Åren efter första världskriget med depressioner och ekonomisk kris bidrog till att tjänstemännens organisationssträvanden intensifierades. Det tidigare nära förhållandet med arbetsgivarna och motståndet mot facklig organisering bröts. Även de offentliganställda tjänstemännen drabbades. Som exempel kan nämnas att Stockholms stads tjänstemän under åren 1921-1933 fick vidkännas en sänkning av sina nominella löner med 32 procent.
En gemensam centralorganisation
De privatanställda tjänstemännen var först ute med att bilda en facklig centralorganisation – Daco – redan 1931. Diskussionerna kom så småningom igång också bland de stats- och kommunalställda tjänstemännens riksorganisationer. På hösten 1933 samlades ett 30-tal ombud från ett antal riksorganisationer för att diskutera en framtida gemensam centralorganisation. Det tillsattes ett arbetsutskott under ledning av SAF:s ordförande Ruben Wagnsson. I detta utskott ingick det representanter för de olika förbunden. Tillsammans skulle de utarbeta en organisationsplan och förslag till stadgar. Hösten 1934 låg förslaget färdigt. Den organisation som de planerade föreslogs heta T.C.O. T.C.O. skulle omfatta riksorganisationer för alla i allmän tjänst anställda tjänstemän. Dessutom skulle den nya centralorganisationen vara partipolitiskt neutral men den skulle ändå samarbeta med Daco och med LO.
År 1936 förelåg så ett kongressbeslut om anslutning från ett flertal av de vidtalade tjänstemannaorganisationerna och en konstituerande kongress utlystes. Men eftersom vissa av de anslutna förbunden hade kongress endast vartannat år, dröjde det ända till nyåret 1937, innan den nya organisationen kunde starta. Ruben Wagnsson från Sveriges Allmänna Folkskollärarförening (SAF) valdes till ordförande. Organisationen kom att omfatta 8 medlemsorganisationer med ca 40 000 medlemmar. Åren fram till 1944 kom successivt allt fler tjänstemannaförbund att ansluta sig.
Tjänstemannabegreppet
För grundarna av T.C.O. var tjänstemannabegreppet självklart. Det hade sitt ursprung i offentlig verksamhet och hade först omkring sekelskiftet 1900 börjat användas inom den privata tjänstemannasektorn. Inom stat och kommun hade tjänstemännen en särskild rättslig ställning, även om det inte var tal om någon förhandlingsrätt. Ordet tjänsteman förde länge tankarna till myndighetsutövning. Ett mål med organisationsbildningen var att försvara tjänstemännens rättsliga ställning. Det fanns – menade man inom organisationen – ”vissa tendenser” till att denna kunde försvagas, samtidigt som tjänstemännens levnadsstandard hotade att sänkas.
Sammanslagning med Daco
Både T.C.O. och Daco skulle visa sig vara värdefulla för sina respektive medlemsgrupper. Redan våren 1937 beslöt de båda centralorganisationerna att utse en samarbetskommitté, bestående av organisationernas arbetsutskott för att bl.a. undersöka möjligheten av och formen för en fastare samverkan mellan Daco och T.C.O. År 1943 ansågs tiden mogen för en sammanslagning av de två organisationerna. På Dacos initiativ tillsattes en kommitté för att utreda frågan om formerna för en fastare samverkan. Redan i december var kommittén färdig med sitt arbete. Den 30 januari 1944 godkändes så kommittéförslaget med stadgar för den nya centralorganisationen av representantskapen för Daco och T.C.O. Det nya TCO:s konstituerande kongress ägde rum på Grand Hotel i Stockholm den 11 juni 1944.
Källa: Uno Westerlund: En glansfull framtid: Ur TCO:s historia 1944 – 2010. Premiss förlag.