För manufakturens, den tidiga industrins, behov inrättades Teknologiska Institutet 1826, från 1876 blev namnet Kungliga tekniska högskolan i Stockholm (KTH). Chalmers slöjdskola startade 1829. I Sverige introducerades titeln ”civilingenjör” 1844.
De första civilingenjörerna som erhöll utbildningen var ”ingenjörer för allmänna arbeten”, som då fick sin utbildning vid Högre Artilleriregementet i Marieberg. De hade civil utbildning och civila funktioner men ingick i den militära Väg- och vattenbyggnadskåren. På KTH gavs en teoretisk teknisk undervisning på universitetsnivå. År 1915 blev civilingenjör officiell examenstitel för alla högskoleutbildade ingenjörer.
Illustration av Tekniska högskolan ur Teknisk Tidskrift, titelblad 1879
Eskilstuna, som av många betraktas som vaggan för svensk verkstadsindustri, kom in i ett dynamiskt skede genom tillkomsten av Eskilstuna Fristad år 1771. Mycket av ny manufaktur, tidig industrialisering, etablerades i Eskilstuna. Från 1780-talet fanns redan en barnskola. År 1835 förordnade Kungliga Majestät att skolan skulle ha karaktär av elementarskola med praktisk inriktning. Detta var en grund till det som senare kommer att bli teknisk utbildning inom institut, läroverk och högskolor.
Den svenska industrialiseringen satte fart och hade en stor expansion från 1880-talet och framåt. Från 1918 inrättades tekniska skolor på gymnasial nivå. Dessa bildade det tekniska läroverket, som dels bestod av ett treårigt teknisk gymnasium och dels en tvåårig teknisk elementarkurs. Utbildningen var berättigad till statsbidrag.
Efter andra världskriget hade svensk industri en explosionsartad utveckling när det gäller produktion och ökad utrikeshandel. Under femtio- och sextiotalen var behovet av ingenjörer stort inom industrin. Parallellt med denna utveckling expanderade utbildningsväsendet med flera olika former och skolor för utbildning av ingenjörer. I Stockholm kom att utbildas ett stort antal institutingenjörer. Instituten växte fram parallellt med den ordinarie skolan som var uppbyggd med grund (åttaårig)- real (tre eller fyrårigt)- och läroverksskola. Läroverken benämns från mitten av 1960-talet Gymnasieskola. Fortfarande används titeln läroverksingenjör i vissa sammanhang. Nästa nivå utbildningsmässigt var Högskola för ingenjörer.
Trycket på utbildningsväsendet för att antalet ingenjörer skulle öka var så stor att alla krafter för att utbilda tillräckligt många ingenjörer gjorde att flera nya utbildningsvägar inrättades. Här följer några exempel.
Institutingenjör blev man genom korrespondenskurs (Hermods-NKI), heldagsstudier (Stockholms Tekniska Institut, STI) och/eller kvällsstudier (Stockholms Tekniska Aftonskola, SSTA). Övriga utbildningsinstitut kunde vara Tjänstemännens Bildnings Verksamhet (TBV) och/eller andra folkrörelsers utbildningsverksamhet. Ett flertal institut fanns på orter där stora företag var etablerade. Instituten hade flera år på nacken, ett uppsving uppstod med det klart uttalade målet om fler ingenjörer till industrin. Utbildning var certifierad och till utbildningen medföljde statsbidrag.
Under tiden 1963 till 1971 inrättades skolformen Fackskola. I viss mån var fackskola ett modernare alternativ till praktisk realskola och flickskola. Fackskoleingenjör är den första nivån av ingenjör. Utbildningen omfattade tidigare tvåårig fackskola och fanns med inriktning på ellära, kraft eller byggnation. Då fackskolan upphörde fanns utbildningen kvar i den efterföljande gymnasiereformen. Utbildningen omfattade två års teoretiska studier, med ett praktikår mellan de båda åren. Utbildningen kallades på gymnasiet för tvåårig teknisk linje.
Utbildningssatsningen var mycket framgångsrik. Perioden 1957 till 1967 hade svensk industri en guldperiod. Produktiviteten ökade med över hundra procent under perioden. Mycket av denna prestation byggde på bl. a en snabbt ökad ingenjörskår som var välutbildad. Detta lade grunden till en mycket framgångsrik plattform för landets industriutbyggnad. .
En intressant rapport (not1) presenterades 1966 med hjälp av statistik över ingenjörer från teknisk högskola, läroverk och institut. Beräkning gjordes mellan åren 1955 till 1965. Antalsmässigt redovisades att under perioden hade gruppen nästan dubblerats från drygt tjugotvåtusen (22 000) till fyrtiotretusen (43 000).
Under perioden hade läroverksingenjörerna ökat med hundrasju procent (107 %) till femtontusen (15 000), medan institutingenjörerna ökat med åttioåtta procent (88 %) till tjugotvåtusen (22 000). Civilingenjörerna hade ökat med åttio procent (80 %) till knappt sex tusen (6 000).
Antalet ingenjörer har under tio år, 1955 till 1965, alltså nästan fördubblats genom att öka från drygt 22 000 till 43 000. Det är en snabb expansion, som emellertid bör ses i relation till ökningstalen för tjänstemannagrupperna i sin helhet. Jämför vi exempelvis antalet ingenjörer med totala antalet manliga tjänstemän vid respektive tidpunkter inskränker sig den relativa ökningen till storleksordningen 3 procentenheter (från 21,1 till 24,0 %).
(not1) Ordföranden i TCO:s ingenjörsråd, förste ombudsman Ingvar Seregard, lämnade en rapport till en konferens med Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) med rubriken: ”Ingenjörerna och arbetsmarknaden”, den 25 oktober 1966. Av de prognoser om det framtida ingenjörsbehovet som gjorts har ingen belyst utnyttjandegraden av de yrkesverksamma ingenjörerna. I rapporten redovisas en undersökning av förhållandet mellan utbildning och tjänsteställning för industriingenjörerna under en tioårsperiod. Rapporten noterar att en inte oväsentlig omstrukturering har ägt rum.
Arkivkällor
Wesslén, Siw: Eskilstuna i Kungl. bibliotekets okatalogiserade samling, KB
Seregard, Ingvar: Industriingenjörernas utbildning och tjänsteställning, Industritjänstemannen nr11, 1966, sid 10-11.
Nationalencyklopedin