Lennart Bodström

Ture Lennart Bodström föddes i Göteborg den 20:e april 1928. Hans far hette Ture Bodström och var typograf. Hans mor hette Elsa Dunér och arbetade som servitris vid tiden för Lennarts födelse.

Uppväxtåren

Lennart Bodström föddes utom äktenskapet och tillbringade sina första elva månader på ett barnhem Göteborg. Han blev sedan omhändertagen av sin farfar och farmor – John och Emma Bodström i Strängnäs. John var 67 år och Emma 58 år då de fick vårdnaden om sitt barnbarn. En av deras döttrar bodde fortfarande kvar i föräldrarhemmet. I januari 1930 födde hon en dotter. Barnafadern gjorde sig oanträffbar. Det nya barnet kom också att bo hemma hos farföräldrarna. På så sätt växte familjen till att bestå av fem personer – de två farföräldrarna, deras dotter och två barnbarn. I sina memoarer ”Mitt i stormen” har Lennart Bodström beskrivit de knappa förhållanden under vilka han växte upp. Hans farföräldrar hade knappast någon pension och försörjde sig på tillfälliga kroppsarbeten. Bostaden var en s.k. jordvåning där golvet låg lägre än markytan. Den bestod av ett rum och kök. Jordvåningen saknade i hög utsträckning moderna bekvämligheter.

Skoltid i Strängnäs

Lennart Bodström var duktig i skolan och fick efter att han gått ut folkskolan en betald friplats och kunde därför fortsätta sina studier upp till läroverksnivå.  Familjens levnadsstandard förbättrades något sedan Bodströms farfar vid 79 års ålder fick arbete som portvakt. Tjänsten innebar att familjen fick en ganska liten men dock helt modern lägenhet. Den unge Bodström valde att läsa på reallinjen när han kom till läroverksnivån. Han tog studentexamen i Strängnäs 1948. Under sin gymnasietid började han också engagera sig politiskt - genom den socialdemokratiska ungdomsklubbens lokalavdelning.

Universitetsstudier

Hösten 1949 påbörjade Lennart Bodström sina högskolestudier. Han skrev in sig vid Göteborgs Högskola där han började läsa statskunskap. Han tog en pol.mag. med statskunskap som huvudämne vid Göteborgs Högskola 1953.  Utöver statskunskap omfattade studierna statistik och nationalekonomi. För att förankra studierna i verkligheten praktiserade han en sommar vid Socialstyrelsen, som då hade en statistisk byrå.

Under sin studietid vid Göteborg engagerade sig Lennart Bodström inom föreningslivet. Han blev medlem inom SFS (Sveriges Förenade Studentkårer). Han utsågs först till ”andre fanbärare” och valdes sedan till studiesekreterare inom SFS. Han var också aktiv i den socialdemokratiska studentföreningen och den utrikespolitiska studentklubben.

År 1953 fortsatte han sedan sina statsvetenskapliga studier vid Uppsala Universitet. Nästan direkt efter sin ankomst till Uppsala träffade han sin blivande hustru Vanja Rundgren som läste till lärare. De gifte sig sedan 1957. Vanja kom senare att bli verksam som adjunkt.

I Uppsala nappade han så småningom på ett erbjudande från studieförbundet ”Näringsliv och samhälle” om att utarbeta en skrift om näringslivets folk i riksdagen. Han åtog sig detta uppdrag och byggde sedan ut framställningen med en specialstudie av näringsidkarnas politiska attityder under 1920-talet.  Studien ledde till att han blev fil.lic vid Uppsala Universitet 1961. Under tiden i Uppsala blev han åter engagerad i studentkåren. År 1959 blev han ordförande för SFS. Han arbetade också som extra universitetslektor vid statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala Universitet mellan åren 1961 till 1963.

Hösten 1959 tillsatte regeringen en ny utredning om studiesociala åtgärder på den högre utbildningens område. I denna utredning – som kom att pågå i fyra år – ingick Lennart Bodström. Han kom då att inta andra ståndpunkter än Saco och dess representant i styrelsen – Bertil Östergren som då var direktör i Saco.

Lennart Bodströms karriär inom TCO

Genom sitt arbete i den studiesociala utredningen fick Lennart Bodström kontakt med TCO. I sina memoarer skriver han att det var på grund av sitt engagemang i denna utredning och hans ovilja att visa följsamhet gentemot Saco:s åsikter som han sedan rekryterades till TCO. Han blev utredningssekreterare inom TCO och arbetade som sådan mellan 1964 -1966.

Därefter gjorde Bodström en relativt snabb karriär inom organisationen. Han utnämndes till TCO:s biträdande direktör med uppgift att vara ställföreträdare för Otto Nordenskiöld som då var organisationens ordförande. Han var biträdande direktör i TCO mellan åren 1966 till 1970. När Otto Nordenskiöld avgick som ordförande för att tillträda som radiochef lanserades två kandidater till ny ordförande. TCO:s största förbund SIF lanserade Arne Nilstein som då var SIF:s direktör. Han hade lång erfarenhet av arbete inom TCO:s innersta krets. Den andre kandidaten var Lennart Bodström som hade fungerat som ersättare till ordförande Nordenskiöld. Genom detta arbete hade han blivit väl förtrogen med rollen som ordförande. På kongressen talade SIF:s drivande representant Ingvar Seregard med emfas för Nilstein kandidatur och mot Bodström. I en slutet omröstning vann dock Bodström med 123 röster mot Nilsteins 69.

Bodströms ordförandetid - 1970-1982 - var en händelserik tid i TCO:s och svensk fackföreningsrörelses historia. Medlemstalet i TCO-förbunden ökade under de tolv åren med drygt 50 procent till runt en miljon. På flera områden flyttade facket fram sina positioner i det svenska samhället. Det var också en tid då det uppkom flera debatter i vilka TCO och Lennart Bodström personligen blev involverad.

TCO-åren 1970-1982

På arbetsmarknadspolitikens område fördes debatter om hur man kunde öka löntagarnas inflytande. Flera betydelsefulla arbetsmarknadslagar drevs också igenom under denna tid. LAS (Lagen om anställningsskydd) tillkom 1974 för att förbättra löntagarnas situation på arbetsmarknaden. Den reglerar bl.a. uppsägningstider, tidsbegränsade anställningar, hur besked om uppsägning ska skötas och vilka typer av uppsägningar som är giltiga.
Medbestämmandelagen (förkortad MBL) skapades 1976. Den tillkom för att öka arbetstagarnas inflytande på arbetsplatsen. Den ger arbetstagarna rätt till information och förhandlingar innan viktiga beslut genomförs. 

I sina memoarer berättar Bodström om ett antal organisatoriska förhållanden som han värnade om för att stärka sammanhållningen inom tjänstemannarörelsen, utveckla den till mer av en folkrörelse, och ge den mer utrymme i samhällsdebatten. Ett exempel är att rätten att motionera till TCO:s kongress 1973 utsträcktes från att endast omfatta förbunden till att också gälla förbundens primärorganisationer, d.v.s. avdelningar och motsvarande. Detta ledde till att antalet motioner ökade från 129 stycken 1973 till 287 stycken vid 1982 års kongress. Ett annat exempel var att TCO:s styrelsemöten hölls oftare – en gång i veckan under Bodströms tid.

Under Bodströms tid som ordförande tog TCO olika initiativ i skattefrågan. Man arbetade bl.a. för att avskaffa sambeskattningen av äkta makars inkomster för att skapa jämställdhet mellan män och kvinnor. Tjänstemannarörelsen verkade också för en sänkning av marginalskatterna. I båda frågorna fick TCO så småningom gehör för sina synpunkter.

Även arbetsmarknadspolitiken var ett viktigt område under den berörda perioden. Ett av TCO:s förslag var att inrätta speciella distriktsarbetsnämnder. Man ville i anslutning till arbetsförmedlingens lokalkontor skapa en motsvarighet till det lekmannainflytande som på riksplanet och länsplanet fanns i form av Arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna.

Andra viktiga frågor som uppkom under denna tid var löntagarfonderna och kärnkraftsfrågan. I båda frågorna var medlemsopinionen alltför splittrad för att TCO som facklig centralorganisation skulle kunna ta ställning. Emellertid ledde båda frågorna till en intensiv debatt.

I löntagarfrågan beskriver Lennart Bodstöm i sina memoarer hur TCO:s ledning hade förhoppningen att det skulle gå att konstruera ett förslag som skulle kunna accepteras av såväl LO och TCO som Socialdemokraterna och Folkpartiet. Det var också på initiativ av Folkpartiet som den socialdemokratiska regeringen tillsatte en parlamentarisk utredning om löntagarfonder i januari 1975. Men frågan blev allt mer kontroversiell speciellt sedan folkpartiet efter 1979 års valförlust tog ställning mot löntagarfonder. Bodströms tidigare engagemang i frågan kom då att leda till att både TCO-ledningen och Bodström personligen ofta i samhällsdebatten beskylldes för att gå socialdemokratins ärenden. Motståndare till löntagarfonder kom i speciellt hög grad rikta sin kritik mot TCO. ”TCO:are för fondomröstning” och ”TCO-are mot fondsocialism” var två organisationer mot löntagarfonder.

Även kärnkraftsfrågan blev ett kontroversiellt ämne inom TCO. Frågan var partiskiljande. Tre linjer ställdes mot varandra i folkomröstningen den 23 mars 1980. Linje 3, som stöddes av Centern, VPK och KD föreslog en avveckling inom tio år av de sex reaktorer som då var i drift. Linje 1 och 2 ville nyttja de sex reaktorer som var i drift samt ta i drift de sex reaktorer som ännu inte var färdiga. Linje 1, som stöddes av Moderaterna var mer kärnkraftsvänlig än linje 2, som fick stöd av Socialdemokraterna och Folkpartiet. Vid kampanjstarten för linje 2 framträdde Lennart Bodström. Även om Bodström betonade att TCO inte tagit ställning i frågan tolkades det som ett stöd för linje 2 från TCO-ledningens sida. Sex ledamöter av TCO:s styrelse tillhörde också nationalkommittén för linje 2.  Detta väckte reaktioner eftersom många av TCO:s medlemmar stödde linje 3 i folkomröstningen. Kärnkraftmotståndet var speciellt starkt bland de offentligt anställda tjänstemännen. Det fanns en stor grupp inom TCO som engagerade sig mot kärnkraft och bildade ”TCO - are mot kärnkraft”.

Successivt ökade statsbidrag gjorde att TCO:s centrala kansli växte kraftigt under perioden.  TCO:s  kansli växte från cirka 100 till cirka 175 anställda, varav 45 fanns inom den regionala organisationen.

Organisationens utbildningsavdelning expanderade starkt. År 1970 fick TCO statsbidrag för central kursverksamhet.  Nya statsbidrag tillkom 1975 års för att facket skulle informera ute på arbetsplatserna om den stora vuxenutbildningsreformen och de nya möjligheter till utbildning som denna satsning medgav.

I samband med införandet av MBL (Medbestämmandelagen) 1976 ökade statsbidraget till utbildningsverksamheten markant. Till utbildningsavdelningen fördes detta år den växande fackliga utbildningen och 1982 utgjorde avdelningen en fjärdedel av TCO:s centrala kansli.

Från 1980 fick löntagarorganisationerna statsbidrag för att initiera forskning. TCO kom att förfoga över välutbildade experter och forskare inom allt fler samhällsområden. Genom att de kom att ingå i styrelser delta i statliga utredningar och i andra sammanhang stärktes deras expertis.

Detta var en trend i tiden. TCO och de andra parterna på arbetsmarknaden kom successivt att spela en allt större roll i statliga styrelser och andra organ som företrädare för allmänna samhällsintressen. Syftet var att tillföra olika myndigheter sakkunskap och för arbetsmarknadens parter gav representationen möjlighet att påverka angelägna samhällsområden. Bodström själv satt i många styrelser. Exempelvis var han ledamot i AMS mellan åren 1970 till 1982 och styrelseledamot i CSN mellan 1964 till 1970. Den allt mer omfattande fackliga närvaron i statliga utredningar och annat ledde vissa forskare till att bekymrat tala om en ”nykorporatism”.

För att kunna samordna förhandlingarna på den privata sidan hade man börjat arbeta för att skapa en förhandlingskartell för privattjänstemän. För att utreda frågan tillsatte man en arbetsgrupp 1971. Denna resulterade i att PTK (Privattjänstmannakartellen) bildades 1973. Kartellen grundades av TCO-förbunden SIF, SALF och HTF. Civilingenjörsförbundet (CF) som var ett förbund inom Saco beviljades omedelbart inträde. Så småningom skulle PTK omfatta 27 förbund varav 17 tillhörande Saco.

PTK:s styrelse skulle verka som en liten förhandlingsdelegation i förhandlingarna med arbetsgivarsidan. Det skulle samtidigt finnas en stor förhandlingsdelegation som slutgiltigt skulle ta ställning till frågorna.

Åren efter att PTK bildades präglades för Bodströms del av konflikter med PTK:s ordförande Ingvar Seregard som också var Sif:s förbundsdirektör. Det fanns en oro över att TCO:s förbund för offentliganställda skulle isoleras från förbunden med privatanställda, vilken kunde leda till en splittring inom TCO.

Tiden efter TCO

Efter socialdemokraternas valseger 1982 utsågs Lennart Bodström till utrikes- och handelsminister i den nya regeringen. Efter socialdemokraternas andra valseger 1985 utsågs han till utbildningsminister en post som han innehade till 1989. Han tillträdde då på posten som Sveriges ambassadör i Oslo, en befattning han innehade under åren 1989 till 1993. År 2001 gav han ut biografin ”Mitt i stormen”. I arbetet med denna hade han bl.a. hjälp av material från TAM-Arkiv som förfogar över hans omfattande personarkiv.

 

Källor och litteratur: 
  • 2001. Lennart Bodström: ”Mitt i stormen”. Hjalmarsson & Högberg Bokförlag.
  • 2011. Uno Westerlund: ”En glansfull framtid: Ur TCO:s historia 1944-2010.” Premiss förlag.
  • Biografiska uppgifter om Lennart Bodström 1970-1998. P5ba:1. TAM-Arkiv: Lennart Bodströms personarkiv.

Dessa sidor är publicerade av TAM-Arkiv i syfte att tillgängliggöra de arkiv vi förvaltar för våra medlemmar och relaterade arkivdeponenter inom tjänstemanna- och akademikergrupperna och att bilda kunskap om deras historia och samhällsbetydelse.

Lennart Bodström

Lennart Bodström.

Ordförande i TCO 1970 - 1982.

Bodströms ordförandetid var en händelserik tid i TCO:s och svensk fackföreningsrörelses historia. På flera områden flyttade facket fram sina positioner i det svenska samhället. Det var också en tid då det uppkom flera debatter i vilka TCO och Lennart Bodström personligen blev involverad.

Företrädare: Otto Nordenskiöld
Efterträdare: Björn Rosengren

Andra uppdrag och poster:
  • Sveriges utrikesminister, 1982-1985
  • Sveriges handelsminister, 1982-1983
  • Sveriges utbildningsminister, 1985-1989
  • Sveriges ambassadör i Oslo, 1989-1993