Viktor von Zeipel
Viktor von Zeipel var kamrer i Skandinaviska Kreditaktiebolaget i Stockholm och Svenska Bankmannaföreningens ordförande åren 1904-1906. Tillsammans med Nils Halldau, föreningens ordförande år 1921 till 1947, stöpte han om föreningen till en facklig organisation under 1920-talet och 30-talets första hälft.
Initiativet till Svenska Bankmannaföreningens ombildande år 1911 var till stor del von Zeipels då han också åter blev vald till ordförande. När en ny omstöpning av föreningen skedde år 1919 blev han vald till Svenska Bankmannaföreningens första ombudsman och innehade posten fram till sin pensionering år 1936. Som ombudsman slog han vakt om anställningstryggheten gentemot arbetsgivarna i de hårda tider som följde efter första världskriget med strukturomvandlingar och depression. Han sökte bland annat upp bankledningarna och lyckades stundtals rädda arbetstillfällen.
Som skicklig lobbyist skaffade sig von Zeipel värdefulla kontakter i kanslihus och i riksdag, liksom på tidningsredaktionerna och han drev aktivt frågan om förenings- och förhandlingsrätt för privata tjänstemän. År 1923 tog han initiativet till ett samarbetsorgan mellan nordiska banktjänstemannaföreningar, Nordiska Bankmannaunionen (NBU), nuvarande Nordiska Finansanställdas Union.
Viktor von Zeipel var också en av de starkaste drivkrafterna bakom bildandet av De Anställdas Centralorganisation (Daco) år 1931 och blev dess förste ordförande. Daco slogs år 1944 ihop med gamla Tco som då var en sammanslutning av tjänstemannaförbund på den offentliga sidan och därmed bildades det moderna TCO, Tjänstemännens centralorganisation.
Marie Lexius
Forskning och litteratur om Finansförbundet
Avhandlingar
På Lunds Universitet, Ekonomisk Historiska institutionen, pågår forskning som använder sig av TAM-Arkivs material som källa. Tobias Karlsson har granskat sedvaneutredningen som genomfördes av Finansförbundet från år 1938 till 1943. Sedvaneutredningen syftade till att kartlägga både arbetsvillkoren och pensionsvillkor för bankanställda.
Kajsa Holmberg, också hon från Ekonomisk Historiska institutionen på Lunds Universitet, har i sin forskning belyst banksektorns feminisering och kvinnors karriär inom banksektorn under perioden 1865 till 1937. Hon har bland annat synat Finansförbundets tidskrift och hur debatten om kvinnornas arbetsvillkor fördes inom förbundet under 1900-talets första decennier fram till dess kvinnorna fick laglig rätt att behålla sitt arbete efter giftermål år 1937. En delstudie av hennes kommande avhandling finns publicerad i Historisk Tidskrift år 2010 (Holmberg, Kajsa. 2010: Då bankmannen blev kvinna. Det svenska bankväsendets feminisering 1910-1939. I Historisk tidskrift, nr 2, 2010)
Joakim Appelqvists avhandling från år 2005, Informationsteknik och organisatorisk förändring. Teknik, organisation och produktivitet inom svensk banksektor 1975-2003, (Lunds Studies in Economic History 36) granskar hur informationsteknikens förändrade karaktär påverkat organisation och arbetsinnehåll i den svenska banksektorn under 1900-talets slut och 2000-talets början. Appelqvist har bland annat använt sig av statestik från Finansförbundet.
Petersson, Tom. 2001: Framväxten av ett lokalt banksystem: Oppunda sparbank, Södermanlands enskilda bank och stationssamhället Katrineholm 1850-1916. Serie Uppsala Studies in economic history, no 56 (diss). Uppsala.
Uppsatser
Från Historiska institutionen, Stockholms Universitet, finns en magisteruppsats av Lars Sköld från år 2004 som med hjälp av bland annat Finansförbundets protokoller och tidskrifter har beskrivit Finansförbundets utveckling mot en mer facklig verksamhet på 1930-talet i jämförelse med Kontoriströrelsen. (Sköld, Lars 2004: Kamratförening eller facklig organisation? Kontoriströrelsen och Bankmannaföreningen – två strategier under 1920- och början av 1930-talen. Uppsats för magisterkurs, Historiska institutionen, Stockholms Universitet, höstterminen. Stencil).
Andra exempel på uppsatser där uppsatsskrivarna har använt sig av TAM-Arkivets material är:
Eriksson, Caroline: Banken som arbetsplats – en undersökning av arbetsmiljön på ett bankkontor. 1992. Uppsala Univ. Linjen för personal och arbetslivsfrågor
Hultsten, Markus: Kollektivavtalet för affärsbankerna 1946. 1998. Stockholms Universitet, Institutionen för Ekonomisk historia, B-uppsats
Jernow, Per, Staats,Sibylla, Carlsson, Christina& Franzén, Elisabet: Undersökning om SBmf, PK-Banken, Västra regionen. Fackets ideal och medlemmarnas verklighet. 1978. Göteborgs universitet, Företagsekonomiska institutionen, trebetygsuppsats
Litteratur
Ahrén, Gunilla.1985. Skulle jag vara en bråkstake? Om inflytande i facket. (Timbro förlag). Ahrén skriver om när hon i början på 1980-talet som enskild medlem försökte påverka Finansförbundet i löntagarfrågan.
Bankfolk i litteraturen. En antologi från Svenska Bankmannaförbundet.1987. (eget förlag). Noveller och intervjuer med skildringar från bankmiljöer.
Bergstrand, Finn. 2003. Daco 1931-1937. En svensk tjänstemannarörelse växer fram. Tjänstemän och historia. Skrifter utgivna av TAM-Arkivs forskningsråd nr 2. Bergstrand skildrar både framväxten av Daco med bland annat Viktor von Zeipel som pådrivande kraft, den bakomliggande kampen för lagen om förhandlingsrätten år 1936 och Dacos organisationsutveckling.
Edvardsson, Ingmar. 1994. Historien om bankfacket. Svenska Bankmannaförbundet 1887-1993. Stockholm (eget förlag). Författaren Ingemar Edvardsson var chefsredaktör på förbundets tidskrift under åren 1974 till 1991. Han beskriver i huvudsak förbundets utveckling under perioden från 75-årsjubileet år 1962 fram till 1990-talets början.
Palmqvist, Gunnar. 1962. Segrande samverkan. Historik till Svenska Bankmannaförbundets 75-årsjubileum. Falköping. SBmf-ombudsmannen Gunnar Palmqvist beskriver förbundets utveckling från start fram till 1960-talets början.
Schön, Lennart. 2001. En modern svensk historia. Tillväxt och omvandling under två sekel. Borås, SNS Förlag. Lennart Schön beskriver Sveriges omvandling från jordbruksland till industi- och tjänstesamhälle ur ett ekonomiskt och historiskt perspektiv. Här behandlas också bankernas roll och utveckling under 1800- och 1900-talen.
Finansförbundets historia
Finansförbundet organiserar anställda inom bank- och finanssektorn. Svenska Bankmannaföreningen, som skulle komma att bli Finansförbundet, bildades år 1887 i Stockholm för att tillvarata bankanställdas intressen och för att verka som en kamratklubb. Efter första världskriget, då banktjänstemännens reallöner sjunkit, ombildandes föreningen mot en mer facklig verksamhet. Först år 1936 fick föreningen förhandlingsrätt och år 1944, då föreningen bytt namn till Svenska Bankmannaförbundet, blev ett uttalat fackligt uppdrag inskrivet i stadgarna. Under 1900-talets senare hälft har frågor om arbetstiden, jämställdhet och arbetsmiljö drivits.
Läs mer »I Finansförbundets arkiv
Fotografier
Sundsvalls Enskilda Bank Huvudkontoret 1921.
Fotografier från Finansförbundets arkiv (Svenska Bankmannaföreningen)
Finansförbundet – längre historik
De första åren: sällskaps- och intresseklubb
Svenska Bankmannaföreningen, som skulle komma att bli Finansförbundet, bildades år 1887 i Stockholm för att tillvarata bankanställdas intressen och för att verka som en kamratklubb. Det första förberedande mötet hölls den 12 november 1887 i Stockholm och några dagar senare, den 16 november, formuleras syftet med föreningen: det skulle vara en föreningsklubb med kollation (festliga samkväm). Föreningen förklarades bildad och de första stadgarna antogs på Hotel Phoenix den 12 december samma år i närvaro av 44 anställda från 11 stycken olika banker i Stockholm.
Under organisationens första år fungerade den mest som en sällskapsförening med föredrag, diskussioner och ibland sång, men man engagerade sig tidigt i pensionsfrågan. År 1888 bildades en pensions- och understödsfond och föreningen genomförde en utredning om bankanställdas pensioner år 1893-1896.
Av drygt 1 400 banktjänstemän i landet var endast 391 medlemmar i den Stockholmsbaserade föreningen år 1901. En ny organisationsform med filialföreningar och representantskap antogs år 1910 och år 1911 konstituerade sig den första Centralstyrelsen. Samma år fick kvinnliga banktjänstemän bli medlemmar och första numret av föreningens egen tidskrift Svenska Bankmannaföreningens tidskrift kom ut. År 1914 inrättades en kostnadsfri platsförmedling.
Mot facklig verksamhet
Efter första världskriget, då banktjänstemännens reallöner sjunkit, ombildades föreningen mot en mer facklig verksamhet. En ny tjänst som ombudsman inrättades och nya stadgar utformades år 1919. Medlemsantalet ökade kraftigt under året efter ombildandet; från att år 1917 haft 1 600 medlemmar steg antalet till omkring 5 000 under år 1919. Förhandlingsrätten, höjda löner och anställningstryggheten blev viktiga frågor under 1920-och 30-talen.
Samarbete med nordiska bankmannaförbund inleddes år 1923 då den första nordiska bankmannakongressen hålls. Senare bildadess NBU, Nordiska Bankmannaunionen (nuvarande Nordiska Finansanställdas Union).
För att stärka Svenska Bankmannaföreningen sökte man samarbete med andra tjänstemannaföreningar. Förbundets första ombudsman Viktor von Zeipel var initiativtagare till Dacos, De anställdas centralorganisation, bildande år 1931. Daco gick år 1944 samman med TCO, som då var en sammanslutning av tjänstemannaförbund på den offentliga sidan och därmed bildades det moderna TCO, Tjänstemännens centralorganisation.
Först år 1936 fick förbundet förhandlingsrätt och år 1944, då föreningen bytt namn till Svenska Bankmannaförbundet, blev ett uttalat fackligt uppdrag inskrivet i stadgarna. Två år senare, 1946, ingick förbundet det första kollektivavtalet med BFO, Bankernas förhandlingsorganisation.
Intern organisation
Den interna organisationen genomgick en rad förändring varefter förbundet växte. År 1932 bildades det första Arbetsutskottet inom Centralstyrelsen och år 1943 döptes filialföreningarna om till distrikt. År 1950 upplöstes distriktsorganisationen och de lokala organisationerna överläts på avdelningar som dock sammanfördes i 18 distrikt. Distriktens viktigaste uppgift blev nu att välja ledamöter, eller ombud, till förbundskongressen som ersatte det tidigare representantskapet. Vid årsskiftet 1950/51 fanns 100 avdelningar.
År 1965 beslöt förbundskongressen att bibehålla 19 distrikt men minska antalet avdelningar och ersätta en del av dem med så kallade klubbar som övertog lokala avdelningarnas verksamhet. Beslut togs också om att antalet ombud till kongressen skulle begränsas till 120 och dessa fördelads proportionellt bland distrikten. Tio år senare, 1975, avskaffades distrikten och dess verksamhet togs över av avdelningarna. På kongressen år 2000 beslöts att lokalavdelningarna skulle ersättas med fem stycken regioner med varsitt regionkontor.
Moderna tider: konflikter och samarbete
År 1979 förhandlades det första MBL-avtalet på privata sidan med BAO, Bankinstitutens Arbetsgivareorganisation, fram. Under 1960- och 70-talen ökade antalet anställda i banker kraftigt vilket också avspeglas i Bankmannaförbundets medlemsantal. Från att år 1960 haft 11 024 medlemmar noterades den högsta medlemssiffran i förbundets historia år 1989: 48 618. Medlemsökningen på 1960- och 70-talen berodde till stor del på tillströmningen av kvinnor till fram för allt jordbrukskassorna och sparbankerna. Andelen deltidsarbetande ökade mest.
Under 1900-talets senare hälft har bland annat frågor om lön, arbetstiden och jämställdhet drivits. Även arbetsmiljön har varit en viktig fråga särskilt under 1970- och 80-talen då den tekniska utvecklingen medförde stora förändringar. Förbundets första strejk för högre löner varade i tre dagar år 1981 och år 1990 utbröt en storkonflikt med BAO, Bankinstitutens Arbetsgivareorganisation, med lockout under tre veckor som följd.
Fackligt samarbete med FTF, Facket för försäkring och Finans*, pågick under stora delar 1900-talet. År 1988 bildade Svenska Bankmannaförbundet och FTF ett gemensamt samarbetsorgan, BFF (Bank, Försäkring, Finans) och diskussioner om en sammanslagning fördes. En sammanslagning genomfördes aldrig men från och med år 2010 ger man tillsammans ut tidskriften Finansliv.
Under den så kallade bankkrisen år 1990 – 1993 tappade förbundet medlemmar och har år 2012 omkring 29 500 aktiva medlemmar och cirka 5 800 studerande- och pensionärsmedlemmar. Förbundet bytte namn till Finansförbundet år 1994.
Marie Lexius, 2012
Källor
TAM-Arkiv: Finansförbundet
- Kongress- och styrelseprotokoll (A1 och A2)
- Handlingar rörande historia och jubileer (F6c:5): Björlin, L. I medlemmarnas intresse. Historik till Svenska Bankmannaförbundets 100-årsjubileum. Manus, troligen år 1986-87.
Litteratur:
- Edvardsson, Ingmar. 1994. Historien om bankfacket. Svenska Bankmannaförbundet 1887-1993. Stockholm (eget förlag).
- Palmquist, Gunnar. 1962. Segrande samverkan. Historik till Svenska Bankmannaförbundets 75-årsjubileum. Falköping.
* FTF, Försäkringstjänstemannaförbundet, bildat år 1919, bytte namn år 2002.
Från kamratklubb till facklig organisation
Under 1800-talet växte och utvecklades Sveriges ekonomi i takt med att industrialiseringen av landet och handeln utvecklades. Ett system av affärsbanker och sparbanker byggdes ut och antalet bankanställda ökade snabbt.
Finansförbundet var en stockholmsbaserad intresseförening och kamratklubb de första åren men utvecklades under 1900-talets första hälft till en nationell fackförening för bankanställda.
År 1911 antog föreningen ett nytt program med filialföreningar och en tidskrift men man behöll sin prägel av sällskapsförening och undvek att driva frågor om till exempel löner gentemot arbetsgivarna.
Under 1900-talets första decennier ökade arbetsdelning och specialisering samtidigt som tjänstesektorn växte. Arbetsförhållandena på många kontor kom mer att påminna om industriarbetarnas och den begynnande rationaliseringen av kontoren gjorde banksektorn berövades delar av sin unika status och blev mer lik andra arbetsplatser.
Efter första världskriget med inflation och sjunkande reallöner som följd ökade trycket på att föreningen skulle agera mer kraftfullt i frågor om anställningsvillkor och löner och föreningen ombildades igen år 1919. Förbundets första ombudsman Viktor von Zeipel tillsattes. Därmed började man också driva uttalade fackliga frågor.
Under 1920-talet var Svenska Bankmannaföreningen dessutom en av de främsta förkämparna för att privatanställda tjänstemän skulle få förenings- och förhandlingsrätten lagfäst. Viktor von Zeipel var också en av dem som tog initiativet till ett övergripande samarbete mellan privatanställda tjänstemannaföreningar som år 1936 ledde till att De anställdas centralorganisation, Daco, bildades.
Bakgrund: bankernas och banktjänstemannayrkets framväxt i Sverige
På 1830- och 40-talen bredde marknadsekonomin ut sig i Sverige och det skedde en ekonomisk tillväxt med ökad handel, vilket gjorde att även bankväsendet växte. Några små privata affärsbanker med enskilda ägare bildades 1830-talet varav den första var Skånska privatbanken i Ystad, år 1830, och år 1833 bildades Wermlands Provincialbank. Under de två närmaste decennierna växte antalet affärsbanker till åtta stycken. Den första sparbanken hade bildats redan år 1820 i Göteborg och därefter öppnades nästa i Stockholm år 1821.
Vid 1800-talets mitt hade Riksbanken monopol på affärsverksamheten i Stockholm, Göteborg och Malmö. I övrigt dominerades marknaden för affärskrediter av en informell kreditgivning som förmögna privatpersoner, handelshus och penningmäklare bedrev. På 1850-och 60-talen skedde dock en liberalisering för reglerna på marknaden och en modernisering av bankväsendet. Affärsbankerna framträdde som nya aktörer i den begynnande industrialiseringen och kom att spela en viktig roll vid exempelvis järnvägsbyggandet.
År 1864 kom en ny banklagstiftning som innebar att räntebildningen blev fri och att bankerna kunde konkurrera med aktörerna på den informella marknaden. Rätten att bilda aktiebolag gällde nu även bankerna och det första bankaktiebolaget bildades år 1863. Vid samma tid fanns affärsbankerna och deras filialkontor i 43 svenska städer och sparbankerna i 42 orter.
Under 1800-talets senare del kom den industriella utvecklingen av Sverige i gång på allvar: handeln ökade, kommunikationer som järnvägen och telefonnätet byggdes ut, fabriker anlades och så vidare. Växande industrier och utrikeshandel ställde kreditväsendet inför nya omständigheter. Behovet av affärskrediter och handel i andra valutor ökade vilket gjorde att bankväsendet expanderade. Över hela landet byggdes ett system av affärsbanker ut och antalet bankanställda ökade också snabbt. År 1884 fanns omkring 40 affärsbanker med 1 000 anställda varav ett hundratal var kvinnor. Tjugo år senare hade siffrorna fördubblats.
Utbildningen bland de bankanställda var skiftande vid 1800-talets slut. Vid de större affärsbankskontoren hade ofta de manliga anställda studentexamen, annan högre utbildning eller tidigare för banktjänsten värdefulla anställningar inom andra yrken. För de som var verksamma på Sparbanker var bankarbetet ofta en bisyssla.
Källor
TAM-Arkiv, Finansförbundet:
Handlingar rörande historia och jubileer (F6c:6):Johansson, Annelie. 1987: Sveriges enda bankfack – Svenska bankmannaförbundet 100 år. En utställning på Tjänstemannarörelsens Arkiv och Museum (trycksak).
Litteratur:
- Palmqvist, Gunnar. 1962: Segrande samverkan. Historik till Svenska Bankmannaförbundets 75-årsjubileum. Falköping.
- Schön, Lennart. 2001:En modern svensk historia. Tillväxt och omvandling under två sekel. Borås, SNS Förlag.
- Petersson, Tom. 2001: Framväxten av ett lokalt banksystem: Oppunda sparbank, Södermanlands enskilda bank och stationssamhället Katrineholm 1850-1916. Serie Uppsala Studies in economic history, no 56 (diss). Uppsala
Svenska Bankmannaföreningen: de första åren
Svenska Bankmannaföreningen, som skulle komma att bli Finansförbundet, bildades år 1887 i Stockholm för att tillvarata bankanställdas intressen och för att verka som en kamratklubb. Under organisationens första år fungerade den mest som en herrklubb (kvinnliga bankanställda fick inte tillträde förrän år 1911). Man ägnade sig åt föredrag, diskussioner och ”sällskaplig samvaro”. Exempelvis anordnades föreläsningar i nationalekonomi och demonstrationer av diverse moderna kontorsmaterial som räknemaskiner och sångframträdanden.
Det fanns också några aktuella sakfrågor som diskuterades redan det första verksamhetsåret. Flera banker hade problem med förskingring och många medlemmar ansåg att kontrollåtgärder borde genomföras till skydd för både banker och deras anställda. Föreningen tillsatte en 14 man stark kommitté hösten 1888 som utredde saken och tre år senare trycktes ”Svenska Bankmannaföreningens komiterades förslag till skärpta bestämmelser för vinnande kontroll öfver arbetet i de enskilda sedelutgifande bankerna och aktiebankerna”. I publikationen rekommenderade man bland annat daglig siffergranskning av utbildade fackmän istället för tillfälliga revisioner.
En understödsfond för tillfällig understöd vid sjukdom (om inte banken betalde lön under sjukdomen), oförmögenhet till arbete eller tillfällig oförvållad arbetslöshet bildades också tidigt i föreningens historia. Även änkor och efterlämnade barn kunde få ekonomiskt stöd för utgifter vid begravning. Under en vårfest år 1888 samlades 52 kronor in som kom att utgöra grunden till fonden.
Föreningen engagerade sig även tidigt i pensionsfrågan. Föreningen genomförde även en utredning om bankanställdas pensioner år 1893-1896 vars syfte var att försöka förmå bankerna att avsätta medel till pensionsfonder. Förslaget ”Uttalande av Svenska Bankmannaföreningen angående pensionering af de enskilda bankernas och aktiebankernas tjenstemän och betjänte” skickades till samtliga privatbanker.
Svenska Bankmannaföreningen var från början stockholmsbaserad och år 1901 var endast 391 av drygt 1 400 banktjänstemän i landet medlemmar. Den 15:e december 1903 öppnades föreningens första egna lokal på Blasieholmsgatan 4 B i Stockholm.
Källor
TAM-Arkiv, Finansförbundet:
- Kongressprotokoll (A1:1)
- Utredningar (F3b:1-5): Kontrollkommittén och pensioner
- Handlingar rörande historia och jubileer (F6c:6):Johansson, Annelie. 1987: Sveriges enda bankfack – Svenska bankmannaförbundet 100 år. En utställning på Tjänstemannarörelsens Arkiv och Museum (trycksak)
Ett nytt program år 1911
År 1908 bildades på Viktor von Zeipels initiativ en kommitté för ”utredning af frågor rörande föreningens framtida program”. Viktor von Zeipel hade varit föreningens ordförande år 1904-1906 och skulle komma att bli föreningens första ombudsman. Kommittén tog bland annat frågan om bildandet av filialföreningar upp. Frågeformulär skickades ut till banktjänstemän i hela landet. Bland de banktjänstemän som svarade hade frågan om en egen tidskrift högsta prioritet och i januari år 1911 kom också första numret av Svenska Banktjänstemännens tidskrift ut.
Den 27 maj år 1911 sammanträdde det första representantskapet, det vill säga representanter från de olika nybildade filialföreningarna, och von Zeipel valdes till ordförande i föreningens första centralstyrelse. Resultatet av kommitténs arbete blev, också, förutom tidskriften, en stipendiefond, anslutning till en lånekassa och kostnadsfri ”platsförmedlingsbyrå” som öppnades år 1914. Dessutom beslöt man tillåta kvinnliga bankanställda att bli medlemmar, främst för att öka medlemsantalet.
Som god tvåa av vad som borde ingå i föreningens program ansåg många tillfrågade banktjänstemän vara lönefrågan och många ville också att pensionsfrågan och anställningstryggheten skulle tas upp. Lönefrågan avfärdades med argumentet att föreningen inte blandade sig i ”ett personligt mellanhafvande mellan tjänstemän och principaler”. Det skulle verka utmanande och kunna göra mer skada än nytta.
Nya stadgar klubbades också vid representantskapet år 1911. De skiljde sig inte mycket från de ursprungliga från år 1887 men föreningens roll som sällskapsklubb tonades ner.
Källor
Tam-Arkiv; Finansförbundet:
- Kongressprotokoll (A1:1)
- Stadgar (B1:1)
Litteratur:
- Palmqvist, Gunnar. 1962: Segrande samverkan. Historik till Svenska Bankmannaförbundets 75-årsjubileum. Falköping.
- Sköld, Lars 2004: Kamratförening eller facklig organisation? Kontoriströrelsen och Bankmannaföreningen – två strategier under 1920- och början av 1930-talen. Uppsats för magisterkurs, Historiska institutionen, Stockholms Universitet, höstterminen. Stencil.
Mellankrigstid: bankyrket i förvandling
Från första världskriget till och med 1930-talet var en tid av stark expansion för tjänstesektorn i Sverige. Arbetsdelning och specialisering ökade samtidigt och arbetsförhållandena på många kontor kom mer att påminna om industriarbetarnas. Mekanisering och standardisering av delar av arbetet blev mer och mer vanligt, inte bara i banksektorn. Genom den tekniska utvecklingen kunde kvalificerad personal ersättas med av mindre kunnig personal – ofta kvinnor. Den begynnande rationaliseringen av kontoren var en följd av den ökande omfattningen av kontorsarbetet och av att nya maskiner och hjälpmedel spreds. En liknande utveckling skedde inom flera branscher och banksektorn berövades härmed delar av sin unika status och blev mer lik andra arbetsplatser.
I sin position som privilegierad tjänstemannaelit hade bankmannakåren vid 1900-talets början starkt emotsatt sig alla former av kollektivism och fackföreningsliknande organisationer. Sådana associerades med arbetarklass och socialism vilket banktjänstemännen misstrodde och ansåg oförenlig med sin omsorgsfullt odlade självbild som upplysta individualister. Att Bankmannaföreningen gradvis öppnades mot för organisationstanken – på bred front långt efter omvandlingen till fackförbund – sågs som en framtvingad utveckling efter många års standardförsämring.
Under första världskriget stärktes svenska kronan i förhållandet till andra valutor. Den svenska exporten gynnandes eftersom efterfrågan och priserna ökade kraftigt på produkter som järnmalm, stål och vissa verkstadsprodukter som till exempel kullager. Krigsinflationen blev till vinst för stora delar av industrin liksom för bankerna. Lönerna följde dock inte alls med i den snabba prisutvecklingen. Efter första världskrigets slut urholkade en skenande inflation bland andra banktjänstemännens löner. En tilltagande rationaliseringstendens inom bankväsendet med sammanslagningar och en del mindre banker som försvann som följd gjorde dessutom att en del banktjänstemän blev utan arbete. Anställningstryggheten tycktes inte längre säker och kraven på fackliga åtgärder växte.
Källor
Litteratur:
- Holmberg, Kajsa. 2010: Då bankmannen blev kvinna. Det svenska bankväsendets feminisering 1910-1939. I Historisk tidskrift, nr 2, 2010
- Palmqvist, Gunnar. 1962: Segrande samverkan. Historik till Svenska Bankmannaförbundets 75-årsjubileum. Falköping.
- Schön, Lennart. 2001:En modern svensk historia. Tillväxt och omvandling under två sekel. Borås, SNS Förlag.
- Sköld, Lars 2004: Kamratförening eller facklig organisation? Kontoriströrelsen och Bankmannaföreningen – två strategier under 1920- och början av 1930-talen. Uppsats för magisterkurs, Historiska institutionen, Stockholms Universitet, höstterminen. Stencil.
Mot facklig verksamhet
År 1918 inkom en motion till Svenska Banktjänstemannaföreningens styrelse från Skaraborgs läns representanter som föreslog att föreningen skulle inrätta en skiljenämnd. Till skiljenämnden skull föreningens medlemmar kunna vända sig i tvistefrågor med arbetsgivaren. Motionen behandlades på följande representantskap och utlöste en första diskussion som satt avtryck i föreningens protokoller om föreningen skulle ha en mer facklig inriktning eller inte.
Röster som höjdes mot motionen menade att det ”hittills varit en principsak att ej blanda sig i bankernas angelägenheter, samt att föreningen måste helt omläggas om den skallbli en fackförening”. Det framkom också att föreningen fungerade som en kamratklubb främst för medlemmarna i Stockholm men att det fanns en allmän önskan bland medlemmarna i landsorten om förändring så att föreningen bättre skulle kunna tillvarata deras intressen gentemot arbetsgivarna. Motionen avslogs med motiveringen att en skiljenämnd inte var rätta formen. Man skulle dock införa en artikel i ämnet i sin tidskrift och representantskapet uppmanade styrelsen att i enlighet med paragraf 1 i stadgarna och ”efter måttet av sina krafter” bevaka medlemmarnas intresse.
Missnöjet med lönerna och den sjunkande levnadsstandarden bland bankanställda fortsatte och i mars påföljande år hölls ett allmänt möte, ett ”dyrtidsmöte” (ett offentligt opinionsmöte), i Östermalms högre allmänna läroverk i Stockholm. Omkring 1 200 bankanställda infann sig. Viktor von Zeipel var mötets ordförande, och en resolution riktad till landets bankledningar sammanställdes i vilken man krävde kompensation från bankerna för dyrtiden. Bankernas besked om att de avböjde överläggningar med Bankmannaföreningen gjorde att krav på förhandlingsrätt öppet framfördes för första gången.
Vid Svenska Bankmannaföreningens representantskap år 1919 tillsattes en ny styrelse och till föreningens första ombudsman valdes von Zeipel. I den nya styrelsen ingick flera av dem som varit initiativtagare till dyrtidsmötet och också några representanter från filialföreningarna. Verkningarna av nyordningen visade sig snart: under år 1919 mer än fördubblades medlemsantalet från att ha varit knappt 2 000 till 5 000 medlemmar.
Under tiden från att första ombudsmannen tillsattes tills föreningen fick förhandlingsrätt år 1936 bedrev föreningen fackligt präglad verksamhet i och med att ombudsmannen på olika sätt företrädde enskilda medlemmar och ibland hela personalgrupper i bland annat löneförhandlingar, förhandlingar om arbetsvillkor och i tvister med arbetsgivarna.
Källor
TAM-Arkiv, Finansförbundet:
- Kongressprotokoll (A1:1) 1918 § 10
- Förhandlingar med banker (F2b)
Litteratur:
- Bergstrand, Finn. 2003: Daco 1931-1937. En svensk tjänstemannarörelse växer fram. Tjänstemän och historia. Skrifter utgivna av TAM-Arkivs forskningsråd nr 2.
- Palmqvist, Gunnar. 1962: Segrande samverkan. Historik till Svenska Bankmannaförbundets 75-årsjubileum. Falköping.
- Sköld, Lars 2004: Kamratförening eller facklig organisation? Kontoriströrelsen och Bankmannaföreningen – två strategier under 1920- och början av 1930-talen. Uppsats för magisterkurs, Historiska institutionen, Stockholms Universitet, höstterminen. Stencil.
Förhandlingsrätten, Svenska Bankmannaföreningen och Daco
Arbetarnas förhandlingsrätt blev formellt erkänd av Svenska arbetsgivareföreningen år 1905. Motsvarande krav på förhandlingsrätt framfördes också av Allmänna Verkmästereförbundet och av Statstjänstemännen under åren 1919-1920, men Svenska Bankmannaföreningen intog en särställning på grund av sina initiativ och aktivitet både för att driva kravet på förhandlingsrätt och för att främja tjänstemannaintressena.
Eftersom Svenska Bankmannaföreningen inte hade förhandlingsrätt och bankerna vägrade förhandla om ersättning för dyrtiden, sökte man sig till andra tjänstemannaorganisationer för att tillsammans framföra kravet på förhandlingsrätt gentemot arbetsgivarna. I början av 1920–talet gjordes några försök att intressera andra tjänstemannaorganisationer för samarbete. Föreningen hade till en början ingen framgång men deras ombudsman Viktor von Zeipel höll liv i frågan genom skrivelser och motioner till regeringen om att få förenings- och förhandlingsrätten för privata tjänstemän lagfäst.
Först år 1925 gick man samman med fem andra organisationer för privatanställda och samarbetade om pensionsfrågan. Två år senare bildades Tjänstemannasammanslutningarnas Pensionskommitté (TPK), med Viktor Von Zeipel som ordföranden. Von Zeipel var också en av drivkrafterna bakom att Tjänstemannaorganisationernas Arbetslöshetskommittés (TAK) bildades år 1926.
Våren 1928 bjöd bankmannaföreningen in till ett möte rörande en samorganisation av mer permanent karaktär mellan olika tjänstemannaorganisationer. Sex förbund deltog från privatanställda samt dessutom Riksförbundet av kommunaltjänstemän i svenska städer. Meningarna bland organisationerna om ett samarbete gick isär och frågan blev vilande. Ett år senare på hösten togs ett nytt initiativ från Banktjänstemannaföreningen och Svenska Järnvägars Kontorspersonalförbund som bjöd in flera tjänstemannaorganisationer för privatanställda till en konferens i samma fråga. Ett arbetsutskott med fem representanter, där bland andra von Zeipel ingick, bildades för att utarbeta stadgar.
Stadgarna blev klara i juni 1930 och De anställdas centralorganisation, Daco, konstituerades den 3 maj 1931. Sammanlagt fick Daco 20 000 medlemmar. Daco gick år 1944 samman med Tco, som då var en sammanslutning av tjänstemannaförbund på den offentliga sidan och därmed bildades det moderna TCO, Tjänstemännens centralorganisation.
Källor
TAM-Arkiv: Finansförbundet:
- Tidskriften Finansvärlden, 1920-talet, diverse artiklar och ledare. B3:3-7
Litteratur:
- Bergstrand, Finn. 2003: Daco 1931-1937. En svensk tjänstemannarörelse växer fram. Tjänstemän och historia. Skrifter utgivna av TAM-Arkivs forskningsråd nr 2.
- Edvardsson, Ingmar. 1994. Historien om bankfacket. Svenska Bankmannaförbundet 1887-1993. Stockholm (eget förlag)
- Palmqvist, Gunnar. 1962: Segrande samverkan. Historik till Svenska Bankmannaförbundets 75-årsjubileum. Falköping.
- Sköld, Lars 2004: Kamratförening eller facklig organisation? Kontoriströrelsen och Bankmannaföreningen – två strategier under 1920- och början av 1930-talen. Uppsats för magisterkurs, Historiska institutionen, Stockholms Universitet, höstterminen. Stencil.
Finansförbundet och jämlikheten
Kvinnor som banktjänstemän
Under 1800-talet och 1900-talets första hälft var banktjänstemannayrket mansdominerat. Under 1910-talet började det moderna bankväsendet ta form och kvinnornas andel av bankanställda ökade från att ha varit 20 procent till omkring 30 procent i slutet av 1930-talet. Sedan 1960-talet utgör de en majoritet i bankmannakåren. Ungefär samtidigt som allt fler kvinnor blev banktjänstemän genomgick flera andra yrkeskårer en motsvarande process; fler kvinnor blev också lärare, kontorister, apotekare och läkare.
Det var förändringarna i bankarbetets karaktär under 1910-talet som gjorde att arbetet gradvis kom att överensstämma alltmer med vad som traditionellt betraktades som ”kvinnoarbete”. Dessutom nästan tredubblades antalet bankkontor mellan år 1910 och 1930 också, från 550 till dryga 1400 stycken. Både omorganisationer och teknisk utveckling, som gav en ökad arbetsfördelning och mekanisering, gjorde många arbetsuppgifter mindre kvalificerade. Från att tidigare ha ställt krav på kvaliteter som ansågs typiskt manliga såsom ansvarstagande, intelligens och hantverksskicklighet, kom uppgifterna i bankerna alltmer krävde foglighet och tålamod att utföra enkla, monotona uppgifter, vilket traditionellt förknippades med kvinnor. Kvalificerad personal kunde därför ersättas med mindre kunnig, ofta kvinnor.
Genom att anställa kvinnor sänktes också lönekostnaderna. Bankanställda kvinnors löner utvecklades sämre än inom de flesta andra yrkesgrupperna och löneskillnaden mellan könen var bland marknadens största under perioden 1920 fram till andra världskrigets utbrott. De genomsnittliga kvinnornas löners andel föll successivt från c:a 65 procent av männens lön år 1922, till omkring 55 procent år 1939.
Att arbeta i bank ansågs dock mer prestigefullt och attraktivt än att till exempelvis ta tjänst inom hushålls- eller industrisektorn, trots att det inte nödvändigtvis betalades bättre. Tillgången på arbetskraft var därför god trots att kvinnorna inte heller kunde vänta sig någon lång karriär i bankerna. Från 1900-talets början tills att lagstiftningen om gifta kvinnors rätt till förvärvsarbete trädde i kraft år 1939, var bank och försäkring de enda sektorer där avsked vid giftermål fortfarande tillämpades systematiskt . Om någon kvinna undantagsvis kvarstod i sin tjänst efter giftermål var det helt otänkbart att skaffa barn om kvinna ville ha kvar sitt arbete.
Svenska Bankmannaföreningen och kvinnofrågan
Finansförbundet, som då hette Svenska Bankmannaföreningen, bildades år 1887 av ett 40-tal bankanställda män i Stockholm. I föreningens allra första protokoll finns notisen ”Tills vidare skulle inga damer få ingå”. Först den 27 maj år 1911 klubbades ett beslut om att anta kvinnliga medlemmar. Man ansåg att det skulle gynna föreningen att på detta sätt få fler medlemmar. Föreningen ändrade också formuleringen ”tjänsteman” i stadgarna till ”manlig eller kvinnlig tjänsteman” gällande berättigandet till medlemskap.
Någon större tillströmning av kvinnliga medlemmar till Svenska Bankmannaföreningen skedde dock inte till att börja med. År 1917 var endast ett 100-tal av totalt 3 000 medlemmar kvinnor. Av de kvinnlig bankanställda upplevde majoriteten långt in på 1930-talet att förbundet vare sig kunde eller ville hjälpa dem, varför de var tveksamma till att bli medlemmar.
Frågan om den kvinnliga arbetskraften och deras villkor var också frånvarande hos Svenska Banktjänstemannaföreningen fram till 1920-talet. När frågan om kvinnlig arbetskraft väl introducerats, blev den ett återkommande inslag i föreningens tidskrift. Åsikterna i artiklarna var vitt skilda. En återkommande uppfattning var att de flesta kvinnorna var ointresserade av sitt yrke och betraktade det mer som ett tillfälligt tvångsarbete i väntan på giftermål. På grund av detta ansågs kvinnorna vara opålitliga, illojala och i avsaknad av ambition vilket påstods skada arbetsmoralen och solidariteten med kåren. Samtidigt varnade Bankmannaföreningens ledning för generalisering och hävdade att reservationen och rädslan för kvinnlig arbetskraft var överdriven. Enligt Åsa Holmberg, som studerat Finansförbundets handlingar (se nedan i källförteckningen), antyder dessa starka och motstridiga ståndpunkter som framfördes parallellt under nästan två årtionden att bankmannakåren var djupt splittrad i fråga om kvinnlig personal.
Kvinnor ansågs också dra ner lönerna genom att de ansågs kunna och villiga att arbeta för vilken lön som helst. Bankmannaföreningen lanserade en lösning på problemet med lönedumpning och olaga konkurrens genom att lansera minimitariffen år 1929. Minimilönerna skulle vara den samma för kvinnor och män de tre första anställningsåren men från det sjätte året drog männen ifrån även om de hade samma arbetsuppgifter. Slutlönen var dessutom två tredjedelar av mannens. Hur det skulle gynna kvinnorna motiverades aldrig. Först år 1962 slopades minimilönetarifferna.
År 1936 framförde en grupp kvinnliga fackföreningsmedlemmar kravet att gifta kvinnor skulle få kvarstå i tjänst samtidigt som de begärde Bankmannaföreningens stöd i frågan. Motion nummer 4 var undertecknad av styrelseledamoten Gertrud Lingström, kassör i Handelsbanken, Clara Cronisioe, Skandinaviska Banken och Elin Flogeland, Skånska Banken. Gertrud Lingström publicerade också en artikel i ämnet i sista numret av Bankvärlden samma år.
I samma nummer finns även en artikel som refererar artiklar ifrån både vecko- och dagspressen där de kvinnliga bankanställdas situation uppmärksammades. Under rubriken ”Moderna nunnor” beskrivs hur de lät förlova sig i största hemlighet och löpte risk för nervösa sammanbrott och självmordstankar på grund av giftermålsförbudet.
Motionen mötte på motstånd i både centralstyrelsen och representantkapet och bifölls inte. Man tillsatte istället en kommitté som skulle utreda saken. Förbundet svävade på målet angående sin officiella hållning: tiden ansågs inte mogen. När Svenska Bankmannaföreningen slutligen gav sitt principiella stöd i mars 1937 var lagstiftningsprocessen redan i rullning och någon aktion från fackets sida kom aldrig på tal.
Enligt Kajsa Holmberg (se nedan i källförteckningen) framstår svensk Bankmannaföreningen varken som kvinnornas förkämpe eller motståndare utan snarare som mycket passiv, både i att uttrycka åsikter och agera. Samtidigt som hon påpekar att det är möjligt att föreningens handlingsutrymme troligtvis var mycket begränsat på grund av den splittring som rådde inom kåren. Eftersom majoriteten av medlemmar var män reducerades också kvinnornas inflytande.
Efterkrigstiden
I och med de genomgripande samhällsförändringarna under efterkrigstiden och den markant ökade efterfrågan på arbetskraft inom finanssektorn växte Finansförbundet kraftigt på 1960-talet. Medlemsökningen berodde på tillströmningen av kvinnor till fram för allt jordbrukskassorna och sparbankerna. Andelen deltidsarbetande ökade mest. Den stora ökningen av kvinnliga bankanställda sammanfaller tidsmässigt med att kvinnorna sökte sig till branschen till följd av den stora efterfrågan på arbetskraft under 1960-talet.
Kvinnorna upprätthöll fortfarande huvudsakligen de obefordrade tjänsterna och liksom på 1910- och 20-talen utfördes ofta enformiga och rutinbetonade arbetena i stor utsträckning av kvinnor. Fortfarande på 1970-talet var det svårt för de kvinnliga tjänstemännen att nå chefsbefattningar inom yrket. I Bankvärlden nr 6, år 1978, beskrivs att nära tre fjärdedelar av bankanställda kvinnor arbetade med kassa och inlåning medan män dominerar övriga områden som till exempel lån, fond och notariat samt att drygt 40 procent av kvinnorna arbetade deltid. I samma nummer finns också ett reportage från Skånska Banken som då hade 700 anställda och endast tio befordrade kvinnor. Artikeln tar upp problemen med att kvinnor som arbetar deltid har svårt att få befordran och att en del kvinnor kände sig motarbetade.
Att kvinnor sedan år 1965 varit i majoritet i bankmannakåren hade inte heller fått genomslag i förbundsstyrelsen. Först år 1997 valdes Lillemor Smedenvall till den första kvinnliga förbundsordföranden. Fortfarande (år 2012) är frågan om löneskillnaden mellan könen aktuell.
Marie Lexius, fil. mag. etnologi, 2012
Källor
TAM-Akiv: Finansförbundet
- Kongressprotokoll (A1:6, 1932-1936)
- Tidskriften Finansvärlden, nr 1 1923, nr 12 1936, nr 6 1978 (B3:4, B3:12 och B3:26)
- Handlingar rörande historia och jubileer (F6c:5): Björlin, L. I medlemmarnas intresse. Historik till Svenska Bankmannaförbundets 100-årsjubileum. Manus, troligen år 1986-87.
Tryckta källor
- Bankfolk i litteraturen. En antologi från Svenska Bankmannaförbundet.1987 (eget förlag).
- Edvardsson, Ingmar. 1994. Historien om bankfacket. Svenska Bankmannaförbundet 1887-1993. Stockholm (eget förlag).
- Holmberg, Kajsa. 2010: Då bankmannen blev kvinna. Det svenska bankväsendets feminisering 1910-1939. I Historisk tidskrift, nr 2, 2010.
- Schön, Lennart. 2001:En modern svensk historia. Tillväxt och omvandling under två sekel. Borås, SNS Förlag.
Övrigt
- Intervju med Lars Forsell, enhetschef, Medlemsservice, Finansförbundet, 13 februari 2012
Med källorna till Finansförbundets historia
Under 1900-talets senare hälft har frågor om arbetstiden, jämställdhet och arbetsmiljö drivits. Från Svenska Bankmannaföreningen 1887 till Finansförbundet idag med 25 000 medlemmar inom bank och finanssektorn. Källorna till Finansförbundets historia finns hos TAM-Arkiv.
Finansförbundets historia
Finansförbundet organiserar anställda inom bank- och finanssektorn. Svenska Bankmannaföreningen, som skulle komma att bli Finansförbundet, bildades år 1887 i Stockholm för att tillvarata bankanställdas intressen och för att verka som en kamratklubb. Efter första världskriget, då banktjänstemännens reallöner sjunkit, ombildandes föreningen mot en mer facklig verksamhet. Först år 1936 fick föreningen förhandlingsrätt och år 1944, då föreningen bytt namn till Svenska Bankmannaförbundet, blev ett uttalat fackligt uppdrag inskrivet i stadgarna. Under 1900-talets senare hälft har frågor om arbetstiden, jämställdhet och arbetsmiljö drivits.
Finansförbundet. Profilbild.
Svenska Handelsbankens kontor på Drottninggatan 5 i Stockholm, 1930. Finansförbundets arkiv.