All teknik rymmer mänskliga, etiska och politiska aspekter. “Ny teknik underlättar studier av hjärnceller vid stroke.” Bild: Luleå tekniska universitet/IstockPhoto.
Kring 1900-talets mitt var ingenjören en av hjältarna för dagen. Teknisk utveckling uppfattades som en av grunderna till 1950-talets ekonomiska ”boom”, och ingenjör stod högst upp på önskelistan när efterkrigstidens pojkar listade sina favorityrken.
Men under 1960- och 70-talen förändrades bilden. En helt ny kritik tog form, mot miljöförstöring, mot massförstörelseteknik och mot fixeringen vid materiell framgång. En av de mest inflytelserika skrifterna på området var Rachel Carsons ”Tyst vår” som kom 1962 och som beskrev en framtid utan fågelsång; en tänkt konsekvens av kemiska bekämpningsmedel. Därtill kom 1970-talets kärnkraftsdebatt och olyckan i kärnkraftverket i Three Mile Island 1979. Ingenjörens verk och inriktning var ifrågasatt.
Men ingenjörerna deltog också i samhällskritiken och var med omformade och ifrågasatte sin verksamhet. Ingenjörer har varit aktiva och drivande i fredsrörelsen, miljörörelsen och inom politiken. Ett av de viktigaste namnen i detta sammanhang var Hannes Alfvén, en central person inom Sveriges kärnkraftsmotstånd.
Även idag är teknik på många sätt en politisk verksamhet. Möjligheterna till övervakning har varit en brännande fråga inom den så kallade FRA-debatten. Vilka upphovsrättsregler som ska gälla när det finns tekniska möjligheter till fildelning i stor skala utmanas av Piratrörelsen. Medan kärnkraft inte debatteras i större skala i Sverige väcker den upprörda känslor i exempelvis Tyskland, med massdemonstrationer och ifrågasättande av säkerheten.
En viktig fråga är var och hur teknik debatteras idag. Var vilar ansvaret av teknikens följder, på ingenjörer eller politiker? Finns det en levande teknikdebatt idag, eller borde medierna ta större ansvar för att ifrågasätta nya tekniker med tanke på att de formar vår framtid som få andra områden?