Torsten Nothin föddes 16 februari 1884 i Voxtorps församling i Jönköpings län. Han var son till en kyrkoherde och växte upp i prästgårdar i Värnamobygden. I sin bok ”Från Branting till Erlander” berättar Nothin hur han upptäckte hur bondebefolkningen runt omkring levde under hårt arbete och i regel knappa villkor. Han började sedan studera juridik vid Lunds Universitet 1901 och började då att på allvar intressera sig för samhällsfrågorna. Han kom så småningom att ansluta sig till socialdemokratiska arbetarepartiet, men han skriver att han inte eftersträvade att bli professionell politiker. Nothin tog hovrättsexamen 1905. Han gjorde sedan successivt karriär inom Göta hovrätt. År 1911 blev han adjungerad ledamot, 1914 fiskal i Göta hovrätt, 1915 tillförordnad revisionssekreterare samt 1917 hovrättsråd i Göta hovrätt.
År 1918 inträdde Nothin i regeringskansliet som ämbetsman och blev på det sättet – delvis mot sin egen önskan – involverad i det politiska arbetet. Nothin värvades nu till partipolitiken och när Hjalmar Branting bildade sin första och andra ministär (mars-oktober 1920 och oktober 1921- april 1923) blev Nothin konsultativt statsråd. I oktober 1924 utsågs han sedan till justitieminister i Hjalmar Brantings tredje ministär och han kvarstod som sådan även i den efterföljande – av Richard Sandler – ledda ministären (från januari 1925).
År 1933 utnämndes han sedan till överståthållare en befattning han innehade till 1949. Där arbetade han bl.a. med att motarbeta den nazistiska propagandan. Med anledning av hans uppgift att stävja nazistisk aktivitet gjorde Nothin en framställning till regeringen, som ledde fram till ett förbud utfärdades 1934 mot ”vissa sammanslutningar”. Beslutet väckte protester bland nazisterna.
1937 blev Torsten Nothin ordförande för Föreningen Norden. Han valdes i syfte att föreningen skulle kunna breddas från att vara en förening för ”eliten” till att få en mer ”folklig” bas. En grundtanke i hans gärning för Föreningen Norden var att söka anknytning till stora organisationer. Detta gjorde han i syfte att dels bredda föreningens ekonomiska underlag, dels för att kunna föra ut de nordiska tankarna till de folkrörelser som tidigare i hög utsträckning stått främmande för dem. I början av sitt ordförandeskap upplevde Nothin – enligt egen uppgift – ett visst motstånd från personer som kommit att identifiera sig med tidigare målsättningar och arbetssätt. Men under Nothins tid skedde en kraftig ökning av medlemsantalet. År 1943 anslöt sig Kooperativa förbundet, Landsorganisationen och Arbetsgivareföreningen som samverkande medlemmar i föreningen. Tidigare hade Läroverkslärarnas förening, Sveriges allmänna folkskollärareförening, Hantverksorganisationen och Köpmannaförbundet ansökt om medlemskap.
Nothin var ordförande under från andra världskrigets utbrott fram till krigets slut. I och med krigets utbrott fick Föreningen Norden arbeta med nordiskt hjälparbete. Först var det Finland som drogs in i krigshändelserna. Nothin var med och arbetade för Finlands sak. Så småningom kom ockupationerna av Danmark och Norge och hjälpen kom då att även omfatta även dessa länder. Nya åtgärder för ett samordnande blev nödvändiga och i sådant syfte bildades hösten 1941 vid ett sammanträde hos Nothin ”samordningskommittén för nordiskt hjälparbete”.
Under kriget uppkom också debatter om nordiskt försvarssamarbete och en politisk union i Norden efter kriget. Nothin deltog i debatten och ställde sig positiv till ett nordiskt närmande, politiskt och militärt.
Mellan åren 1940-44 var han ordförande för Centralkommittén för det frivilliga försvarsarbetet (det som nu kallas Folk och Försvar) en organisation som han även varit med och grundat.
Tanken på ett nordiskt centrum för folkbildning var också en fråga som drevs av Nothin. Ursprungligen hade han sökt efter någon plats, där den svenska Föreningen Norden kunde anordna kurser och möten samt motta delegater från grannländerna. Med tiden kom han att driva tanken på att med utgångspunkt från Grundvigs tanke på en nordisk folkhögskola skapa ett slags nordiskt universitet. Där skulle professorer från de nordiska länderna kunna bedriva undervisning i sitt ämne under en eller samma termin. Där skulle också examina kunna avges för dem som sökte inträde på lärarbanan. I sin memoarbok ”Från Branting till Erlander” berättar Nothin att han hade i åtanke att Vadstena slott skulle vara en lämplig byggnad för att inrymma ett sådant ”nordiskt universitet”. Men efter andra världskrigets utbrott rann frågan ut i sanden.
Nothin var också med och planerade för hjälpverksamheten i Norden efter kriget. I september 1943 överlämnade Nothin en framställning till Kungl. Maj:t om inrättandet av ett statligt organ med uppgift att förbereda svensk materiell hjälp till de nordiska folken efter krigets slut. I skrivelsen framhölls även, att Sveriges medverkan kunde bli aktuell för ett allmäneuropeiskt hjälparbete men att landets plikter var störst i förhållande till grannländerna. Framställningen undertecknades av styrelsen för Föreningen Norden och samarbetskommittén för Nordiskt hjälparbete. Bakom framställningen stod även praktiskt taget alla fackliga och ideella riksomfattande organisationer i landet. Torsten Nothin avgick sedan som ordförande för Föreningen Norden. År 1945 efterträddes Torsten Nothin av Axel Gjöres.
Efter sin pensionering utkom Nothin sedan med ett flertal böcker, bl.a. memoarer och minnen där han även berättade om sin tid som ordförande i Föreningen Norden. Torsten Nothin avled 1 mars 1972 i Värnamo.
Litteratur:
Torsten Nothin. Människor och händelser. 1965. Natur och Kultur.
Torsten Nothin. Från Branting till Erlander. 1955 Wahlström och Widstrand.