Otto Nordenskiöld

Erik Otto Edvard Nordenskiöld föddes den 24 juli 1914 i Hausjärvi i Finland. Nordenskiöld tillhörde en gammal adelsläkt som utmärkt sig i såväl Sverige som Finland genom att ha frambringat många framstående militärer, geografer och forskningsresande. Exempelvis var han brorsonson till den berömde forskningsresanden Adolf Nordenskiöld som ombord på skeppet Vega fann Nordostpassagen. Otto Nordenskiölds far var zoolog och verksam vid Helsingfors universitet. År 1917 – under första världskriget - flyttade familjen Nordenskiöld till Sverige.

Utbildning

Otto Nordenskiöld tog sin studentexamen vi Sofi Almquists samskola i Stockholm den 21 maj 1932. Han skrevs in vid Stockholms högskola i oktober 1933 och blev fil.kand. 1936. Hans kandidatuppsats i historia handlade om planerna på att återinsätta Gustaf IV Adolf – eller hans son – på Sveriges tron. Han läste sedan juridik och tog en jur.kand. 1941.

Tiden på Daco

Otto Nordenskiöld anställdes som biträdande sekreterare i Daco (De anställdas centralorganisation) – de privatanställda tjänstemännens organisation som bildats 1931 -  den 1:a oktober 1941. Att han började arbeta inom tjänstemannarörelsen betecknade han själv som en tillfällighet. Han ville inte förlänga sina studier ännu mer genom att bli tingsmeriterad. Genom studentförmedlingen fick han information om att det fanns en ledig sekreterartjänst vid Daco. Han fick tjänsten i konkurrens med 200 andra sökande. Inom Daco hade det initialt inte varit självklart att man skulle välja en akademiker som Nordenskiöld till sekreterartjänsten. Vissa menade att man borde välja någon inifrån rörelsen. Frågan hade lett till en lång debatt och Nordenskiöld själv har sagt att det troligen var Gösta Malmgren inom Daco som ville ha en akademiker på posten som sin biträdande sekreterare. 

På den tiden hade Daco en liten administration. Det fanns endast två funktionärer och en kontorsanställd. Nordenskiöld ställdes snart  inför flera krävande uppgifter. Lagen om förenings- och förhandlingsrätt som Daco efter stora opinionsbildande insatser lyckades genomdriva 1936, skulle följas upp med förhandlingar och avtal. En av Nordenskiölds många uppgifter blev att bistå flera förbund med förhandlingshjälp. Under början av 40-talet – då Nordenskiöld rekryterades - hade förhandlingar redan börjat föras mellan Daco och de stats- och kommunalanställda tjänstemännens organisation T.C.O. (ej att förväxla med dagens TCO) om att bilda en gemensam organisation för alla tjänstemän. Ett av Nordenskiölds viktigaste uppdrag de första åren var följaktligen att fungera som sekreterare i det utredningsarbete som föregick hopslagningen. Vissa tvistefrågor förelåg mellan T.C.O. och Daco men till slut enades man om en sammanslagning.  Som sekreterare bar Nordenskiöld huvudansvaret för utformningen av det dokument som skulle utgöra grunden för den nya organisationen.

Sekreterare i TCO

När det nuvarande TCO sedan bildades 1944 blev Nordenskiöld snart en betydelsefull person inom organisationen. Ordföranden Ruben Wagnsson ville se honom som TCO-direktör men efter motstånd inom Daco – som tyckte Nordenskiöld var för ung för uppdraget – valdes Valter Åman. I maj 1945 utökades således kansliet med Valter Åman som direktör. Nordenskiöld utnämndes till förste sekreterare  i TCO 1947 och blev formellt direktörens ställföreträdare. Otto Nordenskiöld och Valter Åman var mycket olika som personer. Nordenskiöld var mer akademisk och analytiskt lagd medan Åman var entusiastisk och utan akademisk utbildning. Nordenskiöld var heller inte anslutet till något politiskt parti (även om han mot slutet sa att hans fackliga engagemang lett honom till en social radikalism som låg nära socialdemokratin). Åman däremot hade politiska uppdrag också som direktör för TCO (som  te.x. att han var ledamot av socialdemokraternas partistyrelse). Trots detta fungerade samarbetet dem emellan bra.

Nordenskiölds verksamhet som TCO-representant i olika styrelser och utredningar tilldrog sig ingen allmän uppmärksamhet förrän under striden om ATP. Nordenskiöld valde då att ta ställning för en obligatorisk försäkring och gick därmed emot den uppfattning som representerades av TCO:s och SIF:s ordförande Harald Adamsson. TCO:s representantskap följde Nordenskiöld så tillvida att det med knapp majoritet avslog ordförande Adamssons yrkande om ett uttalande mot ett obligatorium. I gengäld skulle TCO:s yttrande utformas utan ställningstagande i principfrågan men redovisa de skiljaktigheter som fanns. Nordenskiöld var konsekvent i sin uppfattning och gick in i den kommitté som inför folkomröstningen om ATP skulle propagera för linje 1 som var obligatorielinjen. Han blev vice ordförande i kommittén som leddes av LO-chefen Arne Geijer. Detta ställningstagande ledde till att han kom mer i rampljuset inom tjänstemannarörelsen eftersom han här visat att han var beredd att ta strid för sin övertygelse. Han lyckades också – till skillnad från Åman – bevara en god relation till Adamsson under hela den tid då de två arbetade tillsammans. Detta trots att de hamnat på kollisionskurs i ATP-frågan.

Direktör och Ordförande i TCO

När Valter Åman avgick som TCO-direktör 1960 var Otto Nordenskiöld den självklare efterträdaren på den posten. TCO:s ordförande Harald Adamsson hade mött allt större motstånd inom rörelsen. När 1961 års kongress närmade sig beslöt han sig för att avgå. Inför 1961 års kongress hade man först svårt att enas om vem som skulle efterträda Adamsson som ordförande.  Först fick Filip Anger överta ordförandeskapet. Men efter några turer utsåg kongressens valutskott (under ledning av Adamsson) Nordenskiöld till sin kandidat för ordförandeskapet. På kongressen blev valet av Nordenskiöld enhälligt men föregick av en stundom livlig debatt. Inom såväl Daco som ”gamla” och nya TCO hade ordföranden tidigare varit någon ledande person inom ett av medlemsförbunden. Trots detta valdes alltså Nordenskiöld.

Då Nordenskiöld förslogs ville han - efter mönster från LO-sidan – få mandat utan tidsbegränsning. Han lyckades dock inte att få med TCO på detta. Däremot fick han enligt sitt önskemål uttalanden på kongressen från de största förbunden – Industri-, Stats och Kommunaltjänstemannaförbunden samt Arbetsledarförbundet (SALF) – vilka gick ut på att de lovade att stödja utvecklingen av en stark centralorganisation. År 1967 blev den nya ordningen formaliserad när det beslutades att ordföranden skulle vara heltidsanställd och leda kansliet. På samma gång avskaffade man direktörsbefattningen.

Vid tiden för Nordenskiölds tillträde bestod TCO av 32 förbund med tillsammans 420 000 medlemmar och kansliet omfattade ca 35 anställda. Under Nordenskiölds nio år som TCO-ledare växte medlemsantalet till 660 000. Det verksamhetsområde som växte mest under inom TCO under 1960-talet var utbildnings- och yrkesfrågor.

Nordenskiölds ordförandeskap inföll under en period av tillsynes ständig tillväxt i ekonomin. Under efterkrigstiden ökade efterfrågan på olika slags arbetskraft. Inte minst var behovet av tekniker, ingenjörer och konstruktörer stort. Men även inom ekonomisk planering, marknadsföring, administration och service krävdes arbetskraft. Industritjänstemannakåren växte snabbt i antal. Den ekonomiska expansionen gav ökade vinster och utrymme för stigande reallöner. Allt fler konsumenter började efterfråga konsumtionsvaror som bilar och småhus. Under slutet av 1940- och i början av 1950-talet började de sociala välfärdsprogrammet byggas ut. Denna utveckling krävde fler anställda inom myndigheter och socialförvaltningar. Under 1960- och 1970-talet skedde de stora reformerna inom utbildningsväsendet: det skapade ökad efterfrågan på lärare.

Nordenskiöld hamnade sällan i rampljuset som ordförande och förblev relativt okänd för den stora allmänheten. Pressens omdömen betonade mer det solida än dynamiken och behovet att synas. Han beskrevs som lugn, säker i sin bedömning, i besittning av en stark vilja och fullständigt pålitlig. Däremot var han inte något stor retorisk talare. Enligt en veckdagbok i Vi förklarade han senare att han hade:

”På grund av läggning nästan för stort intresse för det historiska skeendet. En organisationsman måste alltid styrka över och gå vidare. Det som skall ske är viktigare än det som skett” (Vi, den 9:e november 1969)

I pressen syntes han mest då det handlade om löne- och avtalsfrågor. När det gäller samhällspolitiska frågor var han speciellt intresserad av konsumentområdet.

Men det hände ändå mycket inom TCO under 1960-talet – alltså Nordenskiölds ordförandetid. Kansliet byggdes ut från att ha knappt 40 medarbetare till att ha 100. I fast penningvärde kostade centralorganisationen år 1969 mer än dubbelt så mycket som 1960. Detta betyder att förbunden satsade på TCO i en utsträckning som motsvarade mycket mer än deras egen medlemsutveckling.

TCO synpunkter började höras i samhällsdebatten på ett annat sätt än tidigare: organisationen hade blivit en stark röst. Utbildningspolitik blev TCO:s varumärke i samhällsdebatten. Åke Isling anställdes som organisationens utbildningssekreterare. Med detta började en intensiv satsning på utbildningspolitik, något som medförde nyrekryteringar till TCO:s kansli. En av dem som rekryterades under denna tid var Lennart Bodström som anställdes 1964. Han rekryterades från Sveriges Förenade Studentkårer (SFS).

Jämställdheten var en viktig fråga. På 1950-talet fördes ofta debatter i tidningen ”Tjänstemannen” om kvinnors löner och hemarbete. Frågan betecknades då emellertid som en ”kvinnofråga” och männens roll diskuterades sällan. Den – under efterkrigstiden – ständigt ökade efterfrågan på arbetskraft gjorde att kvinnornas möjligheter till förvärvsarbete blev en allt viktigare fråga och genom detta blev även familjepolitiken och jämställdheten viktiga frågor.

Då Britt-Marie Bystedt anställdes på utredningsavdelningen 1957 var hon den förste kvinnliga handläggaren. Hon var en av författarna till en debattbok om jämställdhet: ”Kvinnors liv och arbete” som utkom hösten 1962.  Denna debattbok kom senare ut i flera upplagor och citerades mycket. I denna bok togs det avstånd från begrepp som ”kvinnofråga” och ”kvinnodebatt” när det gällde frågor kring kvinnors och mäns ställning och relationer i samhället. Kvinnans och mannens roller hänger intimt samman och även mannens roll måste förändras: det handlade om en ”könsrollsfråga” menade man i denna bok. En person som betydde mycket för att få fart på TCO:s jämställdhetsarbete var även Annika Baude. År 1966 fick Lennart Bodström henne att börja arbeta på TCO-kansliet. Genom denna rekrytering blev det mer fart på arbetet med jämställdhetsfrågor inom TCO.

Det hade startats en utredningsavdelning redan 1948  där det ingick att bygga upp ett system för lönestatistik. Statistikern Arne H Nilstein fick i uppgift att leda en första lönepolitisk utredning inom TCO. Den kartade situationen inom de olika förbundsområdena och den redovisades vid 1964 års kongress.

De offentligt anställda saknade formell förhandlingsrätt fram till 1966. Därmed saknade de också möjligheter att vidta stridsåtgärder. 1966 års reform gav kommunaltjänstemän med ämbetsansvar samma principiella jämställdhet med andra grupper som statstjänstemännen fått. Sedan 1954 hade övriga anställda hos kommuner, landsting och kyrkliga kommuner lagligen kunnat tas ut i konflikt. Även inom den kommunala sektorn hade förhandlingsverksamheten rationaliserats.

Relationerna mellan TCO och LO förbättrades påtagligt under Nordenskiölds tid i TCO-ledningen. Denna positiva relation hade flera orsaker varav TCO:s ökande medlemsantal kanske var den viktigaste. Under kampanjkommittén för linje 1 i ATP-omröstningen hade också Otto Nordenskiöld och LO-ordföranden Arne Geijer samarbetat vilken också bidrog till goda relationer. I sakfrågor tvekade dock Nordenskiöld inte att ibland kritisera LO:s ståndpunkter.

Under Nordenskiölds tid utreddes frågan om ett framtida arkiv för tjänstemannarörelsen. Vid TCO:s kongress 1964 sa Nordenskiöld att: ”för den framtida forskningen rörande arbetsmarknadens organisationer skulle det vara av synnerlig betydelse om man kunde bygga upp ett särskilt arkiv, där förbundens äldre handlingar kunde aktiveras och ställas till forskningens förfogande.” Samma år tillsattes en kommitté som skulle utreda frågan. Utredningen behandlades vid TCO-kongressen 1967. Kommittén föreslog att ett TCO-Arkiv skulle upprättas på TCO-skolan Bergendal. TCO-kongressen 1967 biföll styrelsens förslag.

Den största motgången för TCO och Nordenskiöld personligen under 1960-talet var SALF:s utträde ur organisationen 1967. Den direkta orsaken var att TCO avvisat förbundet krav på att få träffa ett eget avtal för offentliganställda arbetsledare. Redan inför TCO-kongressen i maj 1970 fanns dock en överenskommelse om återinträde.

Han var också medlem i många olika styrelser, te.x. var han ordförande i styrelsens för ”statens institut för konsumentfrågor” 1960-1966 och ordförande i ”folk och försvar” 1967-1970.

Nordenskiölds hustru Eira blev 1951 först ombudsman i Statstjänstemannaförbundet och var 1958 -1984 förbundssekreterare där. 

Otto Nordenskiöld avgick som TCO:s ordförande på kongressen 1970 efter att ha blivit erbjuden tjänsten som chef för Sveriges radio. När han avgick var TCO nästan hälften så stort som LO (43 procent) och mellan åtta och nio gånger så stort som Saco. Han efterträddes av Lennart Bodström.

Tiden efter TCO

Efter sin avgång som TCO:s ordförande var han VD för Sveriges Radio AB mellan 1970 till 1978. Otto Nordenskiöld dog den 10 november 1986 på Lidingö. Han är begraven på Norra begravningsplatsen i Stockholm.

 

Källor och litteratur: 
  • TAM-Arkiv. Arkivkartong: Otto Nordenskiölds handlingar. Gåva av Uno Westerlund.
  • Wallén, Thord. Bakom dokumenten: femtio år av visioner och verklighet. Typografen/Liber Tryck AB, Stockholm. 1985.
  • Wallén, Thord. Suveränitet och Samverkan: några viktiga drag i TCO:s organisationsutveckling. TCO, TAM. 1989.
  • Westerlund, Uo: En glansfull framtid. Premiss förlag. 2011.

 


Dessa sidor är publicerade av TAM-Arkiv i syfte att tillgängliggöra de arkiv vi förvaltar för våra medlemmar och relaterade arkivdeponenter inom tjänstemanna- och akademikergrupperna och att bilda kunskap om deras historia och samhällsbetydelse.

Otto Nordenskiöld

Otto Nordenskiöld. Foto: Allan Myrman.

Ordförande i TCO 1961 - 1970.

TCO:s synpunkter började höras i samhällsdebatten på ett annat sätt än tidigare och utbildningspolitik blev TCO:s varumärke i samhällsdebatten. Jämställdheten var en viktig fråga. Under Nordenskiölds ledning förbättrades relationerna mellan TCO och LO. Den största motgången var SALF:s utträde ur TCO 1967.

Företrädare: Filip Anger
Efterträdare: Lennart Bodström

Andra uppdrag och poster:
  • VD för Sveriges Radio AB, 1970-1978
  • Ordförande i Folk och Försvar, 1967-1970
  • Direktör för TCO, 1960-1967

Dokument ur arkivet