hade ju tidigare misslyckats rejält i den rollen. Det verkar dock inte särskilt sannolikt att planerna på PTK dök upp som ett resultat av händelseförloppet på TCO-kongressen. Snarare var ISAM en definitiv anledning att utöka samarbetet för att få en enhetlig samverkan på den privata sektorn.
Presidieöverenskommelsen
Senhösten 1971 talades det om en facklig islossning, även om årstiden var fel. Den 15 november offentliggjordes ett uttalande av TCO:s och SACO:s presidier, som syftade till ett långtgående samarbete mellan centralorganisationerna. Förslaget till samverkan innebar att det inom den offentliga sektorn och servicesektorn skulle skapas en motsvarande eller likartad förhandlingssamverkan som inom industrin, d.v.s. ISAM. Men uttalandet gick betydligt längre än så. Samarbetet skulle utsträckas att omfatta facklig verksamhet i vidaste bemärkelse, d.v.s. ställningstaganden till frågor som avsåg samhällsekonomi, arbetsmarknadspolitik, arbetsmiljö, utbildning etc. Intressant i just detta sammanhang är intentionerna om att målet var “att från respektive organisationer överföra förhandlingsrätten till gemensamma samverkansorgan, som därefter vidareutvecklar och fullföljer samverkan”. Detta skulle ske sektorsvis. Bildandet av PTK kan ses som ett naturligt steg efter deklarationerna i presidieöverenskommelsen.
Resultatet av presidieförslaget blev synnerligen blygsamt. Mellan SACO och TCO-S hölls några protokollsförda sammanträden men någon förhandlingssamverkan värd namnet blev det aldrig. TCO-S hade större intresse av att samarbeta med Statsanställdas Förbund. På den kommunala sidan kände inte SACO-förbunden för att uppträda gemensamt med TCO-K. Möjligen kan man hävda att den gemensamma presidieöverenskommelsen innebar att TCO nu i praktiken erkände SACO och insåg att konfrontation inte ledde till några realistiska resultat.
Gemensamt förhandlingsorgan
Inom TCO fanns vid denna tidpunkt TCO:s privattjänstemannakommitté (TCO-P), som närmast var att betrakta som ett informationsorgan. I motsats till TCO-S och TCO-K saknade TCO-P förhandlingsuppgifter. 1971 blev Ingvar Seregard ordförande och TCO-P tillsatte för första gången en förhandlingsdelegation med uppdrag att förhandla med SAF om rätt till ledighet för studier. Året därpå gjorde man en förhandlingsframställan till SAF om representation för de anställda i bolagsstyrelserna, vilket SAF omedelbart avvisade. Mera intressant är att TCO-P våren 1972 genomförde en undersökning om förbundens inställning i organisations- och samarbetsfrågor. Enkäten fick till följd att Ingvar Seregard fick i uppdrag att utarbeta ett förslag till framtida organisation och arbetsuppgifter och att undersöka förutsättningarna för att upprätta ett för förbunden gemensamt förhandlingsorgan.
Den tanke som säkert föresvävade många var att det handlade om att skapa en motsvarighet till TCO-S och TCO-K. Så långt var också TCO:s ordförande Lennart Bodström nöjd med utvecklingen. När förslaget till det nya samverkansorganet, Privattjänstemannakartellen (PTK), lades fram hade det en helt annan struktur. Inte bara TCO-förbund utan även en del förbund inom SACO skulle omfattas. Skillnaden var att TCO-förbunden skulle ha skyldighet att vara med medan SACO-förbunden skulle beviljas inträde efter särskild prövning. Det handlade helt enkelt om ett utvidgat ISAM. Alla TCO-förbund uppskattade inte den nya ställning SACO-förbunden skulle få, eftersom de konkurrerade om medlemmar med dem. De ansåg att SACO-förbunden genom PTK skulle få en helt annan legitimitet än tidigare.
Frivillig anslutning
Möjligheterna att hindra bildandet av PTK var dock starkt begränsade eftersom SIF, SALF och HTF redan godkänt Ingvar Seregards förslag. Sett ur ett TCO-perspektiv hade PTK en alldeles för löslig anknytning till centralorganisationen som uppläggningen var. PTK:s stadgar skulle bara anmälas till TCO och anledningen till detta var naturligtvis att SACO-förbunden knappast ville vara med i en organisationsövergripande kartell, vars stadgar måste godkännas av den ena centralorganisationen.
TCO:s ordförande Lennart Bodström arbetade hela tiden för att kartellen skulle verka inom TCO:s ram och han kunde inte heller acceptera att förbund, som var tveksamma till PTK, ändå måste ansluta sig. Under TCO-kongressen 1973 ventilerades olika kompromissförslag och resultatet av de stadgar som kongressen antog blev att TCO-förbunden skulle vara anslutna till PTK med antalet medlemmar i enskild tjänst. Det fanns dock en ventil. De förbund som före den 1 oktober 1973 anmälde att de önskade stå utanför kartellen fick rätt att göra detta. Under följande år anslöt sig dock alltfler TCO-förbund till kartellen. Undantag är framför allt dåvarande Bankmannaförbundet och Försäkringstjänstemannaförbundet. Deras ställningstagande var egentligen ganska naturligt. Deras motparter tillhörde inte SAF och själva dominerade de sina avtalsområden. SACO-förbunden spelade vid denna tid blygsamma roller.
Bildandet
PTK:s konstituerande stämma ägde rum den 16 juni 1973. Ingvar Seregard framhöll i sitt tal bl.a att kartellen “ligger i linje med våra ideella målsättningar att försöka få en enhetlig tjänstemannarörelse. Vi har den övertygelsen att det här inte sker genom tvång men att det sker genom en blandning av fasthet, konsekvens och öppenhet för nya lösningar.” Stämmans ombud representerade SIF, SALF, HTF och CF. Inträdesansökningar förelåg från sex SACO-förbund, som enhälligt beviljades inträde. Och det som ingen under decennier trodde skulle bli verklighet skedde till slut – bildandet av ett samverkansorgan över organisationsgränserna.
[1] SAR upphörde den första juli 2002 och går då upp i den nya organisationen Sveriges Arkitekter.
Ingvar Seregard, förhandlingsdirektör Sif
Samverkan över organisationsgränserna
– Även PTK har en förhistoria som sträcker sig ganska långt tillbaka i tiden, berättar Ingvar Seregard. SAF hade så småningom upptäckt att SIF hade blivit alltför starkt för att kunna manövreras företagsvis och krävde då centralt avtal. Avtalet bestämde löneökningarnas storlek och SIF accepterade ett något lägre utfall i procent räknat än LO och detta förhållande accepterades av Landsorganisationen. Det blev inga djupare störningar.
Detta fungerade fram till 1966, när SACO omedelbart begagnade den nyförvärvade strejkrätten för att tillgripa konflikt på lärarområdet och genomdrev löneökningar som låg högt över vad LO godtagit i sitt treårsavtal. Inom SACO var man tom så nöjd över utfallet att man offentligt framhöll att resultatet visade hur stark centralorganisationen blivit. För LO blev det enorma bekymmer med stor inre turbulens.
– LO-ledningen markerade sitt ogillande mycket kraftigt och framhöll att det i fortsättningen
skulle bli det utfall som SAF och LO kom överens om, framhåller Ingvar Seregard. Varken TCO-sidan eller SACO-sidan skulle en gång till kunna revoltera på det sätt som skett på lärarområdet.
Skepsis mot TCO
– Självklart var vi oroade över den uppkomna situationen och inom TCO började vi fundera över hur vi skulle kunna vända utvecklingen. Situationen just då var ju den att SALF stod utanför TCO. Samtidigt hade Handelns Arbetsgivareförbund(HAO) med vissa delar gått in i SAF. I det läge vi talar om hade SIF ca 90 % av TCO-medlemmarna på SAF-området och HTF ca 10 %. Frågan var om TCO kunde fungera som samordnare av förhandlingarna mot SAF. Då måste man komma ihåg att TCO vid ett tidigare tillfälle fick mandat att förhandla med SAF. Resultatet blev mycket dåligt och ledde till enorma motsättningar mellan TCO och SIF. Därför fanns det en allmän skepsis mot TCO:s sätt att hantera lönefrågor.
– Men i det läge som uppkommit accepterades trots allt att LO och TCO gemensamt skulle överlägga för att se om parterna kunde hitta en gemensam linje, säger Ingvar Seregard det tillsattes en grupp med en representant för vardera SIF och HTF tillsammans med TCO:s ordförande och sedvanliga experter. Redan på ett tidigt stadium i överläggningarna med LO framkom att tjänstemannasidan inte alls var samordnad.
Både HTF och SIF var beredda att acceptera en viss sämre löneutveckling än på arbetarsidan. Men när vi i slutskedet undersökte TCO:s beräkningar kunde vi konstatera att de väsentligt skilde sig från SIF:s. Utredningschefen Jonasson visade att SIF:s förlust innan man gått i förhandlingar med SAF, var närmare tre procent i förhållande till LO. Detta stämde definitivt inte med vad TCO påstått. SIF ansåg sig inte kunna stödja överenskommelsen och förhandlingarna strandade.
LO:s hårda linje
TCO gjorde upprepade försök att få i gång nya förhandlingar, vilket SIF motsatte sig eftersom SIF ansåg att förutsättningar saknades under de förhållanden som skisserats. Treårsperioden gick och LO förklarade för SAF att Landsorganisationen skulle se till att hela arbetsmarknaden fångades in i det nya avtalet. Det var ett bekymmersamt läge för SAF och inom SIF började vi laborera med tankegångar om att vid ett tillfälle ta en större engångsförlust men samtidigt hitta en linje om var försvarbar på längre sikt. Resonemang fördes om att bara föra fram några få krav till SAF: kompensation för eftersläpningen gentemot andra grupper under treårsperioden, allmänna villkor och organisationspolitiskt att avtalet skulle gälla hela tjänstemannasidan.
– Det var i första hand SALF som vi tänkte på inom SIF. Vi ville ju inte riskera att sälja bort något som arbetsledarna sedan skulle få extra, minns Ingvar Seregard. SAF:s intresse just då var inte särskilt stort eftersom SAF vägrade tro att LO verkligen skulle hävda den hårda linjen mot tjänstemännen. Men nära årsskiftet fick SAF klart för sig att LO till och med var berett till konflikt för att nå sitt mål. För oss på SIF var LO:s inställning ingen nyhet men det snabba tempot överraskade oss. I december tog SAF en underhandskontakt med SIF och frågade om vi fortfarande stod fast vid att träffa en central överenskommelse på de tre punkter SIF tidigare fört fram. Och kanske framför allt: fanns intresse att inleda mer långsiktiga diskussioner?
– SIF svarade ja på SAF:s propå och under julhelgen pågick ett intensivt arbete med både delegationer och experter inne. Vi lyckades hålla undan media och marknaden togs med överraskning i mitten av januari då SIF och SAF träffade ett ettårigt avtal. Den organisationspolitiska delen var inte offentligt nertecknad men SAF underrättade både SALF och CF om vilka villkor som gällde. SALF och CF träffade senare samma avtal som SIF samtidigt som överenskommelser antogs mellan SIF-SALF och SIF-CF.
Unikt femårsavtal
Därmed hade definitivt något nytt inträffat på svensk arbetsmarknad. Ingvar Seregard hade pragmatisk som han var inlett samarbete i organiserade former med ett förbund som stod utanför TCO och med Civilingenjörsförbundet, som genom SIF:s agerande inte tidigare kunnat erhålla något eget avtal med SAF. På detta sätt förlorade SACO möjligheterna att komma in på den privata sektorn, något som CF inte alls var anhängare av, lika lite som SIF varit av TCO:s inhopp.
– Den nya organisationen tog sig namnet ISAM (Industrins samverkande tjänstemannaförbund) men varje förbund hade kvar sin beslutanderätt och den gällde då även direkt under förhandlingarna, berättar Ingvar Seregard. Det skilde sig från PTK, där förbunden i slutskedet fick motsvarande rätt att förhandla var för sig. Samtidigt var vi överens om att undersöka möjligheterna att på sikt åstadkomma en fastare organisation. Samtidigt fortsatte förhandlingarna med SAF om ett långtidsavtal och dagen efter Lucia 1970 träffade vi ett unikt femårsavtal. Utan att gå in på konstruktionen i detalj så var utgångspunkten att berättigad hänsyn skulle tas till den samhällsekonomiska utvecklingen, vilket var något nytt i sig. Vi ville på detta sätt undvika inflationseffekter. Förutsättningen för att lyckas med detta var att en motsvarande uppgörelse träffades av LO. Så blev inte fallet vilket ledde till komplikationer för tjänstemännen i slutet av femårsperioden.
Demokratisk balans
Men femårsavtalet gav förbunden andrum för att successivt utveckla organisationen och skapa något helt nytt: Privattjänstemannakartellen, framhåller Ingvar Seregard. Kontakt togs med HTF, som hade ett klart intresse, eftersom HAO som jag tidigare nämnt gått in i SAF. SIF hade också rett upp gränsdragningsproblemen med HTF. Vi förhandlade om hur den nya konstruktionen skulle kunna se ut. HTF var i detta läge mycket aktivt – och det väsentliga inslaget gällde balansen mellan förbunden. Vi gjorde därför en fördelning, som innebar att det största förbundet aldrig skulle ha majoritet i något organ. Detta synsätt kom också att prägla den nya organisationen lokalt. För att få kartellen att fungera på alla plan var den demokratiska balansen en förutsättning.
– Samtidigt var det viktigt att CF fick representera övriga förbund inom SACO så att man i en central förhandling inte fick orosmoment genom en mängd förbund som kunde vara svåra att hålla i. CF åtog sig den rollen, säger Ingvar Seregard, och var säkert nöjd med utvecklingen eftersom det innebar att SACO inte kom in på det privata området, vilket var något av en hjärteangelägenhet för CF.
SALF tillbaka
För SIF och HTF var det viktigt att SALF skulle återinträda i TCO och detta diskuterades mellan förbunden. SALF krävde att SIF skulle följa överläggningarna med TCO med en representant och den rollen åtog sig Ingvar Seregard.
– Överläggningarna mellan TCO och SALF var allt annat än lätta, minns Ingvar Seregard, och i slutskedet fick jag begära fullmakt från båda parterna att lägga fram ett slutgiltigt förslag som både TCO och SALF accepterade. Det var ingalunda problemfritt men huvudsaken var att SALF kom tillbaka till TCO-kretsen igen. Därmed fanns nu tre tunga TCO-förbund, som var dominerande på SAF-området och CF med starkt intresse att få med övriga SACO-förbund i samarbetet.
Tuffa regler
TCO:s ledning däremot intog en negativ attityd till vad förbunden på den privata sektorn kommit fram till. Tillsammans med främst Bankmannaförbundets dåvarande ledning, Försäkringstjänstemannaförbundet och andra förbund med medlemmar på den privata sektorn drev man en hård linje för att hindra att PTK skulle bildas. Man måste komma ihåg att framför allt Bankmannaförbundet hade avtal som helt utestängde akademikergrupperna. TCO-förbund utanför SAF hade inte alls den erfarenheten av akademikerförbundens framväxt som SIF hade på SAF-området. De upplevdes som väldigt svaga. Det var därför ingen svårighet för TCO:s ledning att förmå de här förbunden att gå på en annan linje. Detta misslyckades på TCO-kongressen 1973 och i slutskedet blev det en överenskommelse baserad på PTK:s faktiska organisation, säger Ingvar Seregard. Inget förbund skulle tvingas gå in i PTK men med tiden anslöt sig ändå majoriteten successivt till kartellen. Vad som betydde mycket vid PTK:s tillkomst var att alla gamla organisationsstrider mellan förbunden klarades upp. Det gällde även för dem som senare kom in i PTK. Det var tuffa regler med mycket klara gränsdragningsförhållanden som skrevs in i stadgarna och det skulle svida ekonomiskt att bryta mot dem.
PTK träffade inte bindande avtal för de anslutna förbunden men det fanns en stadgeenlig skyldighet att förhandla gemensamt. Men när motparten lagt ett slutgiltigt förslag eller det var fråga om konflikt eller ej kunde varje förbund reservera sig och fortsätta förhandla på egen hand och ta en egen konflikt. Det fanns således en demokratisk spärr i systemet.
Vertikal princip
– Jag har för min del upplevt utvecklingen som i första hand SIF:are, framhåller Ingvar Seregard. SIF var en vertikal organisation och när PTK kom till var det i princip den filosofin som blev bärande för konstruktionen. Skulle SIF som största förbund svara för alla medlemmar, måste vi också kunna förklara för arbetsledare och civilingenjörer utanför SIF att de hade samma intressen som SIF:s när man kommer till vägs ände i förhandlingarna och arbetsgivarna står med enorma konfliktresurser som man omöjligt kan bortse ifrån. PTK blev på sitt sätt en vertikal organisation, där förbunden behöll sin identitet och den egna förhandlingsrätten.
Björn Bergman, förbundssekreterare SALF
– SALF hade lämnat TCO den 1 januari 1968, berättar Björn Bergman. Anledningen var att SALF begärt ett eget huvudavtal och därmed rätt att förhandla med Statens Avtalsverk. Våra relationer med SIF var inte heller de bästa vid den här tidpunkten. För SALF var det en huvudfråga att vi skulle komma fram till förhandlingsbordet med SAF, som SIF till viss del kunde blockera i kraft av sin storlek.
I avtalet SIF-SALF-CF med SAF från 1969 skrevs in att parterna under året skulle fortsätta överläggningarna för att träffa ett mera långsiktigt avtal. Samtidigt inleddes överläggningar mellan SIF, SALF och CF som resulterade i ett första samarbete inom ramen för ISAM (Industrins samverkande tjänstemannaförbund). Det var uppmarschen till PTK.
Inflytande
– Det var en lång utvecklingsprocess inom SALF med intensiva diskussioner om PTK:s stadgar. Våra egna ambitioner och bevekelsegrunder för att arbeta för PTK:s bildande var att vi skulle säkerställa vårt eget inflytande över förhandlingsverksamheten samtidigt som vi fick kontroll över andras genom det regelsystem som kartellen byggde på, framhåller Björn. Genom att styrelsen samtidigt utgjorde liten förhandlingsdelegation var vi alltid representerade. Fördelningen i stora förhandlingsdelegationen var också ett väsentligt argument i våra diskussioner. Av mycket stor betydelse var också representationsreglerna för PTK-L, som gav oss ett lokalt fackligt inflytande. Men vad som avgjorde SALF:s ställningstagande till PTK var den stadgeenliga möjligheten att kunna fortsätta förhandla på egen hand. Därför köpte vi regelverket trots att det innehöll andra bestämmelser som vi inte alls gillade. Det var något av en tvångströja men Ingvar Seregard ville ha kontrollen över alla förbund inklusive sitt eget. Och taktiskt sett var det omöjligt för oss just då att omförhandla vårt samarbets- och gränsdragningsavtal med SIF.
– Samtidigt är det ingen tvekan om att kartellen som sådan i betydande omfattning kom att stärka tjänstemannaintressena totalt sett. Förhandlingsverksamheten mot främst SAF och andra arbetsgivareorganisationer fick en helt annan tyngd än tidigare och även på andra områden nådde PTK framsynta resultat. Att sedan utvecklingen tog en annan väg förringar inte PTK:s insatser.
Motvikt till LO
– För Ingvar Seregard kanske TCO-kongressens val av ny ordförande spelade in som personligt motiv men för SALF:s interndebatt om PTK saknade det helt betydelse. SALF och SIF hade ett mycket gott samarbete när PTK byggdes upp men samtidigt låg det i vårt intresse att SIF inte skulle bli alltför starkt. TCO balanserade i våra ögon SIF.
– Vi var något överraskade på TCO-kongressen över framför allt Bankmannaförbundets och Försäkringstjänstemannaförbundets negativa inställning till PTK, framhåller Björn Bergman, men det var ingen stor fråga för vår del. I efterhand kan man konstatera att det kanske var ett klokt beslut. De har kunnat bevara sin självständighet och dominerat förhandlingarna på sina avtalsområden. Vad som också spelade in var att Bankmannaförbundets ledning inte var några vänner av SACO och nog ansåg akademikerförbunden fackligt svaga.
– Under 60- och 70-talen ifrågasattes och angreps arbetsledarna av LO. Det var en allmänt negativ inställning till våra medlemmar, berättar Björn Bergman. Självstyrande grupper lanserades och arbetsledarna skulle bort. PTK blev en motvikt till LO och därmed ett gott skydd för tjänstemannaintressena. Det var mycket viktigt för oss att ha stödet från PTK. Samtidigt upplevde vi oss som en brygga mellan LO och de typiska tjänstemannaorganisationerna och hade ambitionen att vara något av en ”speaking” partner och medlare för ett utvidgat samarbete. Och sådana förhoppningar infriades ju 1977 även om LO och PTK efter några år gick skilda vägar.
Rune Synnelius, VD för Sveriges Väg – och Vattenbyggarnas Riksförbund, SVR
SACO-förbunden vann på att gå med i PTK
– Det var rent kaos på SACO 1973 när PTK bildades, berättar Rune Synnelius. Det berodde dels på sviterna efter den misslyckade konflikten 1973 dels på dragkampen om inflytandet på den privata sektorn.
På 60-talet fanns i stort sett tre betydelsefulla grupper: civilingenjörer, civilekonomer och jurister. De var ofta i företagsledande ställning och helt ointresserade av facklig verksamhet. CF ägnade sig åt den offentliga sektorn och då framför allt åt kommunerna. Men med tiden blev trycket större på civilingenjörerna och de började organisera sig ute på företagen och lokala avdelningar bildades.
Samarbete istället för konflikt
– SIF betraktade mer eller mindre den privata sektorn som sitt revir och hindrade CF från att träffa avtal med SAF, framhåller Rune Synnelius. Men Ingvar Seregard hade en pragmatisk inställning. Han förstod att CF lyckats etablera sig på den privata sektorn och underskattade inte heller CF:s styrka. För att nå den position han önskade började han därför istället samarbeta med CF. Målet var att skapa en enad tjänstemannafront som skulle kunna fungera som motvikt till Landsorganisationen.
– Som ett första led kom samarbetsavtalet mellan SIF/SALF/CF 1969 och CF erhöll äntligen den partsställning förbundet eftersträvat under många år. SACO kände inte till att det fanns ett hemligt avtal om dubbelorganisering och detta förnekades i alla sammanhang av CF.
Inom SACO såg man nu hela den privata sektorn gå förlorad. Bertil Östergren tog kontakt med mig och bad mig komma över till SACO för att ta hand om den privata sektorn. Han kunde ingenting om förhållandena där, minns Rune Synnelius.
Utträdesansökan
– Samarbetsavtalet som hade förhandlats fram i största hemlighet och utan att SACO på något sätt underrättats skärpte motsättningarna med CF. På SACO-kansliet fanns några militanta personer som menade att en utväg var att strejka sig till partsställning mot SAF men det var förstås inte någon särskilt realistisk inställning. Tåget hade redan gått. Alfred Nettelbrandt insåg klart möjligheten för CF att bli akademikernas SIF och han skydde inga medel för att hävda CF:s intressen, framhåller Rune Synnelius. Civilekonomerna delade CF:s uppfattning men annars var intresset just då ljumt från omvärlden.
När den interna tvisten drivits till sin spets kom SACO-konflikten 1971 och den begagnade CF på ett skickligt och fördomsfritt sätt. Alfred Nettelbrandt ställde ultimatum. CF skulle ta hand om den fackliga bevakningen av hela den privata sektorn. När SACO inte gick med på detta, begärde CF utträde ur SACO. Mitt under den stora konflikten låg alltså SACOs näst största förbund med en utträdesansökan, något som inte gjorde tillvaron mindre komplicerad, säger Rune Synnelius.
Bildandet av PTK framsynt
Alfred Nettelbrandt fick som han ville. CF betydde alltför mycket för SACO både i status och pengar. Civilingenjörerna hade centralorganisationen helt enkelt inte råd att avstå ifrån. Det blev en uppgörelse som jag var med och förhandlade fram, berättar Rune Synnelius. SACO och SACO-organisationerna lämnade över förhandlingsverksamheten till CF och SACO betalade CF för att CF åtog sig detta uppdrag. Sedan föll Bertil Östergren och Osborne Bartley tillträde i den dubbla funktionen som ordförande och VD. Kontakterna ökade med TCO och resulterade i presidieöverenskommelsen 1971. Plötsligt hade TCO och SACO fått gemensamma intressen. Men det enda positiva utfallet av överenskommelsen blev – paradoxalt nog – PTK, om innerst inne vare sig TCO eller SACO var någon anhängare av. Alfred Nettelbrandt var en utmärkt strateg. Han insåg att den bästa vägen för CF var att gå med i ett utökat samarbete med de tongivande TCO-förbunden. Han fick rätt. SACO förbunden blev legitima på ett helt annat sätt än tidigare när de gick in i PTK. Det blev heller ingen prestigeförlust för SACO att förlora den privata sektorn. SACO vann faktiskt på utvecklingen och PTK-engagemanget. Själv tyckte jag att bildandet av PTK var mycket framsynt men det var ingen populär åsikt då på SACO-kansliet, slutar Rune Synnelius.
Svante Viksten, förbundssekreterare HTF
HTF för PTK från första början
Det förelåg ett samarbete mellan TCO-förbunden genom TCO-S, TCO-K och TCO-P men skillnaderna var betydande när det gällde funktionen. På den offentliga sektorn hade samverkansorganen anförtrotts väsentliga uppgifter. Särskilt TCO-S var etablerat som en tung förhandlare för statstjänstemännen.
Rationella arbetsformer
– På den privata sidan var förhållandena helt annorlunda, framhåller Svante Viksten. TCO-P var snarast att betrakta som ett samrådsorgan som de anslutna förbunden i ett par fall delegerat förhandlingsrätten till. Det gällde frågor rörande företagsdemokrati och rätten till ledighet vid studier. Men löne- och anställningsvillkor hade förbunden behållit inom sina egna revir. Det var endast industriförbunden som genom ISAM åstadkommit en gemensam plattform även för avtalsfrågor och i den grupperingen ingick ju förutom SIF och SALF även Civilingenjörsförbundet. HTF:s ledning var en klar anhängare av rationella arbetsformer mellan tjänstemannagrupperingarna och hälsade därför förslaget om ett utvidgat samarbete inom TCO-P med stor tillfredsställelse. De nya signalerna sågs också som ett resultat av det uttalande som TCO:s och SACO:s presidier gjorde i november 1971, där det bl.a. stod att “som ett mål vill vi uppställa att från respektive organisationer överföra förhandlingsrätten till gemensamma förhandlingsorgan, som därefter vidareutvecklar och fullföljer samverkan.” Och ISAM hade ju redan visat att samarbetet över organisationsgränserna fungerade utmärkt.
Överraskande motstånd
– Så vi blev inte särskilt oroade eller förvånade när Ingvar Seregard som TCO-P:s ordförande presenterade sin kartellmodell, säger Svante Viksten. Vi accepterade att de stora förbundens makt beskars eftersom vi ansåg att fördelarna med konstruktionen klart övervägde nackdelarna. Vi var nöjda med det inflytande vi skulle få i styrelse och delegationer. Dessutom låg ju i förslaget – och detta var en förutsättning för att HTF skulle kunna gå med – att kartellen inte skulle få rätt att träffa för förbunden bindande avtal. Man kan ju också konstatera att förbunden slösat bort mycket krafter på att bibehålla sin suveränitet på alla områden och således även där man haft en gemensam arbetsgivarmotpart som man borde förenat sina krafter emot.
– Vad som överraskade oss var det stora motståndet mot bildandet av PTK på TCO kongressen 1973, minns Svante Viksten. De mindre förbunden inom TCO-P med Bankmannaförbundet som primus motor lade fram en motion som i princip innebar en annan kartell med förhandlingsuppgifter. Vi kritiserade detta starkt från HTF:s sida, eftersom förslaget innebar en kategoriklyvning av privattjänstemannaförbunden som var helt horribel. Som alltid blev det en kompromiss. De förbund som inte ville gå in i PTK fick rätt att stå utanför. Men PTK hade ju redan från början 85 % av de privata tjänstemännen och det var ju ingen dålig start. En del påstod att PTK var riktat mot TCO. Det förstod vi aldrig på HTF.
Pragmatisk syn
– Medlemskapet i PTK stärkte HTF, betonar Svante Viksten. Vi kom alltid i skuggan av Handels eftersom det var ett större förbund. Det hette alltid från HAOs sida att vi inte kunde få mera än Handels. PTK gav oss större status och möjlighet att agera genom kartellen. PTK blev ju också en stark motvikt till LO som inte längre kunde styra och ställa som Landsorganisationen alltid gjort.
– Med akademikerförbunden hade vi inte så många beröringspunkter på den tiden och de spelade just ingen roll för vår positiva inställning till PTK. Det var ingen ideologisk fråga för oss och inte trodde vi att SACO-förbunden skulle bli kartellens styrande svans. Vi såg pragmatiskt på bildandet av PTK och konstaterade att vi kunde dra nytta av samarbetet samtidigt som PTK innebar ett stort framsteg för alla anslutna förbund. Och det skulle ju inte dröja länge innan arbetsgivarna fick klart för sig att PTK var en maktfaktor på SAF:s område, säger Svante Viksten.
Harry Fjellström, avtalssekreterare LO
Stopp för fribrytare
1952 träffades en första centrala löneuppgörelsen mellan LO och SAF. Det skedde egentligen på initiativ av regeringen som ville dämpa den inflationsvåg som följde i Koreakrigets spår. 1953-55 återgick man till fria förbundsförhandlingar. Därefter framtvingade SAF en centralisering. Organisationen ville minimera konfliktriskerna, ha kontroll över lockoutvapnet, förhindra saxningar, där ett förbund åberopade ett annat förbunds avtal för att kunna höja nivån och slutligen för att förhindra konkurrens med löner om arbetskraften. LO var tveksam från början men insåg att centrala avtal kunde underlätta låglönesatsningar. Från början hade LO inga synpunkter på tjänstemännens lönepolitik men detta förhållande skulle snart förändras. Och det var LO:s uppgörelser med SAF som blev normerande även för tjänstemännen.
Totalsamordningskrav
– Vi såg positivt på bildandet av ISAM, framhåller Harry Fjellström och uppfattade inte tjänstemännens samverkan som riktad mot oss. Man kan säga att vi var åskådare. Såvitt jag vet var vi inte underrättade om vad som var på gång men alla känner ju till att Arne Geijer var något av en mussla.
Det hade inte alls varit anmärkningsvärt om man inom LO reagerat helt annorlunda. Misstänksamheten mot tjänstemännen, som kanske alltid funnits inom Landsorganisationen, hade utan tvekan ökat efter SACO-konflikten 1966 och därefter hade LO strävat efter att åstadkomma en totalsamordning på arbetsmarknaden. Den drabbade de offentliga tjänstemännen 1970 men ISAM hade elegant glidit ur LO:s grepp genom ett tidigt avtal – femårsavtalet som varade fram till 1974. Det gav de privata tjänstemännen andrum och tid att förstärka sina positioner.
Fördel för LO
– Femårsavtalet var en överraskning, medger Harry Fjellström, men det kom aldrig att spela den roll som var tänkt. LO träffade ingen motsvarande uppgörelse eftersom vi inte trodde på konstruktionen och de ekonomiska förhållandena förändrades starkt under avtalstiden. Det spelade ingen roll för våra relationer till de privata tjänstemännen och de var just inte särskilt utvecklade vid den här tidpunkten. 1973 bildades PTK efter en holmgång på TCO-kongressen, där motsättningarna kraftigt kom till uttryck.
– Vi såg alla tendenser till ökad samordning som fördel även för LO, så de privata tjänstemännens strävanden att skapa fastare förhållanden låg helt i linje med LO:s tankegångar, hävdar Harry Fjellström. Vi blev inte särskilt överraskade när tankarna på PTK dök upp. Det verkade helt naturligt som en utveckling av ISAM. Och om någon skulle lyckas att genomföra detta så var det Ingvar Seregard. Men vi följde även denna gång spelet på avstånd.
Egenintresse
– Vi spekulerade inte alls i möjligheterna till samverkan med PTK redan då, säger Harry Fjellström, men vi hade nu fått en tjänstemannapart som var intressant eftersom den täckte in hela SAF-området. Det hade ju gått några år sedan det varit kontakter mellan LO och TCO. Jag var inte med då men jag vet att de inte ledde till något reellt resultat. Det skulle dröja till 1977, då LO och PTK förhandlade gemensamt mot SAF.
– Den stora fördelen med samverkan överhuvudtaget är att den sätter stopp för fribytare. Det finns alltid organisationer som ser mera till egenintresset och möjligheterna att ta ut så mycket som möjligt av de gemensamma resurserna istället för att uppträda solidariskt. 1 den meningen var bildandet av PTK positivt. Kartellen tog sitt ansvar och höll ordning på förbunden genom de fasta regler som infördes, slutar Harry Fjellström. Att vi sedan gick olika vägar är en annan historia.
Alfred Nettelbrandt, förbundsdirektör CF
SACO-förbunden blev legitima
– Ingvar Seregard var en oerhört skicklig organisationspolitiker, som aldrig var rädd för att tänka i nya banor, berättar Alfred Nettelbrandt. Hans pragmatiska inställning gjorde att han aldrig tvekade att ta ett nödvändigt beslut, även om det kanske var smärtsamt. Som 1969, när han överraskade omvärlden med det avtal som träffades mellan oss och SIF om central och lokal förhandlingssamverkan som SALF anslöt sig till dagen efter. Det var fröet till PTK. Därmed undvek han riskerna för ett tvåfrontskrig med LO och CF och kanske också SALF, som då stod utanför TCO. I första hand gällde att komma ur fas med LO, eftersom LO i praktiken ville styra även tjänstemännens löneutveckling.
– Uppgörelsen gjorde inte mig populär hos SACO:s styrelse, eftersom den insåg att vi nu tagit att fast grepp om den privata sektorn.
Formaliserat samarbete
CF:s inställning var naturlig eftersom chansen att erhålla en position på den privata sektorn låg i att använda CF som spjutspets. SACO hade ju tidigare misslyckats att nå något inflytande. Sårad fåfänga fanns nog också med i bilden. Det var inte lika glamoröst att få nöja sig med förhandlingar på den offentliga sektorn.
– ISAM blev starten för ett mera formaliserat samarbete mellan oss, SIF och SALF, framhåller Alfred Nettelbrandt. Även lokalt fanns det uppenbara fördelar och samarbetet fungerade bra i demokrati- och arbetsmiljöfrågor. Det gavs ju också utrymme för att välja inriktning. Förelåg det olika uppfattningar i en fråga kunde man agera på egen hand, eftersom förbunden var suveräna.
– Ganska tidigt började vi fundera på att utveckla samarbetet. Ingvar Seregard hade ju fått i uppdrag av TCO-P att lämna förslag till hur förhandlingsverksamheten skulle kunna organiseras. Han kunde också stödja sig på det presidieuttalande som SACO och TCO gjorde senhösten 1971.
– Men vi stötte på starkt motstånd från två håll, minns Alfred Nettelbrandt. TCO:s ordförande Lennart Bodström ville stoppa kartellen. SACO-förbunden skulle inte få legitimeras. Det fanns risk att de kunde flytta fram sina positioner. Inom SACO var både centralorganisationen och många förbund kallsinniga till PTK. Men när motståndet inom TCO växte så svängde opinionen inom SACO.
Helt neutral
Men PTK gick inte längre att hejda. Det var alltför starka krafter i rörelse som såg alla fördelar med kartellen. Vad ingen under decennier trodde skulle kunna förverkligas skedde till slut: bildandet av en samverkansorganisation över organisationsgränserna. Naturligtvis låg denna utveckling starkt i CF:s intresse, eftersom PTK:s konstitution innebar att CF skulle företräda samtliga anslutna SACO-förbund. Den strid om vem som skulle företräda den privata sektorn, som pågått i många år mellan SACO och CF, var nu avgjord en gång för alla. En helt avgörande faktor var förstås att PTK var helt neutral. Någon anknytning alls till TCO kunde SACO-förbunden inte acceptera. Lönepolitiken utgjorde inget hinder eftersom man utgick ifrån att den som var fastlagd i SIF-SALF-CF-avtalet skulle vara vägledande. I detta avseende var PTK helt pragmatisk och i stadgarna nämndes lönepolitiken överhuvudtaget inte alls.
Stabilt från början
– PTK blev ett förhandlingsmässigt genombrott för SACO-förbunden, anser Alfred Nettelbrandt. Det kom som en direkt följd av CF:s samarbete med SIF och SALF. CF spelade en avgörande roll vid PTK:s tillkomst. Och med PTK fick de privata tjänstemännen en organisation som kunde ta en match med både SAF och LO.
– Det blev ordning och reda genom kartellen, eftersom medlemskap förutsatte att det inte förelåg några rekryteringstvister, säger Alfred Nettelbrandt. PTK var stabilt från början. Några förbund med yvig rekrytering tvekade om anslutning men de insåg snart att fördelarna väl uppvägde nackdelarna. De blev legitimerade hos arbetsgivarna på ett helt annat sätt än tidigare.
– Jag tog upp frågan om medlemskap för Ingenjörsförbundet några gånger men där var Ingvar Seregard helt kallsinnig.
Rune Larson, 1:e ombudsman TCO-S
Motparten är alltid arbetsgivaren
– När Ingvar Seregard som TCO-Ps ordförande utredde möjligheterna för en utveckling av förhandlingsverksamheten på den privata sektorn besökte han TCO-S, berättar Rune Larson. Han ville veta hur vi hade tänkt när vi utformade konstitutionen för TCO-S. TCO-S träffade ju bindande kollektivavtal för sina förbund och alla förbund var skyldiga att vara med i kartellen. Vi hade också en central konfliktfond.
Fast samverkan
– Ingvar Seregard försökte i ett första läge att lansera en liknande konstruktion men fick inte förbunden med sig. Framför allt SALF var emot vilket var förståeligt eftersom SALF tidigare vägrat acceptera att TCO-S skulle föra förhandlingar på förbundets vägnar och detta lett till att SALF lämnat TCO 1967.
Man kan se PTK:s regelverk som ett försök att på ett annat sätt binda upp förbunden. Det var nödvändigt eftersom en kartell måste bygga på fast samverkan. Förbund skall inte utan vidare kunna lämna samarbetet när det passar dem utan att det blir kännbara konsekvenser. Bankmannaförbundet angav bl.a. som skäl för att inte ansluta sig till PTK de ekonomiska sanktionerna vid stadgebrott.
Motsättningar
– Varken Hans Hellers eller jag hade någon invändning emot att PTK skulle omfatta även SACO-förbund. Det var ju ingen direkt överraskning eftersom det redan fanns samarbete med CF inom ramen för ISAM och SIF träffat avtal med en del andra SACO-förbund. Tillsammans med TCO-K förde vi samordningsdiskussioner med SACO men de rann ut i sanden. TCO uppskattade inte initiativet medan vi inte såg något hot i SACO.
– Kongressen 1973 visade tyvärr hur splittrat TCO var och spänningarna mellan SIF och TCO kom i öppen dag. Bankmannaförbundets förslag att inrätta en kartell för de mindre förbunden tyckte jag var helt galen men den förverkligades ju heller inte. Och TCO:s ställning försvagades ju inte av att den privata sektorns förbund blev slagkraftigare.
Pragmatiskt PTK
– Vad jag tycker präglade 70-talet var många gånger bristen på långsiktighet, menar Rune Larson. De fackliga organisationerna satt fast i gammalt tänkande, gränserna var givna och det var lättare att bygga upp hinder än att rasera dem. I det fallet framstod Ingvar Seregard tveklöst som en radikal nytänkare. Men resultatet var tyvärr inte önskvärt för alla.
– Man får aldrig glömma bort att det är arbetsgivaren som är motpart, inte en annan facklig organisation. Och samverkan ger styrka. PTK antog aldrig något lönepolitiskt program för ett sådant styr inte verkligheten. Det var mera pragmatiskt att laga efter lägenhet och försöka hitta rimliga avvägningar mellan olika förbundsintressen. I varje avtalsrörelse gjorde PTK en bedömning utifrån den situation som rådde. Vad som styrde var vad som var möjligt att uppnå just då. Man hade kanske förväntat sig att PTK:s dominans och lönepolitiska synsätt skulle oroat offentligsidan men det anser inte Rune Larson.
– Vi strävade efter en ny lönepolitik med inriktning på den privata sektorn tidigt inom TCO-S. Vi var för differentierade löner och lokal lönebildning och hade SIF som förebild. Det är inte sant som påstods att vi satt i knät på LO. Så vi hade ingen negativ inställning till PTK i det avseendet. Det stora problemet för oss var att få en likvärdig löneutveckling för våra grupper.
Seregard ordförande?
Det har ofta diskuterats om PTK kommit till om SIF vunnit striden om ordförandeposten på TCO:s kongress 1970. Rune Larson tror inte på det utan ser PTK som en naturlig utveckling av ISAM-samarbetet. Men det fanns en intressant tanke som han var med om att framföra till valberedningens sammankallande. Ingvar Seregard skulle nomineras som ordförande och förbunden vara beredda att acceptera TCO skulle ta över förhandlingarna. LO var ju en självklar förhandlingspart och varför skulle inte tjänstemännen kunna ställa upp på samma sätt.
– Anledningen till mitt ställningstagande var Ingvar Seregards sätt att knäcka TLI-frågan. Han var en mycket skicklig organisationspolitiker och lika skicklig förhandlare. Arne Nilstein saknade stöd från offentligsidan, och om Lennart Bodström visste vi just ingenting. Vi tyckte också att det var bra att initiativet kom från offentligsidan. Men enligt de informationer jag fick tackade Ingvar Seregard nej. Jag tror fortfarande att om han blivit ordförande 1970 hade det blivit en dramatisk förändring. Han hade tagit matchen med LO.
Maktfaktor
– Ingvar Seregard var rädd för LO:s inflytande och hans uppfattning var helt riktig, anser Rune Larson. LO utgjorde alltid ett hot mot tjänstemännen. LO skulle bestämma och fördela utrymmet även för alla andra. När ettårs- och femårsavtalet träffades med SAF var det för att komma ur fas med LO. Det var både rätt och smart och under tiden bildades PTK, som kom att bli en maktfaktor på arbetsmarknaden. Ingvar Seregards stora förtjänst var att han satte de privata tjänstemännen på den fackliga kartan och inte var rädd för utmana vare sig SAF eller LO.
Med källorna till PTK:s historia
PTK:s historia
Privattjänstemannakartellen – PTK bildades på TCO:s (Tjänstemännens centralorganisation) kongress 1973. Tanken bakom PTK var att kunna samordna förhandlingar genom en förhandlingskartell som representerade en enad tjänstemannarörelse. Detta innebar att man skulle samarbeta över gränserna mellan TCO och Sveriges akademikers centralorganisation (Saco).
Idén till samverkan fanns sedan tidigare. 1969 hade Svenska Industritjänstemannaförbundet (Sif), Sveriges arbetsledareförbund (SALF, idag Ledarna), som båda vid den tiden var inom TCO, ingått i ett samarbetsavtal med Civilingenjörsförbundet (idag Sveriges Ingenjörer) som tillhörde Saco. I december 1969 träffade de ett femårsavtal med SAF (Svenska Arbetsgivareföreningen, idag Svenskt Näringsliv) om löner och anställningsvillkor. 1971 tillsattes en arbetsgrupp, som arbetade fram en motion om en förhandlingskartell, vilken röstades igenom TCO:s kongress 1973. Ordförande för PTK blev Sif:s förhandlingsdirektör Ingvar Seregard, som även varit en drivande kraft bakom bildandet av PTK. Seregard var ordförande 1973-1985.
2005 byttes namnet, men man behöll förkortningen PTK. Det nuvarande namnet är Förhandlings- och samverkansrådet PTK.
Organisation
PTK utövar sin verksamhet, i enlighet med stadgarna, genom stämman, överstyrelsen, styrelsen, förhandlingschefsgruppen och förhandlingsgrupper. Dessa organ har en kansliorganisation till sitt förfogande. Det högsta beslutande organet är stämman som består av representanter för varje medlemsförbund. Mellan stämmorna är överstyrelsen PTK:s högsta beslutande organ. Överstyrelsen har sitt säte i Stockholm. PTK:s verkställande organ är en styrelse bestående av sju ledamöter.
Förhandlingsgrupper hanterar förhandlingar utanför PTK:s långsiktiga uppdrag, som är orienterade mot olika motpartskonstellationer. Förhandlingar om avtal knutna till de långsiktiga uppdragen hanteras av en förhandlingschefsgrupp. Enligt vissa lagar och avtal förutsätts samverkan mellan tjänstemännen lokalt i företagen. Den lokala samverkan mellan medlemsförbundens klubbar sker då genom PTK-L (PTK-Lokalt). Det är ett stadgebundet samverkansorgan.
2012 var 26 förbund anslutna, som representerar cirka 700 000 privatanställda tjänstemän, från TCO, Saco och Ledarna.
Verksamhet och syfte
PTK förhandlar, förvaltar och informerar kring pensioner och försäkringar kopplade till avtalet om ITP-planen och tjänstegrupplivförsäkringen, TGL. PTK förhandlar på uppdrag av medlemsförbunden med olika arbetsgivarorganisationer. PTK förvaltar de avtal som finns på central nivå. Andra funktioner och uppgifter PTK har rör utredningsuppdrag, information och rådgivning kring pensioner och försäkringar, samverkan kring arbetsmiljöfrågor och utbildning av medlemsförbundens arbetstagarrepresentanter i bolagsstyrelser.
