Andra världskriget accentuerade behovet av nordiskt samarbete. De nordiska länderna behövde verkligen varandra i en svår tid. Och den nordiska gemenskapen gavs en ny, känslomässig laddning. Föreningarna Norden kom under krigsåren att spela en betydelsefull roll i hjälparbetet, som kontaktförmedlare och exponent för nordisk mobilisering. Inte minst spelade den svenska Föreningen Nordens ordförande, Torsten Nothin, en stor roll inom den s.k. ”Samordningskommittén för nordiskt hjälparbete”.
Hjälpbehovet blev först påtagligt då Sovjetunionen den 30 november 1939 angrep Finland. Det blev inledningen till det s.k. ”vinterkriget” 1939-40. Angreppet ledde till starka reaktioner i de nordiska länderna. Sverige avstod från att avge en neutralitetsförklaring och förklarade sig istället för ”icke-krigförande”. Det möjliggjorde materiell hjälp till Finland, inklusive vapen. Under parollen ”Finlands sak är vår” engagerade sig många svenskar för grannlandet.
En viktig händelse var att 70 000 barn s.k. ”krigsbarn” skickades från Finland till Sverige under krigsåren för att omhändertas av svenska familjer. Krigsbarn skickades även till Danmark och Norge dock i betydligt mindre utsträckning.
Ett exempel på solidaritet var att ett s.k. ”adoptivortssystem” inrättades med kommunal hjälp från svensk kommun till finsk kommun. Det svenska Stadsförbundet och Finlands Stadsförbund fick fungera som centralorgan för att inventera det finska hjälpbehovet, planera ortstilldelning etc.
Adoptivortssystemet försvann någon gång 1940. Men en del inofficiella kommunala kontakter torde ha bibehållits, och eventuellt kan det ha bildat en grund för den verksamhet som organiserades under Finlands fortsättningskrig 1941-44 under namnet fadderortsrörelsen. Det innebar att fadderorter i Sverige hjälpte adoptivorter i Finland.
Tyskland anföll 1940 Norge och Danmark. De båda nordiska länderna blev sedan ockuperade av Tyskland. Detta väckte åter bestörtning bland en stor folkopinion i Sverige. Många former av hjälparbete förekom, bl.a. tog Sverige emot många flyktingar. Ett konkret exempel på hjälparbete var att riksorganisationen Svenska Norge-hjälpen organiserades. Det var en opolitisk organisation under ledning av LO, SAF och KF. Svenska Norge-hjälpen samlade in pengar, begagnade kläder, skor, husgeråd m.m. till norska nödlidande under Nazi-Tysklands ockupation av Norge åren 1940-1945. Bland annat skänktes mycket livsmedel till de drabbade i grannlandet.
Under det andra världskriget blossade den gamla diskussionen om en nordisk förbundsstat åter upp. Debatten inleddes med boken ”Nordens förenta stater” som utkom våren 1942. En av medförfattarna var Anders Örne – styrelseledamot, och från 1943 vice ordförande, i den svenska Föreningen Norden. I denna debattbok hävdades det att stormakternas aggressiva expansion alltid hotat de nordiska småstaternas självständighet. Med en nordisk försvarsunion hade krigets olyckor kunnat undvikas, menade skribenterna. Ett enat Norden skulle kunna avskräcka eventuella angripare och på det sättet fungera som en stabiliserande och fredsbefrämjande faktor. Även på andra sätt, bl.a. ekonomiskt skulle ett enat Norden vara en fördel. Ett visst löje väckte det dock att författarna till boken förlade Nordens framtida huvudstad till området utanför Drottningholm!
Bokens budskap initierade en debatt och flera publikationer på samma tema publicerades under de följande åren. Även i Danmark och Finland fördes en diskussion om en nordisk union. Debatten var intensiv och fördes framför allt under åren 1942-44. Men efter 1944 tycks debatten om ett Nordens förenta stater ha ebbat ut. Åtminstone för denna gång.